Så har vi då igen en gång bytt år. Här i Ytteresse sker detta nuförtiden alltid ackompanjerat av en massa smällare och raketer – det börjar (lagvidrigt) redan några dagar före nyårsafton och håller sedan på nästan hela nyårsnatten. Nåja, så länge ingen skadar sig så må barnen och ungdomarna ha sitt lilla roliga. Säger jag som inte har någon hund.
Jag stod och såg på fyrverkerierna genom vardagsrumsfönstret en liten stund efter tolvslaget i natt, och då såg jag en märklig raket – den lyste röd, och den for högre och högre utan att explodera. Den bara lyste, och till sist försvann den. Först trodde jag att det var något flygtyg (himlen var röd i väster, så detta kunde ju ha orsakat det röda skimret...), men sedan slog det mig att det var någon som hade avfyrat en nödraket. Kl 00:10 på nyårsnatten. Visst kan det ha varit någon som hade råkat illa ut, men snarare var det fråga om någon som (av någon våt orsak) hade mist omdömet och som passade på att göra sig av med en gammal nödraket.
Men så slog det mig att, i överförd bemärkelse, det finns många som avfyrar – eller som kanske borde avfyra – nödraketer så här vid årsskiftet. Ett årsskifte är ju en tid när vi gärna ser bakåt och summerar och framåt och planerar – och i båda fallen kan vi lätt drabbas av nöd. Vi ser vad vi har gjort under det gångna året och inser att vi inte har levat så som vi hade velat eller som vi vet att vi borde ha levat. Kanske har vi sårat våra nära och kära, kanske har vi, uppsåtligt eller ouppsåtligt, skadat någon medmänniska och orsakat henne smärta.
Så ser vi också framåt in i ett okänt år som kan föra med sig både det ena och det andra. Speciellt nu, i dessa ekonomiskt osäkra tider, är det många som bävar inför vad det nya året kan komma att föra med sig. Och hur blir det med hälsan? Får jag och alla mina nära och kära vara friska? Och på längre sikt – jag kommer att åldras, om ett år är jag ett år äldre – om jag får leva – och med åren kommer alla möjliga ”ålderstillägg”. Och sedan? Är det enda jag har att se fram emot att åldras, bli mera och mera begränsad, kanske sjuk, och sedan dö?
Ett årsskifte med sina tillbakablickar och sin ”ettårsplanering” är nog för många absolut ett läge att sända upp en nödraket. En människa som lever utan gemenskap med Livets Herre och i den nåd och förlåtelse som Han skänker oss – hur orkar hon se på de spår hon har lämnat efter sig? Hur orkar hon se framåt utan att tröttna, när det enda som väntar henne (i ett lite längre perspektiv) är sjukdom, lidande och död? ”Utan framtid och utan hopp” säger oss Guds ord. Dagens tongivande filosofi i västerlandet är ju en dödens och hopplöshetens filosofi – och denna hopplöshetens filosofi är det alltför många människor som lever på och av idag.
Som kristna som lever idag har vi en stor uppgift: Att sprida nådens evangelium till en värld som våndas över sina tillkortakommanden och som fruktar för framtiden och som har blivit liknöjda av hopplöshet. Keith Green, den amerikanske sångaren/evangelisten, sade en gång att ”Dagens kristna är ansvariga för de själar som lever på jorden idag”. Även om det naturligtvis finns en hel del att tillägga till detta, så visar det, menar jag, på hur vi mera borde se på oss själva och vår uppgift idag. Vi är inte här på jorden för att ha det bra och vänta på himlen. Vi är här för att rädda människor. Människor som, i de flesta fall ovetandes, håller på att drunkna på livets hav. De som inser sin belägenhet kanske sänder upp en nödraket, de allra flesta gör det inte. Men de borde kanske göra det. Vad gör vi när vi ser dessa nödraketer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar