lördag 21 november 2026

Domsöndagsmöten i Kållby 21-22/11

Vi får igen samlas till Domsöndagsmöten i Kållby bönehus (Centrumvägen 312) på lördag kväll kl 19 och söndag eftermiddag kl 14. I år får vi ta del av två bibelstudier med Jan Nygård över kyrkoårets tema. (Jesu återkomst och tidens slut.) 

På lördag kväll medverkar Håkan Ahlvik, Petter Eriksson och Samuel Forsblom med blåsmusik och på söndagen får vi lyssna till sång av Linnea Wälivaara. Vid båda mötena blir det servering och lotteri till förmån för bönehuset. 

Välkommen med i Jesu namn!  

torsdag 19 november 2026

Vaka och be!

Vi är nu mitt i veckan mellan uppbrottets söndag och Domsöndagen, och temat för denna tid i kyrkoåret handlar i olika former om Jesu ankomst till dom och tidens slut. Det är inte bara en gång Jesus i detta sammanhang ger oss uppmaningen att vi ska vaka och be. T.ex. i Luk 21:36 säger han så här: 

Var ständigt vakna och be om kraft att undfly allt som ska ske och kunna bestå inför Människosonen.

"Allt som ska ske", säger Jesus. Vad detta "allt" är förklarar han på flera ställen i evangelierna, och vi kan här nöja oss med att konstatera att det inte är några trevliga saker. Det är inte för inte han kallar det för "födslovåndor". 

Många kritiker av den kristna tron, också här på bloggen, tror att det att vara kristen handlar om åsikter. Konservativa sådana. Och det är sant att vi kristna ofta har åsikter, och konservativa sådana, men den kristna tron handlar inte om åsikter. Den kristna tron handlar om liv. Den handlar om gemenskap med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Det är en gåva han ger oss människor, det att vi på detta sätt får vara med i Guds rike. Varje dag, hela tiden. Så när Jesus uppmanar oss att vaka och hålla oss vakna så handlar denna uppmaning om att umgås med honom. Det här gör vi genom att ta del av/läsa Guds ord, genom att be, genom att ta del av och möta Kristus i nattvarden och genom att umgås med kristna bröder och systrar. 

Den kristna tron handlar alltså om att vara del av Guds rike. Redan här i tiden. Och i detta rike finns Herren Jesus närvarande genom sin helige Ande. I Guds rike är Kristus den som regerar. Den som ger liv åt de sina. I detta rike är det han som ÄR själva livet.

Det att, som Jesus säger, "kunna bestå inför Människosonen" handlar om att stå i en konstant gemenskap med honom. Detta så att den dag han kommer tillbaka hit till jorden är det inte en främling som kommer utan vår bäste vän. 

Men ännu är vi inte där. Jesu återkomst kan ske snart, men det kan ännu dröja. Än så länge är vi i det skedet när vi behöver vaka och när vi får be om kraft att "undfly allt som ska ske". Det här är inget vi klarar av ensamma och framför allt inte i egen kraft. Men vi får vaka tillsammans med varandra och leva i gemenskap med Herren Jesus varje dag i bön och i allt det han ger oss redan här på jorden. 

Med fötterna stadigt på jorden och blicken vänd mot himlen. 

Då somnar vi inte.   

onsdag 18 november 2026

Ingen grön omställning!

Finskspråkiga Yle publicerade för några dagar sedan en artikel som är närmast chockerande. Svenskspråkiga redaktionen brukar översätta viktiga artiklar, men denna har de inte vågat (?) översätta...

Artikeln består av en intervju med den franske historikern Jean-Baptiste Fressoz som hävdar att det inte existerar någon "grön omställning". Det har skett en viss ökning i fossilfri energiproduktion, men denna har inte alls ersatt någon fossil energiproduktion. I själva verket har den globala energianvändningen ökat så kraftigt de senaste åren att utbyggnaden av fossilfri energiproduktion inte ens har klarat av att stå för denna ökning utan även den fossila energiproduktionen har utökats för att täcka energibehovet.

Således: Den gröna omställningen är bara en chimär. En synvilla. Ett "tomt slagord". Verkligheten är att någon grön omställning inte sker och inte heller kommer att ske. Fressoz menar att vi inte kommer att kunna stoppa klimatförändringen, endast sakta in den. 

I artikeln finns ett diagram som visar den globala energikonsumtionen under de senaste sextio åren. Under dessa år har energikonsumtionen mer än tredubblats. De senaste tjugofem åren har energikonsumtionen ökat med ungefär 50%, och sedan 2015 (Parisavtalet) har ökningen fortsätt i samma takt. Diagrammet visar också att den största ökningen i energiproduktionen under de senaste tjugofem åren står kol, olja och naturgas för. 

Fressoz får också frågan om AI kan hjälpa oss att lösa klimatfrågan. Han svarar att AI inte är en lösning utan en del av problemet. Detta eftersom de enorma och talrika datacentren förbrukar fruktansvärt mycket el. I en artikel i ÖT kan vi läsa att datacentren i USA stod för 1,8% av den totala elanvändning i landet, eller i princip lika mycket som hela delstaten Michigan. Eller ett mindre europeiskt land. Över hälften av denna el var producerad med hjälp av fossila bränslen, och ger på årsbasis upphov till 25,7 miljoner ton koldioxid. Och detta gäller alltså bara de amerikanska datacentren.

---

Så vad ska vi göra? Ska vi bara helt enkelt ge upp? För nog tycks det som om detta vore den mest pragmatiska lösningen. 

Nå, det kommer förstås inte att ske. Men en fullkomligt logisk del i lösningen vore att förbjuda all vidare utbyggnad av dessa datacenter. Samt kräva att de redan existerande centren efter en viss övergångstid förbinder sig att producera sin egen, fossilfria, el ifall de vill fortsätta sin verksamhet.  

Detta innebär att vi samtidigt skulle bli av med det existentiella hot som AI innebär för mänskligheten. Två flugor i en smäll, alltså. Men tror någon att detta kommer att ske? Knappast. 

En annan lösning, som också Fressoz lyfter fram, är att vi helt enkelt måste minska vår energianvändning radikalt. Det här är förstås ingen enkel lösning, men det är i själva verket den enda fungerande lösningen. 

Tror någon att det kommer att ske? Givetvis inte. 

Då återstår, som jag ser det, bara två möjligheter. Antingen får vi hoppas att klimatskeptikerna har rätt när de hävdar att klimatförändringen inte beror på mänsklig aktivitet. Eller så tar vi skeden i vacker hand och accepterar att det är så här det kommer att gå. 

Den senare lösningen underlättas förstås avsevärt om vi samtidigt inser att detta är förutsagt i Guds ord när det talas om de yttersta tiderna.

Den fjärde [ängeln] tömde sin skål över solen, och den fick makt att bränna människorna med eld. Människorna brändes av stark hetta och hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. Men de omvände sig inte så att de gav honom äran.  (Upp. 16:8-9)

Tyvärr kommer inte ens denna klimatkatastrof att leda till att människorna omvänder sig utan de kommer i stället att gå allt längre i sitt avfall. 

tisdag 17 november 2026

Om när saltet mister sin sälta

 För en dryg vecka sedan var det 40 år sedan vår kyrka införde nyordningen med kvinnliga präster. Givetvis har en lång rad kyrkliga dignitärer uttalat sig om detta "jubileum". Här några exempel: I sitt öppningsanförande i kyrkomötet påstod ärkebiskop Tapio Luoma att "den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka". Åbobiskopinnan Mari Leppänen skrev i en kolumn i Hesari för en tid sedan att "de kvinnliga prästerna har gjort kyrkan bättre". 

Överlag har tongångarna varit nästan enbart positiva, så jag tänker att det kan vara på sin plats med en avvikande åsikt. 

Redan för femton år sedan publicerade Kati Niemelä vid Kyrkans forskningscentral en artikel med rubriken "Female Clergy as Agents of Religious Change?". Om denna artikel skriver Niemelä: "I argue that the adoption of female clergy is one of the main factors that cause the Church to change its practices, policies and theological orientation." På svenska: "Jag hävdar att införandet av kvinnliga präster är en av de främsta orsakerna till att kyrkan förändrar sina sedvänjor, riktlinjer och teologiska inriktning."

--- 

Så, hur är det? Har vår kyrka blivit bättre av denna nyordning? Har nyordningen varit till "oändligt mycket välsignelse"? Vad ser vi, om vi ser ut över det kyrkliga landskapet under de senaste fyrtio åren? 

Ja, om vi menar att splittring, osämja och sårade samveten på båda sidorna är bra och en oändlig välsignelse, så ja, absolut! Då har det säkert varit så. Men det slutar inte där. Om vi får tro Kati Niemelä, och det får vi nog göra, har införandet av kvinnliga präster banat väg för mycket annat också inom kyrkan. Inte minst dagens uppslitande strid (och biskoparnas anarkistiska uppror mot kyrkans beslutsordning) gällande samkönade äktenskap och den degradering av Guds ord som möjliggör att en (stor) del av kyrkans ledarskap har avfallit också i denna fråga.  

---

Så nej. Införandet av nyordningen med kvinnliga präster har INTE varit någon bra sak. Och det har inte blivit kyrkan till välsignelse. Tvärtom. Jag kommer, igen en gång, att tänka på kung Caspians ord till ståthållaren Gumpas på Ensliga öarna i CS Lewis bok Kung Caspian och skeppet gryningen när den senare försvarar slavhandeln med argumentet att denna behövs för "framsteg och utveckling". På detta kontrar Caspian: "Framsteg och utveckling? Jag har sett bådadera hemma i Narnia. I ett ägg. Där kallar vi det att ruttna."  

Vår kyrka ruttnar inifrån idag. Låt mig för tydlighetens skull säga att detta inte är de kvinnliga prästernas fel. Åtminstone inte i första hand. Nej, orsaken är att vi struntar i Guds ord och trampar Guds vilja under våra fötter. Saltet har mist sin sälta. Då inträder förruttnelsen.   

 

söndag 15 november 2026

Uppbrottets söndag

Idag är det kyrkoårets näst sista söndag - och tillika den dag på året när vi i kyrkan väljer våra beslutsfattare för de kommande fyra åren. På något sätt känns det som om söndagens namn är ett förebud, och jag kommer inte ifrån tanken att detta mycket väl kan vara sista gången jag/vi röstar i ett församlingsval. Men det lär ska visa sig. Jag hoppas fortfarande att kyrkans ledning ska ta sitt förnuft till fånga och igen gå in under Guds ord och sluta jaga och se med onda ögon på oss som vill försöka hålla oss till Guds ord: Detta även om jag förstås inser att det, rent mänskligt sett, inte kommer att ske. 

Nåväl. Söndagens tema handlar om att vaka och vara beredd. Inte i första hand när det gäller sådant som sker i tiden, utan på själva tidens slut. Här får vi alla pröva oss själva. Lever jag för det som hör tiden till, för sådant som inte har evighetsvärde? Eller lever jag för Herren Jesus och för det som kommer att bestå också fastän denna jorden går under? 

Jag läste idag i min dagliga bibelläsning bland annat Lukas 12 när Jesus talar om att han har kommit för att tända en eld på jorden och att resultatet av detta kommer att bli splittring, inte fred. Det kommer att vara två mot tre och tre mot två, och vissa gånger kommer splittringen t.o.m. att gå rakt igenom familjer. 

Med det sagt är det inte konstigt att det också kommer att bli splittring inom den jordiska kyrkoorganisationen. 

Jesus talar i Luk. 12 också om att vi är satta att vara förvaltare som, medan vi väntar på Herrens återkomst, ska ge tjänarna mat i rätt tid. Också här får vi alla pröva oss själva i den uppgift vi har, oberoende av om den är hög eller låg, stor eller liten. 

Sedan säger Jesus något som talade starkt till mig, rakt in i den kyrkliga situationen just nu. Eftersom detta är väldigt känsligt kommer jag inte att säga desto mera om det utan jag klistrar bara in Jesu ord och så får den som läser det själv förstå. Eller låta bli att göra det. 

Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre dröjer med att komma, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och berusa sig, då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar det och en stund när han inte anar det, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans plats bland de trolösa. 

lördag 14 november 2026

Inskränkthet och intolerans på ledarplats i ÖT

Sofie Stara går igen ut på ett "korståg" mot konservativ väckelsekristendom i sin senaste ledare i ÖT. Denna gång använder hon homosexualitet och framför allt kritik mot så kallad omvändelseterapi som tillhygge med bas i en bok (Sittenkon ehjä) skriven av en avhoppad pingstvän från Jakobstad, Ville Mäkipelto.   

Enliogt Stara lyfter boken fram åtta fall av människor som blivit utsatta för "påtryckningar" och "omvändelseförsök" och som ett resultat av detta "inte blev helade utan gick sönder allt mer". För det är, alltså enligt Stara, "vad som händer när man tror att en människas sexuella identitet och läggning går att förändra eller förnekas".

Med bakgrund i detta anfaller Stara det nybildade Förbundet Kyrkfolket och försöker på något konstigt sätt kleta skuld på de grundande väckelserörelserna och "de sex stiftande männen". Detta gör hon genom att koppla ihop ämbetsfrågan, förbundets målsättning att predika synd och nåd, "det ökade intresset för kyrkan och konservatism" och synen att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna med dessa "påtryckningar" och "omvändelseförsök". 

Det är, kort sagt, en mycket märklig text. 

--- 

Det Stara tydligen helt har missat är att det idag, inifrån hbtq-kretsar, hörs allt fler och kraftigare röster som ifrågasätter att den sexuella läggningen är medfödd och oföränderlig. Från trans- och queerhåll hörs allt oftare uttryck som "vi kan vara precis vad vi vill" och "vi bestämmer själv över vår sexualitet och vår sexuella inriktning". Också från vetenskapligt håll lyfts det idag fram att sexualiteten och den sexuella läggningen inte alls är statisk utan mer flytande och handlar om identitetsutformning över tid. (Framför allt gäller det psykologiprofessorn Lisa Diamond vid University of Utah.) 

Ja, du läste rätt. Och observera mycket noggrant vad detta innebär! Detta betyder att en människa kan gå från att vara heterosexuell till att vara bi- eller homosexuell, eller mellan vilka bokstäver man nu vill införa och beteckna sig som. Rörelsen är fri och flytande. 

Detta är alltså helt legio idag. Utom när det gäller EN och ENDAST en övergång. Alltså från att vara homosexuell till att vara heterosexuell. Observera också att det, när det gäller så kallad omvändelseterapi, handlar om människors vilja att inte vara homosexuell. 

Här behöver det ställas en kort och tydlig fråga: Varför är det fel att vilja förändras i den riktningen när det numera alltså är ok med alla möjliga andra förändringar när det gäller mänsklig sexualitet? 

---

Stara försöker låtsas vara vidsynt och tolerant, men i själva verket är hon synnerligen inskränkt och intolerant. Hennes kritik handlar inte om värnande av hbtq-människors rättigheter och deras väl. Liksom inte heller kritiken i ett bredare perspektiv gör det. Skulle detta handla om rättigheter skulle hon, och andra som framför samma typ av kritik, lyssna på vad som är på gång i den större hbtq-världen. Men nej. Detta handlar om att slå mot klassisk kristendom och, i Staras fall, mot traktens (och Finlands) väckelsekristna och vår vilja att stå upp för det Guds ord säger. Inget annat. 

Men knappast förvånar det någon.    

torsdag 12 november 2026

Om den selektiva toleransen

Jag har – när jag inte orkat med annat efter en lång och tung arbetsdag – suttit och lyssnat igenom förra veckans kyrkomötesdiskussion om vår kyrkas framtidsstrategi för åren 2027 -2032 och även läst igenom dokumentet.

I såväl diskussionen som dokumentet i sig finns det goda saker. Redan namnet på strategin, Jag ger er en framtid och ett hopp, lyfter blicken till evighetsfrågan. Evighetsfrågan som ju borde vara kyrkans första och viktigaste budskap och angelägenhet. Tyvärr visar sig en genomläsning av dokumentet att den framtid som främst avses är en jordisk framtid, men var och en får ju tolka strategidokumentets namn som han/hon vill, och citatet i sin ursprungliga kontext syftar givetvis på evigheten.

Ett stort problem med denna framtidsstrategi, liksom med hela vår kyrka just nu, är att utrymmet för biblisk kristendom är ytterst smalt och smalnar hela tiden. Dokumentet talar stort om att "värdesätta olika former att leva ut tron" och om att "värdesätta flerstämmigheten", men detta visar sig bara gälla för sådana uttryck för tron som de toleranta väljer att tolerera. I diskussionen i kyrkomötet sades klart ut att detta INTE gäller sådana uttryck för tron som håller sig till det bibliska vittnesbördet när det gäller ämbetet. (Vid ca 48:00 i videon) Sådana uttryck för tron värdesätts inte. De anses, tvärt om, vara diskriminerande och som sådana avskyvärda och bör rensas bort.

Så regnbågsmässor är ok. Yoga är ok. Det är till och med ok att inte vilja ha något med kyrkan att göra (så länge man är medlem och betalar sin kyrkoskatt). Alla sådana uttryck värdesätts. Låt vara att de inte har något stöd i Guds ord. Men det är INTE ok att i ord och handling hålla fast vid det Guds ord säger.

Det här är ju nog bara så oerhört sorgligt.

onsdag 11 november 2026

Om vad klockan är slagen

 Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men likväl slår det mig varje gång det händer. Alltså när media rapporterar om hur galen den här världen är/håller på att bli. 

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om det som den amerikanske samhällsdebattören Rod Dreher skrev i sin bok The Benedict Option för snart tio år sedan. Alltså om att världen inom kort kommer att se på oss bibeltroende kristna på samma sätt som den då (2017) såg på rasister och vit makt-anhängare. Jag har också noterat att jag, när jag läste detta, hade svårt att tänka mig att det verkligen skulle gå på det sättet och framför allt inte att det skulle ske inom kort. 

Nå, frågan är om vi inte redan nu är där. 

Jag läste i morse om den tyske fotbollsspelaren Felix Nmecha som får löpa gatlopp för en målgest han använder när han har gjort mål. Han firar genom att sätta ner en tänkt krona inför "den snart återvändande kungen (Jesus)" och därmed ge honom äran för målet. Jesus är, enligt Nmecha, "mitt hopp och min styrka".

Problemet, enligt Aftonbladet, är att denna målgest kopplas till "en ifrågasatt kristen rörelse", Ballers in God. Denna rörelse beskriver homosexualitet som en synd och abort som en del av den Ondes plan. Alltså något som är helt i linje med bibeltrogen kristendom alltid och överallt. 

Nu har Nmechas klubbs fanclub reagerat på detta och framfört kritik mot Nmecha och, enligt uppgift, har också den tyske förbundskaptenen Jurgen Klopp tagit kontakt med Nmecha för att samtala kring detta.  

Men märkte du vad som hände här? Nmecha har inte sagt något alls om varken homosexualitet eller abort. Men hans ödmjuka målgest kopplas till en rörelse som har gjort det, och genast får han klä skott för arg kritik och uppenbarligen är hans landslagsplats också ifrågasatt som ett resultat av detta.

Jag undrar om ens ett avlägset samröre med KKK skulle få lika allvarliga följder idag.  

  

 

måndag 9 november 2026

Vägen mot en klimatdiktatur

Idag inleds FN:s klimatmöte i Antalaya i Turkiet. Det innebär att media igen en gång kommer att fyllas av en massa klimatpropaganda som går ut på att beskylla mänskligheten, och särskilt västvärlden, för diverse väderfenomen. 

Jag läser Iltalehti regelbundet på nätet, och idag finns där en text som på ingångssidan är försedd med en varning (givetvis för att få så många som möjligt att läsa den): "Tämä teksti ei sovi herkille".

Nå, jag anser mig inte höra till de känsliga, så jag läste den. Och jag fastnade igen en gång på de samma gamla lögnerna som presenteras i anslutning till klimatfrågan. 

Redan i inledningen påstås att det mänskligheten har gjort under de tio år som gått sedan Paris-mötet har omöjliggjort möjligheten att uppnå det som då blev överenskommet. Detta är som sagt en lögn. Sanningen är att det inte är det vi människor har gjort som har gjort detta omöjligt utan faktum är att målet redan från början var omöjligt - och det är det som är orsaken till att vi inte kommer att uppnå det. Det går helt enkelt inte att skära ner utsläppen så mycket som då sades eftersom tekniken för att göra det helt enkelt inte finns. Målen slogs fast med den fromma förhoppningen att "vi löser nog det praktiska på något sätt". Men nej. Verkligheten fungerar inte så. Det finns inget trollspö vi kan vifta med för att magiskt lösa de tekniska frågorna. 

Tyvärr bygger framtida mål och tänkta utsläppsminskningar på samma tro på att det nog kommer att lösa sig på något sätt. Och det borgar givetvis för framtida besvikelser hos alla de som sätter sitt framtidshopp till att jorden ska bli ett paradis utan dödliga värmeböljor och våldsamma naturkatastrofer. 

Det för mig så in på den andra uppenbara lögnen. I artikeln sägs att det i Europa redan nu dör tiotusentals människor p.g.a. klimatförändringen. Detta är som sagt också en lögn. I sommarens värmeböljor dog många människor, det är sant. Men de dog inte p.g.a. klimatförändringen utan p.g.a. värmen. Det har alltid funnits värmeböljor, och trots att sommarens dito var den värsta på mycket länge har det alltid dött människor i dessa värmeböljor. Dog det flera människor p.g.a. att klimatförändringen förvärrat sommarens värmebölja? Säkert. Men att skylla sommarens dödsfall på, klimatförändringen är att ljuga. 

---

Visst är det alldeles fruktansvärt att människor dör av värmeböljor och naturkatastrofer. Och ja, vi människor har helt säkert förvärrat situationen och förmerat dödsfallen p.g.a. av vårt sätt att behandla den planet på vilken vi lever. Men vi får aldrig glömma bort att vi lever i en ytterst farlig värld som hela tiden är ute efter att döda oss människor. Detta är ett faktum oberoende av klimatförändringen. 

Klimatmötet i Antalaya kommer att pågå till 20/11 (med eventuell förlängning). Under denna tid får vi räkna med att media kommer att fyllas av diverse artiklar vars enda mål är att skrämma upp oss människor med olika skräck-framtidsscenarier och skuldbelägga oss för vårt sätt att leva och i vilka vi serveras lögner om att vi ännu kan stoppa katastrofen om vi bara gör det och det. 

Och visst. Vi kan göra val som mildrar eländet. Detta har jag varit inne på tidigare här på bloggen. Men vi kommer aldrig att kunna stoppa det som pågår. Inte om de tidsramar som ges i dessa framtidsscenarier verkligen stämmer. Helt enkelt för att det inte finns någon sådan teknik i tillräckligt stor skala som skulle möjliggöra det. 

Så varför låtsas som att det finns det? Jag ser ingen annan orsak än att det här finns krafter i bakgrunden som vill skapa kaos och uppror. För vad händer om och när tillräckligt många (speciellt unga) går på lögnerna om att vi kan fixa detta om politikerna bara skulle vilja göra det? Ja, då blir det någon form av revolution eller åtminstone en samhällsomdaning som kommer att bli väldigt omfattande. "Om politikerna inte kan eller vill fixa det här, då måste vi se till att någon som kan och vill får makten att göra det!"

Ropen på en "välvillig" klimatdiktatur är inte längre bara något som de allra mest radikala filosoferna talar för och efterlyser. Och det är, förmodar jag, målet med alla dessa klimatlögner och alla alarmistiska artiklar. Oavsett om skribenterna är medvetna om det eller inte.  

lördag 7 november 2026

Vintern kommer

Det har redan en längre tid idkats pajkastning inför nästa års riksdagsval. Och det är inte så konstigt. Den sittande regeringen hade som mål att bryta den skuldsättningsspiral Finland har varit i redan en längre tid, och knappast någon torde längre vara av den åsikten att detta inte är en nödvändighet. Detta med de skenande ränteutgifterna som inom något år kan nå närmare sex miljarder euro per år. 

Problemet - och orsaken till att det är så många pajer i luften - är förstås att trots regeringens hårda sparåtgärder som drabbar sektor efter sektor har skuldspiralen ändå inte brutits. Det är inte ens nära att så ska ske. 

Den stora frågan i dagens politiska diskussion borde vara VARFÖR? 

Visst. Oppositionen kan skälla på regeringen och hävda att de stora nedskärningarna har hämmat tillväxten, och det är säkert sant till en viss del. Kriget i Ukraina och den ökande inflationen p.g.a. Irankriget är också en delorsak. De närmast blind satsningarna på den gröna omställningen är tvivelsförutan en annan. 

Men faktum är att även utan alla dessa bidragande faktorer har Finland ett stort problem som ingen egentligen vill tala om, och när någon gör det leder det för det mesta till en kritikstorm. Ett problem som kommer att leda till att välfärden utarmas ytterligare och troligtvis helt kommer att behöva monteras ned. 

Då talar jag förstås om det demografiska problemet.

När jag föddes för drygt 50 år sedan var medianåldern i Finland ca 29 år. De stora efterkrigsårskullarna var i början av/mitt i sina arbetskarriärer och årskullarna låg på dryga 60 000 barn medan nativitetssiffran var på knappa 2 barn per kvinna. Idag är medianåldern 43 år och den stiger med hisnande tre månader per år. Årskullarna ligger nu på dryga 40 000 barn och nativiteten var år 2024 nere på 1,25 barn per kvinna (det lägsta siffran sedan man började räkna på 1700-talet). 

Det här är siffror som borde sända kalla kårar längs ryggen på alla som någon gång hoppas få gå i pension.

Samtidigt tror jag att vi borde begripa att det inte spelar någon roll vilken regeringsbas vi har till denna del. (En sådan insikt kunde leda till lite mindre onödig pajkastning.) Vi är oberoende på väg in i en demografisk vinter som kommer att bli oerhört smärtsam. 

---

Vi är många som redan en längre tid - allt sedan 90-talets debatt om registrerat partnerskap - varnat för att om vi som land trampar Guds bud under våra fötter så tackar vi samtidigt nej till Guds välsignelse över vårt land. Nu ska ingen inbilla sig att detta endast handlar om hbtq, för det gör det förstås inte. Men det är det kanske tydligaste uttrycket för detta. 

Barn är en välsignelse, och brist på barn är det motsatta. Jag vågar påstå att vi idag - och framdels - skördar frukterna av det att vi har vänt Gud och hans goda vilja och bud ryggen. Och nej. Detta är ingen matematisk regel. Det går inte att jämföra med t.ex. 1600-talets och det tidiga 1700-talets nödår och dra några som helst paralleller eller skapa något motsatsförhållande. Var tid är sin egen. 

Men vi står inför svåra tider. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Alla som inte blundar för siffrorna, vill säga.   

---

Så vad är lösningen? Invandring! Ropar många. Nå, det är förstås ett försök att lösa problemet. När vi inte har lyckats prestera nya arbetare som ska ta hand om oss och försörja oss så tar vi hit sådana som gör det åt oss. Vi vet alla vilka problem detta skapar, och jag skulle dessutom vilja påstå att detta inte är något annat än tidigare århundradens imperialism och utsugning av fattigare länder och folk i ny förpackning. Vi saknar arbetare. Nå, skeppa hit dem! Strunt i att det att vi dränerar fattiga länder på män(niskor) i sin bästa ålder och med god utbildning och på så sätt exporterar vårt demografiproblem och gör det till deras. Vi måste ju lösa det problem vi har skapat! 

Saken är den att det helt enkelt inte finns någon bra lösning på detta. Vi kommer bara att tvingas genomleva den situation vi har skapat åt oss själva. På ett dåligt sätt eller ett annat.  

fredag 6 november 2026

Ytterligare reflektioner

Jag har det drygt senaste dygnet bearbetat intrycken från kyrkomötets "diskussion" om väckelserörelsernas nattvardsgemenskaper. Som jag skrev blev det helt tydligt att det inte finns någon som helst förståelse hos den liberala majoriteten om varför dessa mässgemenskaper behövs och inte heller någon vilja att ge rum och möjligheter för dessa att verka inom kyrkan. En kyrkomötesledamot konstaterade att den så kallade diskussionen inte gav något konkret, annat än att det blev tydligare hurudant läget är. Vidare konstaterade han att detta visar att kyrkan och (Förbundet) kyrkfolket kommer att gå skilda vägar.

Det här är förstås djupt tragiskt och, om det verkligen blir så, en förlust för bådadera. Men framför allt för det finländska folket.

Jag kan tänka mig att det inom kyrkan och dess ledning finns en tanke om att "det är ju ändå bara fråga om i värsta fall 200 000 kyrkomedlemmar – och knappast kommer alla att gå", och "om de försvinner slipper vi det här eviga stridandet och gnällandet".

Delvis är detta förstås korrekt. Det rör sig inte om någon stor andel av kyrkans medlemmar, och (åtminstone i början) kommer garanterat inte alla att vara intresserade av att skriva ut sig ur kyrkan ifall det verkligen skulle bli fråga om en brytning. Men den som någon gång har kokat en soppa vet att saltet inte är någon stor andel av ingredienserna, men om det lämnas bort blir soppan inte alls bra.

För det är det som sker ifall väckelsens folk försvinner ur kyrkan. Saltet blir borta. Idag är saltet "bara" en smakförstärkare, men på Bibelns tid (när det inte fanns några kylskåp och frysboxar) förstod alla saltets värde. Det var närmast värt sin vikt i guld. Saltet konserverade maten, och utan salt förstördes all mat snabbt.

Om vi idag tar bort de konservativa (som konserverar) vår kyrka kommer förruttnelsen att sprida sig snabbt. Det första som kommer att hända är att kyrkan inför samkönade vigslar. Sedan bär det utför från det.

Sedan angående antalet. 200 000 är ingen stor andel av kyrkans medlemmar, det är sant. Men nu talar vi om 200 000 av kyrkans mest trogna och aktiva medlemmar. Ta bort dessa, och gudstjänstlokalerna kommer att gapa (ännu) tomma(re). Dessutom behöver vi notera att Kyrkfolkets mässgemenskaper samlar människor långt utanför väckelserörelsernas skara, människor som tilltalas av den varma gemenskapen, den bibliska förkunnelsen eller annars bara det faktum att det "är här det sker". Och med ett snabbt tilltagande avfall i folkkyrkan (när saltet är borta) kommer alla som söker något som håller inte att söka sig dit. Eller om de gör misstaget en gång så gör de åtminstone inte om det.

---

Det jag såg när jag lyssnade till "diskussionen" i kyrkomötet var framför allt en enorm hybris hos de liberala. Det fanns en underton och en bakomliggande tanke att "vi behöver inte de här människorna". (Visst, man kan kalla detta för spekulation, men jag hävdar att det är korrekt uppfattat.) Men jag hävdar här och nu, och observera att detta inte är någon profetia utan endast mina egna tankar, att ifall väckelserörelserna drivs ut kommer kyrkan inte att ha någon framtid annat än som en ljummen, smaklös och inifrån ruttnande tjänstemannainstitution.

Och på längre sikt kanske inte ens det.

 

torsdag 5 november 2026

Reaktioner på kyrkomötets diskussion

Jag lyssnade igår på kyrkomötesdiskussionen om väckelserörelsernas mässgemenskaper. Det var inte upplyftande. Skyttegravarna är oerhört djupt grävda, och det är helt tydligt att den liberala majoriteten i kyrkomötet inte har någon som helst förståelse för att dessa mässgemenskaper behövs. Alltså i klartext: Det finns ingen som helst omsorg om alla de kristna i vår kyrka som har blivit hemlösa på grund av att det kyrkliga livet i deras hemförsamling har hamnat på avvägar.

Det var framför allt två saker jag reagerade på i diskussionen – en sak som sades (många gånger) och en sak som inte sades en enda gång (från de liberalas sida) men som i vilken kyrka som helst värd namnet borde stå i centrum för en dylik diskussion. (Förstås reagerade jag också på all den extremt dåliga teologi – exeges och eiseges – som den liberala falangen torgförde, men jag bara orkar inte börja nysta i det eländet nu.) Mia Anderssén-Löfs inlägg var ett kapitel för sig som jag eventuellt får återkomma till. 

För det första: Den liberala majoritetens företrädare upprepade gång på gång mantrat att det måste finnas ett gemensamt nattvardsbord och att alla behöver gå till detta bord. Det här var utgångspunkten i resonemanget. Men tyvärr fungerar det inte så. Om något kunde ett gemensamt nattvardsbord vara slutpunkten efter en lång diskussion med kompromisser och eftergifter från båda sidorna, men det blev alldeles tillräckligt tydligt att någon vilja till sådana kompromisser verkligen inte finns. Inte från någondera sida. Så här står vi och kan inget annat

Den andra saken jag reagerade på var en fortsättning på detta att alla behöver gå till det gemensamma nattvardsbordet. Här var udden alldeles klart och enbart riktad mot väckelserörelsernas folk och deras (våra) mässgemenskaper. Men är det verkligen så att detta är det stora problemet idag? Alltså att en del av vår kyrkas medlemmar går till nattvarden och lyssnar till Guds ords predikan så att säga "vid sidan om"? Är inte det verkliga problemet alla de kyrkomedlemmar som aldrig, eller mycket sällan, går till nattvarden och som aldrig kommer inom Ordets hörhåll? Den något illmarriga fråga som kommer för mig är att hur har den liberala falangen tänkt få dessa att gå till det gemensamma nattvardsbordet och därmed manifestera den kyrkliga enheten? Om nu det är det som är det viktiga.

Jag får helt tydligt intrycket att hela den här frågan handlar om symbolpolitik. Det viktiga, och egentligen enda som betyder något, är att alla skulle erkänna de kvinnliga prästernas ämbete. Nattvardsfirandet blir bara ett medel att nå detta mål. Strunt i alla de som aldrig går till nattvarden. De som aldrig firar. De har ingen betydelse i detta sammanhang. Nej, problemet är de som firar på fel sätt och på fel ställe.

Är inte det här så alldeles bakfram?

Sedan kan jag inte låta bli att konstatera att Torsten Sandell hade helt rätt i det anförande han aldrig hann hålla (eftersom debatten avslutades innan alla ledamöter hann få muntur). Väckelserörelserna kommer inte att sluta fira sina mässor, de kommer att fortgå i vilket fall som helst. Om kyrkan/församlingarna ger tillstånd kommer dessa att vara kyrkliga nattvardsmässor också i framtiden. Om tillstånd inte ges kommer de inte längre att vara kyrkliga nattvardsmässor utan helt enkelt bara nattvardsmässor. Den stora frågan är därför hur vi (främst då kyrkans ledning) vill ha det.

 

onsdag 4 november 2026

Om det beständiga

Jag fick upp en ledare i svenska Kyrkans tidning i mitt flöde igår. Det är Patrik Hagman som skriver om dagens unga som kommer med annorlunda frågor till kyrkan och som vill få så kal1ade "life skills" i stället för svar på livets stora frågor. (Även om Hagman medger att dessa frågor inte heller har försvunnit någonstans.) 

Det jag reagerade på var emellertid det Hagman skriver om riskerna med detta. Han påstår: "Här finns förstås risker: alla som finns i kyrkan vet att även religion förändras och lever med sin tid. Den som kommer till kyrkan för att hitta något absolut beständigt när allting flyter kommer att bli besviken."

Min reaktion är: Oj vad sorgligt! Är det faktiskt så? Kan man inte hitta något beständigt i kyrkan? 

Det borde man kunna göra. Guds ord består för evigt, och om kyrkan inte klarar av av, eller vågar, hålla fram det eviga Gudsordet så begår prästerna tjänstefel. 

Men kanske det är så här det är i svenska kyrkan? Tyvärr håller det också på att bli så här i Finland. Detta är förstås så väldigt tragiskt, och det visar med all önskvärd tydlighet att det behövs andra röster och andra sammanhang. Också inom kyrkan. 

Jag återkommer till det som min vän, granne och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom sade i pressreleasen efter att Förbundet Kyrkfolket hade stiftats: "I Finland finns många människor som inte har hört evangeliet om Kristus Jesus, syndares Frälsare. Genom att grunda Förbundet Kyrkfolket vill vi tillsammans ta ansvar och vidta konkreta åtgärder för att en Kristuscentrerad förkunnelse som bygger på Bibeln även i fortsättningen ska höras i Finland."

---

Det finns det som är beständigt. Guds ord består i evighet, och Guds nåd och hans kärlek till syndare likaså. Det här MÅSTE människorna få höra, och om de inte får höra det i Svenska kyrkan (eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar), då behöver människan söka efter det på annat håll. För vi människor klarar oss utan det mesta som vi tror att vi behöver, men Guds evigt bestående nåd klarar vi oss inte utan.  

tisdag 3 november 2026

Reaktioner på Tapio Luomas öppningsanförande

Höstens kyrkomötessession inleddes igår, och som traditionen numera bjuder var pekpinnarna och boxningshandskarna framme i öppningsanförandena. Det är, måste jag säga, med oerhört stor sorg jag läste ärkebiskop Luomas tal. Hur kan det bli så här fel? 

Dels förklarade han Bibelns eget ord vara villolära när han underkände den "dualism" som är så tydlig i Guds ord med uppdelningen i ljus och mörker, sanning och villfarelse, rätt och fel. "Ärkebiskopen betonade att det ur kyrkornas synvinkel är av största vikt att en sådan "dualistisk världsbild" känns igen som villolära."

---

Faktum är att det finns rätt och fel. Det finns det som är sant och det som inte är det. (Att kalla dessa kontraster för "dualism" är att ta i, men eftersom Luoma gör det spelar jag med här.) Och när människor ställer sig på lögnens och villfarelsens sida måste vi se detta och ta avstånd ifrån det. Gör vi inte det riskerar också vi att dras med i lögnen och villfarelsen. 

Det är förståeligt varför Luoma anser sig vara tvungen att ta till dessa oerhört hårda ord. En människa som menar sig behöva försvara avfallet och dess följder kommer att hamna allt längre bort från det som är rätt och sant. Mera om detta, och om Luomas öppningsanförande, om en liten stund.

---

Jag läste igår ut CS Lewis fantastiska scifi-trilogis sista del, "That Hideous Strength" ("Vredens tid" på svenska). Efter slutuppgörelsen frågar sig en av karaktärerna om det verkligen var nödvändigt att också det college där det hela började behövde gå under, även om det inte var direkt skyldigt till de hemskheter som utspelade sig i boken. Svaret blir att ".. it was their own child coming back to them. Grown up and unrecognizable, but thir own child non the less." Alltså: Det var deras eget barn som kom tillbaka till dem, vuxet och oigenkännbart, men likväl deras eget barn.

Poängen var att de, genom sina små avsteg från det som var rätt och sant, hade startat den utveckling som sedan ledde fram till de hemskheter som blev deras dom i slutet. 

Det är idag exakt det samma vi ser hända i vår kyrka. Avfallet började förvisso inte med ämbetsbeslutet 1986, men det var där villoläran på allvar fick sitt stora insteg i kyrkan. Idag kommer detta "barn" tillbaka till oss. I formen av samkönade vigslar, "mångfald" i all dess hemskhet, yoga i kyrkan med mera, med mera. Och det som är så oerhört tragiskt är att, likt i bokens Edgestowe College, de som startade det hela inte känner igen sitt eget barn. Eller så, som i Luomas fall, känner de sig tvingade att gå allt längre i förnekelse och avfall för att försvara sig mot det de innerst inne vet. Och så riktas udden, inte mot de som öppnade för avfallet, utan mot de som påtalar det samma. 

---

Det är så oerhört ledsamt, och samtidigt alldeles fruktansvärt, att ärkebiskopen kallar det Bibeln så klart för fram för en villolära. Men det stannar inte där. I sitt tal lyfte han fram det att det nu har gått 40 år sedan ämbetsbeslutet slutligen drevs igenom. "Den här veckan har det gått 40 år sedan kyrkomötets beslut om att öppna kyrkans prästämbete också för kvinnor. Som vi biskopar uttryckte i det budskap vi publicerade förra veckan, den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka."

---

Har det? Verkligen? Dels har detta beslut skapat en enorm splittring i vår kyrka. Dels har det öppnat för all möjlig villolära i och med att det över tid har skapat om prästämbetet från att vara ett herdeämbetet till att vara ett vårdyrke och därmed rivit ner alla försvarsvallar mot vargen. 

Det barn som avlades 1986 har kommit tillbaka. Vuxet och oigenkännbart, men inte desto mindre är det detta barn. Och följderna är fruktansvärda. 

Att kalla detta för "oändligt mycket välsignelse" är inget annat än att göra svart till vitt. Och för att detta inte ska vara uppenbart (och inte få sägas) måste man samtidigt förklara uppdelningen i rätt och fel, svart och vitt, villfarelse och sanning som är så tydlig i Guds ord som något ont. 

Det är synd om vår stackars kyrka.  

måndag 2 november 2026

Om vad vi ska göra

Jag skrev i min allhelgonatext om världens hat mot oss kristna, om förföljelse, martyrium och om Jesu återkomst. Detta ledde till en del reaktioner, främst från signaturen "JB". Även om det mesta JB skrev var mycket märkliga saker hade han/hon rätt i en sak. JB skrev: "Det enda slut av betydelse som kommer är döden. Vi ska inte aningslöst skynda på den."

Vad gäller slutet så har JB fel. Det finns de facto två yttersta dagar, dels den privata (döden) och den allmänna (vid Jesu återkomst). Vilken av dessa som kommer först har egentligen ingen betydelse för oss människor, det enda som betyder något är att vara beredd.

Men när jag skrev att JB hade rätt var det den andra meningen av citatet ovan jag tänkte på. Vi ska inte i onödan påskynda detta. Inte världens hat, inte förföljelsen, inte martyriet, och inte heller döden.

Som kristna kan vi säkert i onödan (och i ovishet) agera så att världens hat mot oss förmeras. Det ska vi inte göra. Men samtidigt ska vi komma ihåg att detta är något som är förutsagt i Guds ord och därför kommer det att bli så. Alltså att världen hatar oss, med allt som detta sedan för med sig. Men vi behöver inte, och ska inte, påskynda det. Det som ska komma kommer. Oavsett.

Det vi som kristna har att göra är, precis som jag skrev i samma text, att hålla ut och hålla fast – vid Herren Jesus och vid Guds ord. När det gäller Evangeliet, ja, men också när det gäller etiska frågor. Guds ord är Guds ord oavsett vad det uttalar sig om. Detta är något vi aldrig får pruta på eller avstå ifrån. Och ja, i den värld vi lever i just nu räcker detta mer än väl för att utlösa hat och även förföljelse (när den dagen kommer).

Vi ska hålla ut och hålla fast. Och än mer, sprida Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Idag, i vårt land, sker detta tydligen mest effektivt genom att ordna mässor där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas i enlighet med Jesu instiftelse och på ett sätt som i övrigt går ihop med Guds ords instruktioner om hur församlingens sammankomster ska ordnas.

Det här, det ska vi fortsätta med. Oavsett om detta leder till att vi blir "omtyckta av allt folket" eller om det leder till att vi blir "hatade av alla för Jesu namns skull".

Det som kommer, det kommer. Vår del i tidens stora händelser är att hålla ut och hålla fast. Hålla ut i tron och hålla fast vid Herren Jesus och vid Guds ord.

Mer än så kan vi inte göra, och mer än så ska vi inte göra. Men absolut inte heller mindre.  

söndag 1 november 2026

GloriaDei-mässa

 Ikväll kl 18 blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Sebastian Lassila predikar, Albert Häggblom är liturg och sånggruppen Hoppet står för det musikaliska. 

Välkommen med att fira mässa och få del av Guds ords predikan och Herren heliga nattvard! 

---

Jag noterar samtidigt att det denna söndag i SLEF:s regi firas högmässor/gudstjänster på inte mindre än sex olika orter i hela Svenskfinland. Det är helt tydligt att högmässorna blir en allt viktigare del av också SLEF:s verksamhet.