Om Bibeln och arkeologin

Det tycks idag, liksom alltid, finnas ett starkt behov hos sådana som inte vill tro att på alla sätt försöka falsifiera det som Bibeln säger. Man behöver t.ex. inte läsa länge i kommentarfältet på denna blogg för att inse att det är så här. Bibeln får helt enkelt inte vara sann! När man sedan, som jag nyss gjorde, visar på hur Bibelns historicitet faktiskt kan påvisas får man mycket mothugg. Mothugg av sådana som inte vill ta till sig detta att Bibeln och det som Bibeln påstår faktiskt håller. Som inte vill acceptera att de bibliska händelserna faktiskt har inträffat. Nåväl, detta är förstås inte ägnat att överraska. Så här har det alltid fungerat. Människor som lever – och trivs – i sin otro vill inte bli störda.

Arkeologin är en relativt ny vetenskap. Den går faktiskt inte, som vetenskap, längre tillbaka än till ca 1870-talet. Under dessa knappa 150 år har arkeologerna grävt fram fantastiska saker! Arkeologin i sig är förstås intressant, ta t.ex. allt det som har hittats i Pompeiji, men det allra intressantaste ur en kristens synvinkel är förstås den bibliska arkeologin. Under dessa 150 år har otron och viljan att falsifiera Bibeln gått på många stora nederlag, just tack vare arkeologin och de arkeologiska fynden. Och mycket återstår ännu att gräva ut. Och att hitta. I det följande vill jag lyfta fram några av dessa fynd, och vad dessa har gjort för den kristna/bibliska trons historiska trovärdighet.

När arkeologin slog igenom, på 1870-talet, var den tyska liberalteologin i sitt intensivaste framväxtskede. Det är synnerligen intressant att denna teologiska skola först (och kanske ganska länge?) ogillade arkeologin och de arkeologiska fynden eftersom dessa långt slog undan benen på denna teologiska skola och dess teser som gick ut på att den kristna tron och dess ursprung står att finna i mytologin och i människornas religiösa fantasier och inte i historien och i verifierbara händelser. Trots att arkeologin idag har visat att mycket av de historiska händelser (och platser) som Bibeln talar om är verkliga händelser som har inträffat på givna geografiska platser framhärdar en del teologer i sin ovilja att acceptera det som arkeologin har visat. Man behöver inte röra sig länge på nätet innan man kan hitta exempel på detta.

Ett alldeles ypperligt exempel på de liberala otrosteologernas nederlag (som numera har accepterats) är hettiterna. Detta en gång så stora och mäktiga folk fanns länge endast omnämnt i det bibliska materialet. Slutsatsen som drogs av detta var givetvis att: Se här! Bibeln har fel! Bibeln talar om ett stort och mäktigt folk som skulle ha funnits i dagens Turkiet under det andra årtusendet före Kristus, och det finns inga som helst spår av detta folk någonstans. (Annat då än i den otillförlitliga Bibeln.) Detta bevisar, en gång för alla, att Bibeln har fel! Döm om de liberala otrosteologernas stora nesa när arkeologerna grävde fram Hattusa, det mäktiga hettiterrikets huvudstad, år 1906. Idag är Hettiterna och deras rike allmän kunskap, och ingen talar längre om att detta bevisar någonting angående Bibeln. Varför inte? Jo för att Bibeln visade sig ha rätt. (Och det ska man ju inte tala om!)

Nåväl, det finns ju andra saker man kan lyfta fram. Pontius Pilatus, till exempel. Denne, för den första påskens händelser synnerligen centrala person, fanns bara omnämnd i Bibeln och i Josefus skrifter. (Som ju har gått via de kristna klostren, varför man kan hävda att de har förvanskats.) Den tyske teologen Bruno Bauer hävdade att Pilatus, likt Jesus, aldrig har funnits. Tråkigt för honom fann man i utgrävningar i Caesarea år 1961 en sten som, i sten(!), bekräftar Pilatus existens och placerar honom i Judéen vid exakt rätt tidpunkt. Ur de bibliska utsagornas synvinkel, vill säga. Senare forskning har även verifierat Josefus skrifters autenticitet. Pilatus existens kan också verifieras av Flegons skrifter från det andra århundradet. Varför, kanske någon frågar, är det då så viktigt att visa att Pilatus har funnits? För det första så bekräftar detta förstås att Bibeln har rätt som placerar honom som romersk prokurator i Judéen år 30. För det andra, och detta är viktigt för att motbevisa personer som, likt Bauer, hävdar att Jesus aldrig har funnits, leder en förankring av Pilatus till historien också givetvis till en avmytologisering av Jesu person.

Nå. Pilatus blev således, genom arkeologins fynd, omöjlig att använda. Men det finns ju flera. Översteprästen Kajafas, till exempel. Men nej. År 1990 fann arkeologerna en benkista i anslutning till en byggarbetsplats i Jerusalem. Denna benkista visade, redan genom att vara en benkista, att den härrörde från det första århundradet efter Kristus. (Det var då man, på grund av utrymmesbrist på begravningsplatserna, använde sig av så kallade ossuarier eller benkistor.) Denna benkista var ovanlig i den meningen att den var rikt utsmyckad, vilket visade att den måste innehålla benen av en betydelsefull person. Namnet på kistan var, upptäckte man, Josef Ben Kajafas. Tyvärr har denna upptäckt av en för den första påskens händelser synnerligen betydelsefull persons kvarlevor inte alls fått den uppmärksamhet i media som den gärna kunde ha fått. Orsaken är väl ganska uppenbar.

Trots att den tyska liberalteologin idag ganska långt är överspelad finns det, inom den teologiska disciplinen, starka krafter som mer än något annat vill misskreditera och falsifiera Bibelns uppgifter. Det av etablerade bibelforskare skarpt kritiserade, och i dag allt mera marginaliserade, Jesus-seminariet har gått i första ledet här. Kritikerna har ändå idag, på grund av de stora mängderna av arkeologiska fynd, tvingats retirera så långt tillbaka i historien att det idag knappast finns någon betydande (seriös) kritik med avseende på händelser och personer i Bibeln som är yngre än från 700-talet före Kristus. Då talar vi alltså om de stora linjerna. Kritiken mot t.ex. Daniels bok kvarstår, vad jag kan förstå, ännu i våra dagar. Men det finns ju personer i den bibliska historien som går längre tillbaka än till 700 talet f.Kr. Sådana kan ju kritikerna alltid attackera, och här är den, enligt Bibeln, store kung David ett tacksamt mål. Till och med här på denna blogg har vissa kritiker någon gång lyft fram kung David som exempel på att Bibeln har fel.

Tyvärr för kritikerna har arkeologin också här förstört deras argumentation. År 1993 fann arkeologen Avraham Biran, i samband med utgrävningen av staden Dan i norra Israel, en sten med en text som innehöll orden "Kung av Davids hus" och "Israels kung". Stenen, som daterats till det nionde århundradet före Kristus (alltså bara ca 100 år efter kung Davids död) är det äldsta arkeologiska fyndet som hänvisar till kung David. Det finns flera, men detta är alltså det äldsta. Så då försvann alltså också detta argument.

Ser du mönstret här? Kritikerna har fått flytta allt längre bakåt i historien för att kunna finna argument för sina påståenden att Bibeln har fel och att den inte är historiskt tillförlitlig. Uttåget ur Egypten är inte heller det längre så alldeles vattentätt, men tack och lov finns ju Abraham att gå till! Eller rättare sagt: Lyckligtvis finns ju Abraham kvar som arkeologin inte har kunnat verifiera. Och om också Abraham skulle gå förlorad så finns ju alltid Adam och Eva. Men det är väl ungefär bara det som återstår. Men skam den som ger sig! Lyckligtvis rör vi oss här i förhistorisk tid, så kritikerna behöver ju åtminstone inte vara rädda för att det ska uppdagas några skrivna källor (utöver Bibeln då) som kan ge stöd för Abrahams existens.

Kritiken mot Bibelns historicitet kommer givetvis aldrig att tystna. Det finns, och kommer alltid att finnas, sådana som ostört vill leva kvar i sin otro och som inte räds de mest halsbrytande manövrar för att försöka falsifiera den kristna trons historicitet och Bibelns sanningsanspråk. Som jag försökt visa ovan är idag matchen nära nog över. Det enda som kunde rädda situationen för kritikerna numera är ett knockoutslag i stil med att de skulle lyckas visa upp Jesu kvarlevor. Men eftersom varken de romerska myndigheterna eller de judiska översteprästerna lyckades visa upp Jesu kropp då när det begav sig – något som effektivt skulle ha tagit död på den unga kristendomen – kommer detta inte att låta sig göras i denna sena tid heller. (Det lyckades inte ens på film, trots att man försökte!) Då återstår bara att låtsas som att det regnar, sätta fingrarna i öronen, blunda och upprepa mantrat: Bibeln har fel. Bibeln har fel. Bibeln har fel... Säkert lyckas man lura någon. Om inte annat så åtminstone sig själv.