Om sympati, empati och förståelse

Jag fick i diskussionen under den senaste texten en fråga av vännen Andreas Forsman som jag bara delvis besvarade. Jag lovade att återkomma med ett utförligare svar, och jag vill göra detta trots att Andreas av hans senaste inlägg att döma inte vill fortsätta diskussionen. Detta respekterar jag givetvis, men jag vill som sagt ändå svara på frågan jag fick. Speciellt som den har udden riktad mot min person och samtidigt kommer väldigt nära själva centrum av kontroversen kring hbt-frågorna. Frågan lydde:  "Vad har hänt genom åren? För över 20 år sedan fanns jag i samma kristna gemenskap som du, jag höll inte med dig i allt då heller. Men jag upplevde dig som en sympatisk, empatisk och förstående människa. Vart har det tagit vägen genom åren?"

Ja, vart har sympatin, empatin och förståelsen tagit vägen? Svaret är förstås att dessa inte har försvunnit någonstans. Säkert har (också) jag utvecklats på både gott och ont under de senaste 20 åren, men när det gäller (speciellt) dessa frågor är det faktiskt empatin som driver mig. Tro det den som vill och låt bli att tro den som inte vill, men så är det. Låt mig förklara vad jag menar:

Allting kan kokas ner till frågan om vad som är kärleksfullt. Är det kärleksfullt att se bort när människor beter sig på ett sätt som skadar dem själva och andra? Vuxna människor gör mycket galet idag, och så har det förstås alltid varit. Många gånger är det ändå inte de själva som får betala det högsta priset för dessa galenskaper, utan många gånger (ja, t.o.m. oftast) är det de svagaste och mest utsatta som får ta de största smällarna. Alltså barnen. Så är det när vuxna (eller halvvuxna) människor hoppar i säng med varandra utan att vilja ta ansvar för följderna och resultatet blir en abort. Eller många aborter. Vem betalar här det högsta priset? Javisst. Det lilla barnet som aldrig fick födas. Eller när vuxna, gifta, människor låter begären styra och begår äktenskapsbrott med skilsmässa som följd. Vem får ta den hårdaste smällen då? Givetvis barnen.

Idag är det hbt-frågorna som är högst uppe på agendan. Vuxna människor som menar att de har rätt att ha barn trots att det biologiskt är en omöjlighet. Resultatet blir att vi kommer att ha en massa barn som växer upp utan sin far eller sin mor. Sedan när dessa barn märker att det är något galet med deras familjekonstruktion – att det är något som fattas dem – ja, då begår samhället ett dubbelt svek mot dem. När samhället, genom att lagstiftningsvägen omforma äktenskapet och därmed säga att det är precis lika bra med två kvinnor (eller två män) som föräldrar, ger samhället en kraftig signal som säger åt dessa barn att det visst inte är något fel på deras familjekonstruktion. Men barnen VET ju att det är något som inte är rätt. Som inte är bra. Var är då felet? Jo, när dessa barns inre ropar högt efter den saknade fadern/modern säger samhället att denna saknad är felaktig och att felet sitter hos dem själva. Hos barnen. Detta är en ypperlig grund för psykiska störningar och kommer att leda till oerhört stora problem. För de drabbade individerna, men också för samhället i stort. Det finns redan många exempel (på individplanet) på hur galet detta kan bli.

Sedan har vi förstås evighetsfrågan. Den kristna tron är en uppenbarelsereligion, och det betyder att vi erkänner att Gud (om han finns, vilket ju är en självklarhet för en kristen människa) är den han är. Detta helt oberoende av vad vi anser om honom. Detta vem han är behöver han, om vi ska veta något om det, berätta (läs: uppenbara) för oss. Här brukar vi tala om den allmänna och den särskilda uppenbarelsen. Skapelsen i sig, alltså att den finns, är den allmänna uppenbarelsen. Det som alla kan se. Det är som när vi går i en trädgård. När vi ser att trädgården är välskött – gräset är klippt och rabatterna är ansade – kan vi anta att det finns en trädgårdsmästare, även om vi inte kan se honom. Någonstans. Men om vi ska få veta något mera om honom, t.ex. om han är gift och har barn, ja om han är en han eller en hon, vad han kör för bil, vilken telefon han har, vad han tycker om och vad han ogillar, ja, då måste han på något sätt meddela sig med oss angående dessa saker. Där har vi så den särskilda uppenbarelsen.

Gud har meddelat sig med oss. Genom mänskliga ord, ord som vi kan förstå. Han har berättat för oss om sig själv, om oss och om vår situation, om vad han har gjort för att vi ska kunna ha gemenskap med honom. Men inte bara det. Han har också berättat för oss vad han anser om olika saker och om hur vi människor borde leva för att skada oss själva och varandra så lite som möjligt. Han har också berättat vad som är sådant som kan skada oss människor inför evigheten och i värsta fall leda till att vi går förlorade för evigheten. Här kunde flera sker nämnas, men just i detta sammanhang är det en speciell sak som är aktuell: "Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike." (1Kor. 6:9-10)

Evighetsfrågan, alltså. Så, vad är mest kärleksfullt? Att le och låtsas som att allt är väl, eller att säga som det är, även om det kan uppfattas som ett hårt tal? En människa som bryr sig om sin medmänniska, en empatisk människa, säger nog som det är, även om det kan uppfattas som ett hårt tal. De till namnet kristna som skriver böcker som lurar människor att tro att allt är gott och rätt så länge det kan gå under rubriken kärlek, som går med i Pride-parader och ler mot syndaren och låtsas som att allt är väl när det inte är det och så ser ut att vara mera kärleksfulla och förstående än Gud själv, dessa leder sina medmänniskor rakt mot stupet. Är det kärleksfullt, sympatiskt och empatiskt? Svaret på den frågan är förstås uppenbart.

Det här blev ett långt svar på en relativt kort fråga, men förhoppningsvis klargör detta svar en del saker.