Felfokus

Idag får Sverige en ny ärkebiskop. Eller rättare sagt: Svenska kyrkan får idag en ny ärkebiskop. Antje Jackelén blir den första kvinnan som sätter sig på den högsta stolen i SvK. Mycket kunde givetvis sägas om detta, men det mesta har kanske redan sagts, så jag ids inte ta det en gång till. Men det är intressant att notera att detta vaktombyte på muren ackompanjeras av röster som ännu inte är nöja med kvinnornas frammarsch i kyrkan och i dess ledning. Långt ifrån. Ewa Lindqvist Hotz, kaplan och konstnärlig ledare i Seglora Smedja, hävdar i en debattartikel i Aftonbladet idag att ”Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ”.

Lindqvist Hotz resonerar utifrån termer som makt, inflytande och lön, och hon konstaterar att ”allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället [manifesterad i FI:s framgångar i val] snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisationer på allvar”.

Jag har ofta undrat var och när det gick så här galet i kyrkan. Någonstans på vägen från Jesu uppmaning att tvätta varandras fötter och hans ord om att den främste ska utmärka sig genom att tjäna till Linqvist Hotz debattartikel med fokus på makt och inflytande har det gått allvarligt på tok. Det är väl helt enkelt bara så att människan är sådan att det tenderar att bli på detta sätt. Detta är nämligen inget som har skett enbart de senaste åren. Skillnaden på dagens situation och gångna tiders felgrepp är ändå det att anno dazumal fanns ännu bibelordet med som korrektiv när det mänskliga tänkandet spårade ur. Idag finns inte detta korrektiv med längre, och då får man fråga sig om det alls finns någon möjlighet att komma tillbaka till en sund syn på ledarskap och makt i kyrkan.

Dessutom frapperas jag av att fokus idag tycks vara mycket mera på jämställdhets- och rättvisefrågor än på det som kyrkan ska hålla på med – alltså evangelieförkunnelse och församlingsbyggande. Men det kan ju hända att sådana som Lidqvist Hotz och hennes gelikar inte är intresserade av sådant. Helt enkelt för att detta arbete är så långt från allt som har med makt att göra som något bara kan vara. Detta handlar om att TJÄNA. Med evangeliet, med sin tid och med allt vad man är och har. Och sådant är maktintresserade människor givetvis inte intresserade av. Dessutom är detta ett arbete som är oerhört svårt – speciellt om man, som i våra kyrkor idag, hellre fokuserar på sina egna rättigheter och på makt och inflytande i stället för på att i ödmjukhet böja sig för Överherden och hans vilja och ord.

Men här gömmer sig faktiskt idag en stor möjlighet! Vi får låta de maktintresserade pyssla på i sina egna korridorer med makten och inflytandet, och så kan vi, som ännu kan tänka oss att tjäna varandra, koncentrera oss på evangelieförkunnelse och själavård. Och i förlängningen på att bygga församling. Men erfarenheten säger oss att vi ska akta oss för makten! Både för de som tror sig sitta på den, och också från att i våra egna sammanhang börja konstruera några makthierarkier. Helt enkelt för att dessa korrumperar. Om du inte tror mig kan du läsa Lindqvist Hotz´ debattartikel!