Paul L Maier 1930 - 2025

Jag blev idag uppmärksammad på att min kanske viktigaste mentor under de senaste decennierna, historieprofessorn Paul L Maier, har flyttat hem till Herren. Jag inser nu när jag skrev hans namn här att senaste gång jag gjorde det samma var när jag för några månader sedan skrev in hans e-postadress i adressfältet i mitt mailprogram. Jag skrev ett brev till honom i vilket jag tackade för vad han betytt för mig och hur stort inflytande hans böcker haft på mig och även på mitt författarskap. Jag vet inte om han hann läsa mitt mail. Något svar har jag hur som helst inte fått. 

Maier var professor i antikens historia, arkeolog, Lutherkännare, apologet och en uppskattad föreläsare och förkämpe för den kristna trons historicitet. Om du vill ta del av hans undervisning finns mycket av den på Youtube och även på t.ex. Issues etc. Han gav under sitt långa liv ut en rad böcker, såväl böcker av akademisk karaktär, populärvetenskapliga verk och även en rad mycket läsvärda romaner. Tyvärr finns inga av dessa (ännu) översatta till svenska. 

"True archeology is when you dig for the truth and let the chips fall where they may", är ett av hans mest kända citat. Han fortsatte med att konstatera att arkeologin är kristendomens bästa vän och att arkeologiska fynd så gott som alltid har stött Bibelns vittnesbörd. Maiers tunga bidrag till insikten att den kristna trons historicitet är grundmurad kan knappast överskattas.

Paul L Maier blev 94 år. 

Samtal och bön

Vi samlas igen ikväll kl 19 till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Kom gärna med och be om väckelse! Världen är idag en oroligare plats än den varit på länge och många människor har berövats sina falska stöd som har gett dem stabilitet och ro i sina liv. Låt oss be tillsammans om Guds nåd till omvändelse och tro! Det är nämligen något som inte vacklar även om världen skulle brinna och störta samman.

Alla, nya som sådana som redan deltagit, är välkomna med! 

Vi är i krig

Jag skrev i den förra texten om den långtgående symbiosen mellan makthavarna och media som innebär att media beredvilligt basunerar ut makthavarnas ståndpunkter. Jag konstaterade att detta blir speciellt tydligt i allt som har med Ukraina-kriget att göra. Samtidigt förtiger media den opposition som ännu finns kvar genom såväl censur som genom valet av vad som skrivs.

Det förhärskande paradigmet just nu är att Trumps USA har lierat sig med Putins Ryssland och, i sin mest extrema form, att Ukraina – och resten av Europa – kommer att delas upp i två intressesfärer på samma sätt som skedde i Molotov-Ribbentropavtalet mellan Ryssland och Tyskland i slutet på 30-talet. När vi läser nyhetsartiklar, ledare och tar del av annan nyhetsförmedling är detta vad som förs fram som tolkningsram, och likt situationen i andra krig (för det är ett krig vi ser utspelas just nu i media där Donald Trump, inte Putin och Ryssland, är den primära fienden) tillåts inga moderata röster komma fram. För att inte tala om avvikande röster. Detta skulle uppenbarligen bara förvirra nyhetskonsumenten.

Svenska Yle gav igår ett bra exempel på detta. I en artikel skriven av Rysslandsreportern Anders Mård där krigspropagandan flödar fritt och fullständigt ohämmat inpräntades narrativet att Trump och Putin kommer att dela upp Europa mellan sig och att Trump kommer att ge efter för alla Putins krav. Det korrekta förhållningssättet skulle, underförstått, givetvis vara att handla så som Europas ledare har gjort – att inte förhandla med Putin utan fortsätta att offra Ukrainska liv för att till sist besegra Ryssland och få ner Putin på knä. Alltså samma förhållningssätt som nu har gjort att Europa sitter i baksätet (om vi gör det ens) när samtalen förs om Ukrainas framtid.

Än värre blev tongångarna i kommentarfältet under artikeln. Det blir fullständigt uppenbart att krigspropagandan har fungerat utmärkt och att boskapen går precis dit det vänsterliberala maktklustret (alltså symbiosen mellan media och makthavare) vill att den ska gå.

Jag försökte vid två tillfällen i kommentarfältet lyfta fram behovet av att inte dra förhastade slutsatser – den andra gången efter att innehållet i Ukrainas och USA:s mineralavtal blivit känt och det visade sig att uppgifterna att USA skulle ha krävt motsvarande 500 miljarder dollar i mineraler som ersättning för sitt stöd till Ukraina i den slutgiltiga avtalstexten blev en gemensam fond för Ukrainas återuppbyggnad dit 50% av intäkterna från mineralutvinningen ska gå. Något jag också nämnde i min kommentar. Någon uppmaning att inte dra förhastade slutsatser får dock inte framföras, utan båda kommentarerna blev censurerade. Svenska Yles ståndpunkt är tydligen den att vi bör dra förhastade slutsatser.

Den situation vi befinner oss i gällande nyhetsförmedlingen och de Europeiska politikernas hållning gällanade det som sker i världspolitiken just nu är fullständigt absurd. Det går snabbt, det är sant, men just det att det går så snabbt skulle vara ännu en orsak att ta det lugnt och att inte dra förhastade slutsatser. Men icke.

Jag kan inte förstå annat än att allt som har med Donald Trump att göra idag måste ses som något negativt. Han är den store fienden, och alla röster som säger något annat ska tystas. Om det sedan handlar om hämnd för att JD Vance fullständigt klädde av Europas maktelit i München eller om det handlar om ett desperat försöka att behålla makten och mota allt som ens luktar opposition ut i marginalen – eller bådadera – må kanske vara osagt. Men vi behöver vara klara över att vi befinner oss i krig. Låt vara att detta krig inte sker med blanka vapen utan med ord. Media har gjort synnerligen klart på vilken sida de står, och låt mig göra detta så tydligt som möjligt: Det är varken på fredens eller demokratins sida.

En uppmaning till skepticism

Vad är det största hotet mot demokratin idag? Är det, som media och de mer eller mindre vänsterliberala makthavarna påstår, Donald Trump?

Jag tror inte det. Han går oerhört snabbt fram i sina reformer i USA, och detta kan i sig givetvis i någon mån innebära att demokratin lider. Detta är något som domstolarna (och kongressen) i USA behöver vara vaksamma på. Trumps snabba manövrar i utrikespolitiken är i sig inte hotande ur demokratisk synvinkel, men det att den så kallade "regelbaserade världsordningen" utmanas kan uppfattas som problematiskt. Här behöver vi dock skilja mellan hotet mot denna världsordning och hotet mot det vänsterliberala maktklustrets inflytande över världspolitiken. Dessa två saker är två helt skilda saker men som speciellt i media gärna blandas ihop för att skydda det senare.

Nej. Som jag ser det är det största hotet mot demokratin idag det att orden inte längre betyder någonting.

Eller kanske rättare sagt: Att det vänsterliberala maktklustret, för att bevara sitt inflytande och sin makt, tömmer ord på sitt innehåll och kallar saker vid fel namn. Det går knappast idag att läsa en ledare eller en kolumn i någon mainstreammedia-tidning utan att stöta på detta fenomen. Ja, knappast någon nyhet som rör världshändelserna heller, för den delen. Och när människorna är rädda tar de till sig detta utan att ifrågasätta vad som pågår. Om man vill vara ens lite elak kan man säga att detta är en närmast total seger för propagandan.

Om du vill läsa på lite angående detta kan du gärna läsa Sofie Staras ledare i ÖT 18/2 (som jag redan kommenterade) och Nicolas von Kraemers förträffliga vederläggning av Staras ledare (och hennes svar på detta som ytterligare klargör hur detta fungerar). I korthet kan jag konstatera att det handlar om att vänsterliberalerna kletar benämningar på sina politiska motståndare som inte stämmer överens med den politik dessa vill driva. Orden har alltså tömts på innehåll och används nu enbart som stämplar, stämplar som direkt de används diskvalificerar de som stämplas eftersom stämplarna jämställer de politiska motståndarna med historiska figurer och fenomen som var onda. Ergo: Vänsterliberalernas motståndare är onda.

I själva verket - om man studerar vad orden/benämningarna står för – ("fascister" då i första hand) handlar det om sådant som vänsterliberalerna själva håller på med idag. Alltså begränsning av yttrandefriheten, ogiltigförklarande av allmänna val om resultatet inte är "rätt", likriktning av åsikter, att pressa ut oliktänkare i marginalen och göra dessa ohavliga så där i allmänhet och att skrämma upp folket för att få dem att agera på önskat sätt.

Det som gör detta särskilt bekymmersamt idag är den långtgående symbiosen mellan makthavarna och media där de senare beredvilligt basunerar ut de förras ståndpunkter (speciellt tydligt blir detta i allt som har med Ukraina-kriget att göra) och samtidigt förtiger den opposition som ännu finns genom såväl censur som genom valet av vad som skrivs. Det som ännu fattas innan diktaturen (ja, vi behöver kalla det vid det riktiga namnet) är ett faktum är att rättsväsendet också fås med i spelet. För en tid sedan såg vi oroväckande signaler från en hovrättsdomare i Sverige som talade om att "agera bortom lagen mot landsförrädare", alltså sådana som ifrågasätter det rådande paradigmet gällande situationen i Ukraina. Detta är nu förstås bara en domare, men redan det är oroväckande.

---

Det var visst proggrockarna i Hoola Bandoola Band som redan på 70-talet ställde frågan: "Vem i hela världen kan man lita på?" Den frågan är idag aktuellare än någonsin. Mainstreammedia är inte längre en seriös förmedlare av nyheter. Alternativmedia har sedan länge haft sin egen agenda som ibland är välmaskerad och andra gånger allt annat. Våra politiker är alla mer eller mindre likformade, och både högern och vänstern tenderar att gå sina egna ärenden.

Det är oroliga tider i världen just nu, och som alltid när mycket av det vi sett som orubbligt rubbas gäller det att vara försiktig med vem och vad man litar på. Ordparet "sund skepticism" är just nu definitivt att rekommendera.

Vad skulle kunna vara värre än Putin?

Ibland blir jag bara fullständigt förbluffad. Som när jag för några dagar sedan läste en artikel på Iltalehti med rubriken "Sanna Marinin ennustus". I artikeln ger vår förra statsminister en lista på länder som kunde tänkas vara näst i tur att bli angripna av Ryssland, och om den listan finns knappast mycket att säga. Själva huvudpremissen, alltså påståendet att "Om Ryssland inte stoppas i Ukraina fortsätter Vladimir Putins erövringståg", är däremot givetvis något som kan diskuteras. Historiskt sett har Ryssland en tradition att med jämna mellanrum attackera sina grannar, så därför kan påståendet knappast anses vara taget helt ur luften. Men saken är den att Ryssland har bränt oerhört mycket krut - bokstavligt talat - i Ukraina och Putin är redan en bra bit över 70 år. Om och när Ryssland är berett att igen gå till anfall mot någon granne kommer Putin att vara bra mycket äldre. Om han alls är med i bilden då längre.  

Detta är sedan vad Marin fortsätter att spekulera i - och det är här jag blir förbluffad. Marin fortsätter: "Om Putin förlorar i Ukraina är en revolution möjlig i Ryssland. Det är alltid i förlustens stund som revolutionen har haft sitt momentum i Ryssland, inte i segerns stund." Hon hävdar att det att Putins tid vid makten skulle ta slut inte ökar risken i Ryssland eftersom "vad skulle kunna vara värre än Putin?" 

Denna dam har vi haft som statsminister! Det är inte konstigt att det var tunga år för landet. 

Det finns nämligen mycket som skulle kunna vara värre än Putin. Putin står ändå för en form av stabilitet och logik i statsledningen i Ryssland. Han är uppenbarligen inte galen, även om vi i väst ofta har svårt att förstå oss på honom. Det finns många potentiella ryska ledare som står i kö efter Putin som man inte kan säga det samma om. Ta Dimitri Medvedev som ett exempel. Om han skulle leda Ryssland skulle det vara mångfalt värre än vad det är idag. Och då är han, vågar jag påstå, inte alls det värsta alternativet. Det kanske värsta alternativet är totalt kaos, och det kan inte uteslutas ifall Putin faller. Det vi i vilket fall som helst behöver inse är nämligen att Garri Kasparov eller Julia Navalnaya inte kommer att efterträda Putin.

Så att ingen ska missförstå det jag skriver behöver jag berätta att vi här hos oss många gånger har bett i vår aftonandakt att Herren skulle avlägsna Putin från makten i Ryssland på ett eller annat sätt. Så nej, han är ingen stor favorit här hos oss. 

Men med det sagt: Det finns mycket värre alternativ, och att vår före detta statsminister och den nuvarande mediepersonen (?) Sanna Marin uttrycker sig på detta fullständigt naiva sätt gör att åtminstone jag får kalla kårar. Är resten av det politiska etablissemanget i Europa - också de som just nu är vid makten - på samma låga nivå? Då är det nog mycket illa. I så fall kan det nog faktiskt vara så illa att Donald Trump är den ende vuxne i rummet. 

 

En välförtjänt örfil

Som jag konstaterade skapade USA:s vicepresident JD Vances tal under säkerhetskonferensen i Munchen mycket reaktioner hos media och ledande politiker i Europa. Det är emellertid synnerligen graverande att indignationen har berott på att Vance tog upp det han gjorde och att de flesta som skäller på honom helt struntar i de exempel han lyfte fram på hur yttrandefriheten - och även religionsfriheten - i Europa idag är satt på undantag. På sin höjd borstas exemplen bort med att "de exempel han lyft fram inte stämmer". 

Problemet är bara det att så inte är fallet och att Vance har fullständigt rätt i sin kritik. Det kanske mest graverande exemplet han lyfte fram var hämtat från Storbritannien och från kampen mot kristna som inte omfattar abortparadigmet. Vance sade: 

Och kanske mest oroande är situationen i Storbritannien där avstegen från samvetsfrihet har placerat den grundläggande religionsfriheten i skottlinjen. För lite mer än två år sedan åtalade den brittiska regeringen Adam Smith-Connor, en 51-årig fysioterapeut och arméveteran, för det avskyvärda brottet att stå 50 meter från en abortklinik och be en tyst bön i tre minuter.

Han hindrade ingen, interagerade inte med någon, han bad bara tyst för sig själv. Efter att den brittiska polisen upptäckt honom och krävt att få veta vad han bad för, svarade Adam helt enkelt att det var för det ofödda barn han och hans före detta flickvän hade aborterat åratal tidigare.

Smith-Connor befanns skyldig till att ha brutit mot regeringens nya lag om skyddszoner som kriminaliserar tyst bön och andra handlingar som kan påverka någon inom 200 meter från en abortklinik. Han dömdes att betala tusentals pund i rättegångskostnader till åklagarsidan.

Jag önskar att jag kunde säga att detta var en engångsföreteelse, ett galet exempel på en dåligt skriven lag som drabbade en enskild person, men nej. I oktober förra året skickade den skotska regeringen brev till medborgare vars bostäder ligger inom dessa "skyddade zoner" och varnade dem för att till och med privat bön i deras egna hem kan utgöra ett lagbrott. Regeringen uppmanade dessutom mottagarna att rapportera alla medborgare som misstänktes vara skyldiga till tankebrott.

Så långt JD Vance. Pävi Räsänen publicerar nu på X en bild på detta brev som visar att situationen faktiskt är så bedrövlig som Vance påstod i sitt tal. Givetvis ska också denna lag tolkas, och domstolarna har en viss frihet här, men så som lagen är skriven - alltså att ordet "seen" finns med i kombination med uppmaningen att anmäla - blir det tydligt att lagstiftarens avsikt är att inskränka religionsfriheten å det grövsta. 

JD Vance gav oss européer en ordentligt verbal örfil i och med sitt tal. En örfil som var synnerligen välförtjänt.

Gläd er!

Filipperbrevet är en av mina favoritböcker i Bibeln. Det beror förstås på innehållet, men också på att jag, som förberedelse för en tent i grekiska i Åbo, arbetade mycket intensivt med boken under en dryg vecka. Det är ju så med Guds ord - ju mera vi arbetar med det, desto mera öppnar det sig. 

Filipperbrevet har kallats "glädjens brev", och det är faktiskt ett av Paulus gladare brev, trots att han troligtvis skrev det under sin första första fängelsevistelse i Rom. (Eller strax före det i fängelset i Caesarea eller, vilket är mindre troligt, i Efesus.) Hur som helst är det intressant att han skrev glädjens brev under en av sina svårare tider i livet. 

I brevet, som troligtvis är skrivet i slutet på 50-talet, citerar Paulus en dåtida sång som talar om Jesus som Gud. Det är intressant att notera att det säkert fungerade på samma sätt på den här tiden som idag: En predikant som vill inskärpa sitt budskap kan ta hjälp av ett citat från en känd sång som säger det han försöker få fram på ett kraftfullt sätt. I en sådan situation hjälper det mycket om sången i fråga är allmänt känd, och i detta fall när det handlar om ett brev som var tänkt att läsas upp på flera platser, väl spridd. 

Således får vi anta att denna så kallade "Filipperbrevshymn" (Fil. 2) hade hunnit spridas över stora delar av den då kända världen. För att så ska ha kunnat ske i en tid utan tidningar, TV, radio och internet kan vi på goda grunder sluta oss till att denna sång behöver vara skriven mycket tidigt. Kanske redan tio eller tjugo år före Paulus skrev sitt brev. Alltså: En sång som talar om Jesus som Gud, skriven bara något år efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Släng dig i väggen, Dan Brown! Ja, och alla andra som hävdar att Jesu gudom röstades om och fastslogs på kyrkomötet i Nicaea år 325.

Nåväl, nu var det inte Fil. 2 detta skulle handla om. (Men du kan, när du i fastetiden sjunger psalm 87 i vår psalmbok, tänka på att orden i psalmen är skrivna bara en kort tid efter Jesu död och uppståndelse!) Men det jag tänkte skriva om här är Fil. 4. och glädjen. Även om det ovan skrivna förstås också är en stor källa till glädje. 

I början av det fjärde kapitlet inleder Paulus med en uppmaning att stå fasta i Herren. Sedan kommer en uppmaning att vara eniga, varefter han talar om att hjälpa varandra/de som är utsatta p.g.a. evangeliet. På det följer sedan glädjeeruptionen. "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er." Sedan följer, efter en uppmaning att låta människorna se vår glädje och dess frukter, ord om att vi får be till Herren och komma inför honom med alla våra önskningar. "Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."

---

Världen är oerhört orolig idag. Det är "krigslarm och rykten om krig" både härifrån och därifrån. Många människor har svårt att klara sig i det hårdnande ekonomiska läget. Som kristna hamnar vi i Finland idag inte i fängelse (ännu) när vi talar om Jesus, men på många håll i världen idag är det förknippat med livsfara att bekänna Kristus. Här riskerar vi "bara" att bli hånade och censurerade. 

Men mitt i allt detta har vi ingen som helst orsak att sörja och vara bedrövade. När Jesus talar om den yttersta tidens nöd och  lidanden säger han att vi ska "räta på [oss] och lyfta upp [våra] huvuden". (Luk. 21:28a) Oberoende av om vi nu står inför, eller redan är inne i inledningen av, den yttersta tidens vedermöda har vi alltså all orsak att vara glada. Inte alltid över vår situation (och sällan över våra segrar) men alltid över Herren och hans seger och den framtid han har i beredskap för oss. Ja, och inte minst över att vi har fri och öppen ingång till Herren i bön - och detta i kombination med härliga löften om bönhörelse.

Så varför går vi ofta genom livet med hängande huvuden? Som kristna har vi all orsak att vara glada! Speciellt i oroliga och svåra tider. För då vet vi att Jesu ord gäller: "Ty då närmar sig er förlossning". (Luk 21:28b)