Om överheten, del 2

Världsmänniskans naturliga hållning är upproret. Ja, syndafallet är i själva verket "ursprungsupproret". Därför är världsmänniskans naturliga hållning upproret. Detta först och främst mot Gud, hans heliga ord och hans goda ordningar, men också i förhållande till den världsliga överheten. Att världsmänniskan inte vill – eller ens ser det som något alternativ att – underordna sig Skaparen och hans goda ordningar för Skaparens skull är väl i det närmaste en självklarhet. I många kretsar, idag och genom tiderna, har upproret mot Skaparen och hans goda ordningar till och med setts som något gott och eftersträvansvärt.  För den som läser Guds ord och där förmår se förklaringar till varför vi människor beter oss så som vi gör är detta förstås ingen överraskning.

Men upproret och upprorsandan begränsar sig inte bara till Skaparen, hans bud och hans ordningar. Denna hållning av uppror drabbar också de världsliga ordningarna och den världsliga överheten. Som även de, enligt Guds ord, är tillsatta och sanktionerade av Skaparen. I Guds ord talas det också om det svärd som överheten bär, och detta svärd gör förstås att de flesta ändå kommer att underordna sig överheten. Inte för överhetens skull, men för egen del, för att undvika att råka ut för överhetens svärd. Men upprorsandan finns förstås ändå där och jäser under den polerade ytan, och ibland kan upproret bryta igenom. Även för den vanliga, annars så välanpassade världsmänniskan. För att sedan inte tala om sådana som inte är så måna om att undvika svärdet. För en vecka sedan var det, till exempel, våldsamma upplopp i Hamburg i anslutning till G20-mötet som hölls där. Dessa upplopp är ett uttryck för denna upprorshållning som finns hos alla människor. Som sagt tyglar de flesta denna sin böjning till upproret, men alla gör det inte och vill det inte ens. Det är därför det blir dylika upplopp. 

Så långt om världsmänniskan. För Guds folk som lever här i världen är det annorlunda. Eller så borde det åtminstone vara. Det är en fullständig självklarhet att Gud, hans ord och hans goda ordningar är något som en kristen människa högaktar och värderar. Ja, inte bara det. En kristen underordnar sig och lyder Guds ord och hans goda ordningar och gör sitt yttersta för att försvara och vidmakthålla dessa. Detta inte av tvång, utan i och av kärlek till Herren. Tyvärr, och detta är synnerligen oroväckande, har världens uppror och världens upprorsanda/ande även spritt sig till och bland Guds folk och bland sådana som bär det kristna namnet. Detta är på längre sikt fullständigt förödande, och här kan vi erinra oss frågan Jesus ställer sig om han alls ska finna någon tro på jorden när han återvänder. Tron och underordnandet hör nämligen ihop. Om det senare försvinner kommer det samma att hända med det förra. För det är precis som jag har konstaterat på denna plats tidigare: Gud välsignar det ofullkomliga. Det finns det otaliga exempel på. Samma sak med den bristfälliga kunskapen. Men trotset och upproret välsignar han aldrig.

Denna potentiella katastrof börjar emellertid inte med uppror mot Gud, hans ord och hans goda ordningar. Nej, utan fröet här sås i upproret mot den världsliga överheten, och här får vi alla, utan undantag, vara på vår vakt. För upproret är som sagt något som faller sig naturligt för världsmänniskan, och som vi vet så kommer ingen av oss, hur länge vi än har vandrat med Herren, ifrån den gamle Adam. Han finns med i bilden så länge vi lever här på jorden, och för honom faller sig upproret så väldigt naturligt. Men han vet att det inte lönar sig att börja med att gå emot Gud och Guds ord. Nej, i stället börjar han med att uppmuntra oss till uppror mot den världsliga överheten. Detta förstås för att det här i världen finns mycket som det går att opponera sig mot. Även för en kristen människa. Ja, många gånger speciellt för en kristen människa.