Kenny Rogers 1938-2020

Jag hade helt missat att en av de stora countrymusik-legendarerna flyttade över från tiden till evigheten för knappa två veckor sedan. Kenny Rogers var mest känd som "The Gambler", och det var också genom den sången, och filmen med samma namn, som jag fick upp ögonen för honom för kanske knappa fyrtio år sedan. Sedan dess har sången varit ständigt återkommande på min "spellista" när jag har satt mig ner med gitarren. Jag vet egentligen inte varför - den är INTE någon andlig sång, men den har en tilltalande melodi och en intressant story. Som en bra countrylåt ska ha. Dessutom är den ganska lätt att lära sig spela.

Den sång jag kanske ändå gillar bäst av de sånger Rogers sjöng var en duett med Dolly Parton, nämligen julsången "Once upon a Christmas". Den har, förutom en bra melodi, även ett mycket bra budskap.

Nu har alltså också Kenny Rogers gått ur tiden. Det är inte många kvar av de stora countryartisterna från förra århundradet. Men sångerna finns ju kvar!

Epidemin som en Guds kallelse

När man läser runt på nätet hittar man en hel del omdömen om Corona-virusepidemin avgivna av seriösa kristna människor. Vissa talar om att epidemin kan vara en del av de yttersta tidernas inledande händelser (födslovåndor), andra talar om epidemin som eventuellt ett Guds straff eller, i mildare form, något mänskligheten har dragit över sig själv på grund av sin gudsfrånvändhet. Gemensamt för alla de omdömen av denna typ jag har stött på är att tvärsäkerheten saknas. Och gott så. Jag ansluter mig till denna ödmjuka skara som inte vill säga att de VET att epidemin är det ena eller det andra. Den kan vara allt det ovan nämnda. Eller så är den inte det.

Men en sak VET vi ändå. I alla farsoter, olyckor och allt elände som vi människor möter kan vi höra och se den kärleksfulle Gudens kallelse till omvändelse och tro. Så också i denna Corona-epidemi. Gud låter oss, genom att tillåta att vi drabbas av detta elände, se att alla våra falska salighetsstöd och allt som vi byggt vår trygghet på annat än på Honom är sådant som inte håller. Allt detta kan tas ifrån oss. Vår ekonomi, vårt välstånd, vår hälsa ja till och med vårt liv. Inget av detta är sådant som vi kan lita på att vi får behålla. Men Herren Gud är den samme igår, idag och i evighet. Han håller när allt annat skakar och faller. Och mitt id enna världsbrand kallar han på oss. Kallar han på dig.

Så om du känner rädsla och ångest inför den storm som kommer att dra fram också över oss och vårt land: Lita på Herren! Han håller, och hans löften håller. Låt mig ge ett exempel – ett av de härligaste vi har i vår Bibel, från Rom. 8: 31-38:

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Sodom och Gomorra

Jag borde egentligen inte skriva om detta utan bara helt enkelt låta det vara i tysthet, men jag kan bara inte låta bli. Kontrasten blev helt enkelt för stor. Hela världen kämpar just nu mot en dödlig farsot som kan komma att skörda miljontals liv, och detta med oerhört drastiska medel som troligtvis kommer att ödelägga världsekonomin för en lång tid framåt och kanske för all tid omintetgöra den nordiska välfärdsmodellen. Samtidigt sänds det i finländsk TV ett program som visar upp det mest privata inför öppen ridå. På bra sändningstid, dessutom så att alla, även de yngre, kan se det. Programmet i fråga heter "Sex Tape Finland", och namnet säger i princip allt som behöver sägas. Iltalehti skriver om alla möjliga (det här är kanske det värsta, men inte det enda!) dekadenta TV-program som sänds, och i den artikel jag råkade få ögonen på berättades det om just detta program. Först visas en inspelning (som knappast lämnar något åt fantasin) och sedan utvärderas det som har visats.

Kontrasten blev som sagt allt för slående för att låta detta vara. Farsoter, nödår och krig har alltid setts som en uppmaning till omvändelse och till sinnesändring. Men kristider tenderar också att åstadkomma en polarisering – en del människor omvänder sig, andra vandrar allt längre på förnekelsens och förtappelsens väg.

När jag läste artikeln i Iltalehti (som jag INTE länkar till) kom jag osökt att tänka på Sodom och Gomorra. Ett land, och ett folk, som godkänner att dylikt skräp visas upp inför allas ögon – och som tar del av det – förtjänar inget bättre än det vi nu är på väg in i. Så var det med Sodom och Gomorra, och så är det med oss. I dessa farsotstider skulle det finnas all orsak att stanna upp och omvärdera vad vi håller på med. Orsak att ta ett par steg tillbaka när det gäller vad vi visar och ser på i TV. Orsak att omvärdera våra värderingar och våra livsmål. Orsak att fundera på vad som håller och vad som inte håller. Både här i tiden och framför allt inför evigheten.

Nelonens bidrag till detta tycks vara att visa upp sexakter inför öppen ridå.

Jag måste säga att jag mår illa. Det är kontrasten som får mig att göra det. Och likheten med vad som måste ha varit situationen i Sodom och Gomorra.

Fader Elia

Jag läser en hel del, men inte så mycket som jag skulle läsa ifall jag hade mindre annat att göra. Ändå har jag nog hunnit läsa ett par tre-fyra böcker sedan årsskiftet – den senaste är Michael O´Briens nästan 600-sidiga epos om Fader Elia. Med underrubriken "En apokalyps". Författaren varnar sina läsare i förordet att det är fråga om idéroman, varför man som läsare inte ska förvänta sig allt för mycket fart och fläkt. Men desto mera kontemplation och fördjupning. Jag menar att författaren på de modiga 600 sidorna har lyckats få in både fart och fläkt såväl som kontemplation och fördjupning. Det är inte illa! Dessutom är boken både välskriven och medryckande och den kan väl rekommenderas åt den som har tid att ta sig an ett så stort verk. Tilläggas kan dessutom att detta är den första boken i en serie på sex säkert lika långa böcker.

Under läsningens gång har jag ändå slagits (hårt) av en insikt som inte är ny. Jag är lutheran! Även om det finns en hel del tilltalande fromhetsuttryck i boken finns det också sådant som jag som lutheran reagerar starkt på. Då tänker jag framför allt på den Mariadyrkan som dominerar vissa delar av boken samt mässoffersläran som kommer fram vid otaliga tillfällen. Huvudpersonerna "offrar" mässa för t.ex. avlidna personer som om nattvarden skulle vara en gärning vi människor gör inför Gud när den i stället är en Guds gåva till oss människor. Dessutom begår huvudpersonen otaliga gånger en enskild mässa – något Luther vände sig emot. Med rätta. Mässan är och ska vara en offentlig handling, inget som sker i det fördolda (i olika "knutar" i meningen "hörn"). Skärseldstanken finns också i boken (om än den inte är lika klart uttryckt som mässofferläran). Jag reagerade också på den många gånger nästan svärmiska mystiken som huvudpersonen gav sig hän åt.

Nå, med detta sagt kan jag ändå rekommendera boken. Den är både spännande och lärorik. Om man alltså det var man själv står innan man börjar läsa. Jag kom igenom boken som en (om möjligt) ännu mera övertygad lutheran än jag var när jag började läsa den. Och en apokalyps är alltid en apokalyps! (Med detta sagt kan jag tillägga att jag, som alltid har varit oerhört fascinerad av allt som har med tidens slut att göra, började läsa första boken i "Left Behind"-serien för en tid sedan. Men jag klarade inte av den längre. Tyvärr.)

Vad näst? Jag började igår läsa Paul Maiers bok "More than a Skeleton", och parallellt med den läser jag Kjell O Lejons bok "Den intoleranta toleransen". Båda två oerhört intressanta men på väldigt olika sätt.  

Om bönen, lidandet och evigheten

Diskussionerna under texten "Om bön" har visat på flera uppenbara brister i förståelsen vad bönen är och vem Gud är och hur han arbetar med oss människor. Signaturen "Eflop" går till och med så långt att han kallar Gud "ond" eftersom han skapat ett virus som dödar urskillningslöst oberoende av vilken tro människorna bekänner sig till. (Detta sista ansluter sig till en annan diskussion som vi kan lämna därhän.)

Detta att Gud skulle vara ond eftersom han skapat ett virus som dödar människor är en ganska vanligt förekommande tanke idag. Denna tanke avslöjar emellertid ett fundamentalt tankefel – ett tankefel som har att göra med det så kallade Teodicé-problemet. Alltså frågan om Gud och lidandet. Problem som anses vara olösliga ges namn, men problemet med lidandet är INTE olösligt, i själva verket handlar det bara om att man, när man anser Teodicé vara olösligt, har gjort en felaktig uppställning av problemet. Den som vill läsa om detta kan klicka HÄR.

I korthet kan vi säga att ifall vi kräver att lidandets problem ska få ett svar här i tiden så är och förblir det olösligt. Men felet som vi vanligen gör i uppställningen är att vi inte tar med evigheten. Vad som möter oss människor under de få år vi lever här är, om än viktigt, inte det viktigaste. Även om han givetvis bryr sig om vårt väl också här är det ändå evigheten som är i fokus för Guds handlande med oss människor. Hans yttersta mål är inte att vi ska få ha en problemlös och lidandebefriad tillvaro här i tiden. Hans mål är att vi ska komma till himlen. För att detta ska ske kan det t.o.m. vara nödvändigt med en del lidande här i tiden. Som C.S. Lewis konstaterade: "Gud viskar till oss i våra njutningar, han talar till oss i våra samveten och ropar till oss i våra lidanden. Lidandena är hans megafon för att väcka en sovande värld."

Signaturen "Eflop" hånar bönen (och Gud) när han hävdar att bönen inte har någon effekt och säger att vi lika gärna kan be till vilka fantasifigurer som helst. Detta eftersom kristna har bett om att coronavirusepidemin ska försvinna och detta inte har skett. Men med bakgrund i det ovan sagda (och i detta) behöver vi kanske ställa oss frågan om coronavirusepidemin, hur hemsk den än är, t.o.m. kan vara ett svar på de kristnas böner om väckelse. Jag säger inte att det nödvändigtvis är så, men jag vill påpeka att det är en möjlighet. I vilket fall som helst är denna epidemi en kraftig uppmaning till hela mänskligheten att omvända sig till Herren Gud och att se till att ha evighetssaken klar. Det är förstås alltid så att ingen av oss vet om vi får någon morgondag, men speciellt i dessa tider är liv och hälsa ingen självklarhet. Därför är det speciellt nu så oerhört viktigt att ha evighetssaken klar.

För du har väl din evighetssak klar?  

Kinesiska Covid-19 Wuhan-viruset?

Donald Trump har igen hamnat i blåsväder. Delvis för att han inte kan låta bli att twittra (ogenomtänkta saker) och dels för att media gärna ser till att han framstår som en idiot. (Och, det måste man ju medge, han gör många gånger mycket för att underlätta detta för dem.) Nu handlar det om vad pandemi-viruset ska heta. Trump har i flera tweets följt den gamla traditionen att kalla viruset efter dess ursprungsland/område. (Eller efter det område där det blev känt.) Influensapandemin år 1918 kallades "Spanska sjukan" (men borde egentligen ha hetat "Kentucky-sjukan"), 1957 hette den "asiaten" och 1968 var det "Hongkong-influensan". Att nu kalla den pågående pandemin för "Kinaviruset", som Trump har gjort, är således både följdriktigt och korrekt.

Men det är givetvis inte politiskt korrekt. Att kalla det för "Wuhan-viruset" är tydligen inte heller det, så därför används i media namnmonstret "Covid-19". Eller rätt och slätt "Corona-viruset".

Jag ser förstås problemet med att använda benämningen "Kina-viruset", men ändå har jag svårt att förlika mig med att det skulle vara fel att göra det. Alla, eller åtminstone de flesta, vet ju ändå att det är från Kina det ursprungligen kom. Idag finns det dessutom, när vi talar risk att smittas, orsak att vara mycket mera rädd för en italiensktalande (eller, om några dagar, en svensktalande) människa än för en människa som ser kinesisk ut. Dessutom tycker jag inte om att det politiskt korrekta (i onödan) ska förändra godtagen praxis.

Jag använder vanligen ordet "Corona" när jag talar om viruset. Men jag varvar det med "Kina-viruset", och jag ser ingen orsak att sluta med det. Speciellt som det inte finns några som helst rasistiska orsaker till att jag använder den benämningen. Det handlar uteslutande om ursprung och gammal och vedertagen praxis.

Om bön

Signaturen "Eflop" hånar och idiotförklarar i ett par kommentarer under den senaste texten kristna för att de/vi ber om beskydd från Coronapandemin. Jag har som många gånger sagt en policy här på bloggen att jag inte censurerar ens de mest idiotiska kommentarer - i stället får de stå kvar som dokument över det hat och de illvilliga tolkningar en del anonyma kritiker ger uttryck för. Men samtidigt förbehåller jag mig givetvis rätten att bemöta dessa kommentarer. Eller att helt enkelt bara strunta i dem om jag finner det mest ändamålsenligt.

Eflop skrev bl.a. följande: "Trump har ju utlyst en allmän bönedag för kampen mot viruset idag i USA. Dom har ju sitt på det när deras gud utrotat COVID-19 i hela USA imorgon, eller hur? Nu får vi se hur effektivt bönen funkar ;)"

Nu är det givetvis så att Eflops, och andras, fullständigt galna förståelse av den kristna tron, och i detta fall av bönen, inte definierar oss som kristna eller, i detta fall, bönen. Eflop, och andra, får förstås ha sina egna märkliga funderingar. Men jag vill ändå klargöra att Gud och bönens gåva INTE, som Eflop tror, är någon automat som vi sätter in en bön i för att sedan få svar följande dag. Nej. Bönen är, som den kristna fromheten alltid har förstått, "hjärtats samtal med Gud". I detta samtal kan, och får, vi förstås frambära alla våra önskningar inför vår älskande Far. Han har dessutom lovat att alltid svara på våra böner. Men min erfarenhet, liksom många andras, är att svaret ofta är det som Paulus fick på sina böner: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2Kor. 12:9)

Eller sagt med andra ord: Ofta handlar bönen - alltså samtalet med Gud och hans svar på våra böner - inte om vad han kommer att göra utan om varför jag inte kan få det jag vill. I bön och bibelläsning formar Gud oss människor och vår vilja. Svaret på våra böner är inte sällan inte det vi bett om utan svaret är att vi skolas i ödmjukhet och tacksamhet. Och detta alltid med evigheten för våra ögon. Så i klartext: Svaret på bönerna om att förskonas från Coronaviruset kan givetvis bli att vi förskonas från viruset, men det kan lika gärna bli att vi får sinnesro och frid inför de prövningar som ligger framför oss. Och alltid att vi får en förnyad visshet och glädje i hoppet om att vi en dag kommer att få vara tillsammans med Herren i en tillvaro där alla sjukdomar och all död för evigt är borta.

Herren Gud är ingen automat som vi stoppar in en bön i och som vi sedan får det svar vi vill ha av. Eflop kan förstås fortsätta att håna och tillvita oss saker vi inte tror, men hans hånfulla kommentarer förändrar givetvis inte verkligheten det minsta. I stället för att fortsätta med sitt hånande kunde han försöka smaka på orden jag citerade ovan: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet."

Människan behöver en hel livstid för att lära sig förstå vad de orden innebär, och när vi trodde att vi förstått öppnas ständigt nya djup i dem. Bönen är en härlig gåva från Gud till oss människor!  

Pk-pandemi, del 2

Igår meddelade Danmark att de stänger landets gränser på grund av Coronapandemin. Sveriges Statsepidemolog Anders Tegnell säger att det här är "en fullständigt meningslös åtgärd" eftersom det inte går att hålla viruset ute från något land. "Det kan fördröja utbrottet med några dagar eller på sin höjd med med en vecka".

Men var det inte det som var viktigt just nu? Att plana ut kurvan och fördröja smittspridningen? Jag kan hålla med om att det inte går att hålla bort viruset från något land helt och hållet, speciellt inte som viruset redan finns i landet, men det borde väl nämnde Tegnell veta? Alltså att viruset redan finns i Danmark och att orsaken till nedstängningen därför inte kan vara att försöka hålla viruset borta? Detta är samme Tegnell som för en vecka sedan dömde ut Umeå kommuns åtgärd att hålla de barn och lärare som på sportlovet varit i epidemiområden hemma i två dagar som en "onödig åtgärd".

Är det andra än jag som har börjat undra vad denne Tegnell har för avsikt med sitt agerande? Borde inte statsepidemologen arbeta för att förhindra smittspridningen och därmed "plana ut kurvan" och ge sjukvården en reell chans att klara av att sköta de som behöver vård? Jag sitter med förvåningens finger i häpnadens mun när jag läser denne mans uttalanden. Eller det skulle jag göra, om det inte skulle vara farligt ur smittspridningssynpunkt.

Men Tegnell har nog rätt att det är för sent att stänga gränserna om vi vill stoppa viruset. Den chansen hade vi i januari, men ingen var beredd att göra det då. Det skulle ju ha varit rasistiskt att peka ut Kina och stänga gränserna för dem. Så vi valde det här i stället och nu rasar en dödlig pandemi. Men det är ju fint att vi inte kan beskyllas för att ha varit rasistiska! (Även om det inte skulle ha varit fråga om rasism utan om vanligt sunt förnuft.)

Det är annars intressant att man inte får påpeka detta i kommentarfältet hos det statliga propagandainstitutet. Signaturen "svartepetter" hade skrivit en kommentar som sade det samma jag säger här - alltså att vi hade chansen att stänga ute viruset genom att stänga gränserna för människor från Kina i januari men att vi missade den chansen. Jag fyllde på med en kommentar som sade att "Det kunde vi givetvis inte göra eftersom det skulle ha kunnat anses vara rasistiskt". Några minuter senare var "svartepetters" kommentar borttagen och därmed fanns det ingen grund heller för att publicera min kommentar. Det finns helt tydligt vissa självklara saker man inte får säga. Som t.ex. att påpeka varför vi nu är i den situation vi är och att det långt är rädslan för att uppfattas som politiskt inkorrekta som har lett till den här situationen. Men nu går det som sagt nog att stänga gränserna eftersom det inte drabbar ett enskilt folk. Även om det alltså inte kommer att ha något annat än en fördröjande verkan.

För övrigt anser jag att vi omedelbart borde stänga gränserna till Sverige. (Det kan väl inte anses vara rasistiskt?) Med den coronapolitik som förs där, på inrådan av nämnde Tegnell, kommer Sverige att bli det värst drabbade landet på jorden inom bara några få veckor.

Fullständigt galet!

Coronaviruset sprider sig, och dagligen rapporteras om allt flera smittade och allt flera döda, speciellt i Italien. Igår klassade WHO coronaepidemin som en pandemi. Allvaret börjar gå upp för de flesta, men speciellt i PK-Sverige sker flera saker just nu som är fullständigt obegripliga. Sverige fortsätter att avvakta, trots att smittspridningen i landet har eskalerat, och en av de märkligaste uttalanden jag hört - och det kvalificerar nog som ett av de märkligaste uttalanden någonsin i alla kategorier - stod Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell för igår. Just hemkommen från ett biståndsuppdrag i Somalia.

På frågan vad han tycker om att Spotifys vd har uppmanat sina arbetstagare att jobba hemifrån mumlade Tegnell något om att "det finns ju en sådan aspekt i det här som handlar om jämlikhet och så ... vissa grupper i samhället kan ju göra på det här viset, men inte alla ... och hur ska vi få till det så att vi fortsätter ha jämlikhet i samhället ... så alla har samma chanser att hålla sig friska ... man bör tänka igenom konsekvenserna av den typen av beslut noggrant innan man gör dem ..."

I rättvisans och jämlikhetens Sverige är det alltså viktigt att alla utsätts för lika stora risker att smittas. Ingen får ha bättre chanser än någon annan. Jämlikhetstanken, här driven till sin spets, är viktigare än att stoppa virusspridningen och undvika att människor blir smittade. Anser statsepidemologen!

Hur galen kan en ideologiskt genomsyrad tankevärld bli!?! Jag tycker faktiskt synd om den här människan - och om svenskarna överlag. Förhoppningsvis var detta bara ett resultat av att han inte riktigt tänkt till, men om det är så visar ändå det här uttalandet på hur fel det blir när en galen ideologi får tränga ut sunt förnuft. För hur blir det om vi driver den här tanken vidare? Folk i glesbygden har mindre risk att smittas eftersom folktätheten är, just som benämningen säger, glesare. Borde vi, i jämlikhetens namn, tvinga in dessa människor till Stockholm med jämna mellanrum för att riskerna att smittas ska vara jämlika? Eller de arbetslösa som kan stanna hemma? Borde inte också de utsättas för lika stora risker som de som är på jobb?

Alla inser nog att jämlikhet inför coronaviruset är en omöjlig sak. I stället för att placera pk-ideologin i förarsätet som Tegnell gör här borde samhället vidta alla möjliga åtgärder för att begränsa spridningen. Och där är distansjobb, för alla som kan göra det, en mycket bra sak.Så säger åtminstone det sunda förnuftet.

Om polygami i GT

Signaturen "Alma" skrev för en tid sedan en kommentar som jag inte bemötte desto noggrannare eftersom den uppenbart var sådan att den handlade om vad personen bakom den ville att Bibeln skulle säga om äktenskapet snarare än var Bibeln verkligen säger om det. Men en sjuk tå lyckades dock kommentatorn trampa på när det gäller Bibeln och äktenskapet. Det handlar då alltså om de fall av polygami som GT omnämner. Om polygami förekom i GT, hur kan det då vara fel?

Svaret på den frågan är samma svar som vi kan ge på frågan "eftersom äktenskapsbrott förekommer bland präster i vår kyrka, hur kan det då vara fel med äktenskapsbrott?" Om vi vill ge svaret på teologiska skulle det lyda så här: I GT:s narrativa delar förekommer sådant som är deskriptivt men inte preskriptivt. Och samma på svenska: I de avsnitt av GT som berättar om vad som hände finns sådant som helt enkelt beskriver verkligheten sådan den var utan att för den skull vara exempel på vad Gud har föreskrivit eller tillåtit.

Polygami förekommer från och med patriarken Jakob framåt under några århundraden. Men, och detta ska vi notera mycket noggrant, det var inte så det var tänkt och det var inte så som Gud hade bestämt att det skulle vara. Här gällde då, och gäller alltjämt, det som sägs i 1 Mos. 2:24 om att det ska vara en man och en kvinna som håller sig till varandra (för hela livet). Vi kan också observera att polygamin aldrig förde något gott med sig. I Jakobs fall ledde det till avundsjuka, stridigheter och elände, och i Salomos (extrema) fall t.o.m. till avfall från Herren Gud. Så den som på basen av vad vi hittar i GT menar sig kunna frammana stöd för polygamitanken behöver nog tänka om. För lika lite som den polygami som förekom bland Israels folk under GT:s tid gör polygami rätt och i enlighet med Guds vilja gör de äktenskapsbrott som förekommer bland prästerskapet i Finland äktenskapsbrott rätt och i enlighet med Guds vilja.

Biden vs Sanders

I morgon bitti kommer vi (kanske) att veta resultaten från demokraternas primärval i Idaho, Michigan, Mississippi, Missouri, North Dakota och Washington. Sedan alla utom två (eller tre - Tulsi Gabbard är fortfarande med på pappret) kandidater hoppat av är presidentkandidatracet ett tvåmannarace. Vi vet nu att demokraterna kommer att ställa upp antingen en hjärtsjuk 78-årig socialist eller en tydligen-på-väg-att-bli-dement 77-årig tråkmåns mot Donald Trump i själva valet i november. Den uppenbarar frågan är: Finns det faktiskt ingen bättre kandidat?

Nu vet vi förstås inte vad den kommande Corona-pandemin och den till den hörande ekonomiska turbulensen kommer att göra åt presidentvalet, men som det ser ut nu har definitivt demokraterna målat in sig i ett trångt hörn. Partietablissemanget vill inte ha Sanders som kandidat eftersom det kunde ställa till med stora och långtverkande skador på partiets stöd och möjligheter att vinna val. Därför ser det ut att bli Biden. Inte för att han är en bra kandidat, utan för att han är den minst dåliga av de två. Situationen är exakt den samma som för fyra år sedan när demokraterna tvingades välja mellan pest och kolera.

Men eftersom vi talar om två kandidater med klara hälsoproblem kan fortsättningsvis vad som helst hända. Oprah Winfrey lurar fortfarande i kulisserna, och i henne skulle demokraterna ha en kandidat som definitivt skulle slå Trump. Alla gånger av hundra. Problemet, för demokraterna, är bara det att hon (åtminstone hittills) har sagt att hon inte är intresserad. Men vad som sker ifall Bidens hälsa försämras ytterligare återstår förstås att se. Det ska redan i morgon bitti bli intressant att se hur de demokratiska väljarna har reagerat på hans uppenbara hälsoproblem.  

Galenskap!

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, brukade en äldre släkting säga. När man idag på nätet följer med samhällsutvecklingen är det vissa gånger så man hoppas att öronen faktiskt skulle ha trillat av så man inte skulle behöva se och höra om all den galenskap som finns ute i världen. Det värsta är dessutom många gånger att mycket av denna galenskap är fullt följdriktig, hur galet också det låter.

Som t.ex. nyheten om de förryckta veganaktivisterna som bröt sig in på en spansk hönsfarm och skiljde hönorna från tupparna för att undvika att hönorna blev "våldtagna". De har ju inte samtyckt till att bli parade! Som en slutvinjett stod de anti-speciesistiska och transfeministiska aktivisterna och krossade hönornas ägg eftersom äggen "tillhör hönorna, inte oss människor". I en talkshow på TV där denna samma grupp deltog har de också framfört åsikten att det är fel att hävda att vissa djur är mera värda än andra – liksom att hävda att människor är mera värda än djur. Det är också fel att vi människor behandlar vissa djur (t.ex. hundar) bättre än andra djur. "Antingen är du en vegan, eller så hjälper du till att finansiera djurslaveri. Att äta djur är fascistiskt."

Det finns som sagt ingen ände på galenskaperna. Men det mest tragiska här är ju att dessa aktivister är fullständigt följdriktiga. Om vi förkastar Skaparen och den uppenbarelse han har gett oss - varför skulle vi då längre anse att det är skillnad på människa och djur? På vilken grund kan vi då hävda att människan är speciell och att vi har andra rättigheter än djuren?

Vi kan, som jag gör här, skratta åt dessa människor och anse dem vara galna, men faktum är att detta är en ideologi som kommer att bli allt vanligare. Ett parallellfenomen är Nature Rights-rörelsen som håller på att växa allt starkare och redan idag har gett avtryck i flera länders grundlagar. (Bl.a. i Ecuador.) För om man är ärlig och drar dessa tankar till sin spets är det oundvikligen här man hamnar. Om man alltså har förkastat Skaparen. När vi dessutom vet, av erfarenhet, att alla strävanden att höja djuren till människans nivå (som det ju är fråga om här) inte har lett till det man strävat efter utan till att människan har ramlat ner till djurens nivå blir dessa strömningar väldigt skrämmande.

Recept på illamående och samhällskatastrof

Idag är det internationella kvinnodagen, och innan jag börjar klaga på den fruktansvärda artikel ÖT publicerade av denna anledning ska jag konstatera att det finns mycket som kunde vara bättre. Framför allt när det gäller männens aktning och respekt för kvinnor och när det gäller ansvar för det gemensamma projektet familjen. Liksom när det gäller (de unga) männens ansvar för sexualiteten och dess följder. Samt även på detta område när det gäller respekten för (de unga) kvinnorna.

Men så till ÖT-artikeln. Det var framför allt två saker jag reagerade starkt på i artikeln. (Förutom på själva andan i den som var kraftigt feministisk.) I artikelns första mening hävdas att "skilsmässan har fortfarande ett feministiskt syfte när äktenskap missgynnar kvinnor". Denna mening ger uttryck för en fruktansvärt egoistisk syn på livet. Det är jaget, mitt självförverkligande och min ekonomiska fördel som är det viktigaste. Vart försvann kallelsen att vara mor? Vart försvann ansvaret för barnen och för deras välmående? Vart försvann ansvaret för ett friskt och välmående samhälle? (Som byggs upp av välmående individer.)

Sedan regerade jag också på summeringen. "Gift dig rätt, skilj dig om du vill, bryt normerna och kommunicera." Det första och det sista är viktigt, ja. Men de två mittersta råden är inte recept på ett välmående äktenskap eller på ett välmående samhälle med människor som fått växa upp i ett tryggt sammanhang. (Läs: En stabil familj där de båda föräldrarna inte har dörren på glänt om de skulle känna för att gå.) Nej, detta är snarast ett recept på katastrof. Såväl personlig som samhällelig.

Det finns nog en beställning på en kvinnodag. Men inte på det här sättet. Inser inte de som skrev artikeln och de som lät sig intervjuas att det de ger uttryck för är precis det som gör att många människor mår så oerhört dåligt idag?

Räsänen vs Laajasalo

Teemu Laajasalo är biskop i Helsingfors stift. Han och Päivi Räsänen har hamnat på kollisionskurs när det gäller frågan om Räsänens uttalanden om homosexualitet, och under de senaste dagarna har deras schism blivit allt värre. Det hela började med att Laajasalo hävdade att Räsänen helt enkelt har fel och att hon är hårdhjärtad, efter vilket Räsänen konstaterade att det är hårda ord för att komma från en biskop och att det tar sjukt att höra sådana omdömen. Laajasalo gick sedan vidare och hävdade att det Bibeln talar om när den fördömer homosexuellt leverne är något helt annat än dagens homosexualitet. (Något som t.ex. Robert Gagnon och Chrys Caragounis tydligt har visat att inte alls är sant.)

Som ett resultat av detta gick Räsänen ut och sade att biskopen förleder församlingen och undergräver Guds ords auktoritet, trots att han i sitt prästlöfte har lovat att troget hålla fast vid Guds ord. "Han borde inte leda människorna fel och till en sådan förhärdelse som Bibeln varnar för eftersom det leder människorna till förtappelse." Vidare har hon konstaterat att det är oroväckande att biskopen på detta sätt "med sin auktoritet och med sin undervisning förnekar Bibelns lära". "Om vi leder människorna fel och lär dem att vissa synder inte är synd, då leder vi församlingen och församlingsmedlemmarna på fel vägar, och det är allvarligt. Det är Gud som [i sitt ord] slår fast vad som är synd. Inte biskopen, inte Päivi Räsänen och ingen annan människa heller."

Till sist frågar Räsänen om biskopen också anser att Paulus är hårdhjärtad och att han har fel i det han lär [i sina brev].

Biskopens svar är rent ut sagt bedrövligt. Först och främst ljuger han rakt ut när han påstår att "bibelforskningen mycket tydligt har visat att avvisandet av homosexualiteten i Bibeln visar på något helt annat än hur man förstår homosexuella förhållanden idag". Sedan ställer han evangelieförkunnelsen mot den bibliska sexualetiken och hävdar att det förra riskerar att bli en bisak om vi betonar det senare. Behöver jag säga att också detta är synnerligen bedrägligt? Det ena utesluter givetvis inte det andra utan som kyrka ska vi förkunna ALLT Guds ord. Sedan säger han att han inte ser det som konstruktivt att, som Räsänen har gjort, under flera årtionden utmana och ifrågasätta biskoparna. "Det är biskoparnas uppgift att berätta vilken kyrkans linje är och på det sättet förverkliga läroämbetet."

Till detta säger jag bara: Nå, gör det då! Om biskoparna verkligen skulle stå för Kyrkans linje skulle det inte finnas något behov att utmana och ifrågasätta! Men när barnen tiger behöver stenarna ropa.

Behöver jag säga att jag helt och hållet stöder Päivi Räsänen i det hon säger? Teemu Laajasalo är en skam för kyrkans läroämbete och han borde förstå att avgå. Men det kommer han förstås inte att göra.

Men en mycket positiv sak hittar jag ändå i biskopens uttalande. I artikeln i Iltalehti sägs att "trots att biskop Laajasalo är av annan åsikt än Räsänen gällande bibeltolkningarna, anser han det vara ytterst oroväckande ur ett yttrandefrihetsperspektiv att man lättvindigt börjar kriminalisera gamla texter. Det börjar med bokbål och sedan börjar man bränna människor. Rätten att tänka högt är grundläggande för alla andra rättigheter."   

Där kan jag hålla med biskopen.

Skrämmande tider

Den senaste tiden har vår media i viss mån uppmärksammat den närmast exponentiella ökningen i antalet speciellt unga flickor som har drabbats av könsdysfori. Att mainstreammedia sedan inte klarar av att dra de rätta slutsatserna av denna dramatiska ökning är kanske inte så anmärkningsvärt. Men redan det att media uppmärksammar detta är tacksamt.

I diskussionen inför beslutet om att deformera äktenskapet, som vår riksdag har åstadkommit inte bara en gång utan två gånger, hävdades att breddandet av äktenskapsbegreppet inte kommer att vara något bort från någon utan bara till för de några som vill gifta sig med en person av samma kön. Men det stora problemet är att denna förändring inte har skett i något vakuum. Den har föregåtts av och ackompanjeras av en uppluckring av framför allt synen på kön. Vi brukar tala om normkritik och nedmontering av normer.

Medicinsk transsexualitet är en ytterst ovanlig åkomma. Det handlar om bråkdelen av en procent av hela befolkningen. Men den dramatiska ökning av unga människor med könsdysfori vi nu ser ske är tvivelsförutan en följdverkning av den normkritik och den upplösning av könsnormerna som har drabbat oss under de senaste decennierna. Det är inte populärt att hävda att könsdysforin "smittar", men de facto är det precis det vi ser ske idag när det i vissa skolklasser kan vara så att upp till hälften av alla (flickor) säger sig vara något annat än det kön de har registrerats som vid födseln.

Denna könsdysfori, som påtvingas det uppväxande släktet av de kretsar som driver på normkritiken (som jag vanligen brukar benämna hbt-lobbyn), skapar ett oerhört stort lidande för allt flera unga människor idag. Hormonbehandlingar, könskorrigeringar (läs: -deformeringar) är bara en del av detta elände. Den stora delen handlar om det psykiska lidande som dessa unga tvingas genomgå. Och allt detta för att det finns människor som vill utmana normerna och tvinga på alla deras egen oerhört snedvridna och störda könssyn.

Och ja, det ska vi inte glömma bort: Nu får ingen längre påtala galenskapen i detta. Hbt-lobbyn och normkritikerna ska få bedriva sitt spel ostört och förstöra unga människors liv utan att bli motsagda. Den som vågar påtala galenskapen (speciellt om denne någon är relativt känd och når över nyhetströskeln) ska anmälas, undersökas och kanske också åtalas och dömas. Detta är, precis som Päivi Räsänen sade, ett exempel på hur dessa kretsar försöker tysta kritikerna och på det sättet inskränka yttrandefriheten.

Det är skrämmande tider vi lever i.  

Bokbål nästa?

Svenska Yle publicerade i morse en mycket tendentiös text som berättade att Päivi Räsänen får juridisk hjälp av Alliance Defending Freedom och dess internationella gren som verkar i Wien i Österrike. Det som gör artikeln så väldigt tendentiös är att ADF sägs ha stämplats av en "människorättsorganisation" som varande en internationell hatgrupp – och därmed "omstridd". Denna "människorättsorganisation" visar sig sedan vara Southern Powerty Law Center. Även denna organisation är omstridd, men om detta sägs inget i artikeln. Detta är givetvis ett smidigt sätt för Svenska Yle att misstänkliggöra ADF medan SPLC utmålas som en seriös aktör. Men saken är den att SPLC knappast har så alldeles stark trovärdighet. De utmålar alla organisationer som på något sätt vågar ifrågasätta hbt-lobbyns agenda som just "hategroups". Flera bedömare, bland dessa bl.a. Molly Hemmingway, har konstaterat att t.o.m. Lutheran Church Missouri Synod har stämplats som en hatgrupp av SPLC. Jag delar kanske inte helt och hållet delar denna bedömning, men SPLC kommer ändå  väldigt nära att göra detta i sina uttalanden. Hur som helst innebär detta att SPLC inte är någon trovärdig organisation. Men det struntar som sagt Svenska Yle helt i.

Jag skrev en kommentar, eller egentligen flera, men den viktigaste blev förstås censurerad. Jag konstaterade i denna kommentar att det var oerhört viktigt att ADF fick Masterpiece Cakeshop friat i USA:s högsta domstol eftersom en fällande dom skulle ha varit ett oerhört hårt slag mot både religionsfriheten och yttrandefriheten i USA. Sedan konstaterade jag att det är mycket som står på spel i fallet Päivi Räsänen. Det ena fallet, där hon citerade vad Bibeln säger om homosexualitet, lyftes fram av riksåklagaren trots att det redan är flera decennier sedan boken i fråga utgavs. Det som motiverar en så häpnadsväckande åtgärd är det faktum att boken ännu idag finns tillgänglig. Notera dessa ord mycket noggrant!

I själva verket är det inte Päivi Räsänen som riskerar att åtalas här, utan det är Guds ord som det handlar om. Får Bibeln säga det den säger om homosexualitet? Ifall det blir åtal och Räsänen skulle fällas för en bok som "finns tillgänglig" så innebär detta givetvis att dessa böcker behöver förstöras. De får förstås inte längre "finnas tillgängliga". Men inte bara de. Det Räsänen skrev var inget annat än vad Bibeln säger, och eftersom Bibeln finns tillgänglig så torde samma sak gälla också för den. Jag nämnde ordet "bokbål" i min kommentar, och det var säkert alldeles för mycket för censurnissarna på Svenska Yle. Ett bokbål är nämligen en väldigt kraftig symbolhandling – en handling som väldigt tydligt riktas mot mänskliga rättigheter och mot både yttrandefriheten och (i detta fall) religionsfriheten. Därför kan ett bokbål aldrig vara på "fel" sida av skiljelinjen gott-ont. I klartext: De goda människorna (värdeliberalerna) kan aldrig orsaka ett bokbål. Det är alltid de "onda" som bränner böcker. Så när jag visade att det är precis vad som kommer att ske ifall Räsänen fälls blev det som sagt för mycket. Och censuren slog till.