Mera dumheter i lagstiftningen

I vår serie idiotisk lagstiftning ställde EU-parlamentet igår sig i ledet. Lyckligtvis röstades förslaget om kraftigt minskade utsläppsrätter ner (efter märkliga turer), men förslaget om förbud mot försäljning av nya bensin- och dieselbilar från 2035 godkändes. Liksom förslaget gällande hanteringen av utsläpp från mark- och skogsanvändning. 

Förslaget om minskade utsläppsrätter hade först ändrats i en mer försiktig riktning (på förslag från konservativt håll), men detta dög sedan inte för vänstern som, tillsammans med högern (som motsätter sig handeln med utsläppsrätter överhuvudtaget), röstade ner hela paketet. 

Hela denna handel med utsläppsrätter, och framför allt tanken om att skära ner dessa rätter för att så småningom helt ta bort dem, är inget annat än ekonomiskt självmord från EU:s sida. Detta speciellt i en situation där priset på energin redan nu är allt för hög för att ekonomin ska klara av det. Så trots att media idag så gott som enstämmigt klagar över att utsläppsrättspaketet inte godkändes är detta en mycket bra sak. Jag hoppas innerligt att det nya försöket att få igenom detta paket (troligtvis i juli) möter samma öde.

Sedan har vi givetvis också här den rent principiella frågan om EU:s roll och nationalstaternas roll. Detta lagpaket blir givetvis inte lag utan att alla nationella parlament först godkänner det, men det är ett mycket stort problem att EU tar över allt mer av den lagstiftning som berör de olika medlemsstaterna. Den fråga jag har funderat en hel del på är att när gav vi över denna lagstiftningsrätt till EU? Finns det klara beslut om att så ska ske, eller har det (även här) skett en gradvis och sakta glidning som innebär att allt mer av beslutsrätten överförs till överstatlig/federal nivå?

 

  

Klåpande på helt ny nivå

Sveriges regering överlevde ännu en potentiell regeringskris och en förtroendeomröstning, om än med minsta möjliga marginal. Men det betyder förstås inte att allt är frid och fröjd. Åtminstone en statsvetare har konstaterat att det köpslående som statsministern sänkte sig till kommer att få allvarliga följder för Sveriges Natomedlemskap, och därmed för Finlands – vi skulle ju gå "hand i hand" in i Nato. De offentligt torgförda eftergifter Magdalena Andersson nu gav för att få Amineh Kakabaveh att lägga ner sin röst och därmed inte fälla Morgan Johansson (och hela regeringen) kommer med största sannolikhet att innebära att Turkiet inte går med på att välkomna Sverige in i Nato.

Oberoende av om det blir så eller inte visar denna politiska fars på hur oerhört dåligt politiskt spelöga Sveriges statsminister har. Först gjorde hon helt i onödan justitieministerns förtroende till en regeringsfråga. Sedan valde hon att inte nappa på Kd:s generösa erbjudande om att lösa ut hela denna ohållbara situation och makulera Kakabavehs vågmästarroll. För att sedan inför allas ögon gå med på att lova sådant som får Turkiet att se rött.

Sedan är det givetvis en annan sak att varken Sverige eller Finland ens borde överväga att spela med i Turkiets utpressningsspel. Men att göra så som Magdalena Andersson nu gjorde var att måla in sig i ett hörn och sedan ge bort precis alla kort hon hade på hand. För att ta hjälp av två olika bilder. (Situationen är sådan att det inte räcker med en bild för att beskriva hur dåligt spelöga hon hade här...)

Som jag redan har gjort klart mer än en gång är jag av den åsikten att vi inte borde gå med i Nato. Nu ser det ut som om Sveriges statsministers dåliga spelöga kan ha räddat oss från ett medlemskap, men frågan är om detta nu innebär att vi lämnar i någon slags limbo. Bedömare ansåg innan vi ansökte om medlemskap att tiden mellan inlämnandet av ansökan och det att medlemskapet beviljas kommer att vara en farofylld period. Som det nu ser ut kan denna farofyllda period bli mycket, mycket längre än vad någon hade trott.

Frågan är vem vi ska skylla för detta. Magdalena Andersson som eventuellt spelade bort chanserna till medlemskap? Finlands regering som alltför godtroget menade att vi skulle tas emot med öppna armar efter en rekordsnabb ansökningsprocess?

Ja, jag vet inte. Men så som situation har utvecklat sig finns det nog både en och två som får ta sig en djup titt i spegeln. Speciellt om det skulle gå så att Ryssland gör verklighet av sina hot och angriper oss på något sätt under ansökningstiden.  

 

Om falsk och sann trygghet

För en tid sedan publicerade Svenska Yle en artikel i vilken de berättade om en undersökning ("Unga vuxnas goda liv") som indikerar att, som det sägs i rubriken, "Coronapandemin och Ukrainakriget har tärt på ungas trygghetskänsla". 

Detta är givetvis inga goda nyheter i sig, och de två faktorer som nämns som orsak till att trygghetskänslan har eroderat är givetvis inte heller några bra saker. Men inget ont som inte har något gott med sig! Det att trygghetskänslan försvinner är nämligen inte enbart av ondo. Vår trygghetskänsla är nämligen i grunden falsk. "Jag går mot döden var jag går", som vi sjunger i psalmen. Eller för att tala med bergsbestigarspråk: Vi lever konstant i dödszonen vi människor. Vi kan lura oss att det inte är så här och så skapa en trygghetskänsla, men som sagt är den i grunden falsk. Att denna trygghetskänsla sedan rubbas är således inte enbart av ondo. Speciellt inte om den ersätts med en mer realistisk syn på sakernas tillstånd.

"De gamla" brukade tala om "falska salighetsstöd", och med detta menade de saker som vi människor byggde vår tillförsikt inför framtiden och evigheten på annat än Jesus Kristus och hans nåd. Idag kanske det inte i människornas tankevärld handlar om falska salighetsstöd, men väl om falska trygghetsstöd och därför om en falsk trygghet. Fred, välstånd, pengar på banken, butiker fulla av mat och kläder, ett bra arbete, en studieplats, ett hus att bo i och så vidare. Och mera av allt sådant vi idag tar mer eller mindre för givet. Men vi bör inse att det inte är någon självklar naturlag att allt detta ska finnas. Och i förlängningen behöver vi inse att vi inte kan bygga vår trygghet och vår säkerhet på något av detta förgängliga. 

Den enda trygghet som består, i livet och inför döden och evigheten, är Guds kärlek i Kristus Jesus. Om vi bygger vår trygghet och vår tillförsikt inför framtiden på Kristus och på förtröstan på Guds kärlek och omsorg om oss - då kommer vi aldrig att bli svikna och besvikna. 

Och när vi gör det kan vi säga med Paulus: Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom 8:31-39)

Idiotisk lagstiftning

Nästan helt i tysthet stiftade riksdagen senaste vecka landets nya klimatlag. I denna slås klimatmålen (gällande tidpunkten för s.k. "klimatneutralitet") fast i lag, något som gör att denna rödgröna regerings klimatambitioner blir bindande också för kommande regeringar. 

Denna lag är den mest idiotiska (ja, du läste rätt) och mest verklighetsfrämmande lag som har stiftats i detta land sedan lagen om samkönade äktenskap. Notera dessutom att den har trumfats igenom av en regering som har befriat sig själv från att hålla fast vid budgetramarna och som därmed har kunnat finansiera ett massivt budgetunderskott (och regeringens fortlevnad) med kraftigt ökad upplåning. 

Vi vet inte vad framtiden bär med sig, men som det nu ser ut kommer redan nästa regering att tvingas brottas med en ytterligare ökande inflation, en livsmedelskris, en energikris och eventuellt en stagnation i världsekonomin. I bästa fall. Och allt detta under det att man igen tvingas återgå till att hålla sig inom budgetramarna. Lägg till detta sedan också de enorma utgifter denna strävan efter klimatneutralitet (år 2035) som denna regering nu alltså har gjort lagligt bindande. 

I dagarna har vi dessutom nåtts av chockerande nyheter som säger att beräkningarna över hur mycket koldioxid Finlands skogar binder har slagit helt fel, något som kommer att innebära att vi tvingas gå in för snabbare och framför allt mycket dyra åtgärder för att inte helt rasa efter de uppställda målen gällande klimatarbetet. Frågan är hur dessa ska finansieras? Kanske genom ytterligare upplåning?  

Notera nu noggrant att jag inte motsätter mig satsningar i ren luft (inkluderande även kampen mot ökande koldioxidhalt). Men detta bör göras så att resten av samhället inte går på knäna på grund av det. Därför kunde det vara på sin plats att formulera mål. Men att göra dessa mål till gällande lag är att gå allt för långt. Att göra så, med beaktande av de dyrtider (i bästa fall) som vi har framför oss, är rent ut sagt idiotiskt. Men för de rödgröna har ideologin alltid betytt mer än verkligheten. Att SFP och Centern (och även stora delar av Saml) röstade för lagen är mer svårbegripligt.

Men lyckligtvis går det att ändra idiotiska lagar. Problemet är bara det att om vi gör så tappar vi ansiktet fullständigt inför alla andra länder som gått på samma rödgröna nit. Men det är ett pris vi får lov att betala, är jag rädd. 

Media mörkar

Så är vi tillbaka till normalläget igen. Sofie Stara och jag är på helt olika planhalvor. Nu handlar det, föga överraskande, om USA och om vapnen. När man läser hennes senaste ledartext - som bara talar om vapen och om vapenlagar och inte ett enda ord om illamåendet som orsakar skjutningarna - får man (igen) intrycket att det är vapnen som dödar. Men som jag tidigare har konstaterat är ett vapen ett dött ting som inte i sig själv kan döda. Det är den illamående människan som dödar i de fall vapen används för dylika skjutningar. 

Men det är fullständigt klart varför media, och Sofie Stara, väljer att helt förtiga detta illamående. Det är oerhört anmärkningsvärt, men likväl klart. Media har nämligen varit med och skapat detta illamående genom att marknadsföra (och långt ligga bakom) den normupplösning som ligger bakom illamåendet. Så varför skulle vänstermedia skjuta sig själv i benet? 

Moraliserandet över vapenlagarna klingar så oerhört tomt när vi vet var det verkliga problemet sitter - och vem som långt är ansvarigt för det. 

Framtiden är queer!?!

Ulrik skrev för en tid sedan en kommentar här på bloggen som inte har rönt någon uppmärksamhet, men som nya uppgifter (från EU-kommissionen på sociala medier) har gjort mycket aktuell. Ulrik skrev: "Det är ju eu och nato som kräver homokompabilitet för att man skall få del av  ´gemenskapen´."

Jag konstaterade på detta att det förstås är svårt att belägga detta, men att jag misstänker att det inte är helt fel. EU-kommissionen visar nu, med en uppdatering på sociala medier, att detta är helt sant vad gäller denna instans. Vad gäller Nato är det kanske inte lika entydigt, men eftersom vi lever i en kulturkrets där hbt-frågor (och "kompatibilitet" i dessa) är mer eller mindre en självklarhet om man inte ska ställas utanför, kan vi med fog anta att detta också är något som gäller inom Nato. Om än det åtminstone inte hittills har sagts klart ut.

För bara några tiotal år sedan var det en självklarhet att det som är fel på sexualetikens område är fel. Idag är avvikelser från det som tidigare var goda normer på detta område något vi bör känna stolthet över. (Pride) Detta har, som bekant, orsakats av en enorm propagandavåg som har gjort att människors syn på rätt och fel har ställts på ända.

Med den riktning och den fart utvecklingen har idag är det svårt att inte ge EU-kommissionen rätt: Framtiden kommer i sanning att vara underlig och märklig (= queer). Och detta verkligen inte på något bra sätt.  

Jag undrar, kan man som enskild person skriva ut sig ur EU?   

Wow, så hände det!

Den som har följt med min blogg har säkert insett att jag så gott som alltid är helt oense med ÖT:s ledarskribent Sofie Stara. Vi står på helt olika sidor av kulturkriget, och våra värderingar möts, vad jag vet, så gott som aldrig. 

Men nu hände det! Stara har skrivit en lång text där jag kan hålla med om varje ord! (Förutom att jag/vi aldrig skulle skaffa hund. We are catpeople.) Det handlar alltså om den infamösa rättegången i USA som skulle döma mellan Amber Heard och Johnny Depp och som har sänts direkt (!) sedan i april. Stara skriver att hon inte har följt med ett enda avsnitt och inte läst en enda artikel om denna rättegång. Det har inte jag heller. Det är för mig fullständigt obegripligt hur någon anser sig behöva följa ett sådant spektakel. Liksom Stara undrar jag, på allvar, vad folk gör med sin tid. Och ja, Stara har nog helt rätt att hajpen kring denna rättegång visar på att mänskligheten sysslar allt för mycket med ovidkommande saker.

Att se en TV-serie är kanske inte heller det världens viktigaste sak, men när det gäller fjärde säsongen av Stranger Things (som jag skrev en recension om här) är det nog mycket mer hälsosamt att se på och diskutera den än att gotta sig i alla smutsiga detaljer i en rättegång mellan två personer de flesta aldrig har träffat och heller aldrig kommer att träffa. Till och med här är vi överens, Stara och jag. Hon skriver att hon har fjärilar i magen eftersom hon kommer att se den fjärde säsongen inkommande helg. Jag hann göra det redan förra helgen, och som jag skrev var den oerhört bra. Jag kände också av fjärilarna. Det är fint att se att det går att ha saker gemensamt också med sådana som man annars inte alls är överens med.