Motgångsteologi

Speciellt på 1980-talet talades det allmänt om ”framgångsteologi”. Med detta avsågs en form av teologi som menade att materiellt välstånd och frihet från sjukdom och motgångar är något som följer med den kristna tron. Framgångsteologin ansåg att välsignelse är Guds vilja för den troende, och att alla former av sjukdom, motgångar och brist är orsakat av individens personliga synd och otro. En bibeltrogen kristen ska, enligt framgångsteologin, inte vara sjuk, inte vara fattig och inte uppleva motgångar.

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att tänka att jag snarare då är en ”motgångsteolog”. Detta givetvis inte så att jag menar att ett liv i enlighet med Guds vilja inte skulle vara välsignat och att t.ex. ett folk som i sin lagstiftning beaktar Skaparens vilja inte skulle må bra av detta. För så är det. Guds i Bibeln uttryckta vilja är god för människan, och ett liv byggt på denna grund ÄR välsignat. Detta bland annat på det sättet att vi genom att försöka leva enligt Skaparens vilja undviker mycket av det elände som ett liv i uppsåtlig synd och i uppror mot Gud och hans vilja för med sig.

Men här finns samma frågeställning som också det s.k. ”teodiceproblemet” bygger på, nämligen frågan om vad som ytterst är det bästa för människan. Vad är målet för vårt liv här på jorden? Är det Guds vilja att vi ska ha ett smärtfritt och lätt (välsignat) liv här på jorden, eller är hans mål att leda oss så att vi blir ”himmelrikets lärjungar” och växer till på den vägen? Är det Guds vilja att vi ska få ha en så bekväm resa som möjligt genom jordelivet, eller är det Guds vilja att vi ska lära känna Honom bättre - och nå hans himmel?

Det är ett obestridligt faktum att människan söker Gud i motgång, lidande och brist. När allt flyter på och vi får vara friska, mätta och på alla sätt tillfredställda, ja då klarar vi oss långt utan Gud – menar vi åtminstone. I de allra flesta fall är det först i motgångens stund som vi inser att vi egentligen inte alls klarar oss själva. Det är då vi inser vårt stora behov av Herren, och först då som vi söker oss till honom. Därför, menar jag, är framgång, rikedom och välstånd, hälsa och medgång inte alltid nödvändigtvis några välsignelser. Och sjukdom, fattigdom och brist inte alltid det motsatta. Välsignelse är ett liv i Guds närhet – oberoende av om detta sedan för med sig framgång eller motgång, rikedom eller fattigdom, sjukdom eller hälsa. Guds vilja för oss människor är alltid god, men den bör alltid ses ur ett evighetsperspektiv. För det är evigheten som är målet, det primära. Sättet vi når dit är sekundärt.

Ingen vill förstås sjukdom, fattigdom och motgång. Inte jag heller. Men vi bör, tror jag, förstå att vi ibland kan behöva uppleva också detta för att inse vår belägenhet och vårt behov av Gud. Nu säger jag givetvis inte att motgången på något sätt skulle portioneras ut efter behov, och att de som har det, mänskligt sett, bättre skulle ha ett mindre behov av att söka Gud. Som jag tidigare har konstaterat så har vi människor olika kors att bära. För den ena kan korset bestå i lidanden och fattigdom, för den andre i rikedom och välgång – och ur ett evighetsperspektiv är det inte alls sagt att det senare är bättre än det förra. Snarare kanske tvärtom.

Jag menar heller inte att vi ska bli fatalister och ta emot allt elände som ramlar över oss som om det skulle vara oundvikligt och något vi t.o.m. ska söka. Vi ska sträva efter att göra det vi gör på bästa möjliga sätt, och om vårt slarv på något av livets områden leder till lidanden av olika slag ska vi inte beskylla vare sig Gud eller ödet för dessa lidanden. Om jag t.ex. kör utan bilbälte och skadar mig i en olycka p.g.a. detta så är denna skada inget som Gud (eller ödet) har sänt, utan något som jag med mitt slarv har dragit över mig själv. Ändå får vi konstatera att det är mycket vi inte förstår när det gäller detta med lidande och motgångar. Trots att vi försöker vårt bästa sker det olyckor. Vi blir sjuka. Vi kan drabbas av ekonomiska motgångar. Men vi får ändå lita på att den väg Herren för oss är den bästa för oss. Trots allt. Rom. 8: 28 är ett härligt Guds ord i detta sammanhang: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.”

När Paulus och Barnabas predikade i Derbe (strax efter att Paulus hade blivit stenad av judarna i Lystra) formulerar Paulus motgångsteologins grundtes när han säger att ”vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. (Apg. 14:22) En av de vackraste beskrivningarna av denna ”motgångsteologi” finns i (främst första versen av) psalmen ”Närmare Gud till dig”, skriven av Sarah Flower Adams (1841) och översatt till svenska av Emanuel Linderholm:

Närmare Gud, till dig
Närmare dig!
Om det än blir ett kors som lyfter mig
Sjunger jag innerlig:
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Döljer för pilgrim trött solen sitt sken
Blir än min huvudgärd hårdaste sten
Skall jag dock drömma mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Där skall all nåd du gav så för min syn
Såsom en stege, rest upp emot skyn
Änglar där vinkar mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Vaknad jag reser glad stenen så hård
Såsom mitt betel upp, minnet till vård
Natten ju förde mig
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!

Sist, när jag ställa får uppåt min färd
Och jag har bakom mig jordelivets värld
Viskar det än åt mig:
Närmare Gud, till dig
Närmare Gud, till dig
Närmare dig!