Höstens kyrkomötessession inleddes igår, och som traditionen numera bjuder var pekpinnarna och boxningshandskarna framme i öppningsanförandena. Det är, måste jag säga, med oerhört stor sorg jag läste ärkebiskop Luomas tal. Hur kan en människa vara så här oerhört blind?
Dels förklarade han Bibelns eget ord vara villolära när han underkände den "dualism" som är så tydlig i Guds ord med uppdelningen i ljus och mörker, sanning och villfarelse, rätt och fel. "Ärkebiskopen betonade att det ur kyrkornas synvinkel är av största vikt att en sådan "dualistisk världsbild" känns igen som villolära."
Faktum är att det finns rätt och fel. Det finns det som är sant och det som inte är det. (Att kalla dessa kontraster för dualism är att ta i, men eftersom Luoma gör det spelar jag med här.) Och när människor ställer sig på lögnens och villfarelsens sida måste vi se detta och även erkänna det. Gör vi inte det riskerar också vi att dras med i lögnen och villfarelsen.
Det är förståeligt varför Luoma anser sig vara tvungen att ta till dessa oerhört hårda ord. En människa som menar sig behöva försvara avfallet och dess följder kommer att hamna allt längre bort från det som är rätt och sant. Mera om detta, och om Luomas öppningsanförande, om en liten stund.
---
Jag läste igår ut CS Lewis fantastiska scifi-trilogis sista del, "That Hideous Strength" (Vredens tid på svenska). Efter slutuppgörelsen frågar sig en av karaktärerna om det verkligen var nödvändigt att också det collage där det hela började behövde gå under, även om det inte var direkt skyldigt till de hemskheter som utspelade sig i boken. Svaret blir att ".. it was their own child coming back to them. Grown up and unrecognizable, but thir own child non the less." Alltså: Det var deras eget barn som kom tillbaka till dem, vuxet och oigenkännbart, men likväl deras eget barn.
Poängen var att de, genom sina små avsteg från det som var rätt och sant, hade startat den utveckling som sedan ledde fram till de hemskheter som blev deras dom i slutet.
Det är idag exakt det samma vi ser hända i vår kyrka. Avfallet började förvisso inte med ämbetsbeslutet 1986, men det var där villoläran på allvar fick sitt stora insteg i kyrkan. Idag kommer detta "barn" tillbaka till oss. I formen av samkönade vigslar, "mångfald" i all dess hemskhet, yoga i kyrkan med mera, med mera. Och det som är så oerhört tragiskt är att, likt i bokens Edgestowe Collage, de som startade det hela inte känner igen sitt eget barn. Eller så, som i Luomas fall, känner de sig tvingade att gå allt längre i förnekelse och avfall för att försvara sig mot det de innerst inne vet. Och så riktas udden, inte mot de som öppnade för avfallet, utan mot de som påtalar det samma.
---
Det är så oerhört ledsamt, och samtidigt alldeles fruktansvärt, att ärkebiskopen kallar det Bibeln så klart för fram för en villolära. Men det stannar inte där. I sitt tal lyfte han fram det att det nu har gått 40 år sedan beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor. "Den här veckan har det gått 40 år sedan kyrkomötets beslut om att öppna kyrkans prästämbete också för kvinnor. Som vi biskopar uttryckte i det budskap vi publicerade förra veckan, den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka."
---
Har det? Verkligen? Dels har detta beslut skapat en enorm splittring. Dels har det öppnat för all möjlig villolära i och med att det över tid har skapat om prästämbetet från att vara ett herdeämbetet till att vara ett vårdyrke och därmed rivit ner alla försvarsvallar mot vargen.
Det barn som avlades 1986 har kommit tillbaka. Vuxet och oigenkännbart, men inte desto mindre är det detta barn. Och följderna är fruktansvärda.
Att kalla detta för "oändligt mycket välsignelse" är inget annat än att göra svart till vitt. Och för att detta inte ska vara uppenbart (och inte få sägas) måste man samtidigt förklara uppdelningen i rätt och fel, svart och vitt, villfarelse och sanning som är så tydlig i Guds ord som något ont.
Det är synd om vår stackars kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar