Om det unika i den kristna tron

Jag fick en kommentar av signaturen "Eflop" för en tid sedan – en i raden av många liknande kommentarer här på bloggen av samma signatur. Vanligen har jag bara struntat i dessa kommentarer eftersom de saknar substans och endast blottlägger kommentatorns kunskapsluckor och hans böjelse att gå den lates väg, men denna gång tänkte jag göra ett undantag. Det kan ju finnas någon som vill höra hur ett svar kunde tänkas låta. Jag ids inte klistra in kommentaren i sin helhet eftersom den berörde (eller försökte beröra) ett annat ämne, men den gick ut på att det finns 4000 religioner i världen och att ingen av dessa har lyckats visa att det finns någon Gud. Andemeningen var att alla religioner är samma skrot och korn och att ingen av dem är något att ha.

Jag har inte räknat om "Eflops" siffra är riktig, men jag kan tänka mig att den kommer ganska nära sanningen. Men bland dessa 4000 finns det en stor variation, något som "Eflop" vårdslöst förbiser. Redan denna variation gör emellertid att vi inte kan, om vi vill bevara någon form av ärlighet, dra dem alla över en kam. För en ateist som inte är så noggrann med sanningen – och som redan a priori har bestämt sig att det inte finns någon Gud – kan detta förstås kvitta. Så ifall du hör till denna grupp som inte bryr sig i intellektuell ärlighet kan du med fördel sluta läsa här.

Jag har redan vid flera tillfällen påtalat hur kristendomen är unik i denna skara av religioner genom att den talar om, inte vad vi människor måste/behöver göra för att behaga Gud/gudarna, utan genom att tala om vad Gud har gjort för att vi ska duga inför honom. Detta är som sagt något alldeles unikt. I centrum av den kristna tron finns Guds NÅD. Inte människans gärningar och ansträngningar. Nåden som enda väg till Guds/gudarnas gemenskap är som koncept alldeles för enkelt för att människan ska ha kunnat komma på det. Om och när vi människor kommer tillsammans för att uppfinna en religion kommer fokus att på sätt eller annat ligga på vad vi människor gör/ska göra. När det handlar om det absolut viktigaste i livet får det ju inte vara för enkelt, och framför allt inte för billigt! Därför menar jag att nåden fungerar som det kanske starkaste gudsbeviset som finns. (Jag är annars inte imponerad av de olika filosofiska gudsbevis som har presenterats. De framstår enligt mig som mer eller mindre konstgjorda.)

En annan sak som sätter den kristna tron i en (nästan) helt unik position är historiciteten. Den kristna trons grunddokument, Bibeln, hävdar att de centrala och grundläggande händelserna i den kristna tron har inträffat i historien. På en given plats och vid en given tidpunkt. Om den kristna tron skulle vara människofabricerad är detta en sak som upphovsmännen absolut borde ha undvikit. Alltså att knyta de centrala händelserna till en specifik tid och plats. Detta öppnar nämligen för möjligheten till granskning, och det är en farlig – ja, rent av fatal – omständighet för något som är påhittat. Den som inte vet detta av egen erfarenhet (grattis!) har åtminstone sett någon farsartad TV-serie eller film där rollfigurerna har trasslat in sig i ett nät av egna lögner. Men den kristna tron, och de som har nedtecknat de händelser den kristna tron bygger på, brydde sig inte i att säkra sin egen rygg när det gäller detta. Varför inte? På denna fråga finns det bara två möjliga svar. Antingen var de dumma i huvudet eller så var det de skrev om sant. Den som håller sig till sanningen behöver, som bekant, inte vara rädd för att det han påstår blir utsatt för granskning.

Man behöver inte läsa mycket i t.ex. Lukas evangelium (eller Apostlagärningarna) för att inse att Lukas, läkaren, verkligen inte var dum i huvudet. Då återstår alltså bara den möjligheten att det han skrev verkligen var sant. Den rigorösa granskning uppgifterna i hans skrifter har utsatts för har även visat just detta. Ta t.ex. alla de geografiska (och till dåtida sjöfart anknutna) uppgifterna i Apg 27. Historiker har kunnat bekräfta att ALLT han skriver om Paulus och hans vänners sjöresor är av sådan art att det håller för en granskning. Och inte bara det: Granskningarna har visat att den som har skrivit detta absolut måste ha egenhändig erfarenhet av en dylik resa för att kunna prestera en redogörelse som den som Lukas presenterar. Frågan som då aktualiseras, alltså för alla som tänker till lite och som har brottats med frågan om Jesu uppståndelse, är att om Lukas är så oerhört noggrann med att få alla detaljer om vinterhamnar och vindriktningar under olika årstider på speciella områden på Medelhavet rätt – varför skulle ha ljuga om uppståndelsen som ju är det avgjort mest centrala i hans evangelium och i den kristna tron överhuvudtaget?

Lukas, och de övriga evangelisterna, betraktas i dag inom historievetenskapen som vilka andra historieskrivare som helst från denna tid, och deras alster (alltså evangelierna) som historiska biografier fullt jämförbara med andra liknande alster från samma tid. Lukas ses dessutom ,med rätta, som en som står ut från mängden.

Den kristna tron hävdar alltså att de för den centrala händelserna har skett vid en given tidpunkt i historien och på en given plats. Vad gäller de händelser som Nya Testamentet talar om har så gott som allt kunnat verifieras mot uppgifter i icke bibliska källor och mot uppgifter som arkeologin har gett oss. I efterhand ter sig kristendomskritikernas ifrågasättande av kristendomens anspråk som rent av löjliga. T.ex. hävdades, på 1800-talet, att Pontius Pilatus inte alls har existerat, utan att han är en fantasifigur. Numera vet vi annorlunda. Idag finns det inte heller några seriösa historiker som skulle våga hävda, likt det gjordes på 1800-talet, att Jesus aldrig har existerat. Sådana "historiker" (och här är citationstecknen välförtjänta) blir utskrattade av det vetenskapliga samfundet. Det finns helt enkelt allt för mycket kunskap, allt för många källor, som visar på motsatsen för att någon ska kunna hävda en sådan sak idag.

History is His Story. Så är det bara. Jag skrev ovan att historiciteten sätter den kristna tron i en (nästan) helt unik position bland världens alla religioner. Ordet nästan då, kanske någon frågar? Ja, det finns en religion till som påstår sig vara historisk på samma sätt som den kristna tron påstår sig vara och där faktafynd på samma sätt kommer den religionens anspråk till mötes. Då talar vi förstås om judendomen, kristendomens grogrund och dess föregångare. (I ordets egentliga bemärkelse.) Problemet här är förstås bara det att vi talar om en mycket avlägsnare tid från vilken det inte finns alls lika mycket utombibliska källor. Men där sådana finns gäller det samma som för den kristna tron, alltså att granskningen har visat att judendomens anspråk och historiska påståenden är sanna.  

Alla religioner är alltså inte likadana. Inte på långt när. Den kristna tron står ut från mängden på ett rent av remarkabelt sätt, och den som vill påstå något annat står nog inför en så gott som omöjlig uppgift. Om man alltså bryr sig om intellektuell ärlighet, vill säga. Alla gör ju inte det utan väljer i stället att gå den lates väg. Som signaturen "Eflop" gör.