Vintern kommer

Det har redan en längre tid idkats pajkastning inför nästa års riksdagsval. Och det är inte så konstigt. Den sittande regeringen hade som mål att bryta den skuldsättningsspiral Finland har varit i redan en längre tid, och knappast någon torde längre vara av den åsikten att detta inte är en nödvändighet. Detta med de skenande ränteutgifterna som inom något år kan nå närmare sex miljarder euro per år. 

Problemet - och orsaken till att det är så många pajer i luften - är förstås att trots regeringens hårda sparåtgärder som drabbar sektor efter sektor har skuldspiralen ändå inte brutits. Det är inte ens nära att så ska ske. 

Den stora frågan i dagens politiska diskussion borde vara VARFÖR? 

Visst. Oppositionen kan skälla på regeringen och hävda att de stora nedskärningarna har hämmat tillväxten, och det är säkert sant till en viss del. Kriget i Ukraina och den ökande inflationen p.g.a. Irankriget är också en delorsak. De närmast blind satsningarna på den gröna omställningen är tvivelsförutan en annan. 

Men faktum är att även utan alla dessa bidragande faktorer har Finland ett stort problem som ingen egentligen vill tala om, och när någon gör det leder det för det mesta till en kritikstorm. Ett problem som kommer att leda till att välfärden utarmas ytterligare och troligtvis helt kommer att behöva monteras ned. 

Då talar jag förstås om det demografiska problemet.

När jag föddes för drygt 50 år sedan var medianåldern i Finland ca 29 år. De stora efterkrigsårskullarna var i början av/mitt i sina arbetskarriärer och årskullarna låg på dryga 60 000 barn medan nativitetssiffran var på knappa 2 barn per kvinna. Idag är medianåldern 43 år och den stiger med hisnande tre månader per år. Årskullarna ligger nu på dryga 40 000 barn och nativiteten var år 2024 nere på 1,25 barn per kvinna (det lägsta siffran sedan man började räkna på 1700-talet). 

Det här är siffror som borde sända kalla kårar längs ryggen på alla som någon gång hoppas få gå i pension.

Samtidigt tror jag att vi borde begripa att det inte spelar någon roll vilken regeringsbas vi har till denna del. (En sådan insikt kunde leda till lite mindre onödig pajkastning.) Vi är oberoende på väg in i en demografisk vinter som kommer att bli oerhört smärtsam. 

---

Vi är många som redan en längre tid - allt sedan 90-talets debatt om registrerat partnerskap - varnat för att om vi som land trampar Guds bud under våra fötter så tackar vi samtidigt nej till Guds välsignelse över vårt land. Nu ska ingen inbilla sig att detta endast handlar om hbtq, för det gör det förstås inte. Men det är det kanske tydligaste uttrycket för detta. 

Barn är en välsignelse, och brist på barn är det motsatta. Jag vågar påstå att vi idag - och framdels - skördar frukterna av det att vi har vänt Gud och hans goda vilja och bud ryggen. Och nej. Detta är ingen matematisk regel. Det går inte att jämföra med t.ex. 1600-talets och det tidiga 1700-talets nödår och dra några som helst paralleller eller skapa något motsatsförhållande. Var tid är sin egen. 

Men vi står inför svåra tider. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Alla som inte blundar för siffrorna, vill säga.   

---

Så vad är lösningen? Invandring! Ropar många. Nå, det är förstås ett försök att lösa problemet. När vi inte har lyckats prestera nya arbetare som ska ta hand om oss och försörja oss så tar vi hit sådana som gör det åt oss. Vi vet alla vilka problem detta skapar, och jag skulle dessutom vilja påstå att detta inte är något annat än tidigare århundradens imperialism och utsugning av fattigare länder och folk i ny förpackning. Vi saknar arbetare. Nå, skeppa hit dem! Strunt i att det att vi dränerar fattiga länder på män(niskor) i sin bästa ålder och med god utbildning och på så sätt exporterar vårt demografiproblem och gör det till deras. Vi måste ju lösa det problem vi har skapat! 

Saken är den att det helt enkelt inte finns någon bra lösning på detta. Vi kommer bara att tvingas genomleva den situation vi har skapat åt oss själva. På ett dåligt sätt eller ett annat.