Om Psaltaren

Jag har gjort en mycket intressant upptäckt. Jag har läst jämförelsevis lite GT, och eftersom jag insett att detta är en svaghet tänkte jag att jag borde göra något åt det. Min tanke var att börja med Psaltaren eftersom en stor del av världens kristna faktiskt läser Psaltaren ofta och mycket. (I den katolska och delvis också lutherska traditionen är tidebönerna vanliga, och i dessa läser man Psaltaren på regelbunden basis.)

Så jag grep mig verket an, och döm om min förvåning när jag insåg att jag kände igen så gott som varje psalm i Psaltaren. Kanske inte i sin helhet, men i varje psalm finns det avsnitt som är bekanta. Jag tänkte att detta skulle gälla för de mer kända psalmerna som t.ex. 23 och 139, men faktum är att det gällde för alla psalmer. 

Detta visar bara hur inkorporerad Psaltaren är i det kristna arvet och i det kristna tänkandet och vetandet. Det är med andra ord inte bara de som lever med tidebönerna som lever med Psaltaren, utan det samma gäller också oss lågkyrkliga lutheraner som inte ens har tänkt tanken att använda sig av systemet med tideböner. Som sagt, detta var en mycket intressant upptäckt. 

---

Det är för övrigt inte alls konstigt att Psaltaren används så mycket som den används i det kristna andaktslivet. Det sägs att Uppenbarelseboken är en tröstebok, men det samma gäller absolut också för Psaltaren. David (och de andra författarna) beskriver ofta och väl sin vånda och sina sår som den gudsfientliga världen har gett dem, men den klagan de ger röst åt utmynnar alltid i hur gott det är att få leva med Gud och i hans omsorg. Psaltaren är också, trots att den är skriven för 3000 år sedan, ofta mitt i prick när det gäller att beskriva den ogudaktiga världen. Av detta kan vi förstås sluta oss till att människorna inte har förändrats mycket under de tusentals år som har gått sedan Psaltaren skrevs. Smartare har vi åtminstone inte blivit, snarare då tvärtom. 

Sedan kan jag inte låta bli att lyfta fram en vers som tog mig med total överraskning. Jag lyssnade på den tolfte psalmen, och de sista verserna i den psalmen fick jag ta om ett par gånger innan jag riktigt förstod vad som sades. Inte för att orden skulle ha varit svåra att förstå, utan för att de så oerhört exakt beskriver vår tid av normnedbrytning och värderingskaos. Behöver jag säga att jag, sedan den första förundran släppt, såg ett Pride-tåg framför mina ögon?

Runt omkring drar ogudaktiga fram, när uselhet prisas av människors barn.

Det här är bara SÅ mitt i prick! 

 

Sorgligt

Jag såg inte hela minnesstunden för Charlie Kirk, men det jag såg var en varm, tilltalande och framför allt Jesus-centrerad tillställning. Döm så om min förvåning när jag läser Sofie Staras "recension" på ÖT. Har Stara alls sett samma minnesstund som jag? Hon kallar den för ett "fyra timmar långt mörker" och menar att de fyra timmarna var fyllda av hatisk retorik. 

Visst. Jag gillar inte kristen nationalism i amerikansk tappning. Jag menar att den missar målet. USA är inte Guds utvalda land och folk. Det fanns en del sådant i de olika talen, det ska medges. Men någon hatisk retorik såg jag inte till. Och verkligen inget mörker. (Sedan ska jag tillägga att jag inte såg Trumps tal och att det var ett medvetet val.) Men att Sofie Stara såg fyra timmars mörker när hon såg minnesstunden säger tyvärr allt om henne och inget om minnesstunden. 

Men det är skrämmande att klyftan mellan höger och vänster å en sidan, kristendom och, ja, jag vet inte vad å den andra, idag har blivit så här enorm. Att två personer på olika sidor av denna klyfta kan se en tillställning som denna och se så totalt olika saker är ytterst anmärkningsvärt. Eller åtminstone att de menar sig göra det.

Staras text utmynnar i en diskussion om olika dystopier. Handmaids tale kom givetvis upp. Jag vet inte hur verklighetsförankrad Stara som person är och om hon här kablar ut sina önskemål eller sina farhågor, men en dylik text på ledarplats är bara för mycket. Så här blind kan inte en ledarskribent vara. Visst. Det är underhållande till en del att läsa hennes fantasier, men när en tidning publicerar en dylik svada på ledarplats försvinner precis all trovärdighet. 

Det är sorgligt att ÖT har sjunkit så här oerhört lågt.   

1700-årsjubileum!

Handen upp den som vet vad som var den stora händelsen i världen för exakt 1700 år sedan! Nåja, jag är väl lite sen för att använda ordet "exakt", men faktum är att för (drygt) 1700 år sedan - i augusti 325 - avslutades det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. 

Kyrkomötet i Nicaea sammankallades av kejsar Konstantin för att kyrkan skulle hitta en lösning på den så kallade Arianska striden. Arius var en presbyter från Alexandria, och hans villolärande uppfattning om Kristus hade ställt till med en massa oreda och splittring i den relativt unga kristna kyrkan. Konstantin såg den kristna kyrkan som en garant för enheten i det stora romerska imperiet, och därför var det viktigt, menade han, att kyrkan stod enad i sin lära. Således kallade han samman ett ekumeniskt (världsvida) kyrkomöte för att komma till en gemensam ståndpunkt framför allt i frågan om Kristi gudom. 

Arius hävdade att Kristus inte var Gud utan var "ett lägre väsen", skapad av Gud och inte av evighet. "Det fanns en tid när han inte fanns" var hans, kunde vi säga med moderna termer, slagord. 

Kyrkomötet i Nicaea samlades från maj 325 till (ungefär) augusti samma år och förutom de ca 300 biskoparna som var samlade befann sig ca 2000 personer på plats i Nicaea för denna historiska händelse. 

Slutresultatet av diskussionerna blev att man formulerade en text som idag går under namnet "Den Nicaenska trosbekännelsen" (som inte ska förväxlas med den Niceansk-Konstantinopoletanska trosbekännelsen vi bekänner i våra kyrkor ännu idag på speciellt högtidliga tillfällen). I denna text bekände biskoparna sin tro på Kristus som "Sann Gud av sann Gud, född och inte skapad och av samma väsen som Fadern". 

I och med detta var den arianska striden avgjord, om än inte avslutad. Arianismen levde kvar under en lång tid, men kyrkans lära var, efter Nicaea, slutgiltigt fastslagen genom konciliebeslut. 

---

Det är intressant att se hur kristendomskritikerna i modern tid gör allt de kan för att förringa och banalisera det som hände i Nicaea. Vissa går så långt som t.ex. författaren Dan Brown i sina lögner att de hävdar att kyrkomötet i Nicaea röstade om Kristi gudom och att denna är ett resultat av ett röstningsförfarande. Med Browns ord: "Och ett mycket jämt sådant, dessutom". 

Faktum är att det inte röstades överhuvudtaget på kyrkomötet i Nicaea. Inte heller var det jämt skägg. I själva verket var det bara två (!) av de närvarande biskoparna som stödde Arius linje. Notera särskilt att det som blev kyrkomötets beslut inte heller var något som man kom på där och då. En av kyrkomötesdeltagarna skriver hem och berättar att delegaterna nu hade formulerat det som de alla alltid hade trott. Det delegaterna gjorde var alltså att de formaliserade det som var den gängse rådande tron/uppfattningen. 

Det är annars intressant hur man kan följa tron på Kristus som Gud tillbaka i historien. Kristendomskritikerna hävdar (förstås) att den kristna tron har utvecklats och att det att Kristus sågs som Gud inte finns med i de allra första kristnas trosinnehåll. De mest extrema hävdar att detta var något som man beslöt (införde) först på kyrkomötet i Nicaea. Detta visar dock att de inte förstår det de läser i de nytestamentliga texterna. Om de alls läser dem. Dessa texter, som alla är skrivna under det första århundradet (några av dem t.o.m. under den första halvan av detta århundrade och alla - förutom eventuellt Uppenbarelseboken - före år 80), gör klart att också de allra första kristna hade förstått att Kristus var Gud.     

Låt mig visa detta genom att använda mig av Paulus och första Korintherbrevet. Detta brev är skrivet av Paulus från Efesus troligtvis någon gång under åren 56 eller 57. I detta brev skriver Paulus (12:3): "Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan säga "Jesus är Herren" annat än i kraft av den helige Ande." 

Denna formulering, "Jesus är Herren", är en klar och tydlig bekännelse till Jesus som ingen annan än den Adonai som judarna läste om i sin Bibel, alltså vårt GT. Det Paulus säger här är alltså inget mindre än att Jesus är Gud. Detta alltså år 56/57.

Några år tidigare, ungefär år 49, hade Paulus rest till Jerusalem (Apg. 15, Gal. 2) för att få bekräftat att det evangelium han predikade (där kristologin givetvis var en viktig del) var det samma som de andra apostlarna förkunnade. Det kunde konstateras, och det innebär att Paulus inte hade förvanskat det evangelium han fjorton år tidigare, alltså ungefär år 35 (bara ett par år efter Jesu korsfästelse och uppståndelse) hade diskuterat med Petrus (och Jakob) i Jerusalem (Gal. 1). 

På så sätt kan vi visa att det att Kristus är Gud - som Paulus skriver om i sitt brev till Korinth år 56/57 - var en del av det samma evangeliet som Petrus hade predikat i Jerusalem på den första kristna pingstdagen, femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Ergo: Det att Kristus är Gud var alltså något som fanns med i den kristna tron och den kristna förkunnelsen från allra första början och inte är något som har utvecklats och införts "längs vägen". 

  

Lösningen?

 Jag fick en mycket bra fråga i en kommentar under den senaste texten - en fråga som är så bra att jag väljer att lyfta fram den på detta sätt. Frågan lydde: "Kristian, vilken är din lösning på konflikten och vad skall hända med palestinierna när Israel ansett sig vara "färdiga"?"

Frågan är som sagt mycket bra. Vilken kunde lösningen tänkas vara? Tyvärr är jag mycket pessimistisk vad gäller en lösning på detta flertusenåriga problem. På ett teoretiskt plan kunde man säga att lösningen givetvis skulle vara att alla skulle sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Där är en tvåstatslösning (antingen den nu föreslagna eller den redan genomförda) givetvis en bra idé. Förutsatt alltså att alla skulle erkänna varandras rätt att existera och rätten till det land den andra parten har/får. Men detta kommer tyvärr inte att fungera.

Israel har flera gånger försökt gå in för lösningen "land för fred", men alla (båda?) gånger ett förhandlingsresultat har uppnåtts har palestinierna (läs: araberna) backat undan i sista minuten och vägrat underteckna avtalet. Orsaken är uppenbar för alla som inte avsiktligt blundar för den: De palestinska ledarna vägrar erkänna Israels rätt att existera. De vill inte ha en tvåstatslösning i området utan en enstatslösning där Israel är utplånat och judarna har "drivits ut i havet".

Det som nu sker i Gaza är dessutom något som för långa tider framåt (om världen står) kommer att föda fram hämndaktioner från palestiniernas sida. Hatet växer dag för dag bland sådana som ser sina barn, syskon, föräldrar och släktingar dö för israeliska vapen. Detta är exakt vad Hamas vill, och det är en stor orsak till att de gömmer sina krigare och sin infrastruktur i skolor och sjukhus och använder civila som mänskliga sköldar. Hamas vill hat och hämnd, och det som sker i Gaza just nu är att en jordmån där hatet och hämnden kan växa och ge sin ruttna frukt bereds. 

---

Så för att sammanfatta: Min lösning på konflikten är kort och gott att alla skulle lägga ner vapnen, sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Detta kommer dock, rent mänskligt sett, inte att ske. Om det ska kunna bli fred måste det föregås av en på djupet gående försoning i breda folklager i området. Utan förlåtelse och försoning blir det ingen fred. Och ja, det finns bara en möjlighet att människor ska kunna överge hatets och hämndens väg - speciellt i en situation som är så här blodindränkt - och det är Jesus. Före han har fått komma med sin försoning och människorna klarar av att förlåta varandra de djupa oförrätter som har begåtts i båda riktningarna är alla försök att skapa fred i en situation där det finns så här mycket hat tyvärr dömda att misslyckas. 

Så hur svagt bönevapnet än, rent mänskligt sett, tycks vara så är det min lösning. Vi behöver be om att alla inblandade skulle få se sin synd och skuld (och inte bara skylla på den andra sidan) och få möta Jesus och hans förlåtelse för att sedan, när de klarar av att se och förmått ta emot oförtjänt förlåtelse för sin egen skuld, skulle klara av att förlåta motparten och så försonas. Detta eftersom någon fred alltså inte kan uppnås utan att den föregås av försoning.   

 

Galenskap!

Galenskap, fullständig galenskap. Det är svårt att beskriva det som sker just nu i den internationella politiken med andra ord än det. Storbritannien har nu också beslutit att erkänna en palestinsk stat, och andra länder följer efter i en lång rad. När nu också Danmark öppnar för ett erkännande lämnar det Finland kvar som ensamt nordiskt land som inte har erkänt Palestina. Tack och lov har vi en regering som klarar av att hålla sig på rätt sida av historien i denna fråga!

Ett erkännande av en palestinsk stat är fel av så många olika orsaker. Dels uppfyller inte Palestina de krav som alltid har ställts på en ny stat. Då talar jag alltså om internationellt erkända gränser inom vilka det finns en ledning/regering som har kontroll över landet i fråga. Dels innebär ett erkännande av en palestinsk stat att världens regeringar ger legitimitet åt terroristorganisationen Hamas. För det tredje kommer inte ett erkännande av Palestina att innebära någon lösning på den aktuella situationen i Gaza. Precis som Petteri Orpo konstaterade: Om ett erkännande skulle lösa problemet skulle det ha varit löst redan. Det är det inte, utan snarare kommer ett erkännande att försvåra situationen och strävan efter en hållbar lösning. 

För det fjärde, och detta är det allra viktigaste, är det galet att gå in för en tvåstatslösning som ingen av de inblandade vill ha. Israel vill inte ha en sådan lösning eftersom de har förstått vilket enormt hot en Hamas-styrd (eller någon annan liknande organisation) granne skulle innebära. Palestinierna/araberna vill inte heller ha en tvåstatslösning eftersom de inte erkänner Israels rätt att existera. Det de vill ha är en arabisk enstatslösning. Åtminstone två gånger under närhistorien har allt varit klart för en fredsuppgörelse med palestinierna som skulle ha utmynnat i en tvåstatslösning, men ingendera gångerna satte de palestinska ledarna sitt namn under pappret. Helt enkelt för att de inte vill ha någon sådan lösning. 

---

Så ja, det som nu sker är fullständig galenskap. Axel Oxenstiernas ord till sin son, som var osäker över sin förmåga att få fredsförhandlingarna efter det trettioåriga kriget i hamn, kommer osökt för mig: "An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur". ("Vet du inte, min son, med hur lite förstånd världen styrs?")    

Ett tidens tecken

Jag har som bekant hållit en sorgevecka där bloggen har varit tyst i en dryg vecka efter mordet på Charlie Kirk. Debatten har ändå gått het här, och jag måste säga att jag är djupt bedrövad - förstås av mordet i sig - men ännu mer av de reaktioner på mordet som ges uttryck på diverse sociala medier och även här i kommentarfältet. Det enorma hat och den ondska som vissa människor ger utlopp för är djupt störande. När jag läser vad som skrivs och sägs inser jag att det vi ser hända just nu har en stark parallell i Upp. 11 och människornas reaktioner på de två vittnens död som beskriv där. "Och jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden." (Upp. 11:10) Notera att plågan till stor del bestod i det de sade vilket uppfattades som obekvämt och, ja, t.o.m. hatiskt.  

Det är precis så här fruktansvärt motbjudande människorna i de yttersta tiderna kommer att bete sig, och till denna del tvekar jag inte att hävda att mordet på Charlie Kirk och de reaktioner detta mord har gett upphov till inte är något mindre än ett allvarligt tidens tecken.

---

En annan mycket motbjudande sak vi kan se i detta skeende är det att de som hatade Kirk så oerhört villigt hemfaller åt diverse konspirationsteorier. Detta begränsar sig tyvärr inte bara till sociala medier utan också "seriösa" medieaktörer gör det samma. Det vanligaste påståendet här är troligtvis det att "Kirk mördades av en MAGA-galning", alltså av en av sina egna som av någon outgrundlig och givetvis obevisad anledning var missnöjd med honom. Allt som har kommit fram i förundersökningen av mordet tyder på att mördaren var en förvirrad transaktivist. Våldsbenägenhet i dessa kretsar är väldokumenterad (Kirk höll just på att debattera just detta när han mördades!) och t.ex. på forumet "Blue Sky" gläds många kommentatorer över mordet och föreslår att JK Rowling borde stå näst i kö för samma öde. 

---

Ytterligare en sak (av många) som kan och bör lyftas fram i detta sammanhang är det sätt som Kirk-hatarna resonerar när de landar i slutsatsen att "han fick vad han förtjänade". Resonemanget går vanligen enligt följande linje. 1. Kirk har uttalat "extrema" åsikter som ogillas (men som i själva verket är sanna och riktiga). 2. Dessa uttalanden utmålas som hat och som ett fascistiskt hot. 3. Den som hatar och sprider hat på detta sätt skapar motvilja och motstånd och har därför själv orsakat sitt öde.

Ser du vad som händer här? Om vi drar ihop punkterna och inkluderar den första parentesen blir slutresultatet att den som talar sanning förtjänar att dö. Det här är givetvis fruktansvärt, men det är samtidigt nyttigt och bra att se hur hatet och den ohöljda ondskan resonerar och vad följden blir. 

---

Det är givetvis inte tillrådigt att peka finger och fördela skuld på ett personligt plan, och Charlie Kirks änka visade sann kristen kärlek och anda när hon på minnesstunden sade att han vill förlåta mördaren för det han gjorde. Dock kommer vi inte ifrån att det finns en massa skuld att fördela här på ett mer principiellt och allmänt plan. Det är t.o.m. viktigt att göra det för att undvika liknande situationer i framtiden. Baserat på de texter mördaren hade graverat in på den oanvända ammunitionen står det klart att han ansåg att Charlie Kirk var en fascist och därmed ett hot mot friheten och demokratin. För alla som ens lite har satt sig in i vad Kirk stod för framstår detta förstås som rent av löjligt, men det finns alltid många som vill tro på lögnen. Just denna lögn, alltså att högern i USA är fascistisk och därmed ett hot (som behöver mötas med t.o.m. grovt dödligt våld) har en längre tid varit populär i media och bland mainstreamdemokrater. Resonemanget går så som Henrik Jönsson så tydligt framställer det: "Man angriper inte sina meningsmotståndare för att de är fascister utan man kallar dem fascister för att kunna angripa dem". (Se gärna hela Jönssons video, den är - som vanligt - mycket belysande!)  

Det är tydligt att det är lögnen om republikanerna och högern som fascister som ligger bakom detta mord. Alla som har uttalat och spridit denna lögn och därmed lurat och bedragit bl.a. Kirks mördare har därmed skuld i detta. Observera nu mycket noggrant att jag inte skriver detta för att jag på något sätt efterlyser hämnd eller ens ett straff för detta utan det här behöver lyftas fram (på större forum) för att de som har skuld här skulle besinna sig och undvika att göra samma misstag i framtiden. Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att så ska ske på ett allmänt plan. Men kanske någon kunde tänkas besinna sig. Redan det skulle vara en liten seger.  

---

Som sagt är det som har hänt och som händer ett tydligt tidens tecken. Det blir allt tydligare att tiden är kort. Det är därför glädjande att mordet på Charlie Kirk, hur fruktansvärt det än är i sig själv, har gjort att många omprövar sin relation till Herren Jesus och till den kristna kyrkan. Det finns många vittnesbörd om hur sådana som inte på många år har gått i kyrkan och sökt sig till situationer där de kan lyssna till Guds ord nu har gjort det. Vi får hoppas och be att detta skulle bli en bestående följd av detta hemska som har hänt och därmed kunna få bli många till evig välsignelse!  

 

Sorgevecka

Signaturen MD föreslog en åtta dagars sorgeperiod i åminnelse av den mördade Charlie Kirk, och jag har beslutat mig för att ta hans råd. Dock kan jag inte låta bli att publicera en länk. Jag har uttalat mig negativt om AI, men uppenbarligen finns det positiva saker med AI ändå. En ung kvinna som sörjer Kirk frågade AI vad Charlie Kirk skulle säga idag om han skulle kunna förmedla ett budskap från bortom graven. AI fungerar, vad jag förstår, så att det använder sådant som finns på nätet. Så, baserat på vad Charlie Kirk sade medan han levde är detta vad AI menar att han skulle ha att säga till amerikanerna (och oss) idag: https://youtube.com/shorts/dtWwRAfLYjU?si=NxYPazIqdqg6tTHt 

Attentat mot yttrandefriheten

Den frimodige och energiske konservative samhällsdebattören och kristendomsförsvararen Charlie Kirk sköts till döds i ett attentat mitt under en debattillställning på ett universitet i Utah i går kväll. Jag har inte varit så alldeles bekant med Kirk, men nu som då har videor från hans framträdanden ploppat upp i mitt Youtube-flöde, och jag har alltid sett på dessa med stort intresse. Kirk var oerhört snabbtänkt och som sagt en både energisk och frimodig försvarare av kristna och konservativa värderingar och av rätten att uttrycka dessa.. 

Det skedda är därför inte bara ett attentat mot Kirk utan framför allt är det ett attentat riktat mot yttrande- och åsiktsfriheten. Vänstern i USA har under de senaste åren gått allt längre i politiskt våld - mordförsöken på Donald Trump i fjol och hoten mot och förföljelsen av de konservativa domarna i högsta domstolen var uppenbarligen bara en början. Det kanske allra värsta är ändå reaktionerna på sociala medier. Politiker på vänsterkanten säger förstås det som behöver sägas i en situation som denna, men många anonyma (vänster)människor och Israel-fiender öser sitt hat över Kirk och hävdar att han fick det han förtjänade. Det om något talar ett grymt språk om det hat mot sanningen och friheten som finns på många håll idag.  

Det kommer troligen att visa sig att attentatsmannen (för det är sannolikt en man) är psykiskt störd, men det ändrar inte det faktum att ett attentat som detta (om och när det visar sig vara fråga om en radikaliserad vänsterliberal) är en frukt av den kraftiga radikalisering som vänstern och framför allt de av Kirk kritiserade hbtq-grupperna har genomgått de senaste åren. Trump må ha sin del i denna process, men våld - och speciellt politiskt våld - är aldrig någon lösning. 

När jag tänker på Charlie Kirk och mordet på honom kommer jag osökt att tänka på den gamla skolgårdsvisdomen: När förståndet tar slut tar nävarna vid. Det gick inte att överbevisa Charlie Kirk om att han hade fel (för det hade han inte) och tysta honom på det viset, så då valde någon att tysta honom på detta brutala sätt i stället.  

 

Ryssland?

Enligt nyheterna som publicerades tidigt i morse har Ryssland skickat in en stor mängd drönare i Polen. Denna nyhet publicerades bara en kort tid (minuter?) efter att drönarna noterats och börjat skjutas ner. Bedömare (bl,a. president Stubb) ser detta som ett försök från Rysslands sida att eskalera situationen och testa Nato. 

Problemet med detta, liksom med Nordstream-sprängningen när det begav sig och som också genast skylldes på Ryssland, är att Ryssland knappast har något intresse av att riskera att dra in Nato i den väpnade konflikten mera än vad fallet redan är. Ryssland har, bokstavligt talat, händerna fulla redan som det är.

Vi kan notera att de allra första som rapporterade händelsen var Ukrainas luftvapen, och att dessa uppgifter sedan togs bort. Iltalehti skriver att det är i Rysslands intresse att relationen mellan Ryssland och Nato ytterligare försämras. Enligt tidningen försöker Ryssland provocera fram en konfrontation med Nato.

---

Hela den här historien luktar mycket illa. Inte bara för att Ryssland garanterat inte vill provocera fram en väpnad konflikt med Nato i det här läget, men också för att alla så snabbt "visste" att det var fråga om ryska drönare. Faktum är att den enda aktören som i den här situationen skulle ha nytta av att konflikten eskalerade så att Nato skulle dras in i den är Ukraina.

Givetvis finns ändå möjligheten att drönarna verkligen är ryska, men då måste det troligen handla om ett stort misstag. Och om Ryssland har så stora problem att sikta med sina drönare är de verkligen illa ute i det här kriget.   

Hur som helst skulle det vara bra för alla parter att nu ha is i hatten och invänta mera uppgifter och kanske också en rysk förklaring innan väst på egen hand ser till att situationen eskaleras.

Och ja, det visade sig ju senare att det var Ukraina, inte Ryssland, som låg bakom Nordstream-sprängningen.  

 

Nykarleby i fokus

ÖT har idag en text om det "frostiga förhållandet" mellan Nykarleby församling och domkapitlet. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma, mitt intryck är att ÖT kanske försöker göra en höna av en eller ett par fjädrar. Men det är ju så det fungerar idag när alla behöver leverera så kallade klickbaits. 

I artikeln framkommer dock ett par intressanta saker. Mats Edman, kyrkoherde i Nykarleby, lyfter förtjänstfullt fram problematiken med prästbristen och orsaken till denna, alltså att domkapitlet och biskopen har en hård linje när det gäller att prästviga "konservativa krafter". Artikeln visar med all önskvärd tydlighet hur denna hårda linje drabbar församlingarna medan de som är orsaken till problemen fortsätter att sitta i sitt elfenbenstorn i Borgå och beklagar (och skyller ifrån sig gällande) den situation de själva har skapat.

Edman berättar att Nykarleby församling har löst situationen (prästbristen) med hjälp av ett samarbete (köptjänster) med Svenska Lutherska Evangeliföreningen (Slef). Denna lösning visar på både kreativitet och vilja att samarbeta från församlingens sida. Också här anar åtminstone jag att ÖT försöker så split genom att pressa biskopen och domkapitlets notarie en aning. Dessa konstaterar att de inte ser några problem med saken (annat då än gällande kommunikationen till domkapitlet), men frågan är om detta blir med det. 

Domkapitlet har nämligen en historia av att utan skrupler arbeta för att slå sönder fungerande lösningar bara för sina egna principers och (obibliska) målsättningars skull. Detta syns framför allt i det som har skett i Petrus församling, men även domkapitlets handlande gällande Karleby Svenska församling har skapat en del gnissel. Nu återstår att se var och när domkapitlet och biskopen i sin nit att främja jämställdhet och ett klimat där alla tvingas samarbeta med alla slår ner på fungerande lösningar på lokalplanet bara för sakens skull. En gissning är att Nykarleby är en stark kandidat.   

Om lydnaden och den goda kampen

Den senaste tiden har det förekommit en del frågor om lydnaden, tron och nåden här på bloggen, och eftersom detta är ytterst viktiga frågor tänker jag att det skulle vara bra att försöka reda ut begreppen.

Alltid när vi talar om lydnaden inför Gud och gentemot Guds bud och vilja på det individuella planet handlar det om en trons lydnad. Detta alltså så att lydnaden inte föregår tron så att den verkar frälsning utan så att den springer fram ur tro och ur den tacksamhet som kommer som en följd av att Gud genom nåd har frälst människan. Detta är oerhört viktigt att förstå eftersom detta skiljer den kristna tron från alla religionerna. Alla världens religioner handlar om vad människan ska göra (lyda) för att blidka gudarna och duga inför dessa. Den kristna tron däremot handlar om nåd och förlåtelse och om att Kristus har gjort det vi människor inte klarade av att göra.

Lydnaden i en kristen kontext blir därför inte ett krav eller en förutsättning för gemenskap med Gud utan en följd av att vi av nåd får leva i denna gemenskap. Inte desto mindre vill en kristen människa leva i enlighet med Guds vilja och lyda Guds bud. Igen: Inte för att bli frälst utan för att hon är frälst – och det av nåd som en gåva från Gud. Samtidigt vet vi att ingen klarar av att alltid göra det som är rätt. Vi förblir syndare, och en syndare syndar. Detta gör att lydnadens karaktär i en kristen kontext blir annorlunda än i alla världens religioner. Lydnaden för en kristen handlar inte om att alltid lyckas göra det som är rätt utan om att, när vi felar, alltid ge Gud rätt.

Det är viktigt att förstå vad detta betyder. En människa som begår en synd – oberoende av vad denna synd sedan består i eller av – kan välja att antingen försvara sin synd eller att erkänna att det blev fel. En kristen gör det senare, och när hon gör det erkänner hon att Gud har rätt och att Guds vilja och hans bud är goda och rätta.

Paulus skriver vid ett par tillfällen om den "goda kampen" och att vi människor ska kämpa denna goda kamp. Om vi tänker som människor överlag tänker så kommer denna kamp att handla om att lyda Guds vilja och bud och besegra synden i våra liv. Men vi behöver notera att detta inte är någon god kamp eftersom vi alltid kommer att förlora en sådan kamp. Så nej. Även om en kristen givetvis är kallad att kämpa mot synden i sitt liv handlar den goda kampen inte om kampen mot synden och om att alltid lyckas göra det som är rätt. Den goda kampen handlar om att bevaras i tron på Guds nåd och förlåtelse. Om att, när vi faller, alltid våga falla i Guds hand och sedan resa oss igen och fortsätta framåt på vägen. Och att sedan, som Paulus får göra inför sin förestående död, få konstatera: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron." (2Tim. 4:7)

Lydnaden för en kristen människa handlar inte om att alltid klara av att göra det som är rätt utan om att alltid ge Gud rätt. Om att bekänna att vi, när vi har syndat, inser att vi har brutit mot Guds goda vilja. Att bekänna att vi har gjort fel och att Guds bud är rätta och sanna.

Vi människor är ofullkomliga. Det är ett faktum. Det vi dock behöver inse och förstå är att det är en evighetsvid skillnad mellan att bryta mot Guds bud på grund av ofullkomlighet och att göra det av trots. Det finns förlåtelse för den som misslyckas och som bekänner sin synd och vill ha förlåtelse . Men det finns ingen förlåtelse för den som öppet trotsar Gud och hans vilja och bud och som inte bekänner detta som synd och därmed inte vill ha någon förlåtelse.

Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa någon att förstå vad lydnaden är och vad den innebär för en kristen människa.

 

Välkommen med!

Ikväll kl 18 inleder vi serien av höstens Gloria Dei-mässor i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. Temat är "Jesus vår helare". Tomas Klemets är liturg, jag predikar och Mats Sjölind och hans lovsångsteam spelar till sångerna och lovsången. Efteråt blir det servering. 

Välkommen med på en himlafest på jorden!  

Fruktansvärda siffror!

NBCNews i USA rapporterar om nya siffror från opinionsinstitutet Gallup som berättar att numera nästan 10% (9,3) av USA:s befolkning räknar sig själva som hbtq. Detta är en kraftig ökning från den senaste undersökningen år 2023 när siffran låg på 7,6%. Det är generation Z (19-28-åringar) som står för denna ökning. I denna åldersgrupp identifierar sig nästa var fjärde (!) som hbtq. Ökningen har främst skett när det gäller bokstäverna b och t.  

Det här är en betydelsefull undersökning som visar att vi som har kritiserat hbtq och medias rapportering om fenomenet har haft rätt hela tiden. Det här är förstås fruktansvärda siffror som förebådar ett enormt lidande, och senast nu kan ingen längre förneka att hbtq är smittsamt. Givetvis handlar det inte om något virus eller liknande, utan det är fråga om en hjärnsmitta. En hjärnsmitta som sprids framför allt via media. Länge har vi som har påstått detta hånats och förlöjligats, men nu har denna undersökning alltså visat att vi hade rätt hela tiden.

---

Det vi ser idag är ett samhälle som håller på att förgifta sig självt genom skadlig påverkan. Den stora frågan är just nu och i ljuset av dessa fruktansvärda siffror från USA: Vad kan vi göra åt saken? Hur ska vi förhindra att detta eskalerar ytterligare och att allt fler drabbas? 

I vissa länder försöker myndigheterna begränsa spridningen genom censur och förbud. Det är förstås en möjlighet, men det kommer aldrig att fungera i en västerländsk fri demokrati med (åtminstone vad gäller hbtq-vänlig propaganda) yttrandefrihet. Vi är nämligen som samhälle fast beslutna att, kosta vad det kosta vill, se till att det uppväxande släktet drabbas av detta. Så det är inte någon lösning, och jag tror inte att detta heller kunde lösa problemet även om det skulle vara önskvärt att försöka - vilket jag inte alls är övertygad om att ens skulle vara förnuftigt. 

Jag tror att den enda lösningen på problemet är att hålla fram sanningen alltid när (och där) det är möjligt och uppmana och utmana människorna till omvändelse och tro. Detta är inte någon lätt väg, men undersökningar likt denna (som ger oss rätt i sak) kan kanske få fjällen att falla åtminstone från några ögon. 

Och vad är alltså sanningen? Jo, att Paulus hade rätt. Detta är en Guds dom över en värld som inte ger Skaparen ära för hans verk. Som avslutning klistrar jag in en text från Rom. 1, verserna 18-28. Det går nämligen inte att uttrycka orsaken till detta tydligare än så här. 

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen. Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen.

 

 

Ett långt genmäle till Erik Vikström

Erik Vikström går i en lång insändare hårt ut mot LFF (och särskilt SLEF) i frågan om kyrkans enhet. Stig-Erik Enkvist, LFF:s verksamhetsledare, har ett mycket gott genmäle till Vikströms text i dagens ÖT, och jag rekommenderar alla varmt att läsa hans text som motgift till den brygd Vikström har kokat ihop. Jag kommer i det följande, som SLEF-medlem och teolog, att lyfta fram en del av Vikströms påståenden och försöka visa hur galet han resonerar. Rubriken på insändaren är "Vägen till enhet i kyrkan", och rent allmänt kan jag konstatera att den väg Vikström talar för går ut på att överge Guds ord. Vikström har rätt när han konstaterar att det "är bibliskt att stå enade i Kristus", men problemet med hans påstående är att det inte går att särskilja Kristus från hans bud lika lite som det går att ställa Anden mot ordet. En enhet där man trampar Guds ord under fötterna är således inte någon enhet i Kristus. Det är något helt annat, och en sådan enhet varnar oss Guds ord för att ta del i om den går under namnet kristen enhet. Vägen till enhet heter nämligen inte avfall utan omvändelse – och där får vi alla pröva oss själva och omvända oss till Guds vilja om och när vi finner att det brister för oss.  

När Vikström inledningsvis resonerar kring Guds ord ställer han på ett synnerligen problematiskt sätt Paulus mot Paulus när han hävdar att Paulus skulle mena att endast "Det befriande evangeliet om Jesus Kristus" är Guds ord. Det Vikström då helt missar är att Paulus i sina brev tydligt gör klart att också t.ex. etiska regler och anvisningar helt tydligt är givna av Herren. Gällande kvinnan och hennes roll i församlingen säger Paulus så klart det bara går att (också detta) är "Herrens bud". Att på detta sätt ställa Paulus mot Paulus fungerar givetvis inte, och jag tror nog att också Erik Vikström begriper det. Ändå försöker han göra det. Varför är för mig obegripligt.

Sedan öppnar Vikström, genom ett märkligt resonemang om "Andens specialdirektiv gällande församlingslivet", för vad som knappast kan ses som något annat än svärmeri när han hävdar att vi behöver ge akt på "tidens tecken och Andens ledning" och att detta på något märkligt sätt öppnar upp för kvinnan som präst. Men nej. Om vi flummar till det på detta sätt finns det inte något som inte kan komma att ses som tillåtet. Det Vikström gör här är att han försöker skapa en väg för människans villfarelser och denna världens galenskaper att bli regel och norm för kyrkans tänkande och hennes beslut. Så får det inte vara i en kristen kyrka, ja så kan det inte vara i en kristen kyrka. I en kristen kyrka är det Guds vilja och hans ord som gäller. Inte hela tiden varierande människomeningar. Anden och Guds ord kan aldrig hamna på kollisionskurs. När Vikström hävdar att det var "Andens ledning" som gjorde att kyrkan öppnade upp för kvinnor i prästämbetet bär han helt enkelt falskt vittnesbörd. Dels för att Anden aldrig går emot ett klart och tydligt Guds ord, dels för att det är fullkomligt tydligt (och historiskt fastslaget) att det var det omgivande samhällets påtryckningar (och de kyrkliga beslutsfattarnas undfallenhet) som gjorde att prästämbetet öppnades för kvinnan. Detta var speciellt tydligt i den motsvarande processen i Svenska kyrkan, men samma sak skedde också här i Finland, om än inte på ett lika brutalt tydligt sätt.

Ännu värre blir det när Vikström sedan hävdar att sedan Anden öppnat för kvinnor i prästämbetet har Anden "helt tydligt bekänt sig till det hela och har allt sedan dess välsignat troende och motiverade kvinnliga prästers tjänst av evangeliet."

Hur blind kan man vara? Nyordningen med kvinnliga präster har INTE varit välsignad. Den har skapat en massa splittring i kyrkan, den har förlett och förvirrat också från början trogna präster och teologer (Vikström är här själv ett fullgott exempel), för att inte tala om kyrkomedlemmar. Och allra värst: Den nya ordnigen har varit instrumental i nedmonteringen av förtroendet för Guds ord i kyrkan och bland dess medlemmar. Dessutom finns det forskning som visar att kvinnorna i prästämbetet har varit tongivande när det gäller kyrkans avfall från Guds ord, alldeles särskilt i äktenskapsfrågan. Så nej. Denna nyordning har INTE varit till välsignelse för vår kyrka. Bara den totalt blinde kan påstå något sådant.

Vikström fortsätter sitt resonemang genom att spåra ur ytterligare. "Att se detta uppenbara faktum med öppna ögon [alltså att Anden bekänner sig till nyordningen] och sedan blunda och förklara det som kyrkosplittrande villfarelse skulle nog enligt min mening innebära att ställa sig i vägen för evangeliets och Andens väg till en förlorad värld."

Men kära nån! Se på frukterna! Hur många och stora väckelser där människor har kommit till tro på Kristus och övergett sin väg mot fördärvet har nyordningen gett upphov till? Sanningen är den rakt motsatta. Kvinnliga präster (och manliga dito) som inte vill, vågar och kan predika ett klart evangelium möjliggör inte "evangeliets och Andens väg till en förlorad värld". De är i själva verket hinder för detta när de relativiserar den kristna läran och avskaffar synden (Bo-Göran Åstrand får här tjäna som exempel) och därmed avskaffar behovet av Frälsaren och evangeliet.

Så kommer Vikström till sin poäng: SLEF bör annullera sina "Råd och anvisningar". Det är, enligt Vikström, inte längre nödvändigt att uppmana medlemmarna (och andra också) att pröva vad som sägs från predikstolarna och inte heller att hålla sig till rätta predikstolar. Och varför skulle det vara det? Om allt numera går an – vilket Vikström helt klart öppnar för – så finns det givetvis inte längre något behov att undvika villolärare och deras undervisning eftersom sådana, per definition, inte längre kan finnas om och när allt går an.

Problemet är bara det att Guds ord säger oss något helt annat. Guds ord säger oss att vi bör pröva det som förkunnas och att vi bör akta oss för och överge falska lärare. Varför? Orsaken är klar och tydlig: För att vi inte ska skada vår själ. Notera att Erik Vikström säger det rakt motsatta – och det med samma motivering! För att inte skada vår själ behöver vi hålla oss till kyrkans predikstolar och nattvardsbord uttryckligen utan att pröva vad som lärs ut där.

Så talar inte en rätt lärare.

Sedan kommer Vikström in på äktenskapsfrågan där han, givet hans vacklande i frågan om Guds ord faktiskt gäller, försöker att både äta kakan och ha den kvar. Av utrymmesskäl går jag inte desto mera in på hans funderingar, men jag noterar att han avlutar sin text med att säga: "Hur som helst får vi säkert med CA 16 tro att vår Gud och Skapare så länge världen står har våra familjers kärleksfulla välbefinnande som en särskild hjärteangelägenhet."

Här har Vikström rätt. Men min följdfråga blir då: Om det är så, varför ska vi då inte ha det också? Om "våra familjers kärleksfulla välbefinnande" är Guds särskilda hjärteangelägenhet, hur kan vi då motarbeta det samma? Jag begriper verkligen inte hur Vikström resonerar här.

---

Hela Vikströms text är ett försök att motivera varför vår kyrkan inte längre behöver hålla sig till Guds ord. Jag kommer förstås inte ifrån att han på samma gång, mot bättre vetande, försöker försvara sitt agerande i ämbetsfrågan där han först, som så många andra när det begav sig, började vackla och sedan föll till föga för världens påtryckningar och sedan försökt/försöker motivera sitt avfall med allt mer märkliga förhållningssätt till Guds ord. Jag hoppas verkligen att han misslyckas i sitt försök att, med hjälp av det förtroendekapital han ännu besitter, lura bort människorna (främst inom kyrkans konservativa väckelserörelser) från en tro på, ett förtroende för och en lydnad för Guds ord.

Det är en fördärvets väg Erik Vikström stakar ut. Den som inte tror mig kan fundera på vilka styggelser som förevisades när Borgå stift firade sina 100 år för en tid sedan. Det börjar med ett till synes litet avsteg från Guds ord men det slutar aldrig med det.  

Jag tror kanske att det skulle vara läge att ge ut en ny upplaga av "Råd och anvisningar i en svår tid". Det kunde eventuellt vara ett väl avvägt svar på Vikströms insändare.    

 

Samtal och bön

Efter en sommarpaus kommer vi igen att samlas till Samtal och bön i Ytteresse bönehus ikväll kl 19. Välkomna med! 

Mycket läsvärd artikel!

Jag har inte läst The Federalist så mycket på senare tid eftersom de tyvärr till viss del halkat in på vad som knappast kan beskrivas som annat än ett idealiserande av Trump och av också de negativa saker hans andra presidentperiod fört med sig. Givetvis hjälper också dessa artiklar till med att skapa en annan bild av Trump än den synnerligen snedvridna bild vi serveras i vår media, men om vi säger som så: Om vår media är djupt nere i det vänstra diket har The Federalist, åtminstone till viss del, hamnat med ett par hjul nere i det högra diket. 

Idag hittade jag dock en mycket läsvärd artikel om transgenderism på The Federalists sidor. Brooke Brandtjen skriver engagerande och avslöjande om hur denna onda, rovlystna och förödande ideologi har förstört livet för många av hennes gamla vänner från när hon gick i skolan. 

Hon avslutar sin artikel med ord som får åtminstone mig att bli oerhört sorgsen: "Unfortunately, I have seen those kids be transformed into diseased and addicted adults. Worse, the next generation is even more prone to these same risks. Teachers, parents, and adults with bad intentions are trying to normalize transgenderism, even though it destroys the lives of children. The “love is love, be who you are” narrative has proven to be a weapon used to make awkward kids think they’re fundamentally broken."

Det hon säger är alltså att hon har sett sina gamla, goda vänner förvandlas till sjuka och drogberoende vuxna. Tyvärr är detta en ännu större risk för kommande generationer. Lärare, föräldrar och andra vuxna med onda avsikter försöker normalisera transgenderism trots att detta förstör barnens liv. "Kärlek är kärlek och var den du är"-narrativet har visat sig vara ett vapen som används för att få tafatta unga att tänka att de är i grunden söndriga.

Läs gärna hela texten! Det är en viktig text.  

Andligt och annat våld?

Svenska yle skriver idag om en mycket allvarlig sak, nämligen om mäns våld mot kvinnor. I artikelns rubrik sägs det att Finland är det farligaste landet i EU för kvinnor, och detta är givetvis en stor skamfläck. Dock nämns inte alls det som torde vara den största orsaken till att män tar till knytnävarna (eller ännu farligare vapen) mot kvinnor, nämligen alkoholen. Det finns givetvis också andra orsaker till mäns våld mot kvinnor, men det är allmänt känt och även undersökt att alkoholen ökar risken för våld i nära relationer. Det är inte alls svårt att förstå emedan alkoholen fungerar så att den minskar hämningar och berusning sänker tröskeln för våldsamt beteende. 

Nu talar jag givetvis inte för något alkoholförbud. Historien visar att ett sådant inte fungerar. Men frågan är om det skulle vara på sin plats att försöka ta i med krafttag för att förändra synen på alkohol och berusning. Det ses i många kretsar (speciellt bland ungdomar) som tufft och manligt att "ta sig en fylla", och när det är så är det inte förvånande att alkoholen är och blir ett problem. Men hur skulle det vara om vi skulle lyckas stigmatisera fyllan? Om det skulle ses som pinsamt och omanligt att vara full? Detta är bara en tanke, men eftersom ett förbud inte fungerar och överdriven alkoholkonsumtion bevisligen är skadlig på mer än ett sätt, hur skulle det vara om vi i stället för att se upp till de som dricker sig berusade i stället skulle få till en situation där sådant beteende aldrig skulle ses som något positivt utan tvärtom som något klandervärt och t.o.m. ont? 

Som sagt, jag bara tänker fritt.

Sedan nämndes i artikeln att våld mot kvinnor inte bara handlar om fysiskt våld utan under denna rubrik finns också "psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och andligt våld samt förföljelse". Detta med andligt våld lät lite märkligt, så jag kollade upp vad som allt kan tänkas ingå i detta. Min sökning visade att "andligt våld" kan anses handla om att "använda Bibeln och tron för att manipulera och kontrollera en annan människa". Sådant är givetvis illa och kan givetvis beskrivas som just andligt våld. 

Så långt således allt väl. Men jag undrar hur länge det dröjer innan det att hävda att det inte är Guds vilja att kvinnan ska vara präst, för att inte tala om att säga att utlevd homosexualitet inte är Guds vilja också kommer att anses vara andligt våld? Eller, för att driva detta in absurdum: Kan vi vara säkra på att all lagförkunnelse inte i något skede kommer att betraktas som andligt våld? I de pågående diskussionerna om kyrkan och väckelserörelserna har vissa kommentatorer kommit mycket nära att hävda att motstånd mot nyordningen med kvinnliga präster är andligt våld, om än det än så länge inte har sagts rakt ut. Åtminstone inte vad jag vet.  

Ledaren i Hesari - som jag länkade till ovan - är en på många sätt bedrövlig text. Men skribenten säger det som många tänker i Finland idag. Den omfattande brist på kunskap om både kyrkan och väckelserörelserna som uppvisas i texten är också den representativ för de flesta finländare, och därför får man anta att en beskyllning om "andligt våld" när det kommer till kyrkans på Bibeln grundade ämbetssyn (som varit giltig i nästan 2000 år) inte alls är främmande att både ta till och omfatta för en stor del av befolkningen. 

Få se hur länge det dröjer innan fienderna mot väckelsekristendomen och väckelserörelserna tar till detta vapen. Knappast länge, får man befara.