Om jämställdheten och kyrkan

Jag skrev för några dagar sedan om att Ewa Lindqvist Hotz, kaplan och konstnärlig ledare i Seglora Smedja, i en debattartikel i Aftonbladet hävdade att ”Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ”. Jag konstaterade att hon resonerade utifrån termer som makt, inflytande och lön, och hon konstaterar att ”allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället [manifesterad i FI:s framgångar i val] snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisationer på allvar”.

Jag blev att fundera på detta med jämställdheten och kyrkan, och då slog det mig att detta med jämställdhet egentligen inte alls är något som kyrkan ska befatta sig med. Lika lön för lika arbete är givetvis en självklarhet, liksom att ingen på något sätt ska få diskrimineras på grund av sitt kön. Men att upphöja jämställdheten till en huvudpunkt på den kyrkliga agendan – då blir det helt enkelt bara galet. På flera sätt.

I Guds rike – och därför också i kyrkan – är det viktiga inte jämställdhet utan underordning. Ja, du läste helt rätt. I kyrkan handlar det om underordning, inte om jämställdhet. ”Underordna er varandra i Kristi fruktan.” (Ef. 5:21) Detta handlar om en frivillig underordning. I äktenskapet, men också i andra mellanmänskliga relationer. Detta handlar om att inte hävda sin egen rätt med alla medel, utan att i stället lyfta fram den andre och i kärlek låta den andres fördel gå före till och med det som allmänt betraktas som den egna rätten.

Denna underordning gäller givetvis också i förhållande till Herren. Vi människor behöver underordna oss Gud, hans ord och hans goda vilja. Herren är all välsignelses källa, och vi kan inte närma oss honom och de välsignelser han vill skänka sin kyrka annat än i just en kärlekens underordning. Detta hör helt enkelt till sakens natur. En sann kristen människas förhållningssätt inför Herren är just underordningen.

I världen råder däremot ett uppror mot Gud och hans goda ordningar. Detta uppror går tillbaka till syndafallet och har sin rot i detta, och detta uppror har följt människan i princip så länge hon har funnits. Upproret tar sig uttryck i motstånd mot Gud, hans ord och hans vilja, men också i ett motstånd mot allt tal om att underordna sig andra människor och mänskliga ordningar. Det egna jaget ska, i upprorets följd, med alla medel lyftas fram och hyllas. Egoismen har blivit den dominerande –ismen. Därför är allt tal om jämställdhet egentligen ett sätt för människan att se till att hon själv inte på något sätt blir behandlad sämre eller får mindre än någon annan.

När detta tänkesätt (som alltså bottnar i upproret mot Gud) sprider sig till kyrkan och ersätter Guds vilja som går ut på en underordning i kärlek och i ”Kristi fruktan” blir det givetvis galet. Följderna ser vi i våra kyrkor idag. Gräl, stridigheter, missunsamhet, partiväsende, splittring och ett fokus på allt möjligt annat än det som kyrkan ska och borde syssla med – alltså evangelieförkunnelse och församlingsbyggande.

Så blir det när upprorets ande får råda.