Underordnandet under den världsliga överheten är också en fråga om tillit. Litar vi på Gud och hans ord och hans förmåga att bära, skydda och leda oss genom denna världens svårigheter till sitt himmelska rike? Litar vi på honom, eller vill vi i stället försöka gå våra egna vägar? Vill vi i stället för att i allt lita på Herren göra uppror och så försöka bringa fram rätten genom att gripa till orätt? Att lita på Herren innebär alltid att också lita på att han faktiskt har tillsatt den överhet vi har över oss och att han förmår bevara oss också ifall denna överhet är orättfärdig och beter sig grymt. Om och när vi tvingas lida under denna orättfärdiga överhet – och när vi påtalar det orättfärdiga, för det är vi också kallade att göra då när denna orättfärdighet drabbar vår medmänniska (och varför inte också oss själva) – får vi sätta vår tillit till Herren och inte till människor och det som människan kan åstadkomma. Erfarenheten från historien har också visat att Herren vanligen straffar en orättfärdig överhet med en annan överhet. Vissa gånger med en ännu grymmare sådan, andra gånger med en mindre grym. Så gick det till exempel med Hitler och hans regim.
Hela denna fråga om den kristne och
överheten kan kokas ner till en fråga om vad våra liv ska gå ut på när vi lever
här i denna världen. Den kristnes mål är aldrig att "vinna världen".
För en kristen människa är det inget eftersträvansvärt att göra sig själv ett
stort namn. Inte heller är målet för en kristen att skapa något himmelrike på
jorden. Detta kommer nämligen aldrig att lyckas och alla sådana mänskliga
försök har alltid slutat i elände och stort lidande. Det viktigaste för oss som
kristna är att leva ett lugnt och fridfullt liv i Guds vilja och att hållas på
den himlaväg som Herren har kallat oss att vandra. Målet för en kristen är att
nå fram till det himmelska hemmet, och samtidigt att få med sig så många andra
som möjligt till Guds himmel. Detta kommer Paulus in på när han skriver sitt
första brev till Timoteus, i det andra kapitlet:
Först
av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla
människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi
kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som
vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
Vi ska alltså be för överheten, och det för
att vi ska kunna leva ett lugnt och stilla liv. Vi har den överhet Gud i sin
godhet och visdom har valt att ge oss, och om vi har frihet att leva ut vår tro
på Herren Jesus och sprida evangeliet är
detta nog för oss och en stor källa till tacksamhet. Om Gud väljer att ge oss
en annan överhet som inte ger oss denna frihet får vi sprida evangeliet ändå
och ta det lidande som följer med detta vårt uppdrag. Visst. Vi kan, och ska,
påtala orätten, orättvisorna och orättfärdigheten och, tror jag fortfarande,
varna för en utveckling som går mot minskad frihet i samhället. Men detta aldrig
så att vi går in för upproret. För det gör inte en kristen. En kristen
underordnar sig nämligen den överhet hon har över sig. Helt enkelt för att
denna är tillsatt av Gud.
Som vi har sett uppmanar Guds ord oss på
flera ställen till bön för överheten. Detta då framför allt i positiv
bemärkelse. Men jag tror också att vi får be att Herren tar bort en orättfärdig
och grym överhet. På det sätt som han väljer att göra det på. Bönen är det
vapen, och det enda vapnet, Gud har gett sina barn. Något annat vapen kan och får
en kristen inte ta till mot överheten. Sedan får vi också komma ihåg de visa ord som Bo Giertz levererar i den bok som kanske mest av åtminstone de
böcker jag har läst har kommit in på detta ämne, nämligen romanen "Tron
allena": Vi har den överhet vi har förtjänat. Aldrig en sämre överhet än vi har förtjänat. Men
många gånger/oftast en överhet som är bättre än vad vi har förtjänat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar