Olycklig blindhet

I ledaren i dagens ÖT lyfter Sofie Stara fram problemet, som hon ser det, med att kvinnans euro bara är 80 cent. Alltså det faktum att kvinnor överlag har lägre lön än män. Och visst. Detta är ett problem i de fall när samma arbete inte ger lika lön. Då är det fråga om diskriminering, och sådan diskriminering bör fås bort. Men i sin ledare lyfter Stara fram två kommuner, Larsmo och Perho, där kvinnans euro är lägst i landet, endast knappa 60 cent. Samtidigt är dessa två kommuner sådana där laestadianismen är starkast och där nativiteten är sådan att ifall den skulle vara på samma nivå i hela landet skulle allt vara väl med tanke på framtiden.

Om man vågar se på löneskillnaderna med öppna ögon så inser man att det är barnfödandet som ger dessa löneskillnader som Stara kritiserar i sin ledare. De exempel hon lyfter fram visar också detta med all önskvärd tydlighet. Ledaren visar också att vi här har en så gott som olöslig ekvation: Dels borde vi ha en högre nativitet för att Finland överhuvudtaget ska ha någon framtid, dels vill vi minska på detta löneglapp mellan män och kvinnor. En dylik ledare tenderar att, eller åtminstone strävar efter att, förvärra det första problemet på det andra problemets bekostnad.

Sedan har vi också lycklighetsperspektivet, som Stara tacknämligt (men kort) lyfter fram i sin ledare. Larsmo har i flera mätningar framstått som Finlands lyckligaste kommun. Trots att kvinnans euro i Larsmo bara är 56 cent. Detta ser Stara tydligen som något märkligt, men faktum är att kvinnor som stannar hemma med sina barn tenderar att vara betydligt lyckligare än sådana kvinnor som inte gör det. Dessutom kan Larsmo stoltsera med låg skattesats, låg brottslighet, låg arbetslöshet och få skilsmässor. Detta kommenterar Stara med att säga att "Kristdemokraterna, som är det största partiet i Larsmo, kan känna sig nöjda. Om en konservativ samhällsordning är vad partiet eftersträvar, vill säga. Män som försörjer familjen och kvinnor som tar hand om den."

Men sedan bär det av fullständigt. Stara fortsätter: "Det är visserligen upp till var och en familj att välja hur man bäst ställer det för sig. Ingen kan väl ändå med gott samvete hävda att Larsmos siffror kan stå som förebild för resten av landet. Då vore något väldigt ruttet i riket."

Hur kan Stara säga något sådant? Vill hon inte att människorna, kvinnorna, ska vara lyckliga? Att arbetslösheten ska vara låg? Liksom skattesatsen och brottsligheten? Och att skilsmässorna ska vara få? Hur kan Larsmo inte stå som förebild för resten av landet? På vilket sätt skulle något vara väldigt ruttet ifall alla andra kommuner skulle kunna visa upp samma siffror – och vara lika lyckliga som Larsmoborna?

Här visar nog Stara upp en väldig blindhet. Men det blir så när allting ska mätas enligt hur mycket människorna tjänar och när det enda måttet som gäller är hur stor kvinnans euro är. Det här är feminismen i ett nötskal. Avslöjad. Och väldigt rutten. Och framför allt så oerhört olycklig.