Behovet av en global myndighet?

Frasse har talat. Inte Ex Cathedra, men dock inför den påvliga vetenskapsakademin. I talet som hölls 2/5 sade han att dagens globala utmaningar kräver en global myndighet eftersom nationalstaterna inte längre klarar av att axla det ansvar som det innebär att reda upp mänsklighetens problem.

"När ett överstatligt gemensamt gott har tydligt identifierats är det nödvändigt att ha en särskild myndighet som är juridiskt och konsekvent skapad för att underlätta dess genomförande."

Är det någon annan än jag som får kalla kårar av ett dylikt uttalande? Hur ska denna "globala myndighet" bete sig för att få till stånd fred och de nödvändiga klimatåtgärderna? Genom att tala snällt med människorna? Och vad om detta inte hjälper och alla inte spelar med? Om alla inte är överens om är "ett gemensamt gott"? Ska klimatåtgärder tvingas fram? Med vapenmakt? Samma sak med freden?

Nej, Frasse. Detta är verkligen ingen god idé. 

Om klimatalarmismen

Jubileumsfonden Sitra presenterade igår sina kalkyler för hur vi finländare bör bete oss för att bidra till att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Rubriken för artikeln på Svenska Yle basunerade ut att "rött kött och fritidsresor med egen bil hör till det förgångna".

Behöver jag säga att jag blev arg när jag läste artikeln? Jag har inte sett maken till "innanför ring tre-tänkande". Dylika tankesmedjor kastar ut kalkyler och domedagsbudskap på löpande band i dessa dagar, men i inga av dessa förekommer det någonstans någon form av konsekvensbedömningar. För att inte tala om någon realism. Är det för mycket begärt att ställa frågan: Vad får detta för följder? För landsbygden. För jordbruket. För arbetsplatserna. Och så den största frågan av dem alla: Hur kan vi finländare genom att späka oss själva till den grad som dessa rapporter talar för, påverka de globala koldioxidutsläppen? Vår andel av dessa utsläpp är i storleken 0,15%. Observera nu mycket noggrant att jag inte säger att vi finländare inget behöver göra. Det behöver vi nog, om inte annat så för att vi ska behålla vår trovärdighet i detta galna race, men vad vinner vi, världen och klimatet på att vi tar till sådana åtgärder som skjuter både vår konkurrenskraft och alla landsbygdsnäringar i sank och gör att hela samhällsstrukturen kraschar?

Det vi framför allt behöver just nu är mera sans i klimatfrågan! Rapporter/kalkyler som denna från Sitra är fullständig galenskap. Vi kommer inte att sluta köra bil, och vi kommer inte heller att sluta äta rött kött. Inte med mindre än att det blir förbjudet – och det kommer det inte att bli. För några månader sedan publicerade Svenska Yle en artikel där de intervjuade diverse miljömänniskor och hörde vad de anser att vi borde göra för klimatet. I anslutning till denna artikel fanns det en enkät som 8500 personer hade deltagit i. Frågan som ställdes var "ska staten tvinga dig till klimatåtgärder?" Förkrossande 93,4% av de som svarat på enkäten svarade ett kallt "NEJ!" Samplet är givetvis litet, och metoden är sådan att den kan snedvrida resultatet en aning, men utfallet är så klart att det inte lämnar något som helst tvivel om vad finländarna anser om tvång i klimatfrågan.

Och hur ska vi då tolka detta svar – om vi är klimatalarmister och/eller journalister? Jo givetvis så att det har förekommit alldeles för lite propaganda i denna fråga ännu! Nåja, det var kanske lite överdrivet. (Men bara lite.) Men vi ska nog förbereda oss på att det kommer att bli mycket mera av den sorten under den närmaste framtiden. Alla, eller åtminstone en majoritet, ska med på banan, och då behöver alla medel tas i användning. Lock och pock, skrämselpropaganda, halvsanningar och rena lögner. Och framför allt, som så ofta hittills, förenklingar och generaliseringar. Allt är tillåtet! Ändamålet helgar medlen!

Först nu insåg jag att klimatalarmisterna i själva verket är den nya tidens jesuiter. Klimatalarmismen har blivit vår tids religion, och tillskyndarna är det nya ordensbrödraskapet.

Ja, och så en självklarhet till sist. De som ifrågasätter den nya religionen ska givetvis tystas. Jag skrev en kommentar på Svenska Yle om att det som Sitra föreslår inte kommer att gå att genomföra. Åtminstone inte med mindre än att det blir stora slitningar mellan olika befolkningsgrupper. Ja, att denna fråga t.o.m. kan leda till att det blir (någon form av) krig. Men det får man förstås inte säga, så jag blev givetvis censurerad. Ännu en gång.

"Malakoi" och den demografiska tidsinställda bomben

Det här är en fortsättning på den senaste texten, alltså den om "Olycklig blindhet". Det kommer inte att se så ut i de första styckena, men om du orkar läsa till slut kommer du att förstå.

Det finns ett intressant ord i den grekiska grundtexten i 1Kor 6:9 som sällan blir översatt utan som vanligen slås ihop med följande ord och därmed helt sonika förblir oöversatt i våra Biblar. Ordet jag tänker på är ordet "malakoi". Detta ord slås som sagt vanligen ihop med följande ord, "arsenokoitai", och översätts med "den som utövar homosexualitet (och den som låter sig utnyttjas för sådant"). I dagens hbt-vänliga kyrkliga klimat ska dessa ord givetvis inte få betyda det de verkligen betyder, men ordet "arsenokoitai" (som kommer från orden "arseno", som betyder man och "koitai" som betyder säng) kan inte fås att betyda annat än "en säng där enbart män sover". Ordet "koitai" har dessutom en klar och tydlig anspegling på sexuellt umgänge. Så det Paulus säger här är att den som ägnar sig åt homosexualitet (oberoende av orsak) inte ska lura sig själv: En sådan människa stänger sig själv ute från Guds rike.

Men nu var det ordet "malakoi" som var det intressanta. Vad är en "malakoi", och varför stänger en sådan ut sig från Guds rike? I SFB översätts faktiskt detta ord. Där sägs det, som redan sades ovan, att ordet skulle betyda "och den som låter sig utnyttjas för sådant". Detta är en bra översättning, men jag tror att det finns ett ännu bättre förslag på hur ordet kunde översättas. (Detta säger jag nu inte som exeget, utan som historiker.) Ordet "malakia" betyder "mjukhet" och kan också översättas (till engelska) som "effeminacy". Alltså ett kvinnligt drag hos en man. (Därav bedömningen att SFB:s översättning av ordet är en god översättning.) Ordet "malakoi" har också en historia. Det användes i krig för sådana män som smet undan sin plikt vid fronten och som satte sig själv och sitt egenintresse (att bevara sitt eget liv) före det allmänna goda. Ordet innehåller alltså en inte alltför liten portion själviskhet.

Och nu kommer vi in på själva ämnet. Feminismen. Feminism (i motsats till femininitet som är motsvarigheten till maskulinitet hos mannen och något Gud satt ner i kvinnan – och mannen) handlar just om detta "malakoi". Alltså att sätta sig själv och sina egna intressen, sina egna fördelar, främst. I den meningen finns detta "malakoi", feminismen, i lika stor utsträckning hos både män och kvinnor. Innebörden är den samma: Att sätta sig själv främst. Själviskhet.

Den amerikanska tidningen "Politico" lyfter i ett av sina senaste nummer fram den "demografiska tidsinställda bomb" som Antti Rinne och Finlands nya regering har att desarmera. Detta handlar förstås om att vi blir allt äldre och att det föds alldeles för få barn. Det är tacksamt att denna sak mera allmänt har lyfts fram på senare tid, men problemet är att vi inte klarar av att se den verkligt stora orsaken till problemet. Ofta lyfts socioekonomiska orsaker fram, och dessa har förstås också sin betydelse. Jag lyfte för en tid sedan också fram problemet med klimatångesten ("barnskammen") som den som vill vara riktigt hipp behöver ha drabbats av idag. Men den allra viktigaste, och överlägset största, orsaken till dagens katastrofala nativitetssiffror är feminismen. Och märk nu mycket väl: Detta både hos män och kvinnor. Detta innebär verkligen inte att jag pekar finger mot kvinnorna. (Min egen erfarenhet är att detta kanske t.o.m. är ett större problem för dagens moderna, "mjuka" män...) Vi har alla har drabbats, mer eller mindre, av detta med "malakia/malakoi". Alltså att vi sätter oss själva, vår bekvämlighet, vår njutning och vår egen fördel framför alla annat. Också, och kanske främst, framför vår skyldighet och vårt uppdrag att föra släktet vidare. Först ska jag ha en bra utbildning, ett bra arbete, ett fint hus, två bilar. Så behöver jag hinna se världen och förverkliga mig själv. Och så måste jag få ordning på min ekonomi och amortera bort mina skulder från hus och bilköpen. Och så ... Och så börjar vi närma oss 40 år och är fortfarande barnlösa. Och märker att det inte längre var så lätt att lyckas få några barn.

Jag klagade i morse på Sofie Staras ledare i ÖT, och jag anser fortfarande att delar av den är fullständigt fruktansvärda. Men den förtjänsten har den att den lyfter fram och aktualiserar problemet. Låt vara att den gör det från ett felaktigt perspektiv, men ändå. Det här är en fråga, en ödesfråga, som vi borde ta oss en ordentlig funderare på. Och då inte ur ett socioekonomiskt perspektiv, utan ur själviskhetens perspektiv. För det är där problemets hårda kärna finns.

Olycklig blindhet

I ledaren i dagens ÖT lyfter Sofie Stara fram problemet, som hon ser det, med att kvinnans euro bara är 80 cent. Alltså det faktum att kvinnor överlag har lägre lön än män. Och visst. Detta är ett problem i de fall när samma arbete inte ger lika lön. Då är det fråga om diskriminering, och sådan diskriminering bör fås bort. Men i sin ledare lyfter Stara fram två kommuner, Larsmo och Perho, där kvinnans euro är lägst i landet, endast knappa 60 cent. Samtidigt är dessa två kommuner sådana där laestadianismen är starkast och där nativiteten är sådan att ifall den skulle vara på samma nivå i hela landet skulle allt vara väl med tanke på framtiden.

Om man vågar se på löneskillnaderna med öppna ögon så inser man att det är barnfödandet som ger dessa löneskillnader som Stara kritiserar i sin ledare. De exempel hon lyfter fram visar också detta med all önskvärd tydlighet. Ledaren visar också att vi här har en så gott som olöslig ekvation: Dels borde vi ha en högre nativitet för att Finland överhuvudtaget ska ha någon framtid, dels vill vi minska på detta löneglapp mellan män och kvinnor. En dylik ledare tenderar att, eller åtminstone strävar efter att, förvärra det första problemet på det andra problemets bekostnad.

Sedan har vi också lycklighetsperspektivet, som Stara tacknämligt (men kort) lyfter fram i sin ledare. Larsmo har i flera mätningar framstått som Finlands lyckligaste kommun. Trots att kvinnans euro i Larsmo bara är 56 cent. Detta ser Stara tydligen som något märkligt, men faktum är att kvinnor som stannar hemma med sina barn tenderar att vara betydligt lyckligare än sådana kvinnor som inte gör det. Dessutom kan Larsmo stoltsera med låg skattesats, låg brottslighet, låg arbetslöshet och få skilsmässor. Detta kommenterar Stara med att säga att "Kristdemokraterna, som är det största partiet i Larsmo, kan känna sig nöjda. Om en konservativ samhällsordning är vad partiet eftersträvar, vill säga. Män som försörjer familjen och kvinnor som tar hand om den."

Men sedan bär det av fullständigt. Stara fortsätter: "Det är visserligen upp till var och en familj att välja hur man bäst ställer det för sig. Ingen kan väl ändå med gott samvete hävda att Larsmos siffror kan stå som förebild för resten av landet. Då vore något väldigt ruttet i riket."

Hur kan Stara säga något sådant? Vill hon inte att människorna, kvinnorna, ska vara lyckliga? Att arbetslösheten ska vara låg? Liksom skattesatsen och brottsligheten? Och att skilsmässorna ska vara få? Hur kan Larsmo inte stå som förebild för resten av landet? På vilket sätt skulle något vara väldigt ruttet ifall alla andra kommuner skulle kunna visa upp samma siffror – och vara lika lyckliga som Larsmoborna?

Här visar nog Stara upp en väldig blindhet. Men det blir så när allting ska mätas enligt hur mycket människorna tjänar och när det enda måttet som gäller är hur stor kvinnans euro är. Det här är feminismen i ett nötskal. Avslöjad. Och väldigt rutten. Och framför allt så oerhört olycklig.

Mera förändringar.

Jag skrev i den förra texten att världen snabbt håller på att förändras. Det här syns på många olika områden, och väldigt få av dessa förändringar är bra förändringar. Idag läste jag en artikel på, igen, Aftonbladet där det sägs att Moderaterna och deras toppkandidat Tomas Tobé vill att Europol ska grunda ett register över så kallade hatpredikanter (islamister och vit makt-förespråkare) som inte ska tillåtas resa in i Schengen-området. Visserligen förstår jag varför det kans anses finnas ett behov av något sådant (och i princip finns det redan en sådan lista), men detta är likväl att leka med elden. Av två orsaker.

För det första är det mot alla hittills gällande principer att döma en människa på basen av misstanke. Dessa människor som skulle vägras inresa har inte gjort något brottsligt ännu, men de skulle vägras inresa på basen av något som eventuellt skulle kunna hända. (Brottsrubriceringen skulle då kanske vara uppmaning till terrorism). För det andra, och detta är ännu allvarligare: Om man prutar på rättstatsprinciperna och går in för att upprätta en dylik lista och börja döma människor på basen av deras åsikter och för att de kan tänkas dela med sig av dessa sina åsikter, vad är det som hindrar att listan över icke önskvärda personer (och åsikter) inte förlängs? I ett land där homosexualitet anses vara naturligt (vilket tyvärr gäller för de flesta av Europas länder idag) kommer garanterat sådana människor som anser och talar för att homosexualitet är en psykisk sjukdom (en neuros som går tillbaka på trauman/övergrepp i barndomen) och som kan behandlas ganska snart att hamna på denna lista.

Är det faktiskt så här vi vill ha det? Att människor döms på grund av sina åsikter? Samt att vissa åsikter – som i själva verket inte är åsikter utan bevisligen fakta, men sådan fakta som hbt-lobbyn genom sin propaganda har gjort ohavlig – kan komma att vägras inresa? Vi ser ju redan att sådana som håller fram fakta i frågan om homosexualitet stämplas som "hatiska". Därifrån är inte steget långt till att kalla dem för just "hatpredikanter". Det är inte alls svårt att se hur det här kommer att utveckla sig, om alltså en dylik lista görs upp. 

Världen förändras, och mycket av det vi har sett som självklart är snart allt annat än självklart.

Världen förändras, och det går fort.

Allt sedan 1700-talet har västvärlden byggt på och hyllat principerna om individens frihet. Dessa principer slog igenom på allvar under 1800-talets första hälft, och sedan dess har åsikts-, yttrande-, religionsfrihet samt mänsklig rättigheter, demokrati och jämlikhetsprincipen varit ledstjärnor för vårt sätt att se på och bygga vårt samhälle.

Tyvärr håller dessa principer nu på att monteras ner i namn av politisk korrekthet och det kränkthetsklimat som råder. Frihet finns fortfarande, men bara inom vissa gränser. Och dessa gränser blir hela tiden snävare. För bara några få år sedan var det en självklarhet att alla röster skulle få komma till tals t.ex. inför ett politiskt val. Demonstrationsrätten var närmast okränkbar, och debattklimatet var mycket öppnare. Idag får inget sägas och inga åsikter torgföras (varken på gator och torg eller i media/sociala medier) som kan tänkas utmana eller kränka något eller någon. Om inte detta något eller någon har något med kristendom eller konservativa idéer att göra. Dessa är undantagna från denna regel.

En ny term som har införts för att inskränka åsikts- och yttrandefriheten samt upphäva demokratiska principer är detta med "safe spaces". "Trygga områden". Alltså sammanhang och tillfällen där (den värdeliberala) människan ska få vara ifred från åsikter som utmanar den egna värdegrunden och den egna livssynen. Genom att använda sig av denna term skapar man bubblor där endast en åsikt är tillåten – för att undvika att någon blir kränkt eller utmanad.

Två bra exempel på hur yttrandefriheten och demokratin har inskränkts idag är Jussi Halla-aho och vårens kyrkodagar samt Setas valpanel inför EU-valet. Dessa kyrkodagar, liksom Setas valpanel, ska uppenbarligen fungera som dylika "safe spaces" där ingen med konservativa idéer ska få komma in och störa den värdeliberala konsensusen. Eller snarare illusionen om den värdeliberala konsensusen, för det är vad det handlar om. Att man vill skapa en illusion.

När kyrkan firar gudstjänst är det givetvis en självklarhet att åsikter och föreställningar som strider mot kyrkans grunddokument inte ska höras eller synas. En gudstjänst ska, per definition, vara ett "safe space" i den meningen. När Seta ordnar sina egna samlingar, vad dessa sedan må vara, gäller säkert det samma. MEN. När kyrkan ordnar ett seminarium om yttrandefrihetens gränser, och när Seta ordnar en valpanel inför ett allmänt val, då kan inte detta gälla. Då kan man inte skapa ett "safe space" där alla världens förvridna åsikter och livssyner ska skyddas från att utmanas. Gör man så begränsar man yttrandefriheten och skapar man en bubbla där verkligheten blir förvrängd och de som deltar får en synnerligen vriden bild av den samma. Och, vad värst är, där denna förvrängda bild inte blir utmanad utan upphöjd till "sanning".

Detta är själva motsatsen till sann liberalism och ett hån mot demokratin. Och, behöver jag kanske inte ens tillägga, ytterst farligt. Men det här är den situation vi lever i idag. Dessutom blir det hela tiden värre, och utvecklingen går oerhört snabbt. De friheter som vi i över tvåhundra år har byggt samhället på håller på att vittra sönder. Och det värsta är att en majoritet tycks anse att detta är en bra sak.

Skilda världar

Ibland blir jag riktigt bekymrad. Ofta blir jag det efter att jag har läst t.ex. en ledare på Aftonbladet. Inte riktigt lika ofta blir jag det när jag har läst en ledare på ÖT. Det sker också ibland. Men som sagt blir jag ofta bekymrad när jag läser Aftonbladet. Ledarsidan.

Idag hittade jag en ledare från några dagar tillbaka där ledarskribenten Zina Al-Dewany skriver om "Den svenska högern på väg mot vansinne". I ledaren lyfter hon fram Lars Adaktusson och hans deltagande i ett möte arrangerat av "Political Network for Values", ett internationellt nätverk av politiker och samhälleliga aktörer som arbetar för frihet och familjerättigheter. Aftonbladet har tidigare kallat denna konferens för ett "hatmöte". Vidare lyfter hon fram den moderate politikern Jan Ericson som deltagit i konferensen Climate sense 2018, en konferens som efterlyser och lyfter fram sans i klimatfrågan. Det att dessa politiker deltagit i dessa konferenser ser Al-Dewany som skrämmande och som en indikation på att den svenska högern håller på att glida in i vansinne i form av "kvinnoförtryck, klimatförnekande och sunkiga konspirationer". Al-Dewany generaliserar friskt i sin text, drar märkliga paralleller och ägnar sig frimodigt åt "guilt by association".

Jag förstår varför en vänstertidning som Aftonbladet anser sig behöva misskreditera högern och högerpolitiker. Men att göra det på det sätt som här sker är väldigt oärligt. Dessutom ägnar hon sig åt uppvigling mot de nämnda politikerna. Sådant blir jag bekymrad av. Men mest bekymrad blir jag ändå av att någon faktiskt kan vara så här blind. "Political Network for Values" är en hedervärd organisation som kämpar FÖR människor, för livet, för frihet och uttryckligen för goda värderingar. Klimatsans är något vi borde uppmuntras till och inte som också Aftonbladet gör, uppvigla till klimatångest och till oövertänkta, drastiska klimatåtgärder som oundvikligt blir följden av denna klimatångest. Men det anser alltså inte Aftonbladet och Al-Dewany. De ser detta sunda som något vansinnigt.

Vi lever i helt skilda världar, Aftonbladet och jag, Adaktusson och många andra. Den värld Aftonbladet, och Zina Al-Dewany, lever i går mot upplösning på ack så många områden, och om hennes värld lyckas lura med sig majoriteten av människorna kommer den sunda värld jag, Adaktusson och många andra lever i, och vill fortsätta att leva i, också att drabbas av denna upplösning. Ska vi faktiskt tillåta att det sker? Och hur kan vi förhindra det? Detta är kanske den mest avgörande frågan vi har att brottas med idag om vi inte vill att det ordnade samhället ska gå under. Om vi inte lyckas stoppa det vansinne som väller över oss, framför allt i och genom mainstreammedia idag, kommer vi nämligen att gräva vår egen grav.