Föräldraskapsånger?

Österbottens Tidning lyfter i en artikel (på nätet idag, 23/5) fram en, som det sägs, ofta tabubelagd fråga, nämligen den om att många föräldrar ångrar att de "skaffat" barn. (Jag sätter ordet "skaffat" inom citationstecken eftersom barn inte är något man "skaffar" utan något man får. Eller inte får.) Det sägs i artikeln att en undersökning i Polen har visat att hela 13% av föräldrarna svarat nej på frågan om de skulle välja att bli föräldrar om de fick leva om sitt liv. I USA och England har siffran 7% nämnts. Det här är höga siffror, men kanske ändå inte förvånande höga. 

I artikeln sägs det att vi borde komma till att det finns olika sätt att leva sina liv och att samhället inte borde tvinga människor in i föräldraskapet och att de som väljer bort föräldraskap inte borde skuldbeläggas. När jag läser artikeln i fråga slås jag av hur oerhört enkelspårigt de intervjuade tycks se på saken. Liksom i frågan om abort utgår man bara från föräldrarnas önskemål och deras rätt att förverkliga sig själva. Speciell i de olika citat som ges i artikeln och som härrör sig från föräldrar som sägs ha ångrat att de valde att bli föräldrar skiner en sak igenom nästan överallt - något som mycket väl kunde sättas som rubrik över artikeln och egentligen över hela vår tid, nämligen SJÄLVISKHETEN.

"Kvinnor berättar också om hur moderskapet går stick i stäv med de egna värderingarna och det slags liv man hade velat leva." "De kan känna att det tog ifrån dem möjligheter att göra vad de egentligen ville och önskade med livet. De känner att det inte var rätt beslut; de hade hellre velat satsa på utbildning, karriär eller något annat de fått försaka." "Maja Bodin har även intervjuat äldre föräldrar, upp till 80 år. När de blickar tillbaka på sina liv funderar de på vad föräldraskapet gav dem." "Kvinnor vittnade om hur livet med barn inte blev som de hade trott eller fått höra att det skulle bli. Moderskapet var utmattande och gjorde dem varken lyckliga eller känslomässigt tillfredsställda. Det tog mer än det gav."

Ser du vad jag menar? 

Jag har själv varit småbarnsförälder, och jag vet att det kan vara tufft. Även om våra barn har varit friska och även har varit så kallade "lätta" barn. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle t.ex. vara om man hade fått ett barn med specialbehov. Men ändå. Denna artikel, som säkert speglar samhället på ett, får jag anta, relativt korrekt sätt, får mig att må dåligt. Är det faktiskt så här bedrövligt idag? Att precis allt, även föräldraskapet, måste betraktas genom denna själviskhetens lins? 

Jag håller inte med de två forskarna i det de säger om hur samhället borde förändras så att det skulle bli mer accepterat att välja bort föräldraskapet. Hur skulle det vara om vi i stället skulle lyfta upp på bordet och ta itu med dagens stora samhällsröta - som också finns bakom det som denna artikel talar om - nämligen just denna oerhörda själviskhet? 

Varför ska samhället ändras så att själviskheten blir accepterad? Varför inte i stället göra allt vi kan för att motarbeta själviskheten? För handen på hjärtat: Är det faktiskt någon som tror att ett samhälle blir bättre av att formas så att själviskheten infogas i själva grunden för samhällets värderingar? Det är nämligen detta som efterlyses i och med denna artikel. 

Dagens domedagsprofeter?

Aftonbladet har under de senaste åren, med jämna mellanrum, lyft fram olika "finansorakel" som har förutspått nästa ekonomiska krasch. Hittills har denna uteblivit, men man får anta att om man ropar "Varg!" tillräckligt ofta och under tillräckligt lång tid kommer det förr eller senare att verkligen komma en varg. 

Nu tycks det som om tiden faktiskt håller på att bli sådan att Aftonbladets ekonomiska domedagsprofetior till sist kan komma att slå in. Inflationen stiger kraftigt, viktiga delar av världsekonomin är lamslagna av Kinas coronarerstriktioner och Ryssland, som höll på att vakna ur en lång ekonomisk slummer, är helt borta ur ekvationen. Lägg därtill att många länder, speciellt inom EU, redan har belånat sig till det yttersta för att mota coronarestriktionernas följder. Dessutom har de rent ut sagt idiotiska klimatpolitiska åtgärderna skapat ett läge på energimarknaden som är ytterst sårbart och instabilt.

De ekonomiska framtidsutsikterna är dystrare än på länge. Idag igen ropade Aftonbladet "Varg!" Det finns en viss risk att de så småningom kan komma att få rätt.

Om etik och allmän sjökunskap

Alla som har varit ute med en roddbåt och fiskat vet att det inte fungerar att kasta ankaret inne i båten. Ankaret måste kastas UTANFÖR båten för att det ska fungera och ha önskad effekt. På samma sätt fungerar det också med etiken. Denna måste på samma sätt förankras UTANFÖR oss människor och i något större och mer hållbart för att fungera och ha effekt. Detta är ändå något som tyvärr många av dagens människor inte tycks ha förstått. I stället argumenterar de för att det går att ha en fungerande etik utan denna förankring. När detta i själva verket inte innebär något annat än att vi kastar ankaret inne i båten.

Låt mig ta ett hypotetiskt exempel för att belysa detta. Finns det något som kan betraktas som mer ont och omoraliskt (här används idag vanligen, och helt felaktigt, ordet "oetiskt" i stället för den korrekta termen "omoraliskt") än att starta ett kärnvapenkrig och utplåna hela mänskligheten? Knappast. Så låt oss tänka oss en stormakt med kärnvapen som leds av en envåldshärskare med oinskränkt makt. Låt oss vidare tänka oss att denna stormakt hamnar i krig med omvärlden och att detta krig går synnerligen dåligt. Snart står det klart att Ryssl... Oj, ursäkta, jag menar förstås denna stormakt, att den håller på att förlora kriget. Samtidigt är envåldshärskaren dödligt sjuk i, låt oss säga obotlig blodcancer, och han vet att han snart kommer att dö. Vad hindrar honom från att spränga hela världen i småbitar med sin kärnvapenarsenal? Han kommer ju själv att dö snart ändå, och om ankaret är kastat i hans egen båt, vad är det som hindrar honom? Svar: Ingenting. Annat då än kanske en omsorg om hans barn (om han har sådana) och allmän anständighet.

Om denne envåldshärskare däremot tror sig vara ansvarig inför en högre makt och han därmed har kastat ankaret utanför båten blir situationen en helt annan. Då behöver han tänka inte bara på sitt här och nu utan också på vad som kommer efter döden. Då blir hans etik - hur bristfällig den än annars må vara - förankrad i något större än han själv och därmed kommer han inte att kasta världen i ett brinnande kärnvapeninferno.

Detta alltså som ett hypotetiskt exempel.

Sveriges Nato-väg blev krokigare?

Gårdagens mediala "bomb" stod Turkiets president Recep Tayip Erdogan för när han meddelade att Turkiet ogillar Sveriges och Finlands Nato-anslutning. Detta eftersom de "skandinaviska länderna är ett gästhem för terrororganisationer". Med detta avser han givetvis förhållandet till kurdiska PKK. Idag har det sedermera klarnat att det är Sverige detta handlar om, inte Finland. 

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag anser att vi inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har passat oss och vår situation bra, och även om det säkerhetspolitiska läget har förändrats efter Rysslands attack på Ukraina menar jag att vi har mycket mer att förlora än att vinna på att avsäga oss alliansfriheten och gå med i Nato. En av orsakerna till mitt motstånd stavas just Turkiet. Det är dessutom knappast vist att gå in i en försvarsallians med ett land som gjort sig skyldig till ett synnerligen blodigt folkmord på kristna armenier, greker och assyrier i vilket ca 3,5 miljoner oskyldiga civila mördades och som man ännu idag inte kan tänka sig att erkänna sig skyldig till utan, tvärtom, i stället straffar sådana som kallar det ett folkmord.

Det är helt enkelt inte ett sällskap jag vill vara med i. 

 

Ännu om häxjakten mot Päivi Räsänen

Jag insåg att jag inte här på bloggen desto mer har kommenterat det faktum att riksåklagaren valde att överklaga den friande domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Det är givetvis chockerande att så sker. Domen i tingsrätten var klar och tydlig och byggde på de fakta som finns tillgängliga i målet. Men riksåklagaren framhärdar i sina misstolkningar gällande vad Räsänen sagt och hävdar att tingsrätten inte gav ett rätt utslag. Den fråga jag förväntade mig att media skulle ställa här var att hur en person som så här tydligt attackerar oskyldiga människor med rättsväsendet som vapen kan fortsätta i sin tjänst. Men vad jag vet har ingen lyft denna fråga, vilket också i sig är chockerande. 

Åklagaren driver alltså, nu även med helt tydliga hämndmotiv, sin häxprocess vidare. Jag lyssnade igår, för att uppfriska mitt minne, på en podcast där detta ämne behandlades. (Itse ajattelijat med Leif Nummela, Timo Soini och Niilo Räsänen - som för övrigt varmt kan rekommenderas för den som förstår finska!) Där lyftes samma saker fram som också jag lyft fram här på bloggen, alltså de vantolkningar riksåklagaren gjort av Räsänens uttalanden samt även åklagarens problem med satsen "Älska syndaren med hata synden". Åklagaren gav klart uttryck för tanken att på detta sätt skilja mellan en människas gärning och hennes identitet är något som inte låter sig göras. Här konstaterar Niilo Räsänen att detta är något alldeles oerhört och en helt ny tanke som åklagaren här lyfter fram. Han konstaterar att hela domstolsväsendets verksamhet bygger just på detta att en människa kan dömas för sina gärningar utan att människovärdet för den skull tas ifrån henne. Något som nu alltså riksåklagaren kraftigt ifrågasätter. 

I anslutning till åklagarens ifrågasättande av denna sats konstateras också att detta är något som går till grunderna av den kristna trosläran och även till grunderna när det gäller den kristna människosynen. En människa är inte det samma som hennes gärningar, och vi är alla syndare som är älskade av Gud trots att vi gjort sådant som är ont i Guds ögon. Räsänen konstaterar att ifall domstolen skulle ha gått på åklagarens linje här skulle, förutom hela domstolsväsendet och dess verksamhet, även kyrkan och den kristna tron ha blivit omöjliga, paria, i vårt samhälle.

Men lyckligtvis insåg tingsrätten alltså vad detta handlade om och att riksåklagaren hade misstolkat Räsänens uttalanden. (Om vi alltså säger det snällt.) Tyvärr blev detta nu då inte slutet på historien, utan riksåklagaren väljer att slösa ännu mer tid och pengar på denna fråga. Som redan sagt många gånger: Finns det verkligen ingen mekanism som kan användas för att avlägsna en så här uppenbart olämplig person från sitt ämbete? 

Om vårt mediala handikapp

Vi lider av ett stort handikapp i vår del av världen idag. Trots att vi lever mitt i ett konstant flöde av nyheter får vi bara del av halva nyhetsspektret - något jag har påpekat många gånger. Detta gäller, som också många gånger har konstaterats, i synnerhet allt som händer i USA. Denna ensidighet beror på att vår media är mer eller mindre enkelriktad vänsterliberal, och när det kommer till nyhetsrapporteringen från USA kopierar vår media rakt av vad vänstermedia i USA skriver. 

Ibland, när vänster- och högermedia i USA är överens (vilket inte händer så ofta, men ibland hittas det ämnen där det råder någon form av konsensus), är detta handikapp inte så allvarligt, men alltid när det handlar om frågor som på något sätt tangerar det just nu rasande kulturkriget innebär detta handikapp en stor svaghet. Ett exempel är frågan om aborträtten och den läcka från USHD som inträffade för en dryg vecka sedan i fallet Dobbs vs Jackson. 

Vår media har t.ex. inte alls problematiserat själva läckan och det faktum att denna torde vara vänsterorkestrerad och i avsikt att flytta fokus i samhällsdebatten inför höstens val till abortfrågan från de uppenbara misslyckanden Biden-administrationen är skyldiga till. Detta givetvis för att försöka undvika en massiv röd våg i kongress- och senatsvalen.

Ett annat område där vår media helt förbigår vad som händer i USA är själva abortdebatten. Vi får höra om att demonstranterna försvarar aborträtten och sedan spekuleras det vilt om hur långt republikanerna och den kristna högern kommer att gå om de vinner slaget om aborterna - detta igen som ett eko av den propaganda vänstermedia i USA använder sig av för att skrämma väljarna att rösta blått. 

Det som däremot inte nämns med ett enda ord är vad som har skett/håller på att ske med aborträttsförsvararna i USA. Helt enkelt för att vänstermedia i USA också förtiger detta, och det av helt förståeliga skäl. Det har nämligen skett en grym kantring mot ett allt råare tonläge bland de som försvarar aborträtten. Förut aktade dessa sig noggrant för att tala om att det som aborteras är barn. Numera kan t.o.m. president Biden säga att det handlar om ett litet barn som dödas. (Men kanske det bara var ett i raden av senila hjärnsläpp?) Nedan några röster från vänstra sidan av kulturkrigsfronten i USA:

“I am pro-abortion. PRO. ABORTION. if I don’t want to be pregnant? vacuum that s..t out of me like a dental assistant with my saliva.”

“Kill those f.....g babies!” 

“I’m killing the babies!”

Men som sagt är detta något vi aldrig kommer att få höra om eller läsa om i vår media. De som försvarar aborträtten ska ju vara städade, sansade och de som står för det som är rätt och riktigt. 

Men så lider vi som sagt av ett stort handikapp. Ett handikapp som i förlängningen leder till att vi luras att tro lögnen i fråga efter fråga. 

Om den ideologiskt grundade energiförvirringen

Jag gillar inte vindkraft, det torde ha stått klart för alla som har läst mina texter. Mitt ogillande baserar sig faktiskt inte i första hand på att vindkraftverken är förfulande, potentiellt farliga för natur, djur och människor och faktiskt inte ens på att den vindkraftproducerade energin är så oerhört opålitlig. Mitt motstånd baserar sig framför allt på att vindkraftvurmen är ideologiskt frammanad. Och att det bakom denna vurm finns lögner som man inte bör tala om i det offentliga samtalet. Den som har läst min blogg vet ju att det är sådant jag ofta reagerar mot. 

Jag är, som alla säkert också har förstått, inte alls övertygad om att klimatförändringen är orsakad av oss människor och vår verksamhet. Den kan vara det, men i så fall vet vi inte heller i vilken grad den är det. Men hur som helst är ren, koldioxidfri, energi givetvis ändå att föredra framom nedsmutsande och koldioxidproducerande energiutvinning. Så länge den alltså är pålitlig och inte orsakar tvära kast i energipriserna. Dessa två kriterier uppfylls som bekant inte av vindkraften, och därför blir den så oerhört problematisk. Men det stora problemet, och det som alltså gör att jag ogillar allt har med vindkraft att göra, är att detta alltså inte bör sägas. Vi ska matas med lögner och fås att tro dessa lögner, till nästan varje pris – allt för att trygga "den gröna omställningen".

Situationen skulle givetvis vara en helt annan ifall det skulle finnas fungerande metoder att lagra stora mängder el. Men så länge sådana metoder inte finns är vindkraften bara, i ordets absolut rätta betydelse, ett luftslott.

Likväl är det just vindkraften som ska byggas ut för att göra oss oberoende av rysk energi. Jag läste i morse en artikel som berättar om den ökade norska utvinningen av naturgas och deras planer på att ersätta den ryska gasen med norsk dito. Detta är givetvis ett mycket gott (och i detta nu synnerligen lönsamt) initiativ, men givetvis har detta inte undgått kritik från de som vill ersätta den ryska gasen med mer "hållbara lösningar". Med detta avses givetvis vindkraft. Det är dylika fasoner, som givetvis baserar sig på de lögner vi ständigt matas med, som får mig att se rött. Här har vi en pålitlig, förhållandevis ren, energikälla som skulle kunna hjälpa oss att relativt snabbt ersätta den ryska gasen, men den duger inte. Det är tydligen bättre att både svälta och frysa (och betala dyrt för den el vi har tillgång till) – eller fortsätta att finansiera Putins krig i Ukraina – än att använda den energi som finns bara för att den är av fel sort. För att citera min gamla modersmålslärare: Jag blir så frustrerad!

För övrigt kan jag rekommendera en kolumn i ÖT skriven av Marcus Jansson där han förtjänstfullt, och säkerligen en aning vågat, utmanar de "sanningar" som bl.a. Sitra för fram angående vindkraften.