Fullständigt snömos

Idag inleds kyrkomötets vårsession, och den största (åtminstone ur mediebevakningens perspektiv) frågan som ska behandlas är biskoparnas förslag till en ny hållning i äktenskapsfrågan. ÖT slår upp detta stort i och med en artikel där biskopen i Borgå Bo-Göran Åstrand och kyrkomötesdelegaten Göran Stenlund får komma till tals. 

Stenlund konstaterar förtjänstfullt och helt korrekt att detta är en fråga där Bibeln och bekännelseskrifterna är tydligt avvisande och att Bibeln står över oss och våra uppfattningar. Äktenskapet är och förblir ett förbund mellan en man och en kvinna. Åstrand däremot levererar kvalificerat snömos (för att säga det oerhört snällt) när han hävdar att teologin och juridiken "hålls ihop" och att båda öppnar för den nya syn(d) han förespråkar. 

Detta är fullständig galenskap och ett kvalificerat försök att bedra alla som hör (och läser) vad han säger. Exegetikprofessorn Antti Laato konstaterade redan när biskoparna presenterade sin första genomgång av de teologiska grunderna för samkönade äktenskap att deras teologiska arbete gick ut på att tugga frågan tillräckligt länge för att Bibelns klara nej skulle kunna fås att bli ett ja. 

Det är inte så här vi gör det i en luthersk kyrka. Eller rättare sagt: Så här kan vi inte göra i en luthersk kyrka. Teologin är och måste alltid vara bibelfokuserad, inte samtidsfokuserad, och om Bibeln säger ett tydligt nej har vi ingen rätt att strunta i detta eller, ännu värre, låta förstå att detta nej egentligen ska förstås som ett ja. Jag har igen orsak att klippa och klistra ur vår kyrkas kyrkoordnings "kungsparagraf", alltså paragraf 1 som anger grunden för kyrkans teologi och hennes liv: "... Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord."   

Detta är klart och tydligt och lämnar inte rum för några sådana "irtiottoja" (jag hittar inget bra ord på svenska som lika tydligt skulle säga vad det handlar om) som biskoparna har gjort sig skyldiga till i denna fråga. Juridiken må vara en sak, även om det också där skulle finnas möjligheter att få kyrkans präster att hålla sig till det som är rätt om viljan skulle finnas (vilket helt tydligt inte är fallet), men teologin ger inte - vilket Åstrand lögnaktigt påstår - rum för några samkönade äktenskap i en luthersk kyrka. 

Nå, biskoparnas närmast desperata försök till trots kommer deras förslag inte att gå igenom. Detta står fullständigt klart redan nu. Det lyser också igenom i artikeln att Åstrand har insett detta faktum. Men han öppnar dock för fortsatt trixande med och obstruerande mot Guds ord i denna fråga när han avslutningsvis hävdar att  "ett status quo är inte ett alternativ".

Det Åstrand här gör kan svårligen ses som något annat än en öppning för att köra över kyrkomötet och införa samkönade äktenskap i kyrkan på andra vägar. Ja, du läste rätt. Detta är givetvis något alldeles oerhört, men t.ex. åbobiskopen Mari Leppänen har redan öppnat för att köra över kyrkomötet och driva frågan via domkapitlen ifall kyrkomötet inte kan förmås ta "rätt" beslut.

Demokratin är alltså en bra sak, men bara så länge den tjänar den progressiva agendan. Om den inte gör det är det bara att strunta i den. Samkönade äktenskap tycks vara så viktiga att allt annat kan och får sättas på undantag för att kunna följa världen i denna fråga.