Donald Trump satte igång en stor snöboll när han satte internationell fokus på den totalhavererade svenska integrationspolitiken. Efter hans uttalande har det politiskt korrekta Sverige fått stå i med att förklara hur fel Trump hade. Och som om detta inte skulle räcka har nu också diverse internationella journalister hittat till Sverige och gör artiklar om det samma som Trump talade om. Det här innebär givetvis ännu mera brandsläckningsarbete för de politiskt korrekta i Sverige. Journalisterna får här bära en tung börda, och desperationen börjar skina igenom när de gång efter annan blir tvungna att förklara att det som de utländska journalisterna hittar och får belägg för givetvis inte är sanningen. Ja, inte ens påminner om någon sanning.
Skulle inte ämnet vara så oerhört allvarligt skulle jag
nästan vilja säga att det är komiskt att se hur de politiskt korrekta
journalisterna våndas och svettas i sina försök att avväpna kritiken. Den
senaste i raden är Ann Törnkvist på Sveriges Radio. Hon tar till
demokratikortet och hävdar, i polemik mot journalisten Tim Pool, att "den
sortens journalistik han representerar är ett större hot mot Sverige och
demokratin än män som maskerar sig för att slippa filmas". "Den
sortens journalistik" syftar på så kallad "fallskärmsjournalistik"
("Parachute journalism") som går ut på att en journalist utifrån
kommer in, gör ett snabbt uppdrag och sedan igen åker iväg med de svar han/hon
fått på sina frågor. Och visst. Denna typ av journalism har sina svagheter, och
detta grepp behöver absolut problematiseras. Men, och det är viktigt att komma
ihåg, denna etikett kan också användas för att stämpla alla journalister som
kommer till "fel" slutsatser. Och att hävda att denna typ av
journalistiskt arbete är ett hot mot demokratin och mot Sverige är nog att gå
alldeles för långt.
Det stora hotet mot demokratin är, tvärt om, den
papegojjournalistik ("Parakeet journalism" kunde vi kalla det om vi
vill leka med orden) som de svenska medierepresentanterna ägnar sig åt i denna
situation när de som papegojor sitter och upprepar "Nothing is rotten in
the state of Sweden, nothing is rotten in the state of Sweden". Detta
samtidigt som de utländska journalisterna tvingas ty sig till poliseskort för
att komma ut ur de no go-zoner som, enligt de "seriösa
journalisterna", inte finns och som de svenska tidningarna dagligen
rapporterar om mord, överfall och annat elände i de svenska förstäderna.
Tim Pool må vara "fallskärmsjournalist", men han
har rätt i åtminstone två saker. Det stora problemet i Sverige just nu är att
media diskuterar, och kritiserar, journalistiken i stället för de problem som
finns. "De för metadiskussioner angående journalistik i stället för att
diskutera de fakta och de problem som min journalistik visar på", säger
han i ett videosvar på Törnkvists kritik. Detta är i och för sig inget nytt. I
Sverige har man redan en lång tradition av att skjuta budbäraren i stället för
att ta tag i de problem som har påvisats. Den andra saken där Pool har rätt är
att svenskarna, när de i allt större skaror genomskådar medias lögner och allt
mera desperata försök att gömma undan problemen, kommer att vända sig till
alternativ media och i förlängningen börja stöda mera konservativa politiska
partier. Sverigedemokraterna har en lysande framtid, med andra ord.
Jag vill nog påstå att det verkligt stora demokratiproblemet
här är inte fallskärmsjournalistiken, utan det stora problemet är den brist förtroende som
etablerad media råkar ut för, och kommer att råka ut för i allt högre
utsträckning. Om och när den vanlige Svensson inser att det inte går att lita
på så kallad kvalitetsmedia kommer han att vända sig till alternativmedia. Och
där lurar många fula fiskar i vassen.
