Negativt med den gröna omställningen

 Jag läste för någon dag sedan en mycket tankeväckande artikel på Svenska Yle. Den gick under rubriken "Mänskligheten blundar för konsekvenserna av den gröna omställningen", och handlade om hur den gröna teknologin som behövs för att ersätta fossil energi till stora delar är bedrövlig. Artikeln fokuserar dock enbart på den del av den gröna omställningen som byggs på utvinning av mineraler - och som sker i sådan takt att vi snart kommer att ha utvunnit allt som finns och sedan står där utan dessa mineraler. 

Det är tacksamt att Svenska Yle på detta sätt lyfter fram baksidorna med den gröna omställningen. Eller en av baksidorna, det finns nämligen flera. 

Jag har flera gånger lyft fram en annan baksida av denna gröna omställning. Då talar jag alltså om problemet med allt för snabba samhällsomvandlingar som gör att människor/grupper av människor riskerar att hamna i kläm. Stora och snabba samhällsomvandlingar innebär förstås både risker och möjligheter. Om vi t.ex. ser på Sovjetunionens kollaps så gav denna stora samhällsomvandling möjligheter för sådana som förstod att hålla sig framme att uppnå stora rikedomar. Men samtidigt innebar denna kollaps också att många människor hamnade i kläm och rasade ner i djupaste fattigdom och misär. Samma möjligheter och risker föreligger givetvis också med den gröna omställningen. Om än denna samhällsomvandling kanske inte är lika snabb som Sovjetunionens kollaps var. 

Men det är som sagt bra att Svenska Yle lyfter fram problemen med denna omställning. En annan bra sak med sagda artikel är att det i den lyfts fram problematiken med vår konsumtion. Man behöver inte vara någon klimathysteriker för att förstå att det sätt på vilket vi idag konsumerar är ett problem. Vi har nämligen blivit så oerhört fartblinda när det gäller våra konsumtionsvanor. "Slit-och släng" brukar dagens konsumtionssätt kallats, och det är en bra, om än dock en aning inadekvat, benämning på vår kultur idag. Saken är nämligen den att det inte ens sker så mycket slitande. Speciellt inte när det gäller kläderna vi ständigt köper. 

Men detta gäller förstås inte bar kläderna. Det gäller, som nämns i artikeln, kanske framför allt teknologin. 

Här har vi mycket att jobba på. Som sagt, även om vi inte omfattar klimathysterin. 

 

En hatt är en hatt

Sällan stöter man på så bedräglig hbt-propaganda som i ÖT för några dagar sedan. "Nyheten" handlade om en paneldebatt som ordnats delvis i Vasa svenska församlings regi och där udden var riktad mot kyrkan och en biblisk syn på sexualitet. Det är helt tydligt att vi nu är i den situationen att den sista bastionen som vågar (och kan) ta upp kampen mot normnedbrytningen på sexualitetens område ska attackeras och misstänkliggöras också i våra trakter. Då talar jag alltså om kyrkan och våra församlingar.

Det synnerligen bedrägliga i artikeln (förutom att propagandan givetvis fick stå helt oemotsagd) är - igen en gång - attacken mot distinktionen mellan synden och syndaren. Lisen Sundqvist, som var en av paneldeltagarna, säger: "En människas identitet är inte ihopklistrad av olika delar som man kan plocka bort vid behov. Ingen väljer sin sexualitet. Därför har uttrycket "älska syndaren, men hata synden" förvillat henne. Sexualiteten är ingen löstagbar del. Allt jag gör är en homosexuell handling. Vi måste komma bort från att dela upp människan i olika sfärer."

Detta är alltså synnerligen bedrägligt, helt enkelt för att det låter så bra. Alla som har ens lite otur när de tänker kommer därför att gå på dessa lögner. Notera pluralisformen! 

Den första lögnen går ut på att här blandas friskt ihop olika saker och dras över samma kam. En människas identitet är givetvis en helhet, det är helt sant och riktigt. Men det betyder inte automatiskt att alla delar av denna identitet skulle vara rätta och sanna. Acceptabla, om vi så vill. För ja, när vi talar om detta ur ett kristet perspektiv (som det görs i artikeln) behöver vi ha med Guds ord och hans vilja i diskussionen. Och Guds lag förbjuder faktiskt vissa saker och dömer ut dessa som synd. Notera nu mycket noggrant: Detta gäller alla människor, inte bara sådana som räknar sig själva som hbt. Och detta utan att människan för den skull skulle förkastas. 

Det Sundqvist alltså gör här är att hon låter sin egen agenda (som givetvis går ut på att allt på sexualitetens område bör accepteras) diktera vad som får gälla av det kyrkan lär på basen av Guds ord. Uttrycket att "älska syndaren men hata synden" måste då sägas vara förvillande. Trots att det, i en kristen kontext, alltså är allt annat. Om något är detta oerhört befriande! Denna förenklade förklaring av den bibliska synen på synden och på människan är i själva verket ett glatt budskap som, rätt förstått och rätt tillämpat, kan hjälpa till att befria oss människor från syndens träldom. Men så alltså inte om Sundqvist får bestämma.

Sedan till den andra lögnen i citatet ovan. Sundqvist säger att "allt jag gör är en homosexuell handling." 

Nej, det är det förstås inte. Som jag skrev i rubriken: En hatt är en hatt. Oberoende av om den bärs av en homosexuell människa eller en heterosexuell människa är en hatt bara en hatt. Det finns inga heterosexuella hattar eller några homosexuella hattar. Men jag förstår mycket väl varför sexualiteten på detta sätt måste blandas in i precis allt. Det handlar om acceptans. Sexualiteten måste blandas in i precis allt för att tvinga fram acceptans. 

Låt mig förklara. Jag har inga problem med att t.ex. låta mig betjänas av en homosexuell butikskassa eller en homosexuell frisör. Människans sexuella inriktning spelar ingen roll för mig om tjänsten som utförs är till belåtenhet. Och om jag inte, i samband med tjänsten som utförs, påtvingas något mer. De flesta människor är, likt mig, sådana att de gärna lever och låter leva. "Don´t ask, don`t tell", liksom. Och det fungerar! 

Men så får det alltså inte vara enligt hbt-tillskyndarna. Sexualiteten måste kletas på precis allt. På så sätt innebär det att jag anlitar en homosexuell kassaperson eller en homosexuell frisör samtidigt att jag accepterar allt som har med den människans sexualitet att göra. Jag tvingas acceptera det, och om jag vägrar stämplas jag som homofob. 

Här skapas ett problem som inte borde vara något problem och så frammanas lidande och elände där sådant mycket enkelt kunde undvikas. Men för hbt-lobbyn är det viktigaste inte att samhället och vardagen fungerar så bra som möjligt utan att Saken förs framåt. Och då måste precis allt sexualiseras. Också hattarna.   

 

Om medias vilsenhet

Ishockeyvärlden är i sorg. Det som många gånger nästan har hänt hände nu slutligen när den amerikanske ishockeyspelaren Adam Johnson fick en skridsko mot sin hals och avled av sina skador. 

Detta är förstås oerhört tragiskt. När man ser på en video av händelsen ser man dessutom att det knappast var fråga om en olycka utan att skridskon som skadar Johnsons hals är där den är mer eller mindre med avsikt att skada. Till saken hör att spelaren, vars skridsko gjorde skadan, är känd för att ha gjort både det ena och det andra i rinken. (Bl.a. överfall på domare.) Nå, det sägs att en undersökning av händelsen pågår, och vi får hoppas att det - om det visar sig att det var fråga om ett avsiktligt försök att orsaka skada (om än inte död) - den skyldige får sitt straff. Detta helt oberoende av andra faktorer.

Men det finns andra faktorer här. Faktorer som, förhoppningsvis, inte påverkar utredningen av det skedda men som nog påverkar hur media har agerat. Adam Johnson var nämligen vit och mannen, vars skridsko gjorde skadan, Matt Petgrave, var färgad. Media kallar händelsen en "olycka", men man kan med fog fråga sig om samma rubricering skulle användas om skon, så att säga, skulle ha varit på den andra foten.

Det vi ser här är den marxistiska maktläran i full funktion - och hur media antingen spelar med antingen fullt medvetet om vad som pågår eller på grund av rädsla för att stämplas som rasister. 

Detta är en av de stora orsakerna varför vi bör vara oerhört försiktiga med att tro på vad som sägs i media. Media är nämligen idag så starkt påverkad av ideologi att det allvarligt påverkar också nyhetsrapporteringen - inte bara ledarsidornas texter. 

 

The One Where Chandler Died

Igår nåddes vi av ett tragiskt dödsbud. Matthew Perry, för många av oss känd som Chandler Bing i den populära komediserien "Friends", är död i en ålder av 54 år. I skrivande stund är dödsorsaken oklar, men fyrtio år av drog- och alkoholmissbruk torde åtminstone på något sätt ha inverkat.

Ett dödsfall i så relativt unga år är förstås alltid tragiskt, och i detta fall blir det inte bättre av att Perrys hela liv var en enda lång tragisk historia. Det ord jag framför allt kommer att tänka på när jag läser om hans liv är ordet "ångest". Eller "livsångest", om vi så vill. Hela hans liv tycks ha varit en enda lång kamp mot olika former av rädslor och panik, och tanken går osökt till orden i Ef. 2 om att vara utan Kristus och därmed utan hopp och utan Gud i världen. 

Faktum är att de flesta människor i vår värld idag borde ha denna samma livsångest, och framför allt en ångest inför dödens ofrånkomliga faktum. Men märkligt nog tycks det vara så att de flesta människor på något sätt lyckas blunda för livets realiteter och därmed bedra sig själva så till den grad att de inte drabbas av denna ångest. Matthew Perry tycks ha varit ett lysande undantag från detta. Kanske det är så att vissa, speciellt känsliga människor, ändå inte klarar av att leva i och på den lögn som de flesta går omkring mitt i?     

Jag undrar om det är så att dagens människor närmast totala allergi mot tystnaden är en del av detta. I tystnaden kommer verkligheten nämligen oss nära, och därför ska det vara ljud, ljud och ljud överallt. Så att vi inte behöver konfronteras med verklighetens innersta väsen. Alltså det faktum att vi är ändliga varelser som varje dag kommer en dag närmare det ofrånkomliga. Då talar jag alltså om döden. 

När den kristna tron spred sig som en löpeld helt utom kontroll över hela den då kända världen för nästan 2000 år sedan var orsaken den att kristendomen hade ett svar på den fråga som alla andra religioner och filosofier (då och även nu) inte har något svar på. Jesus besegrade döden, och han säger att alla som tror på honom och lever med honom också kommer att få del av hans seger över döden. Ja, vi kommer alla att dö, men döden kommer inte att få sista ordet. Jesus har segrat över döden, och denna seger kan också få vara vår. 

Men trots detta går många människor fortfarande omkring utan att ha del av denna seger i sina liv. De går omkring utan Kristus och därmed "utan hopp och utan Gud i världen". De går omkring och lurar sig själva att allt är väl, trots att allt absolut inte är väl. 

Matthew Perry tycks, i motsats till de flesta andra, ha förstått hur hopplös hans situation utan hopp och utan Gud i världen var. Han hade därmed kommit längre än de flesta av dagens människor.

De två frågorna

Det är inte sällan vi klassiskt troende kristna beskylls för att poängtera speciellt två frågor. Med dessa två avses vanligen ämbetsfrågan och frågekomplexet kring samkönade parförhållanden. 

Onekligen är det så att debatten ofta kommit att kretsa kring just dessa två frågor, och det blir förstås smått tröttsamt i längden. Jag skulle, måste jag säga, mycket hellre diskutera t.ex. Jesu uppståndelse, den fria nåden eller varför inte jungfrufödelsen (och Kristi två naturer) och få ovett av världen för min på Guds ord baserade ståndpunkt i dessa frågor. Men saken är den att det inte är upp till oss att välja frågorna. 

Världens attacker kommer där världens attacker kommer, och där attackerna kommer är vi som kristna kallade att stå fast vid det Gud har sagt. Det handlar nämligen inte om vilka frågorna är utan om vi är beredda att vara trogna Herren och hans vilja i de frågor där hans goda vilja utmanas. Och nu råkar det vara så att det är just ämbetsfrågan och hbtq-frågor där världen utmanar Guds vilja i kyrka och samhälle.

Tyvärr. 

 

Ett patetiskt försök

Ibland kan man få läsa de mest patetiska texter. Som t.ex. i morse när jag surfade in på Aftonbladet. Där hittade jag en text av Göran Greider i vilken han ondgör sig över att vänstern ofta sammankopplas med Hamas och beskylls för att sympatisera med terroristorganisationen. Som motivering till varför detta är så oerhört fel anför Greider argumentet att Hamas i själva verket inte alls är någon vänsterorganisation utan att rörelsen i stället är extremhöger. 

Saken är väl närmast den att Hamas är svårplacerad på en normal, västerländsk höger/vänster-skala. Men det spelar ingen som helst roll i detta sammanhang om Hamas verkligen skulle vara extremhöger. Om vänstern inte vill bli beskylld för att sympatisera med Hamas kanske vänstern skulle sluta att, just det, sympatisera med Hamas!

Felgreppet Greider gör sig skyldig till, och som gör att hans text är så oerhört patetisk, är alltså att han talar om två helt olika saker som om de skulle vara en och den samma. Så här går det ofta till idag när avsikten är att förvirra läsaren, men det är sällan det blir så här oerhört tydligt hur skev argumentationen är. Men tyvärr finns det säkert sådana som går på även ett så här patetiskt försök att flytta fokus. 

Svaret på terrordådet?

På måndag kväll mördades två svenska fotbollsturister på öppen gata i Bryssel. Detta är förstås fullständigt fruktansvärt och ännu ett exempel på vad Islam är och vad Islam står för. Det är begripligt att politiker som står i ansvarsställning försöker göra vad de kan för att förhindra att något liknande inte ska kunna ske igen. Men nu är det oerhört viktigt att se vad som orsakar vad och inte skuldbelägga fel instanser. Det är INTE koranbrännarna som har orsakat detta terrordåd. Orsaken till dådet och den allena skyldiga här är Islam och inget annat. 

Svaret på ett dylikt dåd är INTE att inskränka våra fri- och rättigheter. Den väg Magdalena Andersson (S) förespråkar med inskränkt yttrandefrihet för att blidka världens alla muslimer är inte rätt väg att gå. "Där tittar ju regeringen på om man ska kunna ändra lagstiftningen via ordningslagen. Vi i oppositionen har ju bett om att titta på om man också kan ändra i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende." (Vid 2:14:20 i länken.) Men, som sagt, detta är INTE rätt väg att gå. Om vi går på den vägen har nämligen Islam vunnit och vi alla har förlorat.

Dock har jag inga större förhoppningar. Närhistorien visar att rädsla för hotet från Islam möts med eftergifter och inskränkningar i våra friheter.