Ett lackmustest

De som följer min blogg har säkert noterat att jag inte har skrivit något om det igen uppblossade kriget i Mellanöstern. Orsaken till att jag har väntat är att jag velat få lite perspektiv innan jag säger något om det. Det är ju så med alla krig att det alltid finns en viss mängd propaganda i luften, och man bör vara försiktig med vilka medieuppgifter man tror på. Därför är det också bra att låta lite tid gå innan man reagerar på något så här fruktansvärt. 

Nu torde det emellertid stå klart att Hamas attackerade Israel på bred front med avsikt av döda så många civila som möjligt. Detta kan förstås inte beskrivas som något annat än en oerhört feg och brutal terrorattack. I skrivande stund står Israel berett att slå tillbaka mot Hamas i Gaza, och jag fruktar att denna hämndaktion kommer att bli fruktansvärd. Det kanske värsta är att detta är exakt vad Hamas vill. Alltså att Israel ska slå så hårt (också mot civilbefolkningen) att omvärlden inte kan låta bli att reagera. Hamas struntar nämligen fullständigt i vilket lidande de åstadkommer. Desto mera lidande, i Israel och bland det egna folket, desto bättre. 

Tyvärr kommer många i västvärlden inte att genomskåda detta, utan man får frukta att det övervåld Israel (med största sannolikhet) kommer att ty sig till kommer att att vändas mot Israel. Det finns nämligen alltför många (speciellt på vänsterkanten) som är alltför villiga att låta sig luras av Hamas agerande. 

Med detta förstås inte sagt att Israel på något sätt bör få ett frikort att göra vad de vill i Gaza, men oberoende av vad som händer behöver vi komma ihåg vad som utlöste denna omgång av våldsamheterna. 

Dessutom, och nu kommer jag in på den något kryptiska rubriken, måste vi i västvärlden sluta vara blåögda när det gäller Islam. Hamas kallas allmänt i media idag för en "islamistisk" organisation. Detta ord är en sen uppfinning som tagits fram för att föra oss bakom ljuset. Det finns förstås inget sådant som "islamism". Det som finns är Islam. Och så finns det sådana muslimer som tar Islam på fullt allvar. Detta är vad Hamas är. En islamsk organisation bestående av muslimer som tar Islam på allvar. Detta i motsats till (en majoritet) av världens muslimer som kan beskrivas som moderata eller t.o.m. mer eller mindre sekulariserade. Men som alltså inte tar Islam på fullt allvar. 

Det är oerhört skrämmande att se hur Hamas terrorattack mot Israel har tagits emot på många håll i världen idag där muslimer har firat och hyllat dessa fruktansvärda dåd. Det är här lackmustestet kommer in i bilden. Sådana muslimer som inte tar avstånd från detta dåd, ja som än värre hyllar det, har visat vad de är och var de hör hemma. När muslimer i Malmö firar terrordåden med att köra tutande genom staden viftande med palestinska flaggor genom fönsterrutorna behöver vi på allvar vakna och förstå vad det är vi har att göra med här.

Kyrkoherdeinstallation

Pedersöre församling har fått en ny kyrkoherde, och det är vi glada över! I morgon blir det fest i församlingen när det är kyrkoherdeinstallation med festmässa och därpåföljande matservering och fest. Så långt allt väl. Men tyvärr blandas det genast solk i glädjebägaren. 

Solket kommer denna gång i formen av en villolärande biskop. Bo-Göran Åstrand förrättar installationen, och därför kommer jag tyvärr inte att kunna delta i festligheterna. Jag anser mig inte vara i någon position att säga åt andra vad de ska göra i en dylik situation, men så långt kan jag ändå gå att jag anser mig kunna uppmana alla kristna att noggrant överväga om de kan delta i tillfällen där uppenbara villolärare medverkar. 

Det är alltid skäl för oss att tänka på vad Jesus säger i Luk. 17:1-2, både vad gäller oss själva och det vi säger och gör och när det handlar om vem och vad vi lyssnar till och vad vi deltar i: "Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det hade varit bättre för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet än att han förleder en av dessa små."

Ve er när världen talar gott om er!

Orden i rubriken är Jesu egna ord från Luk. 6:26, och de uttalas i ett sammanhang där Jesus också talar om gångna tider och om hur folket hyllade falska profeter. För det är ju precis så det fungerar i en fallen värld som är i den ondes våld: Den som går bort från Guds vilja och som håller fram synden som ett ideal kommer att få världens pris, och den igen som väljer att försöka hålla Herrens bud kommer att utsättas för spott och spe.

Karleby svenska församling har i dagarna fått sin första kvinnliga präst. Jag känner inte kvinnan i fråga, så jag har inget, vare sig gott eller ont, att säga om henne. Men hela konceptet med kvinnliga präster är felaktigt. Helt enkelt för att det inte är Guds vilja att kvinnor ska vara präster och förkunna Guds ord. Detta förstår alla som älskar Herren och hans bud, men vi behöver givetvis vara öppna för att alla som älskar Herren ännu inte har kommit till denna insikt. Om detta sedan beror på att de är nya i tron eller på att de ännu inte har kommit sig för att fördjupa sig i Guds ord tillräckligt. Eller så finns det ett tredje alternativ: Att de har gått på världens lögner.

Sofie Stara beskriver, och förleder till, detta tredje alternativ i en ledartext i ÖT. Där ställer hon Guds ord mot erfarenheten och gör klart att hon anser att erfarenheten är en bättre vägledare i frågor som rör tro och liv. Så är det givetvis inte, och det av den enkla anledningen att vår mänskliga erfarenhet alltid är präglad av synden och av upproret mot Gud och hans vilja. Stara lyfter fram B-G Åstrand och hans avfall från den bibliska sanningen som exempel. Hon nämner att det var ett möte med en homosexuell människa som fick honom att överge Guds ords vittnesbörd i den frågan, liksom ett möte med en kvinnlig (troende) präst som åstadkom det samma när det gäller ämbetet.

Johan Candelin brukar säga att en kristen människa/kyrka inte får ställa sig över Guds ord och inte bredvid Guds ord, utan en kristen ska ställa sig UNDER Guds ord. Det samma säger för övrigt vår kyrkans kyrkoordnings första paragraf. Men det som ofta sker idag, också i de exempel Stara lyfter fram, är att revolten mot Guds ord blir norm och vi ställer oss över Guds ord. Vi låter synden och oss syndiga människor och vårt sätt att närma oss dessa frågor och våra erfarenheter vara viktigare än det Guds ord säger. Och då blir det så fel, så fel.

Stara skriver att Karleby nu också kan "lyfta blicken" när man där har besegrat kvinnoprästmotståndet och detta "förhoppningsvis är en förfluten era" också i Karleby. Till detta säger Guds ord: "Ve er när människorna talar väl om er!"     

Sedan kan jag inte låta bli att reagera på en annan plattityd som Stara levererar när hon skriver att "De som är övertygade om motsatsen (till att det är rätt med kvinnliga präster) ska säkert kunna hitta gudstjänster och sammanhang de kan delta i utan att uppleva att något är fel."

Faktum är att vårt utrymme i kyrkan krymper hela tiden. Dylika plattityder hjälper ingen, och när man läser vad Åstrand har sagt när det gäller Karleby, kvinnliga präster och väckelserörelserna blir förstås inte oron mindre: "De här grupperna har en stabil ställning i Karleby svenska församling. Nu kan det var dags för dem att också ge rum för lite andra perspektiv".

Det är märkligt hur detta med "andra perspektiv" bara gäller i en riktning. För de som, likt Åstrand, har ställt sig över Guds ord i denna fråga behövs nämligen inga "andra perspektiv", utan där är det kallt maktspråk som gäller. Men världen gillar förstås detta, och lovorden låter därför inte heller vänta på sig.  

En sjuk värld!

Vi lever i en sjuk värld, och det blir värre hela tiden. Då talar jag inte om krig, terrorism eller annat liknande, utan framför allt om de rådande värderingarna och bristen på följdriktighet i myndigheternas agerande. Ett, av flera, stora problem vårt samhälle idag brottas med är den marxistiska maktlära som gör gällande att människor antingen är förtryckare eller förtryckta och som har lett till att i princip samma gärning ses på helt olika beroende på vem den riktas mot. 

Jag har flera gånger skrivit om den österrikiska kvinnan (Mrs S.) som dömdes för att ha kallat en välkänd religiös ledare på 600-talet för pedofil eftersom han, som 56-åring, gifte sig med en sexårig flicka. Skulle detta gälla någon annan religiös ledare än den som det här gäller skulle ingen ha något som helst problem med att kalla detta för pedofili. Men eftersom den marxistiska maktläran klassificerar just dessa religionsutövare som förtryckta (i förhållande till kristna) är detta inte tillåtet. Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter fällde ett utslag enligt vilket kvinnans rätt till yttrandefrihet inte heller hade kränkts i och med denna dom. 

Detta är givetvis fullständigt sjukt. Mrs S. hade inte bara rätt i sitt påstående, utan hennes rätt att uttrycka det hon sade kränktes också. Synnerligen anmärkningsvärt är att de domstol som först dömde henne i Österrike fällde sin dom, inte på basen av riktigheten eller oriktigheten i hennes påstående, utan på basen av rädsla för hämndaktioner ifall domen inte skulle ha blivit fällande.

Idag nåddes vi av mera av samma sort. Denna gång från Sverige och Linköpings tingsrätt. Denna gång handlar det om en man som gjort en video av en koranbränning och som nu döms för hets mot folkgrupp. Som sagt, vi lever i en sjuk värld. Det har funnits en stark beställning på en dylik dom, och ser man på! Här kom den. Men vi ska notera att det aldrig kan vara fråga om hets mot folkgrupp när man bränner en helig bok. Det kan vara fråga om hädelse, skymfning av sådant människor håller heligt och mot en specifik religion, men aldrig hets mot folkgrupp. Helt enkelt för att en helig bok inte är någon folkgrupp. Att det sedan finns människor som tar illa vid sig av att deras heliga bok bränns är en helt annan sak. Men det konstituerar INTE hets mot folkgrupp.

Men eftersom muslimer, enligt den marxistiska maktläran, anses vara förtryckta gäller andra regler här. Om du inte tror mig kan vi ta ett exempel: Skulle någon få för sig att döma någon som bränner en Bibel för hets mot folkgrupp i Sverige idag? Givetvis inte. Orsaken är klar och tydlig: Kristna anses inte vara förtryckta. Därför gäller andra regler för oss. 

Som sagt, vi lever i en sjuk värld. En värld där märkliga ideologiska ställningstaganden och värderingar väger tyngre än likabehandling och t.o.m. än sunt förnuft och logik.    

Jack Phillips och den stora Ondskan

Har du hört namnet Jack Phillips? Det borde du ha gjort. Han är mannen bakom det lilla, men numera välkända, företaget Masterpice Cakeshop i Colorado, USA. I över tio år nu har han förföljts av hbtq-lobbyn och han (och hans företag) har gång på gång åtalats för att han, som kristen, vägrat låna sina artistiska talanger till förmån för sådant han inte kan omfatta. (Läs: Att skapa kakor till olika evenemang som går tvärt emot hans kristna övertygelse.) Och friats, måste tilläggas. Märk väl: Han har inte vägrat att sälja kakor åt homosexuella. Det han inte vill göra är att skapa konst som uppmärksammar och celebrerar sådant han har förstått är synd. 

Som sagt har han friats, t.o.m. i högsta instans. Men likväl fortsätter dessa hbtq-aktivister att attackera honom genom rättsväsendet. Detta har gått till så att någon promenerar in i hans lilla butik och beställer en kaka med önskat motiv (t.ex. med en bild av Djävulen som röker marijuana eller som suger på en sexleksak). Det senaste exemplet är en kakbeställning till en transsexuell människas "transitationsdagsfirande" som lett till en stämning inlämnad av den transsexuella advokaten Autumn Scardina. Det märkliga juridiska systemet i USA innebär dessutom att denna Scardina bara behöver hitta en förvirrad domare någonstans för att det ska bli rättssak av det hela. 

Detta innebär att klappjakten på Phillips kan fortsätta. Det finns uppenbarligen ingen ände på den enorma ondska som driver dessa människor att fortsätta sin förföljelse av en enskild kristen som hamnat i frontlinjen. 

Phillips sak är givetvis vår, i mer än en bemärkelse. Dels säger Bibeln att när en lem lider så lider hela kroppen. Dels begränsar sig denna ondska inte till enbart USA. Det finns bedragna människor som gått på lögnen och som drivs av denna gränslösa ondska överallt, och det som sker i USA idag kommer garanterat att ske även här så småningom. Ja, man kan med fog hävda att det redan gör det i.o.m. åtalet mot Räsänen och Pohjola. 

Men vi ska inte, och får inte, bli överraskade av detta. Guds ord gör klart att det är så här det kommer att se ut innan slutet. Ondskan kommer att sprida sig och få allt mer fritt spelrum. Och hatet mot Guds folk kommer att öka. Men Guds ord står fast, liksom Han gör det. Och han har satt en gräns för ondskan, och en dag kommer han att säga sitt allt avgörande STOPP! Tills dess får vi bära varandra i förbön och visa varandra, och alla andra syndare, kärlek och omsorg. Trots att världen kommer att svara med otacksamhet och ondska och kalla vår omsorg för hat.

Västs värsta mardröm?

Det pågår mycket bakom kulisserna i Ukrainakriget som vi vanliga nyhetskonsumenter inte får veta något om. Men så är det förstås i krig - opinionsbildning och censur hör till i de krigsförande länderna. För ja. Vi ÄR krigsförande, även om kriget sker i Ukraina och med ukrainska soldater. 

Med detta sagt är det följande en självklarhet: Det är mycket vi inte vet. Dels för att det inte rapporteras om det, dels för att det (medvetet) rapporteras sådant som inte stämmer. Således kan, och får, vi inte tro att vi genom medias rapportering får en korrekt bild av vad som pågår. Vi får också räkna med att det sker sådant (i väst) som är ägnat att stöda Ukraina trots att dessa saker i normala fall inte skulle ske. Som t.ex. att Ukrainas president, en president i ett land i krig och som har gjort sig skyldig till grymma och direkt olagliga åtgärder och som har satt demokratin på undantag i sitt land, troligtvis kommer att få Nobels fredspris i år.  

Det som media långt tonat ner är frågan om så kallade "västliga värderingar". Läs: Hbtq-rättigheter. Det har sagts klart ut i Ryssland att detta, vid sidan av säkerhetsfrågan, är vad kriget handlar om. I väst tonas detta som sagt ner, trots att det under kriget har skett märkliga saker just på detta område i Ukraina. Att en lagstiftning gällande samkönade äktenskap övervägs mitt under brinnande krig är som sagt mycket märkligt. Det ser misstänkt ut som om det skulle finnas ett visst tryck från väst på Ukraina i denna fråga, frågan är väl snarast om det är ett direkt krav (i kulisserna) från väst för militärt stöd eller om trycket är mera diffust.

Det går knappast att gå så långt som att påstå att kriget i Ukraina i själva verket handlar om just dessa "västliga värderingar" (eller kan man?) , men de har utan vidare en mycket större betydelse än vad som hörs.  

Rubriken på detta inlägg är hämtad från en kolumn i Aftonbladet, skriven av Wolfgang Hansson. I denna kolumn lyfter han fram två "illavarslande tecken" gällande västs stöd till Ukraina - dels den politiska situationen i USA, dels resultatet i det slovenska parlamentsvalet. Hansson låter förstå att "västs värsta mardröm" skulle vara att stödet för Ukraina i väst avtar och att Putin därmed skulle undvika en förlust i kriget. 

Jag har flera gånger här på bloggen varnat för att ett Ryssland som trängs in i ett hörn mycket väl kan se sig tvunget att i någon form ta till kärnvapen. Bland annat har jag konstaterat att ingen kärnvapenmakt någonsin har förlorat ett krig på sin egen tröskel. Det att en tidning som Aftonbladet på detta sätt går ut med att "västs värsta mardröm" är att ett vacklande stöd för Ukraina i väst kan leda till ett långvarigt krig eller till att Ryssland t.o.m. kan gå ut ur kriget som vinnare i någon form säger en hel del. Åtminstone åt den som inte har otur när han/hon tänker.

Om kvarnstensteologi och om stenarnas rop

Ibland blir jag bara så fruktansvärt bedrövad. Eller arg är kanske en mer korrekt beskrivning av min sinnesstämning. Som nu idag när jag läste Svenska Yles intervju med biskop emeritus Björn Vikström. Vikström hävdar, i och för sig helt riktigt, att det finns en hel del som kyrkan har gjort galet som det behöver göras upp med. Men sedan blir det, förstås, helt galet. Som exempel nämner han nämligen samkönade pars rätt till vigsel, även kyrklig sådan.

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Kyrkan behöver absolut inte göra upp med det att vi inte viger samkönade par. Detta är rätt och riktigt och något som vi hur tydligt som helst kan visa att vi gör i enlighet med Guds i Bibeln uttryckta vilja. MEN! Det kyrkan absolut borde göra upp med är de lögner många präster, och Vikström bland dessa, sprider och som går ut på att Gud numera av någon anledning skulle välsigna det som han förbjuder i sitt ord. Detta är att lura och bedra de homosexuella, och således något vi har all orsak att skämmas över, korrigera och be om ursäkt för. Kort sagt: Det är något vi behöver göra upp med.

I en tidigare artikel på Svenska Yle informeras vi om att ungefär 70% av kyrkans medlemmar och en klar majoritet av kyrkans präster anser att kyrkan borde viga homosexuella. Detta är förstås fullständigt fruktansvärt. Jag brukar, utifrån Mk. 9:42, kalla detta för "kvarnstensteologi". En kyrka som på detta sätt har gått vilse – och som leder människorna vilse – har, utan ett radikalt gudomligt ingripande, ingen framtid som kyrka. Eventuellt som förrättningsautomat och någon form av kulturell inrättning, kanske, men inte som kyrka.

Kyrkan har flera uppdrag, och det främsta är förstås att sprida evangeliet. Ett annat uppdrag, som idag inte kan betonas tillräckligt starkt, är det som nämns i Judas korta brev i den tredje versen. Nämligen detta om att "kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga". Redan när Judas, Jesu bror, skrev sitt brev hade det "nästlat sig in vissa personer som ... förvanskade Guds nåd till försvar för omoral..." (vers 4) Idag har detta skett på en allt bredare front.Vigsel av samkönade är förstås inte någon central sak i sig, men acceptansen av detta vittnar om en djup erosion i tron på och viljan gällande att hålla fast vid Guds ord.

Kyrkan har alltså som sin uppgift att kämpa för tron och föra denna vidare till kommande generationer. Detta sker förstås ännu i kyrkan. Det finns många trogna arbetare som verkar, mer och mer i det fördolda, för just detta. Men de blir allt färre, och en allt större majoritet av kyrkans arbetare – och speciellt dess ledning – har idag mer eller mindre blivit fientligt inställda till detta uppdrag och motarbetar det. Jag tror därför att vi idag i allt högre grad behöver inse att detta uppdrag kommer att skötas utanför vår kyrkas finare salar. Uppdraget utförs givetvis ändå, men det görs inte av de som har fått som sin uppgift att leda arbetet och övervaka att det görs på rätt sätt. Snarare då tyvärr så att dessa motarbetar sådana som vill vara trogna Kyrkans uppdrag och Kyrkans Herre.

Givetvis kommer Gud inte att tillåta att uppdraget att kämpa för tro och att föra den vidare tystas ner och utplånas. Uppdraget blir svårare att utföra när de som borde göra det inte sköter sitt uppdrag och i stället motarbetar sådana som ännu är villiga att göra det. Men om de som skulle göra det vägrar kommer "stenarna att ropa". (Luk. 19:40)

Kanske vi nu börjar vara där?