En synnerligen onyanserad ledartext

De rödgröna vänsterliberalerna ogillar Trumps USA. Det är ingen hemlighet. Likaså är det ingen hemlighet att vår värdeliberala mainstreammedia inte har några hämningar när det handlar om Trump-bashing. (Alltså att svartmåla Trump och det han gör.) Det är förstås heller ingen hemlighet att Trump inte precis gör vad han kan för att undvika kontroverser. Dessa kontroverser blir sedan lätt bränsle för mera Trump-bashing i vår värdeliberala mainstreammedia. Men det är ju trevligt när det skrivs om annat än om Corona-viruset. Kanske.

Det senaste bidraget i värdeliberal Trump/USA-bashing bjuder Viveca Dahl på i morgondagens ÖT. På ledarplats drar hon vänsterut på alla möjliga sätt och försöker få högervärden, Trump och USA att se ut som värsta kaoset. Och lyckas säkert också i mångas ögon. Men jag menar att det är viktigt att komplicera och nyansera. Det här är nämligen inte så svartvitt som Dahl vill få oss att tro.

För det första är det viktigt att inse att det inte är Trump som har "lyckats rycka med sig många amerikaner i en tankevärld av motsättningar". USA var ett djupt delat land redan innan Trump blev president. Det har inte blivit bättre under hans tid som president, men som bekant behövs det två för att få till ett gräl. Demokraterna och den politiska (och massmediala) vänstern i USA har nog gjort sitt för att vidga klyftan. Då tänker jag speciellt på rumban kring Brett Kavanaughs nomineringsprocess till HD och dagens upplopp kring rasismanklagelserna mot polisen. Den risk för inbördeskrig i USA som jag har nämnt flera gånger här på bloggen och som Dahl nu också talar om ("På senare tid har enstaka debattörer till och med spekulerat i risken för ett regelrätt inbördeskrig i USA") är INTE något som högern och Trump har orsakat, utan detta handlar väldigt långt om hotet från vänsteranarkister och olika vänsterorienterade feministorganisationer (som ser det reella hotet mot Roe vs Wade).  

Dahl tar i sin ledare exempel från vitt skilda platser och situationer för att uppenbarligen försöka visa hur allvarlig situationen är (?). Därför bör man inte förvånas när hon mitt i allt befinner sig, inte i USA, utan i ett finländskt klassrum där en lärare (i biologi?) fick höra från en elevs mun att "Det där är din sanning, jag behöver inte tro på den". Dahl hävdar att detta "tyvärr inte är ett exempel på kritiskt tänkande." Men också där behöver bilden nyanseras. För visst kan det vara just ett exempel på kritiskt tänkande – om läraren hade gett uttryck för något som bara påstås vara bevisad sanning. Som t.ex. evolutionen. (Men Dahl berättar, intressant nog, inte vad saken gällde.)

Det centrala i Dahls ledare torde vara orden "Att tro enbart på fakta som stryker ens egen politiska uppfattning/världssyn medhårs är ett effektivt sätt att bidra till att man krymper som tänkande varelse." Detta är förstås sant. Men också här behöver saken både kompliceras och nyanseras. Falska sanningar finns nämligen inte, som Dahl tycks antyda, bara på höger sida av spelplanen och människor som tror enbart på fakta som styrker den egna världsbilden finns inte endast bland högerkonservativa. De finns också på den vänstra planhalvan. Och inte sällan fungerar vår manistreammedia som härolder för dessa falska sanningar och som serverare av dessa fakta som stryker den rödgröna och värdeliberala världsbilden medhårs. Ibland mera direkt, men för det mesta genom att ge bara en del av den fulla bilden och undvika att komplicera och nyansera. Dahls ledare är i själva verket ett inte alls dåligt exempel på just detta.

Krossa patriarkatet!?

Det är mycket intressant att se hur svårt det ibland kan vara att kommunicera med varandra. Speciellt när det gäller frågor där det finns två (eller flera) diametralt skilda förhållningssätt eller åsikter. Samt hur svårt det kan vara för vissa att begripa ens de mest elementära saker. I den senaste texten skrev jag om ett exempel på hur feminismen ställer till det i Sverige och hur SVT planerar att införa ensidig könskvotering när det gäller upphovsmännen till sångerna som tävlar i Melodifestivalen. Förslaget är att det, från och med 2022, måste finnas åtminstone en kvinna (eller en person som uppfattar sig som kvinna) bland upphovsmännen ifall dessa är flera än en. Annars får låten helt enkelt inte vara med.  

Denna text genererade en kort kommentar som visar på hur oerhört vilseledda vissa människor är idag. "Utan dina gelikar skulle feminismen varken finnas eller behövas", lydde den. Detta är ett typexempel på hur fel det kan bli när man låter en galen ideologi förblinda sig och grumla ens förstånd. Feminismen är en sådan galen ideologi som bygger på den fullständigt felaktiga premissen att det finns en könsmaktsordning (som också brukar kallas "patriarkala strukturer") som är ofördelaktig för kvinnor och som behöver krossas för att vi ska kunna skapa ett gott samhälle med fullständig jämställdhet.

Tankefelet här består inte i att det inte skulle finnas ojämställdhet mellan könen, för det finns det. Nej, tankefelet består i att feministerna menar att denna könsmaktsordning är något ont och att de tror att det går att "krossa patriarkatet" och så bli fri från denna könsmaktsordning. Könsmaktsordningen är i sig nämligen inget ont, och den kommer heller aldrig att försvinna. Inte så länge män och kvinnor umgås med varandra och det finns något som heter äktenskap. Helt enkelt för att könsmaktsordningen baserar sig på grundläggande biologi. Mannen är starkare än kvinnan, helt enkelt. Observera nu att detta inte är en värdeutsaga, utan ett fysiskt och biologiskt faktum. Därför kommer det alltid att finnas en könsmaktsordning. Det är fullständigt oundvikligt. Frågan är bara VILKEN TYP av könsmaktsordning vi har. Har vi en sådan där kvinnan inte ges samma värde som mannen och där mannen kan trampa på kvinnan, eller har vi en sådan könsmaktsordning där kvinnans ges samma värde som mannen och där mannen, med sin fysiska styrka, beskyddar kvinnan i stället för att trampa på henne?

Kommentaren jag klistrade in ovan utgår ifrån att biblisk kristendom är en fiende till kvinnan och att om sådana som jag (för jag antar att kommentaren också syftade på mig) skulle försvinna så skulle feminismen inte behövas. Det är i själva verket precis tvärtom. Den kristna tron är en av de sista verkliga vännerna kvinnorna och verklig jämställdhet mellan könen har i vår värld. Detta genom att hålla fram den senare typen av könsmaktsordning. (Se Ef. 5!) Men eftersom feministerna inte har insett detta utan är fiender till allt som ens luktar könsmaktsordning tar de en synnerligen negativ hållning till biblisk kristendom. Helt i onödan, givetvis. Men så blir det när man låter en galen ideologi, och en felaktig syn på verkligheten, styra ens tankevärld.

Ingen ände på idiotin

En äldre släkting till min hustru konstaterade att vi borde införa inreseförbud från Sverige permanent. Och då inte p.g.a. Corona-smittan, utan p.g.a. av de fullständigt galna tankar som tillåts dominera i det svenska idélandskapet. Många av dessa baserade på den s.k. tredje vågens feminism. Nå, nu kan, och får, man givetvis inte generalisera. Det finns många svenskar som inte är drabbade av detta tankevirus, liksom det också finns många svenskar som inte är drabbade av Coronaviruset. Men kanske någon form av idékarantän också vore på sin plats?

Nåja, skämt åsido. Idéer stoppas - i motsats till riktiga virus - inte av gränser och gränskontroller. Speciellt inte i tider av ett öppet internet. Dessutom finns det samma viruset förstås också redan här hos oss. Det har t.o.m. ibland invaderat kommentarfältet på denna blogg. Men inte desto mindre är det viktigt med smittspårning och behandling. Med behandling menar jag i detta fall att skadliga tankar avslöjas och avväpnas.

Nu är jag ingen vän av varken den svenska Melodifestivalen, eller ESC heller för den delen, och jag betraktar det som en stor vinst att årets upplaga av denna normkritiska kavalkad/festival är inställd. Men likväl kan jag inte låta bli att notera att SVT och Melodifestivalen planerar att fr.o.m. 2022 införa könskvotering när det gäller upphovsmännen (får man använda det ordet längre?) till de sånger som ska delta. Om det finns flera än en upphovsman MÅSTE en av dessa vara en kvinna. Omvänt torde detta givetvis inte gälla.

Psykologen David Eberhard är en av de som är ytterst kritisk till förslaget. Han säger, helt riktigt, att jämställdhet handlar om att ge båda könen samma möjligheter. Inte att gynna ett kön på det andra könets bekostnad. Vilket det alltså uttryckligen är fråga om här. På en direkt fråga om detta inte riskerar att sänka kvaliteten på bidragen kontrar SVT med att säga att det har funnits en "snedfördelning" mellan könen när det gäller upphovsmännen och att de tror att detta kommer att gynna båda könen. Notera alltså att varet på den direkta frågan uteblev. SVT säger dock att de tror att det inte kommer att påverka kvaliteten.

Det finns förstås ändå en möjlighet för ett bidrag med endast manliga upphovsmän. Om någon av dem en dag känner att han är en kvinna i en mans kropp litar SVT på hans, ursäkta hennes (!), ord och släpper således igenom bidraget. Allt är tydligen möjligt i en värld där tredje vågens feminism ställer agendan!

I en värld utan nåd

Paolo Roberto är en svensk hjälte. Eller rättare sagt: Var en svensk hjälte. Den före detta ungdomsbrottslingen som blev boxningsstjärna och förlorade två VM-titelmatcher. Efter proffsboxningskarriärens slut blev han framgångsrik företagare och TV-personlighet. Men för några veckor sedan tog allt slut. Han sparkades från TV, alla (mig veterligen) samarbetspartners drog sig bort från honom och hans företag och ingen vill längre ens ta i honom med tång. Förutom svallerpressen där han har fått löpa gatlopp efter gatlopp.

Vad var det som hände? Jo Paolo Roberto blev fast i en polisrazzia mot en bordell när han hade köpt sex av en prostituerad. Det här är givetvis illa. Mycket illa, till och med. Det är en synd och en gärning som bidrar till det som brukar kallas "trafficing". Alltså något som i sig knappast kan försvaras och som bör fördömas. Men betyder detta att Paolo Roberto har förverkat sin rätt att behandlas som en människa? Enligt denna världens syn på saken (och i mediadrevets ögon): Absolut. Han är färdig, helt enkelt. Så fungerar det i en värld utan nåd och i en värld där det inte längre är någon skillnad på vad en människa är och vad en människa gör. Det är en hård värld. En fruktansvärd värld. Men det är tydligen i den världen vi lever idag. Till saken hör dessutom att Paolo Roberto "kommit ut" som en anhängare av diverse icke politiskt korrekta ståndpunkter. Frågan som borde ställas är om detta ytterligare har sänkt tröskeln för pk-media att attackera honom när han sedan trampade i klaveret.

En av mina absoluta favoritskådespelare är Kevin Spacey. Jag delar knappast några av hans politiska eller andra värderingar, men jag uppskattar hans talang som skådespelare. Till exempel hans prestation i "The Usual Suspects" är fullständigt fenomenal! Men också han har (troligtvis) gjort bort sig på detta område. Ett antal unga (när det påstods ha hänt) män har trätt fram och beskyllt Spacey för sexuella närmanden. Genast detta blev känt förlorade han allt. Precis allt. Han klipptes t.o.m. bort ur en film som var nästan klar, och han karaktär i den framgångsrika serien "House och Cards" såg, i den sjätte och sista säsongen, med ens helt annorlunda ut. Ingen ville längre casta honom, och han försvann helt. Också han var färdig efter detta.

I motsats till Roberto, som troligtvis kommer att bli dömd för sitt brott, har alla anklagelser mot Spacey fallit i förundersökningar och i domstolar. Han har inte kunnat dömas för några av de brott han påstås ha gjort sig skyldig till. I rättsväsendets ögon är han alltså oskyldig. Men det hindrar inte världen, och media, från att döma honom. Han är, trots att en människa  (åtminstone i USA) borde vara oskyldig tills motsatsen har bevisats, färdig.

Så här fungerar det i en värld utan nåd. Det som dessutom gör det hela ännu värre är att det i en sådan värld är samma instans som anklagar, som dömer och som ser till att domen verkställs. Alltså media. En media som är fullständigt likgiltig inför många mycket mera allvarliga brott men som har bestämt att vissa typer av brott är så allvarliga att den människa som ens blir anklagad för dessa brott ska behandlas på detta oerhört grymma sätt.

Det är beklämmande.

Goda Coronanyheter som omväxling

Aftonbladet publicerar två goda Coronanyheter idag (och igår). Dels berättar de att AstraZeneca menar att de kan ha en miljard (!) vaccindoser klara för användning så tidigt som i september. Förstås förutsatt att det vaccin som forskare i Oxford har utvecklat visar sig vara fungerande också på människor (och inte bara på apor) och att det är tryggt att använda. I artikeln berättas att vaccinet som bäst testas på 1100 försökspersoner och att allt hittills ser lovande ut.

Den andra goda nyheten talar om att antikroppar ur ett 17 år gammalt blodprov från en människa som tillfrisknat från Sars-viruset kan användas för att bekämpa också Covid19. (Båda virusen tillhör samma "familj" av virus.) Den här antikroppen, som fått namnet S309, tros kunna användas för personer i riskgrupperna och för vårdpersonal för att hindra att de blir sjuka. Dessutom torde det också gå att använda antikroppen för att behandla redan insjuknade patienter och därmed påskynda deras tillfrisknande.

Jag begriper varför t.ex. Svenska Yle väljer att vara restriktiva i sin publicering av dylika nyheter - de vill säkerställa att de inte publicerar falska nyheter - men ibland, och speciellt när stora uppoffringar krävs av oss alla, kan det vara väldigt nyttigt att få höra att det kan finnas ljus i tunneln och att tiderna av social distansering trots allt kan tänkas ta slut så småningom. Människan orkar bättre om man ser ett möjligt slut på eländet man befinner sig i. Så fungerar åtminstone jag, och jag är säkert inte ensam om det. 

Bekräftelsebias

Svenska Yle har publicerat en oerhört intressant artikel om dagens debattklimat och det som kallas "bekräftelsebias". I artikeln intervjuas biträdande professorn i psykologi vid Åbo Akademi Jan Antfolk, och han "beskriver bekräftelsebias som ´ett tankefel som beskriver vår tendens att föredra sådan information som stöder eller stärker de uppfattningar vi redan har´".

I artikeln talas om hur svårt det är att "vinna" en debatt idag. Detta beror ofta just på detta att många idag väljer sin egen sanning och ignorerar de bevis som finns för motsatsen. Detta har alltid skett, men det som försvårar detta i dagens situation är det så oerhört lätt att (på nätet) hitta uppgifter som stöder den egna uppfattningen. Oberoende av om denna är sann eller falsk. Det vi då gör är att vi "filtrerar och väljer bort information som inte stämmer överens med våra personliga uppfattningar, åsikter eller övertygelser, [och som ] stärker vi våra redan förutfattade meningar." Och så kan vi komma att bortse från sådant som har vetenskapligt stöd, ja t.o.m. sådant som är vetenskapligt bevisat. (Här måste jag ändå kasta in en brasklapp: En hel del av det som idag sägs vara vetenskapligt bevisat är, när man börjar peta lite i det, ändå inte alls "vetenskapligt bevisat" utan är något annat. T.ex. i klimatfrågan.)

Det här är en fälla som vi alla behöver vara uppmärksamma på. Givetvis också jag. Helt enkelt för att detta är en frestelse som drabbar oss alla, utan undantag. Men problemet är förstås att det är så oerhört smärtsamt att granska de egna ståndpunkterna kritiskt. Men likväl är detta något som vi alltid behöver göra. Jag har ofta här på bloggen framhållit att verkligheten, och många frågor vi människor gärna diskuterar, ofta är mera komplexa än vad vi gärna vill göra dem. Jag uppskattar därför speciellt den del av artikeln där Antfolk säger att sanningen ofta är komplex medan våra ståndpunkter tenderar att vara svartvita.

Det mest frapperande exemplet här på bloggen på hur detta med bekräftelsebias kan ställa till det för oss finner jag i frågan om den tomma graven och Jesu uppståndelse. Det är närmast chockerande hur dagens ateister (åtminstone de som har figurerat i kommentarfältet här) så fullständigt klarar av att bortse från historievetenskapliga fakta när det gäller den tomma graven och uppståndelsen. Ja, i själva verket gäller detta allt som har med NT:s och den kristna trons historicitet att göra. Detta blir närmast skrattretande när de samma personerna i andra sammanhang svär närmast blind tro och lydnad till vetenskapen. Men artikeln om bekräftelsebias förklarar hur det kan komma sig att det fungerar på detta sätt. Läs den gärna!

För övrigt kan jag inte låta bli att berätta att vi för några dagar sedan gick igenom ett gammalt fotoalbum där jag har fotografier på de olika konfirmandklasser jag varit med och undervisat här i Esse. På ett av fotografierna fanns det en 15-åring som påminde starkt om just denne Jan Antfolk. Tänk vad tiden går!

För fyrtio år sedan idag ...

Jag har alltid varit intresserad av extraordinära händelser. Speciellt av diverse katastrofer i mänsklighetens historia. Om det är historikern i mig som ligger bakom detta - eller dystopiförfattaren in spe - vet jag inte. Kanske det är båda två. Men jag har som sagt alltid varit intresserad av att läsa på om orsaker, följder och förstås själva händelserna.

För exakt fyrtio år sedan idag skedde en sådan extraordinär händelse. Jag är faktiskt så gammal att jag har en del smådimmiga minnesbilder av det, men det mesta har jag förstås läst på om senare. Och så har jag förstås sett filmen. Flera gånger. Även om den inte uttryckligen sägs handla om Mount St Helens utbrott. Men det gör den. På sätt och vis. Jag talar förstås om filmen "Dante´s Peak". Och händelsen för exakt fyrtio år sedan var alltså den enorma explosion som inträffade när Mount St Helen fick sitt utbrott (och sitt nuvarande, helt annorlunda, utseende). Om det är någon som är intresserad att se en oerhört intressant dokumentär om denna händelse så kan jag tipsa om denna Youtube-video. Tyvärr är den bara på engelska, men den är så välgjord att det nästan går att se den fastän man inte skulle förstå ett ord engelska. 

Två viktiga artiklar!

Som jag konstaterade i den senaste texten jag skrev om Coronapandemin är det verkligen inte lätt att veta vad som är klokast att göra i den situation vi nu befinner oss i. Dels borde samhällsfunktionerna öppnas så småningom för att inte ekonomin ska lida mera än vad som är absolut nödvändigt. Dels borde vi bemästra smittospridningen så att det inte går som i Sverige att smittan tar sig in på sådana platser där de allra mest utsatta riksgrupperna finns. Finlands strategi har varit välfungerande när det gäller det senare, trots att det har funnits ett par allvarliga plumpar i protokollet. Men nu när samhället börjar öppnas upp och ansvaret för att tygla smittspridningen gradvis överförs från myndigheterna till oss alla finns det en stor risk att smittspridningen igen tar fart.

Därför vill jag uppmärksamma två oerhört viktiga artiklar som publicerades igår - den ena på ÖT, den andra på Svenska Yle. ÖT intervjuar Soites (vårdsamkommunen kring Karleby stad) infektionsöverläkare Marko Rahkonen. Rahkonen säger mycket som är viktigt i intervjun, men jag vill lyfta fram två saker. För det första talar han om de nya restriktionerna som kommer att bli nödvändiga när smittspridningen med största sannolikhet igen börja öka. Han säger att eftersom smittspridningen har varit olika kraftig på olika håll i landet hoppas han att man i fortsättningen skulle kunna överväga mera regionala insatser. Jag håller fullständigt med Rahkonen här. Detta är viktigt dels ur ekonomisk synvinkel (det är onödigt att stänga ner samhället på områden där det inte finns någon större risk att smittas), dels när det gäller "stridsmoralen" hos befolkningen. Vi orkar inte vara skärpta hur länge som helst när det gäller iakttagandet av alla föreskrifter (det är helt enkelt bara så människan fungerar), så det grova artilleriet borde sparas tills det verkligen behövs. Annars är risken stor att vi börjar slappna av när vi borde skärpa oss.

Sedan kommer det, i mitt tycke, viktigaste i hela artikeln. Rahkonen säger sig inte vilja "sticka under stol med att han är rädd för att de lättade restriktionerna nu invaggar finländarna i en falsk trygghet och en känsla av att det är okej att återgå till ett i princip normalt liv". Vidare säger han att "Vi kan inte leva som om allt nu är tillåtet. Men jag tycker att jag börjar se tecken på det. Butikernas parkeringsplatser är fyllda av bilar och ungdomar umgås i grupper nu när vädret blir varmare och skolorna har öppnat. Strategin att öppna upp bygger faktiskt på att folk ska komma ihåg att följa grundreglerna. Och de gäller oss alla."

Detta är oerhört viktiga ord!

I Svenska Yle-artikeln intervjuas "Finlands Anders Tegnell", alltså THL:s chef Markku Tervahauta som säger att "det skulle vara viktigt att få ner smittotalet så nära noll som möjligt eftersom det skulle ge tilläggstid för utvecklandet av strategin i kampen mot viruset". Detta speciellt med tanke på utvecklandet av ett vaccin. Sedan, när intervjun kommer in på huruvida smittspridningen kommer att öka nu när samhället gradvis öppnas, kommer det viktigaste: "Vi vet inte om dessa åtgärder kommer att öka antalet smittade. Det är medborgarnas beteende och agerande som avgör i vilken riktning utvecklingen går. Det är allas vårt alldagliga beteende som avgör ifall viruset har möjlighet att spridas."

Så långt Markku Tervahauta. Här hade jag tänkt skriva en kort sammanfattning, men eftersom en kommentar (av Stefan Bredbacka) under ÖT-artikeln fångar det hela i några korta meningar väljer jag att klistra in denna kommentar som en del av denna avslutning: "Precis det som bl.a.THL varnade för. För tidiga restriktioner gör att folk slappnar av just då disciplin behövs. Nu skärper vi till oss."

Som sagt överförs ansvaret för att tygla smittspridningen - när restriktionerna nu luckras upp - från myndigheterna till oss alla. Nu är det vi alla som i allt högre utsträckning har ansvar för att skydda riskgrupperna. Så nu är det INTE läge att slappna av, trots att man kunde tro att detta är budskapet bakom de lättade restriktionerna, utan nu behöver vi, precis som Bredbacka skriver, skärpa oss i stället.  

Epic Easter Unbelief

Pastorn i LCMS, Hans Fiene, har publicerat en massa intressanta och informativa videor på Youtube i serien "Lutheran Satire". Jag rekommenderar dessa varmt! Den senaste jag hittade var en video som talar om otron i förhållande till Jesu uppståndelse. Notera speciellt orden: "Often the root of our unbelief is not a lack of information. It´s the love of our own idols." Eller på svenska: "Ofta är orsaken till vår otro inte en brist på information. Det handlar i stället om kärleken till våra avgudar."

Så sant, så sant. Den största avguden i detta fall är givetvis kung Jag. Jag vill vara min egen gud, och då finns det helt enkelt inte plats för någon annan. Särskilt inte för någon Gud som kan tänkas vilja förändra mina prioriteringar och göra anspråk på någon form av lydnad eller uppoffringar. Det här tycker jag syns oerhört tydligt i kommentarfältet här på bloggen.

Se gärna videon! Den har flera andra goda poänger också. 

Om synden och dess följder

I en av de otaliga diskussionerna här på bloggen kom vi för en knapp vecka sedan in på synden. Jag hade skrivit att "Herren manifesterar sig ... i tiden genom att möta människor som är hårt ansatta av sina synder, sin oro och sina plågor och ge dem frid genom tron på den uppståndne Herren Jesus Kristus ..."

Detta föll inte kommentarfältets ateister i smaken. En anonym kommentator menade att det handlar om att människor upplever att de är syndare. Kommentatorn påstod att "Jag tycker inte jag är en syndare, inte några miljarder andra heller, vilket betyder att ... manifestet är ... något som tröstar de som tror de har syndat." Avsikten med denna något svårförståeliga kommentar var att hävda att människan ingalunda är någon syndare utan att synden, och syndakännedomen, handlar om en känsla, en upplevelse. En känsla som präster och predikanter alltså har frammanat. Så om man inte känner någon synd, eller om man inte tror att synden finns, så är den inget problem.

Men nu är det tyvärr så att synden inte endast är en känsla eller en upplevelse. Synden är en realitet. Den är i allra högsta grad verklig, oberoende av om vi tror att den finns eller inte. På samma sätt kommer vi att drabbas av syndens följder, dess lön, oberoende av om vi tror att vi är syndare eller inte. Detta är inte bara en biblisk sanning utan också en biologisk sanning. Vi kommer nämligen alla att dö. (Rom: 6:23a)

Sedan kan jag inte begripa hur någon som har ögon att se med och öron att höra med kan inbilla sig själv att synden inte skulle finnas – och att det skulle finnas någon människa som inte skulle vara drabbad av den. Det går nämligen inte att se en nyhetssändning idag utan att slås av insikten att det finns synd och att den är förskräcklig. Det går inte att sätta sig ner i ett tyst rum och kontemplera över sig själv och sitt liv utan att inse att det finns saker som gått på tok i livet. Saker som beror på ingen annan än en själv.

Faktum är att Bibelns förklaring på varför det finns ondska både i världen och i det egna hjärtat är vida överlägsen alla andra förklaringar. Vi är genomruttna av synden, vi människor. Var och en av oss. Vi har en stark böjelse till och en begärelse efter det onda. Var och en av oss. Vår självbevarelsedrift, vår vilja att inte hamna i trubbel – vare sig med våra medmänniskor eller med landets lagar – tyglar oss oftast och gör att vi avhåller oss från att göra det onda. Men ändå. Begärelsen och böjelsen finns där, och för det mesta när vi kan ge utlopp för dessa utan att det drabbar oss själva på något sätt gör vi det. För att vi är syndare. För att vi är genomruttna av synden.

Detta är vår situation. Allas vår situation. Oberoende av om tror på syndens realitet eller inte. Det var därför Jesus måste komma. Han var nämligen inte drabbad av synden som vi. Han klarade av att leva ett fullständigt helt och felfritt liv. För att ge oss ett exempel? Nej. Inte för att ge oss ett exempel. Jesu exempel är nämligen allt för högt och härligt för oss syndare att följa. Vi kan försöka, och om vi klarar av att leva lite bättre är det förstås något positivt för de människor vi har runtomkring oss. Men Jesus kom inte för att ge oss ett exempel. Nej, han kom för att frälsa oss. För att ge sitt fullständiga liv i utbyte mot vårt av synden genomruttna liv. För att ta alla våra synder på sig och ta det straff som den helige Gudens fullkomliga lag hade utdömt åt oss var och en. Skyldig! Dödsdömd!

Jesus dog den död vi hade förtjänat genom vår synd. I utbyte mot vårt trasiga och av synden genomfläckade liv får alla som vill som gåva hans fullkomliga liv. Hans förtjänst: Himlen. I evighet. För att han förtjänat det, och för att han vill ge oss det. För att han älskar oss. Dig och mig, trots de vi är i oss själva. "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus vår Herre." (Rom 6:23)

Men bara den som vill. Den som vägrar ödmjuka sig och erkänna sin synd får lov att själv stå för dess följder. Helt i onödan, men ändå.