Jag lyssnade för en tid sedan till ett bibelstudium på nätet som jag, vid en första genomlyssning, inte alls gillade. Studiet handlade om överheten och om att vi som kristna alltid bör underordna oss den världsliga överhet vi har över oss. Jag gillade som sagt inte det här. Det bor nämligen i mig, liksom i alla andra människor i tiden efter syndafallet, en liten (eller större) upprorsmakare. Vi kan kalla denna vurm för revolt för både det ena och det andra. Ibland får det heta vad det är – en vilja att revoltera och göra uppror – andra gånger får det heta något mycket vackrare som "rättspatos" eller "vrede över världens orättvisor", eller något liknande. Men gemensamt för detta är denna vilja att revoltera mot en, som man tycker, orättfärdig överhet som missbrukar sin makt. I studiet talades det också om att det idag är vanligt, bland både kristna och bland liberaler, att se överheten, samhällsfunktionerna – ja, hela samhället – som något ont. Ser man på! Där kände jag igen mig själv. Och nu menade alltså bibelstudiehållaren att denna hållning är felaktig. Ja, till och med obiblisk. Jag gillade alltså inte det jag hörde.
Men det var ändå något med detta studium som gjorde att jag
ville lyssna en gång till, och när jag gjorde det insåg jag att det ändå fanns
något i mig som bejakade det som sades. När jag, så småningom, valde att acceptera
det jag hörde hände något mycket intressant. Mitt synsätt i frågan svängde på
en gång! Jag hade råkat ut för ett paradigmskifte. Ett sådant kan, som denna
gång, vara till och med en riktigt svindlande upplevelse. I det samma insåg jag
också varför jag hade ogillat budskapet första gången jag hörde det: Det var den
gamla människan i mig och hennes vilja till revolt och uppror som hade fått
komma till tals. Som hade fått bestämma hur jag såg på dessa saker.
När jag insåg hur det låg till med detta fick jag bekänna
denna upprorsbenägenhet som den synd den är, och när jag gjorde det infann sig
en härlig frid. En sådan frid som kommer av att man har återvänt till den
rätta, bibliska, vägen från sina egna irrvägar. Paradigmskiften som är så här
omfattande är, vill jag tro, rätt så ovanliga i min ålder. Det är ju nämligen
så att när man gått över de fyrtio har man långt stelnat i sina former och det
är väldigt sällan man på detta sätt får uppleva några dylika paradigmskiften,
med tillhörande omvändelse i tanken. För den som vill dela denna upplevelse,
eller åtminstone de resultat den ledde till, kommer jag i det följande att
teckna ner de tankar som jag mötte i detta bibelstudium samt de funderingar dessa
tankar gav upphov till hos mig. Det blir, antar jag, en ganska lång text,
varför jag finner det bäst att dela upp den i flera delar. Så om du läser detta
kan du med fördel börja med denna första del (som vi kunde kalla prolog), och
sedan ta delarna i ordningsföljd. Jag planerar att sätta upp en del av denna
(långa) text per dag under de närmaste dagarna.
Om du läser dessa texter får du gärna berätta om du, liksom
jag, upplever den gamle Adams motstånd mot det jag skrivit. Eller, och ännu
viktigare, om du har något att invända utifrån Guds ord. Sådana invändningar
tar jag också mycket gärna emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar