Nato?

Låt mig börja med att konstatera att jag är mot ett finländskt Nato-medlemskap. Med detta sagt vill jag ändå säga att jag förstår de som tänker annorlunda. Detta är nämligen en knepig fråga, och det går att argumentera både för och emot utan att låta känslorna svalla desto mera.

Helt bortsett från vad som pågår i Ukraina kan vi konstatera att vi har en ungefär 1300 km lång gräns mot Ryssland. Detta är ett faktum vi inte kommer ifrån. När vi ser på historien kan vi också se att Ryssland har en tendens att försöka flytta den här gränsen med jämna mellanrum. De senaste hundratal åren har detta skett ungefär en gång per knappa hundra år, och det är nu 83 år sedan det senast var aktuellt. Så rent statistiskt börjar det vara aktuellt igen så småningom.

Jag har alltid varit av den åsikten att neutralitet är det bästa försvaret mot Ryssland/Sovjetunionen. Om vi inte ses som något hot mot den stora grannen i öst får vi med största sannolikhet vara ifred. Och så har det faktiskt också fungerat, men samtidigt har detta inneburit att vi har låtit grannen i öst diktera en del av de beslut vi tagit. Vissa tider i högre grad än under andra tider, men detta har alltid varit något som neutraliteten har både krävt av oss och inneburit för oss. Vilket givetvis är en mycket bitter sak.

Ett Nato-medlemskap skulle i grunden förändra detta. På alla sätt. Jag förstår att många ser den trygghet som Nato erbjuder som något eftersträvansvärt, men inför ett så här stort säkerhetspolitiskt beslut borde vi nog allvarligt kunna se också på avigsidorna av ett medlemskap.

Jag är kanske inte så rädd för att ett Natomedlemskap skulle innebära att Finland blir ett mål för ett eventuellt rysk kärnvapenhot. Periferi är periferi, och förblir så även med ett Nato-medlemskap. Men vår långa gräns innebär att vi hamnar i frontlinjen mellan Nato och Ryssland, även om vi är periferi. Vill vi verkligen det, med allt vad det kunde tänkas innebära? Det är nämligen helt ofrånkomligt att ett finländskt (och svenskt) Nato-medlemskap skulle skapa en helt ny säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Och det är fortfarande vi som har den där 1300 km långa gränsen mot Ryssland.

Det största minustecknet inför ett eventuellt Nato-medlemskap är ändå, som jag ser det, Natos artikel fem. I media talas det allmänt om detta som den största (och enda?) fördelen med ett medlemskap – alltså det att vi som medlemmar skulle få skydd vid ett eventuellt ryskt angrepp. Eller snarare så att löftet om detta skydd skulle avvärja ett möjligt angrepp. Och detta är förvisso säkert sant. Men vi behöver mycket noggrant notera att artikel fem är som en svängdörr som går i två riktningar, inte bara i en. Den innebär ett löfte om skydd, ja, men den innebär också att vi lovar alla andra medlemsstater att vi ska hjälpa till i deras krig. Och observera noggrant att detta inte bara gäller i ett eventuellt försvarskrig.  

Om USA igen blir attackerat av terrorister på bred front och startar ett anfallskrig mot terroriststater är vi som Nato-medlem, åtminstone i teorin, med i det kriget. Sedan är det i realiteten förstås så att USA torde klara av att föra ett sådant krig på egen hand utan hjälp av lilla Finland. Men hur blir det om t.ex. det sunnimuslimska Turkiet beslutar sig för att starta ett krig mot det shiitiska Irak eller Iran och väljer att i detta sammanhang aktivera paragraf fem? Eller ännu värre, om Turkiet skulle starta eller gå med i ett panarabiskt anfallskrig mot det judiska Israel? Detta speciellt i en situation där USA har en isolationistisk ledning och inte vill engagera sig i ett sådant krig. Var ställer det i så fall oss?

Det sitter just nu en galning i Kreml, och detta innebär ett hot också mot Finland. Även om detta hot just nu kanske inte i första hand är militärt. (Men vilket det mycket väl kan bli ifall vi väljer att ansöka om medlemskap i Nato.) Men Putin kommer inte att leva för evigt. Vi vet förstås inte vad som kommer efter honom – åtminstone i teorin kan det bli ännu värre. Det är säkert sant att ett Nato-medlemskap skulle kunna tänkas vara till fördel för Finland. Men det kan också visa sig bli precis tvärtom. Speciellt kritisk kommer tiden mellan det att ansökan inlämnas och den har godkänts av alla Nato-medlemmar förstås att vara.

Sedan en ytterligare aspekt som jag inte har sett att någon i media har lyft fram tidigare. När man studerar religionsvetenskap får man läsa sig en hel lång rad med religionsdefinitioner. Vi som läste grundkursen i jämförande religionsvetenskap under Tore Ahlbäck fick lära oss en lång och krånglig definition utantill (vilken jag nu har lyckats förtränga), men den religionsdefinition jag idag väljer att hålla mig till är den som säger att den eller de makter en människa sätter sitt yttersta hopp till är den människans gud.

En troende broder konstaterade att när man idag lyssnar till Nato-diskussionen är det inte långsökt att notera att Nato för många har blivit något av en gud – eller en avgud, om vi hellre använder det ordet – i den meningen att de tycks sätta sitt yttersta hopp till Nato och Natos säkerhetsgarantier. Detta är givetvis inte bra och inget som höves ett land och ett folk som har en korsflagga. Läs gärna Jes. 31 och ersätt, liksom min kristne broder gjorde, ordet "Egypten" med ordet "Nato" och se hur det låter!

Som sagt är jag mot ett finländskt Nato-medlemskap. Men jag förstår också att det finns sådana som tänker annorlunda. Men även om du är för ett Nato-medlemskap: Sätt inte allt ditt hopp till Nato! Den som gör så kan nämligen bli väldigt besviken.