Så svårt, så svårt

Det här med kommunikation blir allt svårare, tycks det. Jag ser det här på bloggen, och det syns i samhällsdebatten i stort. Vad detta beror på kan man förstås bara spekulera i. Beror det på att Skaparen igen håller på att slå oss med något av det världen drabbades av efter Babels torn? (Det skulle i sig inte förvåna.) Eller beror det på den massiva informationsbombning vi dagligen utsätts för som gör att ingen riktigt orkar/hinner läsa tillräckligt noga för att klara av att förstå det som skrivs/sägs? Eller handlar det om att man inte VILL förstå?

Eskaleringen av detta problem inföll ungefär samtidigt med Trump, och det är onekligen så att han är ett bra exempel på hur svårt detta med kommunikation kan vara. Speciellt om man vill att det ska vara svårt. Men frågan är om Trump bara är ett symptom på det stora problemet, eller om han är en av (de stora) orsakerna till det. Jag ids inte spekulera i detta.

Hur som helst är det oerhört svårt med kommunikation idag. Vi som läser ÖT fick oss ett bra exempel på detta igår. Jag läste Pedersöre kommundirektör Stefan Svenfors insändare i vilken han gick till kraftfullt angrepp på Mathias Nystrand för att, som Svenfors påstod, "rikta missnöje [mot] och göra personliga påhopp på en enskild ny kommunanställd". Svenfors gick ännu längre och säger att "Det här är inte okej!"

Det är synnerligen ovanligt att en kommundirektör går till så här hårt angrepp på en kommuninnevånare i en insändare, så jag tänkte förstås att Nystrand hade gjort grova övertramp i sin insändare. Döm om min stora förvåning när jag sedan läste hans insändare och fann ... Ingenting! Eller åtminstone inga påhopp på person. Tvärt om var Nystrands insändare helt saklig. Speciellt när det gäller den nya anställda som Svenfors så frenetiskt tycker sig behöva försvara. Det som däremot finns i Nystrands insändare är mycket hård kritik mot kommunens sätt att sköta speciellt informationen och diskussionerna med kommuninnevånarna gällande vindkraftverksprojektet i Mastbacka. Jag noterar att Svenfors inte med ett enda ord bemöter denna kritik utan i stället koncentrar sig på att försvara en nyanställd som inte blev attackerad och därför inte behöver försvaras.

Detta är som sagt ett bra exempel på hur svårt detta med kommunikation är. Jag har dock svårt att tro att en person med Svenfors erfarenhet (bl.a. som f.d. journalist) och kunskaper inte klarar av att läsa skriven text. Men det finns många andra som har problem med detta, och därför kan en dylik insändare som den som Svenfors bjuder på fungera. Se bara hur bra det fungerade för Trump att flytta fokus och lita på anhängarnas oförmåga att förstå och ta del av det som kommuniceras.

     

ÖT:s ledarsida är ute och cyklar

I dagens ÖT ingår en ledare, skriven av Dan Ekholm, som är fullständigt bedrövlig. Den sägs handla om behovet av en kvacksalverilag i Finland, men utvecklar sig, efter de första raderna text, till en propagandatext till förmån för medborgarinitiativet som vill förbjuda bl.a. helandeterapi för homosexuella.

Texten innehåller så mycket galenskap att det skulle kräva en oerhört lång text för att bemöta allt, så jag väljer att begränsa mig till de värsta grodorna. För det förstå låter Ekholm sina läsare förstå att medborgarinitiativet (och hela grundtanken att homosexualitet är medfödd och inte kan helas) har vetenskapen på sin sida. Som stöd för detta hänvisar han till såväl Finlands Psykiaterförening som Finlands Psykologförbund. Men saken är den att deras kappvändning i frågan, liksom även Johan Cullbergs dito (han som skrev den svenska "psykiatribibeln" Dynamisk psykiatri och som har format generationer av psykologer och psykiatriker i Norden) inte bygger på några nya vetenskapliga rön utan på ren och skär ideologi och är baserat på svängningen av den allmänna opinionen. Som i sin tur hade och har möjliggjorts genom indoktrinering av breda befolkningslager med hjälp av medias propaganda.

För det andra hänvisar Ekholm till en rad exempel på misslyckad terapi med avsikt att hela homosexuella. I detta sammanhang talar han om Aslan r.y. (som numera heter Elävät vedet) och i följande andetag talar han om att det är svårt att veta hur utbrett detta problem är. (Problemet alltså varande det att någon försöker hjälpa homosexuella som vill bli fria och helade.) Ironiskt nog talar han strax därefter också om fall (av misslyckad terapi) som tigs ihjäl. Sanningen är förstås den att det finns misslyckade terapiformer på detta område. Kvacksalveri, om vi så vill. Men det är ingen orsak att fördöma hela gebitet. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet, som Ekholm väljer att göra. Det finns oräkneliga exempel på lyckad terapi. Människor som HAR blivit helade. Men dessa nämner Ekholm givetvis inget om. Om vi ville skulle kunna säga att han försöker tiga ihjäl dessa exempel.

Detta är givetvis inget nytt. Jag kommer aldrig att glömma det ÖT:s dåvarande debattredaktör Henrik Othman meddela en god vän som gjort sig omaket att skaffa rättigheterna till en lång och mycket avslöjande artikel som belyste just ett sådant exempel på helande från homosexualitet. "Det är inte i våra läsares intresse att läsa sådana artiklar", var omdömet. Vad annat än "tiga ihjäl" kan man säga att det handlade om? Propagandan får inte störas av ovidkommande sanningar.

Den tredje, och kanske värsta, saken jag vill lyfta fram är det oerhörda hyckleriet som vi bjuds på både i ledaren och i samhällsdebatten överlag. Helandeterapi bygger alltid på en vilja att bli helad. Att bli fri från homosexualiteten. Men denna vilja är fel. Den är inte tillåten. Om någon, i vårt extremt värdeliberala samhälle idag, säger sig vilja gifta sig med en person av samma kön är detta givetvis helt ok. Om en kvinna (alltså en person med två X-kromosomer och med kvinnliga yttre kännetecken) anser sig vara en man: Ok! Kör på bara! Men om en människa som upplever sig vara attraherad av personer av samma kön vill bli fri från dessa känslor: Fel, fel, fel!

Detta är givetvis inget annat än hyckleri. Men det är i samklang med de lögner som propagandan flödar över oss idag, så då är det givetvis helt i sin ordning. Skambelägg de som vill bli helade, stäng dörren till helandet och kasta bort nyckeln! Och ve de som vågar opponera sig och vara av annan åsikt.

Så till sist ännu en sak om helande – och detta är det absolut viktigaste. Allt helande, om det sedan handlar om kroppsligt helande eller psykiskt helande, går tillbaka på och underordnas helandet av vår gudsrelation. Alla människor är syndare och vi lever alla av vår gamla natur i fiendskap med och i uppror mot Gud, hans vilja och hans goda ordningar. Detta är det som först och främst av allt behöver helas. Men även sedan Jesus fått hela vår gudsrelation förblir vi syndare med en sjuklig dragning till det onda. En dragning som vi får i uppdrag att bekämpa 24/7. Ofta får vi också, så länge vi lever här i denna världen, dras med syndens följder i våra kroppar och även i våra psyken. I en eller annan form. Men om vår gudsrelation är helad och vi har fått nåden att inte längre leva i uppror mot Gud kan vi se fram emot en evighet utan denna kamp mot våra onda begär, utan syndens följder och utan våra kroppsliga svagheter. Det blir något det!

 

Om fallskärmsjournalistik och papegojjournalistik

Donald Trump satte igång en stor snöboll när han satte internationell fokus på den totalhavererade svenska integrationspolitiken. Efter hans uttalande har det politiskt korrekta Sverige fått stå i med att förklara hur fel Trump hade. Och som om detta inte skulle räcka har nu också diverse internationella journalister hittat till Sverige och gör artiklar om det samma som Trump talade om. Det här innebär givetvis ännu mera brandsläckningsarbete för de politiskt korrekta i Sverige. Journalisterna får här bära en tung börda, och desperationen börjar skina igenom när de gång efter annan blir tvungna att förklara att det som de utländska journalisterna hittar och får belägg för givetvis inte är sanningen. Ja, inte ens påminner om någon sanning.

Skulle inte ämnet vara så oerhört allvarligt skulle jag nästan vilja säga att det är komiskt att se hur de politiskt korrekta journalisterna våndas och svettas i sina försök att avväpna kritiken. Den senaste i raden är Ann Törnkvist på Sveriges Radio. Hon tar till demokratikortet och hävdar, i polemik mot journalisten Tim Pool, att "den sortens journalistik han representerar är ett större hot mot Sverige och demokratin än män som maskerar sig för att slippa filmas". "Den sortens journalistik" syftar på så kallad "fallskärmsjournalistik" ("Parachute journalism") som går ut på att en journalist utifrån kommer in, gör ett snabbt uppdrag och sedan igen åker iväg med de svar han/hon fått på sina frågor. Och visst. Denna typ av journalism har sina svagheter, och detta grepp behöver absolut problematiseras. Men, och det är viktigt att komma ihåg, denna etikett kan också användas för att stämpla alla journalister som kommer till "fel" slutsatser. Och att hävda att denna typ av journalistiskt arbete är ett hot mot demokratin och mot Sverige är nog att gå alldeles för långt.

Det stora hotet mot demokratin är, tvärt om, den papegojjournalistik ("Parakeet journalism" kunde vi kalla det om vi vill leka med orden) som de svenska medierepresentanterna ägnar sig åt i denna situation när de som papegojor sitter och upprepar "Nothing is rotten in the state of Sweden, nothing is rotten in the state of Sweden". Detta samtidigt som de utländska journalisterna tvingas ty sig till poliseskort för att komma ut ur de no go-zoner som, enligt de "seriösa journalisterna", inte finns och som de svenska tidningarna dagligen rapporterar om mord, överfall och annat elände i de svenska förstäderna.

Tim Pool må vara "fallskärmsjournalist", men han har rätt i åtminstone två saker. Det stora problemet i Sverige just nu är att media diskuterar, och kritiserar, journalistiken i stället för de problem som finns. "De för metadiskussioner angående journalistik i stället för att diskutera de fakta och de problem som min journalistik visar på", säger han i ett videosvar på Törnkvists kritik. Detta är i och för sig inget nytt. I Sverige har man redan en lång tradition av att skjuta budbäraren i stället för att ta tag i de problem som har påvisats. Den andra saken där Pool har rätt är att svenskarna, när de i allt större skaror genomskådar medias lögner och allt mera desperata försök att gömma undan problemen, kommer att vända sig till alternativ media och i förlängningen börja stöda mera konservativa politiska partier. Sverigedemokraterna har en lysande framtid, med andra ord.

Jag vill nog påstå att det verkligt stora demokratiproblemet här är inte fallskärmsjournalistiken, utan det stora problemet är den brist förtroende som etablerad media råkar ut för, och kommer att råka ut för i allt högre utsträckning. Om och när den vanlige Svensson inser att det inte går att lita på så kallad kvalitetsmedia kommer han att vända sig till alternativmedia. Och där lurar många fula fiskar i vassen.