"Gota läär de kaast!"

Vi har de senaste dagarna läst Petrusbreven i vår husandakt, och i 1Petr. 5 finns ett härligt ord som alltid får mig att tänka på en sak som jag minns att Börje Lillsjö berättade i en av sina predikningar. Han berättade om den gamla Närpesdamen som såg att den unge prästen (Börje själv?, kanske någon annan minns?) var tyngd av något bekymmer. Rådet hon gav honom var ”Ty gota läär de kaast!” (Jag ber om ursäkt för transkriberingen, den är säkert inte korrekt!) Efter en stunds förvirring insåg prästen att hon avsåg apostelns ord i den sjunde versen: ”Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”

Den gamla kvinnan hade lärt sig att det inte lönar sig att bekymra sig. Givetvis ska vi planera och göra vad vi kan för att säkra vår framtid, men vi vet att trots all planering och alla våra egna åtgärder finns det saker vi inte kan påverka. Som Guds barn har vi fått den oerhörda förmånen att vi får lämna fram alla våra bekymmer åt Herren. Ja, inte bara lämna fram, utan orden lyder att vi får kasta dem på honom – han som har omsorg om oss alla. Här är det gott att också få påminna sig orden om att han har koll på alla våra hårstrån och att han som t.o.m. bryr sig om alla små sparvar givetvis också bryr sig om oss. (Luk. 12:6-7)

Nu är det ju så konstigt med detta, som med mycket annat. Vi VET att det är så här, men ändå har vi så förtvivlat svårt att ta till oss det! Hur många bekymrade vaknätter skulle vi människor inte kunna undvika om vi bara skulle klara av att ta till oss detta att vi faktiskt får kasta alla våra bekymmer på Herren? Inte så få, antar jag. Men likväl ligger vi allt för ofta där och bekymrar oss. Om våra nära och kära, om vår hälsa, om vår ekonomi, om framtiden osv. I stället för att ta till oss och verkligen lära oss detta att vi ”gota läär oss kaast”.