Framtiden

Jag fick ett telefonsamtal idag av en äldre (han är drygt 50 år äldre än jag) troende broder. Det är ett bra tag sedan jag har pratat med honom, och det var väldigt roligt att höra av honom igen. Det första han frågade mig när jag sade ”hallå” var att ”vart är kyrkan på väg?” Hans fråga tål sannerligen att fundera på.

Han var bekymrad för hur biskoparna leder hjorden, och varför ingen längre talar om själarnas frälsning. Föga förvånande är jag bekymrad för samma saker. Men då mindes jag vad Bo Brander, den store (i ordets rätta bemärkelse) svenske teologen, sade när han var i Karleby på kyrkhelgen för snart ett och ett halvt år sedan. ”Vad som händer i Kyrkans hus i Uppsala har ingen som helst betydelse för kristenhetens framtid i Sverige. Ingen som helst betydelse. Men däremot en liten församling i Småland med en jättedeprimerad präst och fyra gamla tanter, varav två är senila, där bor framtiden. För sådan är Gud – och det är alldeles sant.”

Detta handlade om situationen i Sverige, men det samma torde gälla även här. Biskoparna får förleda bäst de vill (och det vill de, speciellt om Sakari Häkkinen nu också går och blir biskop) – det spelar egentligen ingen roll. Vi får helt enkelt bara strunta i dem. Kristenhetens framtid ligger i de små sammanhangen där präster, församlingsarbetare och frivilliga arbetar med de små skarorna i trohet mot Herren och Hans ord och vilja. Där vilar framtiden också här i vårt land.

”För sådan är Gud – och det är alldeles sant.”