Hebr. 4:2

”Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.” (Hebr. 4:2)

”Oss och de andra/dem”. Här gör hebreerbrevets författare sig skylig till en av de värsta synderna i den moderna syndakatalogen. Han gör skillnad på oss och på de andra. Han säger att alla inte är likadana. Och faktiskt, om det någon gång finns orsak att göra denna uppdelning i ”oss” och i ”de andra”, så gör det det här. Här handlar det om hur människan förhåller sig till Guds ord. Till Evangeliet om syndernas förlåtelse. Detta olika förhållningssätt konstituerar två grupper av människor som egentligen i allt kommer att vara olika varandra. Det handlar om värderingar, om vad som ses som viktigast i livet, om de stora livsvalen, hur man ser på livet överhuvudtaget, om människovärdet, om hur man ser på pengar (den saken hör faktiskt hit!) och till sist, om än absolut inte minst, om var dessa två grupper kommer att tillbringa evigheten. Alla har hört evangeliet – det kan vi nog utan förbehåll säga om oss finländare idag – men alla tog inte emot det. Vissa valde att strunta i den bästa nyheten de någonsin fick höra. Och så kom de att höra till ”de andra”.

Detta ord om att det predikade ordet ”smälter samman med dem som hör det” är oerhört intressant. (Här har vi det i negativ form, men det innebär ju att själva saken måste finnas, som ett positivt fenomen...) Har du, som har lyssnat på hundratals predikningar, tänkt på hur lite du egentligen minns av det du har hört? Det har åtminstone jag gjort, och det har besvärat mig. Ända tills jag fick upp ögonen för denna vers i hebreerbrevet. Det som predikas, det vi har hört, det är inte förgäves även om vi inte (direkt) minns det som förkunnades. Det vi hör, och tar emot och bejakar, det ”smälter samman” med oss som tror det vi hör. Det formar om oss, lite åt gången, och blir till ett med vad vi är. Detta är en mycket befriande tanke – både för den som förkunnar och för den som sitter i bänken och lyssnar!

Samtidigt behöver man dock, just i detta sammanhang, varna för den falska förkunnelsen. Tänk vad hemskt om vi låter det som är falskt, och mot Guds ord, ”smälta samman” med oss och forma vad vi är! Detta är så oerhört skadligt! När det fungerar på detta sätt inser vi (förhoppningsvis) hur allvarligt det är att låta falsk förkunnelse hållas i kyrkan utan att varna för den. Vi behöver därför uppsöka rätta predikstolar och fly bort från de predikstolar där förkunnelsen är falsk. Även om kostnaden för detta kan bli hög. Men det handlar om stora saker, i förlängningen inte om mindre än att hållas i den grupp av människor som hebreerbrevets författare kallar för ”oss”.