Finland under attack

I dagarna är det 70 år sedan de, för Finlands del, avgörande dagarna i andra världskriget. Midsommarhelgen 1944 inleddes den ryska storoffensiven som hade som mål att krossa den finländska armén och öppna vägen för de ryska styrkorna till Helsingfors. Den seger IR 61 vann mot överlägsna ryska styrkor 22-25 juni 1944 kan, med fog, sägas ha räddat Finland från rysk ockupation. Det därpåföljande slaget vid Tali-Ihantala är det största krigsslag som någonsin stått i Norden, och den avvärjningsseger som här vanns bröt den ryska storoffensiven under sommaren 1944.

Det är djupt tragiskt att de unga pojkar som utförde detta hjältedåd inte fick det erkännande de förtjänade förrän långt senare. Åren efter kriget skulle man helst inte tala om dessa saker och de som var med upplevde en form av skam över det de hade utfört. Man kan givetvis diskutera vad detta beror på, men en avgörande orsak härtill torde vara den finländska undfallenhetspolitiken under efterkrigstiden som innebar att man skulle bocka djupt i riktning mot Moskva.

Lika tragiskt, i min mening, är det faktum att man idag – i motsats till åren efter krigen – inte inser att kriget, och speciellt dessa ovannämnda två avgörande slag, vanns på två fronter. Det brukade sägas att kriget avgjordes dels vid fronten och dels på hemmafronten, på knä i bön. Att ett folk negligerar och gömmer undan sina krigshjältar är skamligt, men att ett folk glömmer att tacka Gud för hans gåvor – i detta fall för hans bistånd under dessa avgörande dagar – är i det närmaste själsdödande.

Jag brukar i vanliga fall lyssna en del på Radio Vega när jag sitter på trucken, men eftersom utsändningen av någon orsak är så väldigt svag (jämfört med andra kanaler, t.ex. är Radio Extrems signal mycket starkare) blir det numera inte så mycket radiolyssnande för min del. Jag orkar helt enkelt inte lyssna när jag missar vartannat ord åt bruset. I förrgår lyssnade jag emellertid en stund kring kl tolv, och efter klockringningen från Åbo domkyrka berättade nyhetsuppläsaren att det just i förrgår var exakt 70 år sedan denna tradition inleddes. Det var dåvarande presidentfrun Gerda Ryti som ville att klockringningen från Åbo domkyrka skulle sändas i radio och att folket då, under det att klockorna ringde, skulle be för landet om Guds beskydd i de hårda strider som just då rasade.

Just då var Finlands folk ett bedjande folk, och att detta var helt avgörande för utgången av kriget ser jag som fullständigt självklart. Givetvis kan detta inte ledas i bevis, men det går inte heller att bevisa motsatsen. Det faktum som kvarstår är dock att den finländska armén under dessa dagar utförde något av en Davids kamp mot Goliat – och vann. Denna seger var, om inte en militär omöjlighet, så åtminstone ett under av sällan skådat slag. Utan bönestödet från hemmafronten skulle, hävdar jag bestämt, dessa slag – och därmed också kriget - ha slutat på ett helt annat sätt