Om höger- och vänsterpolitik

De senaste dagarna har det varit en debatt om höger- kontra vänsterpolitik här på bloggen. Jag är inte alldeles bekväm med denna diskussion – och speciellt inte med det faktum att jag ses som höger. Det är jag förvisso, men det är inte något som direkt definierar mig, om jag själv får bedöma saken. Mänsklighetens stora problem är nämligen inte politiskt, och inte heller ekonomiskt, och därför kan det inte heller lösas med hjälp av vänster- eller högerpolitik. Jag vill gå så långt att jag t.o.m. säger att jag inte alls litar på någon politik, vare sig höger eller vänster, och därmed inte heller på några politiker. Åtminstone inte vad gäller lösandet av vårt stora problem och inte heller med de mindre problem som beror på detta stora problem.

Mänsklighetens stora problem är nämligen SYNDEN. Alltså det att vi människor har en böjelse till det onda. Att vi är själviska och giriga. Att vi sätter oss själva först. Detta problem är dessutom sådant att det går på djupet i oss alla. Synden är nämligen inget vi kan avhjälpa genom att skärpa oss och försöka lite hårdare och genom att vara lite bättre. Nej, synden är ett hjärteproblem, och därmed går den så på djupet att den går till själva essensen av vad det är att vara en människa i den här världen. Syndens röta sitter i grunden av vårt väsen, om vi säger det så. Därför kommer synden också att färga och påverka allt vi människor tar oss för att göra. Därmed också politiken.

Jag skrev i en kommentar att det förstås också finns rötägg på högerkanten, och att detta inte bara är något som är begränsat till vänstern (med anledning av de revolter som just nu rasar i USA). Tyvärr är det värre än så. Såväl högern som vänstern är drabbad av synden. Detta innebär att både höger- och vänstermänniskors agerande kommer att vara påverkat av synden. Detta också, och speciellt, när någon av dessa politiska ideologier får makten eftersom synden tenderar att frodas speciellt väl i just sådana miljöer där det finns makt. Detta ser vi mycket tydligt när vi betraktar historien. Bäst har det mänskliga samspelet inom politiken fungerat när det har funnits en maktbalans där ingen har haft hela makten och de båda sidorna därför har kunnat kontrollera varandra och se till att några övertramp inte har kunnat ske. För det är så med synden. Den behöver en övervakare för att inte det hela ska spåra ur.  

Det var också därför som jag inte, trots att jag är höger, jublade särskilt mycket när högerns kandidat vann presidentvalet i Polen nyligen. Detta eftersom jag menar att Polen och polackerna skulle ha mått bra om det skulle ha funnits en motpol till landets högerregering på presidentposten i form av en vänsterpresident. Det skulle, i värsta fall, ha kunnat lamslå det politiska arbetet i Polen, men i bästa fall kunde det ha lett till en situation där de båda sidorna skulle ha tvingats lära sig att kompromissa och samarbeta för landets bästa. Nu blev det ändå inte så.

Konstitutionen i USA är uppbyggd som den är, med en strikt tredelning av makten, just för att vi människor är syndare. "The Founding Fathers" visste detta, och därför såg de det som mycket viktigt att ingen människa, eller ens någon institution, skulle ha all makt. Helt enkelt för att makten inte skulle kunna missbrukas. "Checks and balances" talar man om när det gäller denna maktfördelning, och den har alltså tillkommit just på grund av att vi människor är drabbade av synden.

Nå, kanske någon frågar, om jag inte litar på vare sig höger eller vänster, varför kallar jag mig då höger? Svaret är ganska enkelt: Högern har, historiskt sett, varit mera intresserad av frihet och i synnerhet av individens frihet. Och framför allt har högern varit mycket mera vänligt sinnad till den kristna tron och kristendomen. Det är nämligen där, och endast där, vi hittar lösningen på mänsklighetens stora problem – och det är också där den effektivaste tygeln för synden ges oss, nämligen Guds lag. Därför är jag höger. Men som sagt inser jag att högern i sig, och högerpolitik i sig, inte på något sätt kan lösa vårt problem.

Vilken är skillnaden?

När regeringen Sipilä försökte driva igenom sina stora reformer visade det sig att en del av dessa hade delar som stod i strid med Finlands grundlag. Eftersom vi, tyvärr, inte har någon grundlagsdomstol faller det på grundlagsutskottets bord att avgöra huruvida något är grundlagsenligt eller inte. Således var det grundlagsutskottet som fann att vissa av de tilltänkta reformpaketens delar behövde göras om för att vara i enlighet med grundlagen. Så skedde också, men reformerna gick ändå på grund och blev till intet.

Efter långa förhandlingar nådde EU:s ledare i natt ett förhandlingsresultat i den svåra frågan om ett ekonomiskt Coronapaket vars mål är att igen få fart på den europeiska ekonomin. Paketet går på astronomiska 750 miljarder euro, om någon till äventyrs har missat det. Men, men, men. Redan senaste vecka konstaterade Finlands riksdags grundlagsutskott (alltså samma instans som gav regeringen Sipilä bakläxa) att Finland inte kan vara med i ett dylikt stödpaket eftersom det står i strid med landets grundlag och därmed är olagligt. Märkligt nog körde riksdagens stora utskott - med regeringspartiernas röster - över grundlagsutskottet och gav ändå regeringen Marin fullmakt att förhandla om detta stödpaket.

Är det någon som ser problemet här? Diskrepansen? När regeringen Sipilä försökte gå emot grundlagen blev det nästan upprorsstämning i vissa delar av landet och i media. När regeringen Marin gör det samma är det tyst. Varför? Vilken är skillnaden? Är det som Lenin sade: Försök luras smått och du blir fast. Gör det stort och alla går på det. Kan det vara så att det de enorma summorna som gör att detta går an medan regeringen Sipilä (som laborerade med mycket mindre summor) inte tilläts gå emot grundlagen? Eller är det, ve och fasa!, för att detta är en kvinnoledd vänsterregering medan regeringen Sipilä var en mansledd högerregering?

Jag vet faktiskt inte. Men synnerligen märkligt är det hur som helst. Men kanske protesterna kommer ännu? Man kan ju hoppas, men jag tror ändå att denna gång kommer regeringen tyvärr att komma undan med sitt grundlagsbrott. Vilken orsaken sedan än är. 

Mera om klimatuppviglingen

Jag noterade redan för flera månader sedan att Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppsson har gett ut en bok med den illvarslande titeln "Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten." I en artikel i vilken boken presenteras sägs det att "Det är redan för sent – klimatkatastrofen går inte att undvika". I artikeln målas en fruktansvärd framtid, allt baserat på de "hundratals forskningsrapporter" Jeppsson har läst och de slutsatser han drar utifrån dessa. Hans konklusion blir att "vi måste börja inse att allt kanske redan är över".

Med jämna mellanrum publiceras olika undersökningar som visar att klimatångesten, speciellt bland unga, har ökat kraftigt och att många unga har svårt att våga planera för framtiden på grund av klimatalarmisternas förutsägelser om en snart förestående apokalyps. Jag har två frågor angående detta. För det första: Är det så konstigt att ungas framtidstro raseras när de matas med dylika dystra framtidsvisioner? Och för det andra: Vem tar ansvar för det elände dessa dystra framtidsvisioner skapar hos dagens ungdomar?  

Jag vet förstås vad svaret på frågorna är. På den första frågan svarar vi nej och på den andra frågan svarar vi ingen. Skribenter som denne Jeppsson cashar in på att sprida klimatpanik, men något ansvar för vad hans klimatuppvigling orsakar behöver de givetvis inte ta. Samma sak gäller också en Greta Thunberg. Hon prisas till höger och vänster och skapar ångest hos unga människor, men något ansvar avkrävs hon aldrig.

Men faktum är att ALLA klimatförutsägelser om katastrofer och elände under de senaste 50 åren har haft fel. Alla, och varje gång!

Men likväl ska det spridas panik. Jag har ställt frågan förr, och jag vill ställa den igen: Varför? Varför är det så viktigt att stjäla framtidshoppet av det uppväxande släktet genom att sprida dessa lögnaktiga framtidsförutsägelser? Och vem vinner på det att det uppväxande släktet tappar hoppet och framtidstron? Jag har tidigare försökt snickra på ett svar på den här frågan, och jag ser ingen orsak att backa från det jag då resonerade mig fram till.

Finns det orsak att bli mörkrädd?

Jag blir rädd på riktigt när jag ser den våg av "antirasism" som sveper över världen idag. Inte för att rasismen får ge vika, det är förstås en bra sak. Men jag blir rädd för de synnerligen totalitära drag som denna rörelse är behäftad med. Black Lives Matter är en i grunden marxistisk rörelse, och detta blir hela tiden allt tydligare. Ja, rörelsen är inte bara marxistisk, den är långt också anarkistisk. Kravet som ofta framförs i rörelsen demonstrationer att polisen ska fråntas sin finansiering är både anarkistisk och fullständigt idiotisk. Denna idé har nu också landat i Sverige där två extrema vänsterfilosofer har kommit ut med tanken att rasismen inte kan försvinna med mindre än att polisen mer eller mindre avskaffas. Idioti var ordet!

Om mattan dras bort under den statliga instans (alltså polisen) som har ansvar att upprätthålla samhällsordningen kommer det vakuum som uppstår att fyllas av andra aktörer – något också de svenska vänsterfilosoferna eftersträvar. BLM-mobbar skulle garanterat mera än gärna ta över "rättsskipningen", och extrema högerkrafter har heller inte alls, har det visat sig, några svårigheter att mobilisera sina "rättsskipare". Låter det som om det skulle blir frid och fröjd och lugnt och tryggt på våra gator med en sådan situation? Nej verkligen inte. Det låter mera som början på ett inbördeskrig.

Lite försmak av vad detta kunde innebära fick vi senaste vecka i Indianapolis i USA när 24-åriga Jessica Doty Whitaker blev kallblodigt avrättad av vad som uppenbarligen var en BLM-mobb efter att hon "provocerat" genom att svara på ropen "Black Lives Matters" med de samma ord jag använde här på bloggen för en tid sedan, alltså "All Lives Matters". Tyvärr finns det mycket knappt med uppgifter om detta mord på nätet eftersom mainstreammedia, som stöder BLM-rörelsen, inte alls har varit villiga att rapportera om vad som skedde. (Försök föreställa dig hur rapporteringen skulle ha sett ut ifall förhållandet skulle ha varit det motsatta: En BLM-anhängare skulle ha blivit kallblodigt mördad av någon som ogillade BLM-rörelsens mål och metoder?)

Det kanske mest skrämmande i denna historia är ändå inte mordet i sig och medias totala tystnad, utan det mest skrämmande är de reaktioner mordet utlöst på offrets facebook-sida där det bl.a. sägs att hon "fick vad hon förtjänade" och att gatorna nu är lite säkrare när denna rasist är död.

Som sagt blir jag fruktansvärt rädd när jag ser vad anhängare av denna totalitära och mer eller mindre anarkistiska rörelse står för och gör. Detta innebär givetvis inte att alla som stöder BLM-rörelsen tänker på samma sätt och förespråkar dödsstraff för vad som påstås vara rasism, men det tycks finnas alldeles tillräckligt med sådana element i denna rörelse för att den ska kunna anses vara samhällsfarlig. Att mainstreammedia dessutom väldigt långt blundar för detta och för oss alla bakom ljuset gör verkligen inte saken bättre.

Jag begriper inte hur sådana som vill avskaffa polisen och ersätta den med denna mobbrättskipning tänker. Om de alls tänker.

Så nej, vi behöver inte mindre poliser på våra gator. Snarare behöver vi FLERA poliser.

Blir det inbördeskrig i USA?

När vi talar om att USA står på randen av ett inbördeskrig menar vi förstås inte ett krig med frontlinjer och arméer som strider mot varandra, utan det inbördeskrig som hotar USA är närmast fråga om kravaller, massiva protester och konfrontationer mellan polis och demonstranter. Tänk de scener vi såg när vänsterliberalerna protesterade mot domare Kavanaughs utnämning och multiplicera detta med tio eller hundra. Och observera mycket noggrant ordet vänsterliberaler. För det är de som har orsakat dessa kravaller och kommer att göra det också om eller när det brakar lös på riktigt. När vi ser på USA idag är det inte högern som är den stora faran, utan vänstern. Det är nämligen vänstern som KRÄVER att få bestämma agendan i samhället – också i USA – vilket de har fått göra länge redan här i Europa. Skillnaden mellan Europa och USA är för övrigt den att högern i Europa är så svag att den i de flesta länder har förlikat sig med att den inte har någon möjlighet att få igenom sin agenda. I USA är högern mycket starkare, t.o.m. så stark att den ibland t.o.m. kommer åt att välja president. Det var just det som hände när Trump valdes – mot alla förväntningar (åtminstone i vänsterpressen). Valet av Trump retar vänstern något enormt, och detta gör att det alltid finns risk för upplopp. Högern består till största delen av "de stilla i landet", och när dessa förlorar ett val är de, just det, oftast stilla. Men detta gäller inte för vänstern, av sagda orsaker.

Det har en längre tid talats om den enorma splittring som har drabbat USA under de senaste decennierna. En splittring som Trump inte har gjort något för att överbrygga, snarare då tvärtom. Denna splittring syns bäst i media och i mediekonsumtionen. Tidigare fanns det en bred "mittenmedia" i USA som försökte ge en så objektiv bild av samhällshändelserna som möjligt och göra båda sidorna rättvisa. Denna mittenmedia har idag i praktiken raderats ut, och vänstern läser vänster(mainstream)media och högern läser vad som bäst kanske kan beskrivas som alternativmedia. Och aldrig mötas de två.

Efter valet av Trump försökte New York Times bredda sin journalistiska bas och anställde några reportrar som skulle kunna ge en bild av "det andra USA", alltså av vad som pågick bland de folklager som valde Trump till president. Detta för att inte igen tas så fullständigt på sängen. Dessa har numera rökts ut en efter annan, och den senaste som såg sig tvingad av avgå – efter att ha blivit trakasserad och utsatt för rasistiska tillmälen – var ledarsidsjournalisten Bari Weiss. (Namnet låter judiskt, vilket hon också är, och det är där rasismen kommer in i bilden.) Weiss är ingen högerjournalist, snarare då – med amerikanska mått – hemmahörande lite till vänster om mitten, men hon försökte i sitt arbete bedriva gammaldags amerikansk journalism som lät båda sidorna komma till tals. Denna avgång är en stor nyhet, men en nyhet som knappast kommer att nå över nyhetströsklarna i Europas vänsterpress. Liksom inte heller den stora nyheten att opinionssidornas chefredaktör James Bennet för några veckor sedan tvingades avgå efter att journalisterna på NYT krävde hans avgång sedan att han valde att publicera en kritisk insändare mot Black Lives Matter skriven av senatorn Tom Cotton. Det är svårt att se denna utveckling som något annat än att NYT rensar ut oppositionella röster (och framför allt sådana som tillåter oppositionella röster att komma fram). Detta, om något, är ägnat att (framför allt på sikt) öka splittringen i USA, men när det i vår mainstreammedia talas om splittringen i USA är allt förstås Donald Trumps fel.

Det är intressant att se vad Bari Weiss skrev i sitt offentliga avskedsbrev angående stämningen på NYT – detta framför allt för att det så oerhört väl speglar vad som är på gång i USA (och även förstås här hos oss) idag. Weiss skrev bl.a. att "what rules remain at the Times are applied with extreme selectivity. If a persons ideology is in keeping with the new orthodoxy they and their work remain unscrutinized, everyone else live in fear of the digital thunderdome".

Min översättning av detta citat blir: "De regler (för journalister och journalistiken) som ännu finns kvar på NYT tillämpas med extrem selektivitet. Om en journalists ideologi (/åsikter) är i linje med den nya ortodoxin (ortodoxi = ren lära) får de och deras arbete vara i fred. Om inte tvingas de leva i ständig rädsla för det digitala gatloppet." (Jag hittade ingen bättre översättning på ordet "thunderdome", men ordet låter förstå att den som råkar ut för det hamnar i ordentligt blåsväder.)

Så, hur är det? Kommer det att bli inbördeskrig i USA? Det kan förstås ingen säga med säkerhet, men stridlinjerna dras definitivt upp, åtminstone på den vänstra sidan av spektret, och inga åtgärder kommer att skys för att få bort Trump från presidentposten. Ifall Biden blir president blir det knappast några större upplopp. Men tänk dig ett sådant scenario att Trump trots allt blir omvald och/eller att Ruth Bader Ginsburg (som igen har varit inne på sjukhus, denna gång för en möjlig Corona-smitta) skulle avlida före valet och Trump får möjlighet att nominera katoliken och prolife-domaren Amy Coney-Barrett till Högsta domstolen. Vad händer då? Ja, då blir det kravaller, var så säker!    

  

Om varför kristedomen måste vara falsk

Jag har gång efter annan funderat på varför det för många människor idag är så oerhört viktigt att den kristna tron och kristendomen ska svartmålas och framställas i så dålig dager som möjligt. Varför det t.ex. är så viktigt att evangelierna inte är skrivna av ögonvittnen (samt av de som kyrkan och texternas egen historia påstår har skrivit dem) och varför de måste vara skrivna långt efter de händelser de beskriver. Detta trots att det mesta faktiskt tyder på att de är skrivna av ögonvittnen (och av de vars namn de bär) samt att de är mycket tidiga.

Eller varför det är så förtvivlat viktigt att t.ex. den spanska inkvisitionen under sina 350 år skördade hundratusentals offer och att Irlandskonflikten ( i modern tid) är själva sinnebilden för hur kristna människor inte kan komma överens (och dessutom har skördat oerhört många människoliv). Detta trots att modern historieforskning har visat att inkvisitionen (hur avskyvärd den än var) "bara" skördade mellan 5000 och 6000 liv (enligt Wikipedia 3000 -5000) och att konflikten mellan katoliker och protestanter i Irland under sina 30 mest intensiva år ledde till ca 3500 dödsfall och att denna konflikt dessutom kan förklaras bättre med andra orsaker än de religiösa skillnaderna parterna emellan. Detta innebär att dessa två konflikter – som för många människor visar hur hemskt det är med religionen och att religionen (läs: kristendomen) långt är orsak till allt som är galet i världen – sammantaget har orsakat mindre än hälften så många dödsoffer som den terror som de gudlösa och öppet gudsfientliga jakobinerna orsakade efter den franska revolutionen under deras blott nio månader långa skräckvälde åren 1793-94.

Eller varför är det så viktigt att lära alla den förfalskade historien om korstågen som utmålar de kristna korsriddarna som våldsamma och blodtörstiga erövrare som anföll fredliga muslimer när korstågen i själva verket var desperata försvarsförsök mot muslimska erövrare som redan intagit 2/3 av den tidigare kristna världen och som hotade att erövra också det som återstod. Givetvis förekom det allvarliga övertramp också från kristen sida i detta långa krig, men dessa övertramp (som alltid sker i krig) förändrar inte det faktum att korstågen uttryckligen var fråga om den kristna världens försvar mot attackerande muslimer. Något som alltså förtigs både i skolornas undervisning och långt också inom historieforskningen idag.

Eller varför New York Times för bara några dagar sedan såg det som viktigt att påpeka att sedan kyrkorna i USA igen öppnades i maj har 650 fall av Covid-19 kunnat knytas till kristen gudstjänstverksamhet. 650 fall sedan i maj, över hela USA. Detta gjorde alltså NYT sak av i en situation där t.ex. barer får ha öppet och samla människor utan begränsningar (begränsningar som kyrkorna har ålagts!) och i en situation där långt över 50 000 människor PER DAG drabbas av detta elaka virus.  

Varför är det alltså så viktigt att svartmåla kristendomen? Svaret är lika enkelt som det är uppenbart – förutsatt att man klarar av att se nyktert på allt detta: Det handlar om att den kristna tron MÅSTE vara falsk, för om den inte är det skulle den inkräkta på vad den världsliga människan betraktar som sin självklara rätt till frihet från alla makter som kan tänkas ha anspråk och krav på henne. Av dessa är Herren Gud den absolut främste potentaten. Eller som Craig Parton lade fram saken: "There is a God, and you are not him". ("Det finns en Gud, och du är inte honom.") Därför måste den kristna tron vara falsk och därför behöver kristendomen och de kristna svartmålas och stämplas som lögnare, våldsverkare och hycklare. Och det ska givetvis inte heller förnekas – mycket ont HAR gjorts i kristendomens namn. Men detta får jag återkomma till i en senare text.