Kyrkokampen går vidare

ÖT uppmärksammar idag den information LFF:s styrelse publicerade på facebook för knappt två veckor sedan (18/8). Jag läste detta meddelande för ett par dagar sedan och har tänkt skriva några rader om det, men visste inte riktigt var jag skulle börja. Nå, efter ÖT:s artikel - med en kommentar av Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand - finns det orsak att ta tag i saken. Först tänker jag att det är viktigt att alla (även de som inte hittar informationen på facebook) har tillgång till den, varför jag i det följande klistrar in hela inlägget: 

INFORMATION FRÅN LFF:S STYRELSE 18.8

Med anledning av de strukturella förändringar som håller på att ske inom LFF:s medlemsföreningar vill vi, LFF:s styrelse informera följande:

Inom LFF använder vi termerna bönehusförening, fridsförening eller bönehusförsamling för bönehusverksamheten. I och med att nattvardsgudstjänst allt oftare firas i våra bönehus kan man även definiera bönehusen som en gudstjänstgemenskap eller mässgemenskap. Dessa begrepp har lyfts fram i de senaste årens kyrkopolitiska diskussioner. I kyrkligt språkbruk är en gudstjänstgemenskap en förening eller en oregistrerad grupp som bedriver församlingsliv (mässor), där medlemmarna tjänar ideellt i olika uppgifter och där präster sköter gudstjänsterna med ordet och sakramenten tillsammans med en eller flera medhjälpare. Avgörande är inte hur ofta man firar mässa, utan att man kallar präster som i tur och ordning sköter mässorna.

Vi vill poängtera att varje bönehus inom LFF är suveränt i förhållande till organisationen LFF och beslutar därmed om sina egna angelägenheter.

Varje bönehus väljer således hur man ordnar sitt församlingsliv. Det kan innebära bland annat följande:

- Bönehusen avgör hur ofta nattvardsgudstjänst firas

- Bönehusen avgör vilka predikanter/präster/pastorer som sköter förkunnelsen och vilka präster/pastorer som sköter sakramentsförvaltningen

- En präst-/diakonvigd kan välsignas i bönehuset för att exempelvis i egenskap av pastor förvalta sakramenten i bönehuset, för att även tillgodose behoven för sina medlemmar som inte längre är medlemmar i EVL (evangelisk-lutherska kyrkan i Finland).

- Nattvardsgudstjänst firas i samband med större möten och mera regelbundet i bönehusverksamheten, med tillstånd av den lokala EVL-församlingen. Nattvardsgudstjänst förrättas med en präst inom EVL eller, med en liturg som är präst/diakonvigd inom en annan luthersk kyrka (f.n. Ingermanländska kyrkan)

- Barn som föds inom bönehusföreningen döps till medlemmar inom EVL, medan barn som föds till föräldrar som inte är medlemmar i EVL döps (av präst/diakonvigd man) till medlemmar i bönehusförsamlingen/bönehusföreningen

- Prästvigning för egna predikanter med eller utan formell teologisk utbildning eller kallandet av män med prästvigning från (utländsk) luthersk kyrka som tjänar i bönehuset

- Bönehusförsamlingarna kan uppmana yngre män att studera teologi, exempelvis genom den teologiska utbildning som STI (Teologiska institutet i Finland) numera ordnar

LFF:s uppgift är att, inom ramen för sina stadgar, bistå sina egna medlemsföreningar oberoende av hur varje enskilt bönehus väljer att ordna sitt församlingsliv.

- LFF:s medlemskap i och samarbete med STI har öppnat för nya möjligheter, eftersom vi inte är ensamma i oron över framtidsutsikterna att verka inom EVL

- Inom STI planeras som bäst olika lösningar för att säkerställa att dess medlemsföreningars framtida behov av bibeltrogna präster kan tillgodoses

Styrelsen för Laestadianernas Fridföreningars Förbund rf 18.8.2026

 ---

Så långt alltså informationen från LFF:s styrelse. 

Jag noterade (förstås) särskilt passusen angående egna prästvigningar eftersom detta är det verkligt brännbara. Här öppnas nu officiellt för sådana vigningar av manliga präster (med eller utan formell teologisk utbildning). Således torde det nu endast vara en tidsfråga innan detta sker. Jag har noterat att, trots Åstrands tidigare försök att utmåla situationen inom LFF som splittrad när det gäller denna sak, det tycks råda en mycket stor enighet om vad som bör göras gällande detta.  

Åstrand uttalar sig om kommande prästvigningar i artikeln i dagens ÖT. Han säger: "När man talar om att man framöver kan tänka sig att till och med viga pastorer eller präster, så är det någonting som inte är inom ramarna för vår kyrka. Det är då mer ett uttryck för ett mer fristående samfund ... Vår kyrka har riktlinjer för vilka kyrkors präster och pastorer vi samarbetar med. Om en bönehusförsamling prästviger egna präster så är vi i ett läge där det handlar om relationer till ett annat samfund. För en sådan sak har vi inte samarbetsavtal eller samverkansmodeller."

 Här har Åstrand fel. Vår kyrkas bekännelseskrifter gör klart att om biskoparna vägrar prästvigning kan församlingar inom kyrkan viga sig egna präster. Det att så sker innebär inte att det per automatik bildas ett nytt samfund. De präster som vigs har givetvis inte stifts- och kyrkoledningens mandat att verka som präster i kyrkan, men om och när dessa nya präster är medlemmar i kyrkan är de inte desto  mindre präster inom kyrkan. 

En sådan situation kommer förstås att vara extremt svårgreppbar och råddig, men skulden för detta ligger i helt och hållet hos kyrkans ledning. De troende medlemmarna i kyrkan måste kunna ha möjlighet att fira gudstjänst och få del av sakramenten på ett sätt som inte kräver att de går emot Guds ord och sitt av Guds ord bundna samvete. Det som nu sker visar att om och när biskoparna och kyrkans ledning förvägrar dem detta kommer åtgärder för att korrigera denna orätt att vidtas. Och mycket gott så!