Bedrövligt

Igår kom nyheten att Rettig ICC lägger ner sin fabrik i Jakobstad. Produktionen av radiatorer läggs ner och 110 anställda mister sina jobb. Detta är givetvis ett hårt slag för alla de som blir utan arbete, men en förlust av 110 arbetsplatser känns också garanterat för en stad av Jakobstads storlek. När något dylikt händer inbjuder det givetvis också till att tänka lite kring orsakerna.

Finland är i topp i olika undersökningar som mäter konkurrenskraft. Jag har ändå alltid förundrat mig över dessa undersökningar – speciellt i ljuset av nyheter som den ovan nämnda. I dessa undersökningar har utbildningens höga nivå alltid vägt till Finlands fördel, men speciellt när det gäller industriarbetsplatser får man nog fråga sig hur stor betydelse denna höga klass på utbildningen ändå har. En polack, med lite sämre utbildning – för att inte tala om en indier eller en kines – kan garanterat lära sig att tillverka radiatorer lika bra som en finländare som kanske har läst ett språk mera i skolan eller som kan räkna lite bättre. Nej, när det gäller konkurrenskraften handlar det främst om lönenivån och om kostnaderna för arbetet. Detta oberoende av vad dessa undersökningar kommer fram till. Låt mig därför slå fast: Lönerna och kostnadsnivån tillmäts en allt för liten vikt i dessa konkurrenskraftundersökningar!

Sedan har vi detta med det lokala versus det globala. Den fria rörelsen av varor, tjänster och kapital ser de flesta idag som något positivt. Problemet, som också våra politiker så småningom börjar lägga märke till, är bara det att det inte går att upprätthålla ett välfärdssamhälle i ett höglöneland i en värld där de ekonomiska gränserna är avskaffade. I det långa loppet kommer detta höglöneland att dräneras på arbetsplatser, och med dem försvinner också välfärden. Tyvärr. Så lösningen är att alternativt igen stänga gränserna, att medvetet gå in för att sänka kostnadsnivån eller så att montera ner välfärden. De två första alternativen tycks inte finnas på bordet - "högern" och kapitalisterna vägrar göra det första och vänstern och fackföreningarna vägrar att ens diskutera det andra. Så då återstår alltså endast det tredje alternativet. Eftersom detta är så oerhört plågsamt kommer detta dock att föregås av att åtminstone några år leva på lånade pengar – vilket vi nu i Finland har gjort dessa några år.

Sedan kan man givetvis, inom ramen för detta med det lokala versus det globala, också diskutera detta med ägandet och ägarnas ansvar. Jag vågar nog påstå att ifall Rettig ICC fortfarande skulle ha hetat Rettig Värme, eller kanske ännu hellre Purmo Products, så skulle detta aldrig ha hänt. Lokala ägare lägger inte ner en lönsam produktion, men när en fabrik blir en del av en större koncern – där ledningen sitter på annan ort och där ägarna består av ansiktslösa aktieägare med stora vinstkrav – då blir situationen snabbt en annan. Då försvinner ansvaret för det lokala samhället, eller åtminstone blir detta ansvar underordnat ansvaret gentemot kapitalet. Så när en vinst på 4 miljoner kan bli 6 miljoner bara man flyttar produktionen till, i detta fall, Polen, ja, då gör man det. Det är lätt att kritisera detta handlingssätt, men vem är egentligen att skylla? Kanske grundarna som sålde företaget första gången och som därmed inledde den process som ledde till dagens situation? Nej, så här fungerar det helt enkelt idag. Tyvärr.

Det är tråkigt när en industriepok på detta sätt går i graven, och värst drabbas förstås de som mister sina arbetsplatser. Men lokalerna finns ju kvar, och vår utbildningsnivå borde ju, om undersökningarna kring konkurrenskraften har ens någon substans, garantera att vi har goda idéer och också kunskapen att göra något av dessa idéer. Så, vem vet vad denna katastrof kan ge upphov till ännu?