Några tankar om presidentvalet

Temperaturen stiger i presidentvalet ju närmare ett avgörande vi kommer. Debatterna de närmaste dagarna kommer säkerligen att bli avgörande, och om ungefär två veckor torde vi veta hur det har gått. I nattens debatt tog, enligt uppgift, Newt Gingrich ett ordentligt steg framåt jämfört med sin huvudmotståndare Mitt Romney när det gäller möjligheten att utses till republikanernas kandidat i det egentliga valet i höst. Gingrich, som ju till sin framtoning är klart mera konservativ än mormonen Romney, ser ut att ha en stabil ledning inför primärvalet i Florida.

Men om det är något som har kännetecknat detta val så är det de tvära kasten. Favoriter har kommit och gått på löpande band, och ingen kan garantera att dessa senaste siffror kommer att hålla streck. Det vet vi först när rösterna är räknade – om ens då. Det har visat sig att amerikanerna inte är så bra på att räkna och resultaten kan ändra också efter att räknandet har avslutats... Hur som helst så vann ju Gingrich i South Carolina, och om han nu också vinner i Florida är det mycket möjligt att loppet är kört för Romney. Om inte annat så för att de övriga kandidaterna (Rick Santorum och Ron Paul) då torde kasta in handduken och ”testamentera” sina röster till Gingrich. Och en mot en är Romney chanslös, det är helt klart.

Sedan är det förstås en annan sak huruvida republikanerna skulle vinna på att matcha en Romney mot Obama i stället för, som det nu ser ut, en Gingrich. Jag tror ju nog att en mera moderat republikan skulle ha lättare att erövra presidentposten från demokraterna, men så tänker man kanske inte i de republikanska leden. Och väl så. Med mitt tänkande skulle t.ex. en Ronald Reagan aldrig ha blivit president. Och då vet vi inte hur världen skulle ha sett ut idag. Annorlunda skulle den säkert ha varit, ja, men vi vet inte hur. Nåja. Viktigast skulle, menar jag, ändå vara att få bort Obama ur Vita huset. Och nej, jag är inte rasist. Jag har absolut inget emot att USA har en svart president. Men det som jag opponerar mig mot är hans (relativt) värdeliberala åsikter och framför allt hans fullständiga brist på ekonomiskt sunt tänkande. Det går nämligen inte att införa en genomgripande, och extremt dyr, reform (Medicare) utan att först säkra finansieringen. Eller med andra ord sagt – det går inte att införa en nordisk välfärdsmodell utan att också införa en nordisk beskattningsmodell. Detta har Obama inte förstått, och följderna kommer att svida länge, länge.

Men nu gäller det alltså först primärvalet i Florida och Gingrich mot Romney. Det är något med de amerikanska presidentvalen som, per automatik, gör dem väldigt intressanta. Kanske det handlar om medias sätt att rapportera, eller så är det det faktum att vinnaren blir världens mäktigaste man (eller kvinna). Hur som helst så är det olidligt spännande varje gång det drar ihop sig till val. Tycker åtminstone jag.

Annat är det med vårt val av landsmaskot som, om någon missade det, gick av stapeln i söndags. Vår president har i dagens läge egentligen ingen makt/inga uppgifter kvar som har någon större betydelse och jag har kommit att anse att vi lika gärna kunde avskaffa hela ämbetet. Om inte förr så har tolv år med Tarja Halonen som president med all önskvärd tydlighet visat att det inte spelar ens den ringaste roll hurudan president vi har. Men tidningarna ska ju ha något att skriva om här också, förstås. Och skriver det gör de – som om allt skulle avgöras av vem som får sitta som maskot de närmaste sex åren.

Men jag var faktiskt och röstade. Trots det jag skriver ovan. Om inte annat så för att jag anser det vara en medborgerlig plikt att göra så. (Det tycks f.ö. vara en allmän åsikt här – i Ytteresse röstningsområde röstade nästan 91% av de som hade rösträtt. Bara i Bosund var man duktigare.) Och hör och häpna! Jag röstade på en kvinnlig kandidat. Så ”kvinnoprästmotståndare” jag är... Och det var inte första gången heller. Så kan det gå när man är för jämställdhet mellan könen och anser att partitillhörighet och värderingar är viktigare än kön, språk och ålder. Men min kandidat kom inte till andra omgången. Det var inte ens nära. Och om två veckor är det dags igen. Då tror jag att jag för första gången i mitt liv kommer att få (läs: tvingas) rösta på den som vinner ett presidentval. För igen kommer det att handla om värderingar. Och någon rödgrön urban-liberal får då sannerligen inte min röst. Jag anser nämligen att en sådan inte passar som ens som maskot.