Asiaa!

Vihdoinkin löytyy Euroopasta poliittinen johtaja joka uskaltaa myöntää että se mitä tapahtuu, ja on tapahtunut, Ukrainassa ei ole yksin Vladimir Putinin syytä. Saksan sosiaalidemokraattien johtaja, varaliittokansleri Sigmar Gabriel, sanoi lehtihaastattelussa että Ukrainan kriisistä voidaan osittain syyttää EU:ta. Hän jatkaa ettei ollut viisasta antaa Ukrainalle sellaista kuvaa, että sen oli tehtävä valinta EU:n ja Venäjän välillä.

Ukraina on aina ollut jakautunut maa, ja maan länsiosat ovat aina haikailleet lännen perään, siinä kun itäosat ovat olleet enemmän venäjämielisiä. Vaikka poliittinen elämä Ukrainassa aina on ollut jokseenkin epävakaista, ja johtajat ovat toinen toisensa perässä joutuneet epäsuosioon lahjuhsten ottamisesta, toisen ryhmän suosimisesta jne, niin jonkinlainen tasapaino on aina jollain tavalla säilynyt. Mutta nyt kevättalvella tämä kaikki muuttui. Syy on länsimediassa aina vyöritetty Vladimir Putinin niskaan, mutta tämä saksan demareitten johtajan lausuma myönnytys voisi ehkä olla lähtökohta toisenlaiseen tulkintaan vallitsevasta tilanteesta. Tulkinta joka myös voisi sisältää avain ongelman ratkaisemiseen.

Sigmar Gabriel kuitenkin jatkaa ettei Venäjällä silti ole ollut oikeutta toimia niin kuin se on toiminut. Samaa voisi ehkä myöskin todeta lännen reaktioista. Tätä tilannetta on pahentanut sekä Venäjän että länsimaiden teot. Presidentti Obamakaan ei ole syytön tässä.

När stenarna ropar

Jag var tre år när ”Brotherhood of Man” vann Eurovision Song Contest med att sjunga att treåringen där hemma ska ”Save all your Kisses forme” och för liten att följa med ESC, men mitt första egna ESC-minne härrör sig från när Johnny Logan vann med ”What´s another Year” 1980. Eller kanske från när Nicole efterlyste lite fred och kärlek två år efter det. Sedan dess följde jag med ESC troget under många år – trots att jag egentligen är av den åsikten att man inte kan tävla i musik.

Numera följer jag ändå inte längre ESC på samma sätt. Jag medger att jag i år faktiskt såg en del av finalen (när bidragen framfördes), men sedan blev sängens kallande rop för oemotståndliga. I min ålder ska man helst inte stanna upp längre än till kl tolv för att inte förstöra den följande dagen. Speciellt som den igen i år råkade vara morsdag. Men min ovilja mot att följa ESC har inte bara med tiden att göra, utan snarare då med det faktum att detta evenemang idag har blivit hbtqf-folkets årshögtid. (F:et står för freak bara så där annars... Med 2006 års vinnare i minnet.) Gisslan hos homolobbyn, om man så vill. Propagandafesten nummer ett under året.

I år vann den skäggiga damen. Låten var helt ok, kanske ingen direkt vinnarlåt, men showen, och framföraren, gjorde att den vann. Jag tyckte bara att det var äckligt. Det är kanske ingen överraskning att jag gillade Nederländarnas bidrag, countrymusikvän som jag är. I fjol röstade jag på Island, i år hade också de fallit i homopropagandans fälla och lånat sin röst åt denna.

Detta är inte längre familjeunderhållning – eller borde inte vara det. Så på det viset är det bra att tävlingen sänds så sent på dygnet. Nå, nu har också andra insett detta. Igår gick en av den ryska dumans kommunistiska ledamöter ut med att östländerna borde starta en egen tävling ”Voice of Eurasia” där man skulle betona familjevärden. Valeri Rashkin, som dumamedlemmen heter, hävdar att Ryssland inte längre kan tolerera denna galenskap och att man i Europa inte längre vet skillnad på män och kvinnor. Tyvärr tycks han ha rätt. En kommunist. Tala om att stenarna ropar.

Om dessa planer skulle bli verklighet röstar jag för att vi också överger ESC och i stället deltar i denna nya tävling. Men jag torde väl vara ganska ensam om den åsikten.    

Bedrövligt

Igår kom nyheten att Rettig ICC lägger ner sin fabrik i Jakobstad. Produktionen av radiatorer läggs ner och 110 anställda mister sina jobb. Detta är givetvis ett hårt slag för alla de som blir utan arbete, men en förlust av 110 arbetsplatser känns också garanterat för en stad av Jakobstads storlek. När något dylikt händer inbjuder det givetvis också till att tänka lite kring orsakerna.

Finland är i topp i olika undersökningar som mäter konkurrenskraft. Jag har ändå alltid förundrat mig över dessa undersökningar – speciellt i ljuset av nyheter som den ovan nämnda. I dessa undersökningar har utbildningens höga nivå alltid vägt till Finlands fördel, men speciellt när det gäller industriarbetsplatser får man nog fråga sig hur stor betydelse denna höga klass på utbildningen ändå har. En polack, med lite sämre utbildning – för att inte tala om en indier eller en kines – kan garanterat lära sig att tillverka radiatorer lika bra som en finländare som kanske har läst ett språk mera i skolan eller som kan räkna lite bättre. Nej, när det gäller konkurrenskraften handlar det främst om lönenivån och om kostnaderna för arbetet. Detta oberoende av vad dessa undersökningar kommer fram till. Låt mig därför slå fast: Lönerna och kostnadsnivån tillmäts en allt för liten vikt i dessa konkurrenskraftundersökningar!

Sedan har vi detta med det lokala versus det globala. Den fria rörelsen av varor, tjänster och kapital ser de flesta idag som något positivt. Problemet, som också våra politiker så småningom börjar lägga märke till, är bara det att det inte går att upprätthålla ett välfärdssamhälle i ett höglöneland i en värld där de ekonomiska gränserna är avskaffade. I det långa loppet kommer detta höglöneland att dräneras på arbetsplatser, och med dem försvinner också välfärden. Tyvärr. Så lösningen är att alternativt igen stänga gränserna, att medvetet gå in för att sänka kostnadsnivån eller så att montera ner välfärden. De två första alternativen tycks inte finnas på bordet - "högern" och kapitalisterna vägrar göra det första och vänstern och fackföreningarna vägrar att ens diskutera det andra. Så då återstår alltså endast det tredje alternativet. Eftersom detta är så oerhört plågsamt kommer detta dock att föregås av att åtminstone några år leva på lånade pengar – vilket vi nu i Finland har gjort dessa några år.

Sedan kan man givetvis, inom ramen för detta med det lokala versus det globala, också diskutera detta med ägandet och ägarnas ansvar. Jag vågar nog påstå att ifall Rettig ICC fortfarande skulle ha hetat Rettig Värme, eller kanske ännu hellre Purmo Products, så skulle detta aldrig ha hänt. Lokala ägare lägger inte ner en lönsam produktion, men när en fabrik blir en del av en större koncern – där ledningen sitter på annan ort och där ägarna består av ansiktslösa aktieägare med stora vinstkrav – då blir situationen snabbt en annan. Då försvinner ansvaret för det lokala samhället, eller åtminstone blir detta ansvar underordnat ansvaret gentemot kapitalet. Så när en vinst på 4 miljoner kan bli 6 miljoner bara man flyttar produktionen till, i detta fall, Polen, ja, då gör man det. Det är lätt att kritisera detta handlingssätt, men vem är egentligen att skylla? Kanske grundarna som sålde företaget första gången och som därmed inledde den process som ledde till dagens situation? Nej, så här fungerar det helt enkelt idag. Tyvärr.

Det är tråkigt när en industriepok på detta sätt går i graven, och värst drabbas förstås de som mister sina arbetsplatser. Men lokalerna finns ju kvar, och vår utbildningsnivå borde ju, om undersökningarna kring konkurrenskraften har ens någon substans, garantera att vi har goda idéer och också kunskapen att göra något av dessa idéer. Så, vem vet vad denna katastrof kan ge upphov till ännu?    

Uppgivenheten, utsikten och uppgiften

Jag vet inte om det är våren, de två månaderna med 60+ arbetstimmar i veckan, de fullständigt horribla kommentarerna på min senaste text (Ekot ljuder) eller bara utvecklingen i kyrka och samhälle i allmänhet – eller en kombination av alla dessa – som gör att jag känner mig så oerhört uppgiven just nu. Vad har det tagit åt människorna!?! Jag frapperas av den fullständiga blindheten för vad som är rätt och vad som är fel, vad som är naturligt och vad som är onaturligt och den oerhört generösa inställningen till den propaganda- och lögnflod som sköljer över oss dag ut och dag in och som gör att vanligt folk tycks vara glada och fullständigt tillfreds med att bli grundlurade. Uppgiven var ordet.

Men samtidigt får vi väl konstatera att detta egentligen inte borde komma som någon överraskning. Det är ju faktiskt förutsagt att kärleken ska kallna hos de flesta, att sanningen ska förtrampas och att ett enormt avfall ska komma att ske. Dessutom gäller ju fortfarande orden om att om en blind leder en blind faller båda i gropen. Men likväl är det jobbigt att tvingas stå mitt i allt detta och se hur människorna låter sig bedras. Villigt och glatt, dessutom, som det synes.

Det värsta är väl ändå att de kyrkliga ledarna; biskoparna och beslutsfattarna, tycks vara drabbade av precis samma förvillelse. Där som sanningen och Guds uppenbarade vilja borde vara i högsätet, tillåts människomeningarna och tidsandan också styra. Och så försnillas det dyra andliga arv som vi har fått ta emot av tidigare generationer. Detta arv var givetvis inte helt och hållet ofördärvat när det nådde oss heller, men den takt med vilket det har fördärvats under de senaste några åren är väl nog i det närmaste utan jämförelse i vår kyrkas historia.

Vad ska vi göra i denna situation? Ja, för det första gäller detta att vi ska se till att vi inte blir smittade av den sjuka som har drabbat världen och även kyrkan och som tyvärr finns överallt runt omkring oss och som ingen därför är helt opåverkad av. Syndens makt att bedra oss människor är idag så oerhört stark, och det är så väldigt lätt hänt att vi dras med. Detta gäller idag kanske framför allt sättet vi ser på pengar och på våra ägodelar – där är smittan sådan att vi så oerhört lätt drabbas av den. Det välstånd vi idag lever mitt i är en stor välsignelse, men det kan också lätt bli oss till fall och därmed förkväva det andliga liv som vi har fått del av.

Vi behöver läsa Guds ord, sätta tro till ordet och leva ut Guds ord. Detta är det första. Sedan tror jag att den kristna gemenskapen, liten eller stor, kommer att bli allt viktigare. En gemenskap där vi får vara oss själva och där vi får lyfta fram våra problem, våra tillkortakommanden och sådant som plågar oss och få hjälp och stöd när världen, synden och den onde drar i oss och försöker få oss på fall. Så tror jag också att vi, i denna tid, allt tydligare behöver markera en gräns mot avfallet från Guds ord och hans uppenbarade vilja. Vi behöver säga till när biskopar, kyrkliga beslutsfattare, kyrkliga organisationer och vanliga präster går utanför, och emot, Guds ord och vilja.

Samhällets utveckling kan vi knappast hejda eller göra något åt, men i kyrkan och framför allt i den lokala församlingen finns det ännu en möjlighet att säga ifrån och kanske få någon att tänka till vad de håller på med och vad som håller på att ske. Om, och när, vi gör detta får vi säkert räkna med en viss kostnad. Vi kan uppfattas som gnällspikar, vi blir garanterat baktalade och ljugna på och vi kommer att bli beskyllda för att skapa splittring. Men det får vi ta. Det som mest av allt behövs just nu är vanliga kristna som vill och vågar agera motkraft mot den utveckling som rasar fram på väg mot katastrofen. Som vill och vågar vara annorlunda. Som vill och vågar gå utanför lägret och bära den smälek som hör till lärjungaskapet. (Hebr. 13:11-13) Hur är det, vill du vara med i detta?   

Ekot ljuder

“Om vi lämnar kvar en Kristen gemenskap här kommer vi alla att bli tvingade att bli homosexuella, så därför dödar vi alla kristna.”

Dessa ord uttalades av helt vanliga människor i Nigeria efter att de hade mördat sina kristna grannar. 330 kristna mer eller mindre regelrätt avrättade och kastade i en massgrav.

Fördomar? Visst. Ingen tror väl på allvar att de kristna i Nigeria skulle tvinga någon att bli homosexuell. Men oberoende av om orsaken är fördomar eller inte så är resultatet det samma. 330 kristna människor brutalt mördade och kastade i en massgrav. I Nigeria. Och detta är inte det enda exemplet på vad dessa fördomar har lett till.

Så, vad beror dessa fördomar på? Den anglikanske ärkebiskopen Justin Welby, som reste till Afrika för att uppmana anglikaner i de länder i Afrika som just antagit strikta lagar mot homosexualitet att behandla homosexuella som andra Guds barn, fick under sin resa se dessa massgravar. Han konstaterar att: ”I have stood by gravesides in Africa of a group of Christians who had been attacked because of something that had happened in America. We have to listen to that. We have to be aware of the fact. If the Church of England celebrated gay marriages, the impact of that on Christians far from here, in South Sudan, Pakistan, Nigeria and other places would be absolutely catastrophic. Everything we say here goes round the world." (Jag har stått vid gravar I Afrika där det har legat kristna som har blivit attackerade på grund av något som har skett i Amerika. Vi måste lyssna på vad de säger. Vi måste vara medvetna om vad som har skett. Om den anglikanska kyrkan i England börjar viga homosexuella kommer följderna för kristna långt härifrån, i Sydsudan, Pakistan, Nigeria och på andra ställen att bli fullständigt katastrofala. Allt vi säger här får eko över hela världen. (Min översättning.))

Detta kom faktiskt som en överraskning för mig. Alltså att detta med samkönade äktenskap kan få, och får, också dessa följder. Frågan är om inte detta är det viktigaste argumentet för att inte gå in för att deformera äktenskapet och börja viga samkönade par. Jag hade för mig att de kyrkoledare och kyrkliga beslutsfattare som är för att viga homosexuella par ”bara” hade dessa människors blod på sina händer, men nu visar det alltså sig att följderna går långt utöver dessa stackare som vilseleds att tro att synden inte längre är synd. Visst är det så att de som mördar andra människor alltid är de som bär den största skulden. Oberoende av om orsaken är en fördom eller något annat. Men här går nog ansvaret – och skulden - bra mycket längre. Som kristna i väst är vi ansvariga inte bara för människorna i vår närhet, utan för kristna i hela världen. Vi behöver, som ärkebiskop Welby konstaterar, vara medvetna om att det vi gör här – i vår trygga del av världen – får följder för kristna människor också i de länder där det inte är lika tryggt och säkert. Och speciellt i dessa länder där det inte är så tryggt och säkert.

En massgrav med 330 kristna människor i Nigeria som har mördats på grund av något som kyrkoledare och kyrkliga beslutsfattare i USA har gjort. Dessa kyrkoledare har dessa 330 kristnas blod på sina händer. Hur hemskt detta än låter så skulle det kanske vara bra att våra kyrkliga beslutsfattare, med biskoparna i spetsen, skulle resa ner till Afrika och besöka dessa massgravar innan de tar beslut i äktenskapsfrågan. Det samma gäller säkert också de som ska ta beslut i denna fråga i riksdag och regering.

För oberoende av om vi gillar det eller ej så får ”allt vi säger här eko över hela världen”.  

Hebr. 4:2

”Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.” (Hebr. 4:2)

”Oss och de andra/dem”. Här gör hebreerbrevets författare sig skylig till en av de värsta synderna i den moderna syndakatalogen. Han gör skillnad på oss och på de andra. Han säger att alla inte är likadana. Och faktiskt, om det någon gång finns orsak att göra denna uppdelning i ”oss” och i ”de andra”, så gör det det här. Här handlar det om hur människan förhåller sig till Guds ord. Till Evangeliet om syndernas förlåtelse. Detta olika förhållningssätt konstituerar två grupper av människor som egentligen i allt kommer att vara olika varandra. Det handlar om värderingar, om vad som ses som viktigast i livet, om de stora livsvalen, hur man ser på livet överhuvudtaget, om människovärdet, om hur man ser på pengar (den saken hör faktiskt hit!) och till sist, om än absolut inte minst, om var dessa två grupper kommer att tillbringa evigheten. Alla har hört evangeliet – det kan vi nog utan förbehåll säga om oss finländare idag – men alla tog inte emot det. Vissa valde att strunta i den bästa nyheten de någonsin fick höra. Och så kom de att höra till ”de andra”.

Detta ord om att det predikade ordet ”smälter samman med dem som hör det” är oerhört intressant. (Här har vi det i negativ form, men det innebär ju att själva saken måste finnas, som ett positivt fenomen...) Har du, som har lyssnat på hundratals predikningar, tänkt på hur lite du egentligen minns av det du har hört? Det har åtminstone jag gjort, och det har besvärat mig. Ända tills jag fick upp ögonen för denna vers i hebreerbrevet. Det som predikas, det vi har hört, det är inte förgäves även om vi inte (direkt) minns det som förkunnades. Det vi hör, och tar emot och bejakar, det ”smälter samman” med oss som tror det vi hör. Det formar om oss, lite åt gången, och blir till ett med vad vi är. Detta är en mycket befriande tanke – både för den som förkunnar och för den som sitter i bänken och lyssnar!

Samtidigt behöver man dock, just i detta sammanhang, varna för den falska förkunnelsen. Tänk vad hemskt om vi låter det som är falskt, och mot Guds ord, ”smälta samman” med oss och forma vad vi är! Detta är så oerhört skadligt! När det fungerar på detta sätt inser vi (förhoppningsvis) hur allvarligt det är att låta falsk förkunnelse hållas i kyrkan utan att varna för den. Vi behöver därför uppsöka rätta predikstolar och fly bort från de predikstolar där förkunnelsen är falsk. Även om kostnaden för detta kan bli hög. Men det handlar om stora saker, i förlängningen inte om mindre än att hållas i den grupp av människor som hebreerbrevets författare kallar för ”oss”.