Kriget i Gaza måste sluta nu!

I förrgår kom det en uppmaning från 24 länder och EU som går ut på att kriget i Gaza måste sluta genast för att förhindra ytterligare lidande och död för civilbefolkningen i Gaza. Det är svårt att inte hålla med om denna uppmaning. Lösningen är dessutom mycket enkel. Det var Hamas som inledde kriget med sin fega attack mot Israel, kriget kan avslutas av samma terroristorganisation genom att de sista ur gisslan överlämnas och alla vapen läggs ner och överlämnas. Svårare än så är det inte. Men tyvärr betyder civila liv i Gaza inget alls för Hamas, varför det är svårt att se något slut på det fruktansvärda dödandet. 

Det stora problemet med uttalandet i fråga är att det nästan uteslutande riktar sig mot Israel. Det är där det, igen, far fel. Som vanligt. Som sagt är det Hamas som startade detta krig och Hamas har nycklarna till att avsluta det. Om de vill. Därför är det i huvudsak till dem uppmaningen borde riktas. Israel är verkligen inte utan skuld i detta krig och så som det har utvecklats, men vi bör ändå ha koll på fakta.  

Om nattvardsstriden och annat liknande

Som jag tidigare har berättat om har biskoparna och domkapitlen i vår kyrka tagit till drastiska åtgärder för att tvinga (i detta skede) SLEY tillbaka i ledet gällande "konkurrerande" nattvardsgemenskaper. Detta efter att vår kyrkas väckelserörelser har hittat varandra och tagit ett par första steg för att samordna sina gudstjänstgemenskaper och framför allt sedan de väckelsekristna representanterna i kyrkomötet sköt ner biskoparnas förslag till en ny syn på äktenskapet och biskoparnas pastorala råd gällande vigsel av samkönade.

Det är svårt att inte se hur det som sker idag är det som Petrus talar om i det fjärde kapitlet av sitt första brev där han skriver om domen som kommer och som ska börja med "Guds hus". (1Petr. 4:17) 

Vi lever, som bekant, i en värld som på så många sätt är drabbad av synden och dess följder. Att vi blir bevarade och beskyddade så att vi inte dras med i alla möjliga (och omöjliga) perversioner beror endast på Guds beskydd och hans omsorg om oss. Guds domar här i tiden är sällan av sådan art att någon faller död ner där han/hon står utan hans domar syns framför allt och så gott som alltid i det att han drar bort sitt beskydd. Detta är på sätt och vis ännu värre eftersom det innebär att den människa/det sammanhang som drabbas av domen förfaller åt all möjlig gudlöshet och snabbt dras med i upproret mot alla Guds goda ordningar. Som sagt är det svårt att inte se hur det som biskoparna, domkapitlen och vår kyrka just nu drabbas av handlar om just detta. 

Domen har börjat, och den börjar med Guds hus.  

Mycket läsvärd text!

Jag läste i morse en mycket läsvärd ledartext i Sensk Pastoraltidskrift. Ledarskribenten citerar i sin tur en ledare i SvD, skriven av en Lena Andersson, som är mycket kritisk till "woke". Jag citerar från SPT: 

Andersson är i sin ledartext skarpt kritisk till »woke-idéerna» och deras genomslag. Hon betonar det märkliga med att dessa idéer, som hon ser som en inverterad version av förföljelse av minoriteter, inte skedde »i form av tvång, utan genom ett i formell mening frivilligt förgiftande av samhällsandan». Hon fortsätter: »Lagar behövs inte där normerna är så stränga att skammen och skräcken för att säga och göra fel disciplinerar var och en till underkastelse. Allt sköter sig självt och censuren flyttar in i huvudet på medborgarna, i synnerhet på dem i ansvarig ställning.» 

Detta är en synnerligen skarpsynt analys, men tyvärr ligger Anderssons text bakom betalmur, varför jag (och alla andra som inte prenumererar på SvD) får nöja mig med detta citat. Jag kan dock rekommendera ledaren i SPT som även den är en salthaltig vidräkning med Wokismen och väl värd att läsa i sin helhet. 

Om framstegsmyten

Det kom en intressant kommentar under min text om "Själafiendens fest" som jag inte kan låta bli att lyfta fram därför att det (tyvärr) är så här många människor tänker idag. Kommentaren lyder: "Vi lever i det 21 århundradet nu. Vem tror och tänker längre så här? Välkommen till den moderna tiden där vi vet så mycket bättre!"

Som sagt, när man lyfter fram bibliska sanningar och Guds vilja angående människan och vårt liv är detta ofta en reaktion som förekommer idag. För det första kan jag säga att vi är många som tänker just så här. Som alltså har en världsbild som är formad utifrån Bibelns ord. Visst kan det också bland oss finnas nyansskillnader, men överlag: Ja, vi är många som tänker och tror just så här.

Sedan bygger denna kommentar på ett tragiskt feltänk. Detta feltänk går ut på att mänskligheten hela tiden är i rörelse mot något högre och bättre och att det vi menar oss veta idag är överlägset det människor förr trodde och tänkte. När det gäller en del tekniska framsteg är det förstås sant. Idag kan vi resa ut i rymden, bota många sjukdomar och klyva atomen. Men betyder det faktiskt att vårt tänkande om t.ex. människan och hennes innerst väsen och om tillvaron överlag, dess början och slut och vad som kommer efteråt, att detta tänkande är överlägset tidigare generationers dito?

Ett (onödigt) balanserat svar på denna fråga är förstås att "inte nödvändigtvis". Frågar någon mig så svarar jag "Absolut inte!". Men som sagt, ett balanserat svar är att det inte nödvändigtvis, eller per automatik, förhåller sig på det sättet. Det som ligger bakom ett jakande svar på frågan, där ett sådant ges, är ingalunda någon empiri (i den mån en sådan finns att tillgå) utan det faktum att man använder dagens människa som alltings mått. Eller som bl.a. Vesa Ollilainen uttryckte saken på sitt seminarium på SLEF:s årsfest i Esse: Att man har gått på framstegsmyten. Alltså tanken att den sekulära, värdeliberala människan har kommit längst i utvecklingen och att den som kommit med det senaste påståendet om t.ex. vad som är rätt och fel vet sanningen om verkligheten. Eller åtminstone har kommit närmare denna sanning än alla som har uttalat sig tidigare.  

Varför skulle det vara på det sättet? Finns det något överhuvudtaget, annat än den sekulära och värdeliberala människans önskning att det förhåller sig så, som talar för att det verkligen är på detta sätt?

Svaret är förstås nej. Det att vi idag klarar av att t.ex. klyva atomen innebär inte automatiskt att vi också har kommit längst när det gäller moralisk intelligens. Snarare tyder en blick ut över världen på motsatsen. Människan som lever i en värld där den moraliska kompassen har ställts om i enlighet med sekulära och värdeliberala värderingar  mår oerhört dåligt. Vi är ensamma på ett sätt som saknar motsvarighet i världshistorien. Vi konsumerar antidepressiva som aldrig förr och självmordssiffrorna är högre än någonsin. Så enligt vilka mätare kan någon påstå att vår moralkompass skulle vara bättre och mer förfinad än någonsin tidigare? Att vi idag "vet så mycket bättre"?

Så nej. Vi vet verkligen inte så mycket bättre idag. Om något så har vi tappat bort både målet och riktningen och det mesta talar för att vi idag som mänsklighet snarast vet mindre än någonsin när det gäller vad som fungerar och inte fungerar när det handlar om människan. Ja, vi kan klyva atomen. Men det betyder inte att vi på något sätt skulle vara bättre rustade nu än för, låt oss säga 200 år sedan, att använda denna kunskap på rätt sätt. Snarare tvärtom, skulle jag påstå.  

Nej, nej och åter nej!

Igår pratade USA:s president Trump med Ukrainas president Zelenskyj om kriget i Ukraina, och enligt de uppgifter som har läckt ut gällande detta samtal uppmanade Trump Ukraina att slå till mot Moskva och St Petersburg med västerländska långdistansvapen. Detta är, om uppgifterna stämmer, en helt ny och synnerligen oroväckande utveckling i kriget. Ukraina har länge hållits tillbaka av västs ovilja att ytterligare provocera Ryssland, men nu tycks Trump helt ha svängt i denna fråga. Det tycks dock vara så att USA inte själv vill hållas ansvarigt för detta utan Trump vill att andra länder som ingår i alliansen mot Ryssland både ska betala för (de amerikanska) vapnen och ta riskerna. Bland andra Finland.

Kriget i Ukraina har sakta men säkert eskalerat och överträdelser av alla Putins "röda linjer" har hittills inte lett till några synliga och/eller omedelbara vedergällningar från rysk sida. Chansen finns förstås att inte heller denna möjliga upptrappning leder till några sådana, men risken är ändå allt annat än försumbar. Detta speciellt som Putin, enligt vissa bedömare, håller på att bli allt mer trängd. En attack med västerländska vapen mot Moskva och St Petersburg skulle utan vidare kvalificera som det hot mot Ryssland som Putin har ställt upp som en gräns vars överträdelse motiverar användande av kärnvapen. Putin har också gjort klart att ifall Natoländer/EU-länder ligger bakom en dylik attack öppnar det för en rysk attack (med konventionella vapen) mot mål i dessa länder.

Det som nu sker innebär ett stort steg in i det okända. Trump, Putin och övriga västerländska ledare spelar nu rysk roulette med hela mänsklighetens framtid i potten. I vilket fall som helst är detta något som Finland inte bör – nej: Inte får! – delta i. Enligt aktuella riktlinjer (försvarsredogörelsen) har Finlands stats- och militärledning inte heller några befogenheter att bidra till en ukrainsk attack mot mål långt inne i Ryssland. Redogörelsen talar enbart om att Finland har förbundit sig att stöda Ukrainas "självständighet, suveränitet och territoriella integritet".

Så nej, nej och åter nej! Om andra länder vill spela detta spel med oerhört höga insatser och därmed också erbjuda det egna landet som mål för eventuell direkt rysk aggression så må de göra det. Men vi ska absolut inte delta.

Lite reflektioner och en uppmaning

Vi har deltagit i SLEF:s familjeläger på Klippan i Monäs den gångna helgen. Jag, som ju har djur att utfodra morgon och kväll, har sovit hemma och deltagit i programmet på dagarna. I lördags var det så kallad "Öppen lägerdag", vilket innebar att sådana som inte kunde delta i hela lägret ändå kunde vara med under åtminstone en dag. Det innebar att jag, när jag kom till Klippan, var tvungen att parkera bilen på Storsand-parkeringen eftersom alla andra möjliga parkeringsplatser var upptagna. Detta innebar förstås inga större problem eftersom jag numera (efter mina höftoperationer) kan promenera någorlunda normalt.

Jag åkte iväg hemåt från Klippan direkt efter kvällsmässan som ordnades på "Torget" under bar himmel med ca 300 deltagare och när jag gick genom området var det fullt av glada människor som hade det trevligt. När jag kom till Storsand för att hämta bilen fanns också där en del människor som grillade och hade det trevligt, men jag slogs ändå av den enorma kontrasten. Nu ska ingen missförstå detta: Det är inget fel att åka ut till stranden, grilla och umgås med vänner och ha det trevligt en lördagskväll. Verkligen inte. Men ändå. På Klippans familjeläger gjorde deltagarna vid den tiden samma sak, men vi hade fått fira nattvard strax innan. Nattvarden är den största och finaste fest som finns här på jorden där vi får umgås och ha gemenskap inte bara med varandra utan framför allt med himmelens och jordens Skapare och Herre. När vi firar nattvard kommer tiden och evigheten så nära varandra som det bara är möjligt här på jorden. Saken är den att något större och finare bara inte går att få vara med om.

Som sagt tycktes människorna där på Storsand helt tydligt ha väldigt trevligt. Vädret var fint och gemenskapen uppenbarligen god. Men ändå var kontrasten så oerhört stor. Tänk vad vi har det bra som himmelrikets medborgare här på jorden! Fin gemenskap människor emellan, visst. Men så mycket mer än det. Så oerhört mycket mer. Guds välbehag, ett renat samvete inför både tiden och evigheten och framför allt en evig härlighet och en härlig evighet framför oss.

---

Sedan ett drygt år tillbaka ser vi något av en böneväckelse, än så länge kanske lågintensiv men ändå, dra över vårt land. Om du ännu inte är med vill jag uppmana dig att komma med! Förena dig i vår bön om väckelse! Be att människor som inte lever i gemenskap med Herren Jesus skulle få nåd till omvändelse och tro.    

Om Agenda2030

Den som har följt min blogg över tid har säkert märkt att jag inte har skrivit en enda text om FN:s globala mål för hållbar utveckling, eller Agenda2030. Eller rättare sagt: Jag har inte nämnt projektet vid namn. I själva verket har många av mina texter tangerat sådant som finns med i målen för Agenda2030. 

Seurakuntalainen publicerade för några dagar sedan en viktig text där Juha Ahvio och Tapio Puolimatka förklarar varför Agenda2030 inte kommer att fungera eftersom flera av målen motverkar sitt syfte/det övergripande syftet med Agenda2030 och varför Finland, likt USA, borde lösgöra sig från hela projektet. 

De lyfter speciellt fram hur nedmonteringen av familjenormen kommer att leda till ökat illamående och ökad fattigdom och hur klimatmålen likaså kommer att göra de rika rikare och de fattiga fattigare. Puolimatka lyfter t.ex. fram den enorma prislappen för koldioxidneutralitet och de närmast obefintliga resultaten detta kommer att ge. Han påstår att ifall Europa skulle lyckas bli koldioxidneutralt skulle det sänka medeltemperaturen på jordklotet med 0,01 grader fram till år 2100. Kostnaderna för detta skulle uppgå till 100 biljoner (100 000 miljarder), varav Finlands andel skulle vara 25 miljarder på årsbasis. För att finansiera detta kunde vi t.ex. helt montera ner den offentliga sjuk- och hälsovården som kostar i runda tal en sådan summa. Till detta kommer sedan de enorma kostnader som elbristen kommer att orsaka. När det inte blåser eller solenergin inte ger något finns det stora risker för upprepade blackouter. 

Slutsatsen Ahvio och Puolimatka drar är alltså att Finland bör lösgöra sig från Agenda2030. Det är svårt att inte hålla med. Läs gärna hela texten! (Som tyvärr finns enbart på finska.)

Om själafiendens fest

Jag hörde i morse ett mycket intressant inlägg i Pride-diskussionen. En syster i Herren hade sänt en länk till en Youtube-video där pastor Mika Ebeling från Helsingfors berättar hur han ser på Pride och Pride-ideologin, och hans inlägg i diskussionen kan fungera som en liten motvikt till de ofta hörda (och fullständigt galna) uppfattningarna om Pride och om regnbågsflaggan som symbol för allas lika värde och därmed något positivt.

Ebeling ställde frågan att ifall Djävulen skulle ställa till med en fest idag - vilka teman skulle han lyfta fram och fira? Vi vet utifrån Guds ord att Djävulens ursynd var stoltheten och att han därmed ställde sig upp mot Skaparen i trotsig olydnad mot honom och hans vilja. Om Djävulen skulle ordna en fest för och med människor idag skulle ha utan vidare fira denna stolthet och upproret mot Guds vilja och hans goda ordningar [och det att detta leder människor bort från Gud och in i fördärvet]. Ebeling fortsatte med att konstatera att exakt en sådan fest firas idag på många håll i världen under regnbågsflaggan. Att många som bär det kristna namnet inte begriper vad som pågår är närmast förbluffande.

---

Jag menar att Ebeling här träffar spiken rakt på huvudet. I all sin enkelhet avslöjar detta den lögn som sprids om Pride som något gott och rätt. Ja, i själva verket finns detta avslöjande redan i namnet "Pride", och att så många missar detta är, ja, förbluffande. Det att vår kyrka genom sina biskopar så helt omfattar denna fest är svårt att se annat än som en dom över denna kyrka. Som jag tidigare konstaterade går det snabbt nu, och med bakgrund i det ovan skrivna borde det inte vara svårt att se varför.      

Mera om nattvardsstriden

Nattvardsstriden i vår kyrka blir allt mer högintensiv, och jag har svårt att förstå hur biskoparna - speciellt kanske i detta skede Åbobiskopinnan Mari Leppänen - totalt tycks ha tappat alla koncept. Jag har tidigare konstaterat att många homosexuella som tidigare varit goda kristna men som gett efter för den homosexuella böjelsen ofta drabbas av närmast total förvirring och i många fall t.o.m. förnekelse av sin tro när så sker. Det samma tycks nu, av andra orsaker men dock, ha drabbat våra biskopar. Sedan de "gett efter" och självvådligt öppnat upp för vigsel av samkönade i vår kyrka har de drabbats av denna samma totala förvirring.

Mari Leppänen skrev på sin facebooksida för en dryg vecka sedan (min översättning) att "en [kristen] undervisning där det påstås att homosexualitet är synd eller att det är ok att höra till en [sexuell] minoritet, men att det är fel att älska och att under ditt liv leva ut din kärlek, är att begå våld mot dessa människor. När detta ännu motiveras på religiösa grunder är det fråga om andligt våld. När så sker bryter det sönder den människa som får höra det, och det samma sker också med gudsrelationen."

Folkmissionens verksamhetsledare Daniel Nummela höll under Folkmissionens årsfest, som hölls senaste helg, ett tal i vilket han "uppdaterade" festfolket gällande situationen i kyrkan. I detta tal lyfte han fram biskopinnans skriverier och konstaterade att hon säger att det som Gud i sitt eget ord kallar synd och en styggelse är "andligt våld". Enligt henne bryts människans relation med Gud om människan inte får leva ut sin homosexuella kärlek. Det här är, säger Nummela, falsk undervisning som vi inte ska ha något att göra med. "Jag undrar om det inte är fråga om direkt blasfemi när en människa säger att det som Gud talar i sitt ord är andligt våld. Vi bör förskräckas när vi läser sådant som Mari Leppänen skriver."

Så långt Daniel Nummela. Lyssna gärna på hela hans tal, det inleds ca 54 minuter in i videon jag länkar till. Det är svårt att inte hålla med i det han säger. När en biskopinna i vår kyrka hävdar att Gud genom sitt ord begår andligt våld mot hbtq-människor inser vi - eller borde vi inse - att inget längre är omöjligt.

Nattvardsstriden går vidare och kommer att eskalera, och det kanske ganska snabbt. När så sker är det viktigt att vi är medvetna om att denna strid drivs på av biskopar som helt har tappat bort all kristen grund i och för sitt agerande, för att inte tala om all anständighet och allt logiskt tänkande. Det enda som betyder något är att blidka världen med dess hbtq-agenda.  

Över alla gränser!

Jag skrev i den förra texten om den enorma blinda fläck som finns hos den värdeliberala makteliten inom både media och politik i västvärlden och att denna håller på att bli det man påstår sig försvara sig mot. Ett bra exempel på hur illa det ligger till fick vi idag i en artikel på Svenska Yles webbplats. Den stulna och brända Pride-flaggan i Vörå har skapat en del rubriker och speciellt Svenska Yle försöker utmåla det inträffade som värsta hatbrottet. Givetvis är det fel att stjäla och bränna annans egendom, varför det inte är svårt att fördöma det inträffade. Men framför allt är det - som jag många gånger har konstaterat - ytterst kontraproduktivt. Så för vad det är värt: Sluta med detta! Pride-flaggan är en styggelse och det den står för är på så många sätt vidrigt, men vandalism kan aldrig göra något bättre. 

Nåväl, med det sagt: Svenska Yle drar på alla växlar gällande detta, och nu låter man en myndighetsperson, kriminalöverkonstapel Jonas Turtonen från polisen, komma till tals. Det han säger är något alldeles oerhört, och jag måste läsa det många gånger innan det6 gick in att en polis verkligen har uttalat sig på detta sätt. Det han säger går nämligen över alla gränser när han säger att "Homofobiska och anti-lgbtq värderingar har ingen plats i den här världen."

Men vänta nu! När har polisen fått fullmakt att avgöra vilka värderingar medborgarna får ha? Vi är faktiskt många som menar att "lgbtq-värderingar" är oförenliga med sund sexualitet och samhällsbyggande familjevärderingar i.o.m. att dessa många gånger är könsnhilistiska, normnedbrytande och att de uppmanar till promiskuitet. Vad menar denne kriminalöverkonstapel att borde ske med oss om det faktiskt är så att våra värderingar "inte har någon plats i den här världen"? Är detta ett hot? I vilket fall som helst är det ett försök att inskränka åsikts- och yttrandefriheten. Och att en myndighetsperson uttalar sig på detta sätt gör det hela så oerhört mycket värre. 

Saken är den att vi inte kommer att försvinna någonstans. Vi är många som genomskådar regnbågsideologin och ser den för vad den är, även om nämnda kriminalöverkonstapel tydligen inte förmår göra det. Visst kan man försöka skrämma eller hota oss till tystnad, men det kommer inte att lyckas. Dock gör uttalanden som det ovan citerade att förtroendet för polisen urholkas, och det är aldrig bra om vi vill fortsätta att bygga ett ordnat, tryggt och välfungerande samhälle. 

Jag kommer att sova på saken, men som jag just nu ser på saken tror jag att en polisanmälan vore på sin plats. Om inte annat skulle en sådan sak visa huruvida detta bara är en enskild polis som uttalar sig obetänksamt eller om detta verkligen är polisens officiella ståndpunkt. En kriminalöverkonstapel som uttalar sig på detta sätt kan nämligen svårligen fortsätta i sitt jobb med mindre än att han ber om ursäkt och tar tillbaka sitt uttalande, och jag kan inte se att annat än en polisanmälan kan få honom att göra det. .  

 

 

Om den enorma blinda fläcken

Den som ens lite följer med vad som sker har länge insett att vi i västvärlden lever mitt i ett kulturkrig. Länge har värdeliberalismen (eller vad vi nu väljer att kalla detta fenomen) dominerat mer eller mindre obehindrat. Men de senaste åren har högern/konservatismen kommit igen på den politiska scenen - något som har chockerat värdeliberalerna något enormt. De trodde att västvärlden var på god väg in i det nya paradiset, men tyvärr ville folket annorlunda. 

Det vi nu ser, framför allt i media men också till en del på den politiska scenen, är värdeliberalernas desperata kamp för att rädda sitt nya Utopia med nästa vilka medel som helst. Medias svartmålning av alla högerpolitiker (Trump och Orban i första rummet) är närmast komisk i sin svartvithet. Eller skulle vara det om inte insatserna skulle vara så höga. Media säljer ut det sista av sin opartiskhet (och grunden för den västerländska demokratin) för att rädda det värdeliberala projektet. Men än värre är när politikerna i sin desperation monterar ner demokratin för att, som de säger, "rädda demokratin". 

Det värsta är att de som gör detta - och de flesta av oss som från sidlinjen ser det hända - inte begriper vad som pågår. Medias representanter (och de flesta värdeliberaler bland våra politiker) tror att de kämpar mot mörkrets krafter när de i själva verket själva agerar som - och förvandlas till - de krafter de försöker kämpa mot. De fokuserar så skarpt på sina politiska motståndare att de inte klarar av att se att det verkliga hotet är de själva och de medel de är beredda att använda för att bibehålla sin makt och rädda sitt Utopia. 

---

Detta blir sällan så tydligt som i en kulturartikel (!) i Aftonbladet som jag läste i morse. Kalle Sundin skriver om Disneys nya Andor-serie (som ingår i Star Wars-universumet) och konstaterar att serien lyfter fram kampen mot fascismen - som exempel ger han givetvis Rysslands "imperialistiska krig" och, förstås och framför allt, "USA:s växande auktoritära riktning". Sundin exponerar samtidigt den enorma blinda fläck han - och de flesta värdeliberaler i väst - har för vad som är på gång i deras egen krets.

Putins krig går förstås inte att försvara, och Trump är den buffel han alltid har varit, men om man endast fokuserar på dessa kommer mycket av det som rör på sig, för att inte säga det mesta, att slinka under radarn. 

Nu ska jag säga det så klart jag bara kan: Det fascistiska hotet idag kommer inte främst från Putin och Trump utan från våra egna makthavare som, med medias gedigna bistånd, håller på att bli det man försöker försvara sig mot.   

 

Om dagens bibelord

Det har skapat en viss debatt här upp i norra Svenska Österbotten när ÖT, efter ägarbytet, slutade publicera "Dagens Bibelord" i den tryckta tidningen. Senast är det min vän Esa Tiainen som i en debattartikel lyfter fram frågan. Svaret som redaktionen ger på Esas fråga är, ursäkta uttrycket, bara BS. Det innehåller en massa svammel om "resursering" och "teknisk samordning". 

Faktum kvarstår: Om en tidning vill publicera något så går det att ordna. Om man inte vill går det att svamla och (försöka) spotta prenumeranterna i linsen. Ergo: Detta handlar om att de nya ägarna inte vill publicera dagens bibelord. Så enkelt är det.  

När den icketroende förmanar den troende

Jag skrev igår om ledartexten i Aamulehti där det hävdades att väckelserörelsernas "jämställdhetsproblem" är en angelägenhet för hela samhället. Det finns en hel del problem i texten, men avgjort ett av de största förekommer i det sista stycket i ledaren där den (förmodat) icketroende ledarskribenten tar sig för att börja ge råd åt oss väckelsekristna och t.o.m. säga hur vi borde förhålla oss i förhållande till regnbågsmänniskorna. Ledarskribenten tar t.o.m. sig för att gå in på bibelutläggning: 

"Även om de konservativa religionernas (!) och Pride[människornas] vägar aldrig skulle möta varandra kunde man i väckelserörelserna ta ett välkänt bibelord på lika stort allvar som man gör i regnbågsmarscherna: Älska din nästa som dig själv."

Så här fel kan det bli det när någon som inte lever i och av Guds ord tar sig för att lägga ut Skriften. Ja, och speciellt när han/hon inte förstår sig på oss troende och våra bevekelsegrunder. 

Låt mig ta ett exempel. Om jag skulle leva på ett sätt som Gud i sitt ord säger leder till fördärvet skulle jag önska att någon skulle älska mig så mycket att han eller hon varnade mig och gjorde klart för mig, utifrån Guds ord, att den väg jag går på slutar i helvetet. Allt annat skulle, som jag ser det, vara synnerligen kärlekslöst. 

Detta är varför vi påtalar farorna och problemen med utlevd homosexualitet. Inte för att vi inte älskar andra som vi älskar oss själva, utan (tyvärtom!) för att vi gör det! 

Men att få en världsmänniska att förstå detta tycks vara oerhört svårt. Den främsta orsaken till detta är säkert att perspektiven är så olika. En världsmänniska räknar inte med någon evighet medan vi har förstått att det att vi tvingas avstå från vissa saker som vår syndiga natur skulle föredra under den korta tid vi lever här på jorden är ett oerhört litet pris att betala för att inte gå miste om den eviga härligheten hos Gud. En annan orsak, som inte ska ringaktas, är säkert att de flesta av oss är relativt dåliga på att visa vår kärlek och att den ofta kan uppfattas som något annat.

---

I detta sammanhang kommer jag osökt att tänka på det som den amerikanske tänkaren och författaren Rod Dreher sade gällande världens syn (eller oförmåga att se) på oss kristna och vårt förhållande till de homosexuella. Han konstaterade att vi är på väg in i en tid när världen, på grund av vår hållning mot utlevd homosexualitet, kommer att se på oss på samma sätt som vi idag ser på vitmaktsrörelsen och segregationen mellan svarta och vita. När jag läser ledaren i Aamulehti anar jag att Dreher hade rätt och att den tid han talade om snart är här.  

  

Illavarslande

Nattvarsdsstriden och dess avknoppningar uppmärksammas allt mer i sekulär press. För några dagar sedan publicerade den i Tammerfors utkommande tidningen Aamulehti en ledartext med rubriken (min översättning): "Väckelserörelsernas jämställdhetsproblem är hela samhällets angelägenhet". 

När jag såg rubriken tänkte jag självfallet att det nu igen ska handla om ämbetsfrågan, men icke. Den avhandlades i en kort mening i slutet av ett stycke. Nej, "jämställdhetsproblemen" handlar, enligt Aamulehti, om att väckelserörelserna inte accepterar homosexualitet. 

Notera hur fokus har skiftat - och hur snabbt det har gått! 

I artikeln, som inte riktigt utvecklar vad som avses med den braskande rubriken, går skribenten snabbt in på det ekonomiska stöd som väckelserörelserna får från kyrkan. "I jämställdhetsdiskussionen handlar det inte bara om sådant som bara rör väckelserörelserna själva. Gammallaestadianerna och flera andra väckelserörelser arbetar inom den envangelisklutherska kyrkan. Den har ca 3,5 miljoner medlemmar. Flera av väckelserörelserna stöds ekonomiskt genom kyrkoskatten."

Här får man lätt bilden av att väckelserörelsernas verksamhet i hemlandet stöds och upprätthålls genom bidrag från kyrkan. Så är inte fallet, utan lejonparten av det stöd som väckelserörelserna får får de i sin egenskap av att de är kyrkans officiella missionsorganisationer. Kyrkan själv har inget missionsarbete utan har "outsourcat" detta arbete till åtta olika missionsorganisationer av vilka de flesta alltså är knutna till våra väckelserörelser. M.a.o. fullgör dessa delar av det arbete som är det mest centrala i kyrkans uppgift. 

Men det är förstås lätt att slå ner på detta ekonomiska understöd, speciellt om och när man som Amulehti låter bli att berätta vart pengarna går. Kanske för att ledarskribenten inte vet hur det förhåller sig och kanske inte har brytt sig om att ta reda på det. 

Nu är det förstås inte bara media som har lyft fram detta, utan biskopinnan i Åbo, Mari Leppänen, har också ifrågasatt det att väckelserörelserna fungerar som kyrkans officiella missionsorganisationer. Då av mer traditionella orsaker, dock. (Läs: Ämbetsfrågan.) Det hon dock helt låter bli att säga är att ifall kyrkan slutar bedriva mission genom väckelserörelserna borde en ersättande verksamhet byggas upp, något som skulle kosta mångfalt mer än det nuvarande systemet. Alternativt skulle kyrkan helt enkelt tvingas mer eller mindre sluta bedriva mission. Men kanske det är målet? Eller åtminstone något som kan anses som ett mindre ont än att stöda väckelserörelserna och deras missionsarbete? 

Hur som helst: Det att Aamulehti på detta sätt öppnar för samhälleliga påtryckningar mot väckelserörelserna (i en fråga där kyrkan fortfarande, åtminstone på pappret, står på samma linje) är oroväckande. Vi går stadigt mot ett samhälle och en värld (i det "liberala" väst) där bara vissa åsikter och förhållningssätt är acceptabla. De som inte spelar med ska tysta ner och pressas ut i marginalen. Ja, eller ännu mer: Förbjudas. Jag tror att det är ur den synvinkeln ledartexten i Aamulehti ska ses. 

Överraskande? Nej verkligen inte!

 ÖT skriver om den nya studien "Vi och dem" (ska det verkligen vara objektsform på det tredje ordet?) som kommit från Åbo Akademi. Studien, som föga överraskande, visar på ökad polarisering också i Svenskfinland. Det verkligt intressanta är dock allt annat än överraskande - åtminstone inte för oss som har ögon i skallen. I artikeln sägs: "Det mest tydliga och överraskande resultatet i studien, säger projektforskaren Janne Berg, är att de deltagare som anses vara liberala i värdefrågor – det vill säga de som står för ökad invandring, ökade rättigheter för sexuella minoriteter, starkare miljöskydd och minskade inkomstskillnader – är mer kritiska mot de konservativa än vad de konservativa är mot de liberala."

 Detta är som sagt inte alls överraskande. Det att de med radikala vänsteråsikter har svårare för konservativt tänkande människor än vice versa är uppenbart och allmänt förekommande. T.ex. i USA är det genomgående de som tar avstånd från Trump som splittrar familjerna när de vägrar ha något att göra med sådana som röstat på Trump. Att samma sak gäller här är som sagt inte alls överraskande. Men det är bra att forskning nu också visar det som inte borde ha varit någon hemlighet för någon.  

Om nattvardsstriden

På finskt håll har den uppblossade nattvardsstriden fått mycket mer synlighet i media än vad fallet varit på svenskspråkigt håll. Detta är förstås helt naturligt eftersom de inledande striderna har förts på finskspråkigt håll - i Björneborg och i Seinäjoki. Det är främst finskspråkiga Yle (och den kyrkliga tidningen Kotimaa) som har lyft fram detta än så länge.  

Man får väl ändå anta att detta kommer att förändras när striden sprids, vilket den oundvikligen kommer att göra. Detta är nämligen en strid som biskoparna och domkapitlen tydligen anser sig tvungna att föra eftersom det att väckelserörelserna har samlat sina led i Kirkkokansa - Kyrkfolket uppenbarligen ses som väldigt hotfullt. Detta då alltså i tillägg till att det är just väckelserörelserna som torpederade biskopsmötets förslag om två äktenskapssyner och även har avslöjat biskoparnas pastorala råd för vad det är: Införande av anarki i kyrkan. 

Som jag skrev i en tidigare text är det verkligen ingen slump att det är SLEY och deras nattvardsgemenskaper som attackeras först. SLEY är den av våra väckelserörelser som är starkast knuten till kyrkan och har det t.o.m. inskrivet i sina stadgar att man ska samarbeta med kyrkan. Målet med denna strategi är givetvis att försöka splittra Kirkkokansa-fronten genom att få SLEY att backa. Att så inte sker borde få biskoparna att backa, men det har redan gått så mycket prestige id etta att det inte kommer att ske. Senast i höst kommer vi därför med stor sannolikhet att få se en bred attack från domkapitlens sida mot den långa rad nattvardsfirande gemenskaper som redan finns i väckelserörelsernas regi.

Om SLEY inte backar kommer ingen annan heller att göra det, och då blir följande (två) steg från biskoparnas sida att försöka strypa det ekonomiska stödet (till väckelserörelsernas missionsarbete) och att attackera de präster som deltar i dessa mässor. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den hämsko som har gjort att väckelserörelserna har hindrats från att gå "all in" och börja ordna egna prästvigningar skulle försvinna. Redan nu talas det, vilket jag tidigare också har påpekat, mer eller mindre öppet om att gå in för en sådan sak. 

Jag förbluffas av biskoparnas (i detta skede främst Mari Leppänen) totala blindhet i detta. Ville Auvinen sade det mycket tydligt i vintras: Detta är en strid som slutar illa för kyrkan(s ledning). Så är det, men likväl väljer de att gå in i den. Det är hemskt att se hur de vars viktigaste uppgift är att bevara kyrkans enhet nu med alla medel går in för att riva ner den samma. Redan det innebär nämligen att de har förlorat.