Mera om "Så säger Herren" och annat aktuellt

Det blev tydligen oklart för vissa läsare vad jag avsåg när jag i den förra texten skrev att en präst behöver kunna säga "Så säger Herren!". Detta kan jag sluta mig till eftersom diskussionen i kommentarfältet spårat ur och börjat handla om, i sammanhanget, oväsentligheter. Eftersom jag hänvisade till de två prästernas utsago om att SveK står för en tro som "vill låta de stora, olösliga existentiella frågorna förbli just sådana" trodde jag att det var självklart att det var just dessa frågor jag avsåg. Med detta givetvis inte sagt att allt Guds ord gäller, men jag fördrar att försöka fokusera på det allra viktigaste här.

Saken är nämligen den att de stora existentiella frågorna inte alls är olösliga. För oss människor - som inte kan se längre än vad vårt jordeliv räcker - skulle de givetvis vara det, men som jag också skrev är kristendomen en uppenbarelsereligion. Gud har uppenbarat dessa saker för oss människor, och när så är fallet ska, och får, vi inte låtsas som om att så inte har skett. Den som gör det, om det alltså handlar om en präst som är satt att förkunna Guds ord, bör omedelbart söka sig till ett annat jobb.

Vi som är Guds ords predikanter kan, och ska!, med stor frimodighet förkunna att döden är övervunnen. Vi kan, och ska, förkunna att Jesus har besegrat döden och att alla som är förenade med honom genom tron inte kommer att förbli i graven. Så som Jesus har uppstått kommer också vi att uppstå, en gång vid den sista basunens ljud (1Kor. 15:52). 

Som sagt, den som inte kan säga detta ska inte vara präst. 

---

I går kväll berättade nättidningen "Seurakuntalainen" om ett tvådagars symposium som hållits i Ryttylä 8-9/4. Tidningen rubricerar detta som ett "historiskt skeende" som samlade 150 förkunnare, präster, medarbetare och påverkare från åtta av vår kyrkas väckelserörelser. Detta är ännu ett steg framåt inom ramen för Kirkkokansa - Kyrkfolket", och jag kan inte uttrycka hur oerhört gärna jag skulle ha önskat att jag hade kunnat vara med. Tanken var att jag skulle ha varit där (tågbiljetterna var redan införskaffade), men tyvärr satte arbetsuppgifterna käppar i hjulet. Nåväl, det ska bli intressant att se vad som följer av detta onekligen kyrkohistoriskt viktiga symposium. Åtminstone torde biskoparna skaka i sina skor (som det heter på engelska) eftersom detta visar att kyrkan riktigt på allvar knakar i sina fogar på grund av deras avfall från biblisk kristendom.

 

Om sanningen och sanningsanspråk

Jag har flera gånger påtalat det faktum att vi i vår kyrka idag kan se tydliga tecken på att vi har två olika religioner som lever sida vid sida. I samband med förra hösten Kyrkhelg blev det mer än tydligt att Bo-Göran Åstrand (biskop i Borgå stift) står för något helt annat än det som kyrkan i alla tider har trott och bekänt när han mer eller mindre avskaffat synden syndafallet och menar att människan är skapad av Gud sådan hon är och därmed duger inför Gud som sådan. (Huruvida detta endast gäller representanter för sexuella minoriteter blir dock inte helt klart...)

För någon dag sedan råkade jag hitta ett annat tydligt exempel som tydligt visar att vi har två helt olika religioner i kyrkan. Denna gång kommer exempel från Sverige, och det sätter fokus på den kanske mest centrala punkten i denna soppa, nämligen sanningsfrågan.

Två präster, Hillevi Uddenfelt och Olle Liljefors, skriver i ett inlägg på Facebook som fått stor spridning att Svenska kyrkans "lågmälda och lite försiktiga framtoning nu har blivit en underbar lovsång till en levande och utforskande tro". Vidare att SveK står för en tro där "snabba svar och sanningsanspråk lyser med sin frånvaro". Denna tro, skriver de, är en tro som "vill låta de stora, olösliga existentiella frågorna förbli just sådana".

Här har vi med andra ord två präster som inte kan göra det som är en förkunnares viktigaste uppgift, nämligen att med frimodighet kunna säga "Så säger Herren!" – och som dessutom menar att detta är en mycket bra sak. Udden i FB-inlägget är riktad mot en "tvärsäker" form av kristendom som kan hittas på t.ex. sociala medier och som idag tilltalar speciellt unga människor.

---

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: En präst som inte kan säga "Så säger Herren!" när det gäller de stora existentiella frågorna (eller gällande andra frågor också för den delen) ska inte vara präst! Han (eller hon) ska göra något annat. Sälja försäkringar, köra taxi eller vad som helst. Men inte stå framför en församling och låtsas ha något att ge.

Nu kanske någon tycker att detta inte passar sig att säga för någon som påstår sig ha ett (starkt) liberalt drag. Men då missar man helt det faktum att alla präster i sin vigning lovar att hålla sig till Guds ord och förkunna i enlighet med det ord som gör klara och tydliga sanningsanspråk. Den kristna tron är en uppenbarelsereligion, och det Gud har valt att uppenbara ska, och får, vi människor inte försnilla på det sätt som dessa två präster gör.

Det är verkligen inte attraktivt och sannerligen inte välsignelsebringande att förneka den sanning som Guds ord uppenbarar för oss. Det är, tvärt om, både förkastligt och förtappelsebringande.

Om rättsstatshaveriet

Som bekant blev Marine LePen för några dagar sedan dömd för missbruk av EU-pengar. Förutom en fängelsedom och böter innebär domen att hon, om domen inte upphävs, inte kommer att kunna ställa upp i det franska presidentvalet 2027, ett val inför vilket hon i detta nu har starkast stöd i opinionsmätningarna. Domen har kritiserats både från höger- och vänsterhåll som varande politiskt motiverad. Vi kan också notera att den kritik USA:s president Donald Trump framfört mot domen har mötts av stark kritik av bl.a den franske premiärministern Francois Bayrou som påstår att det finns starka strävanden på många håll i världen att bygga en illiberal internationell rörelse vars mål är att "mänskliga rättigheter, rättsstat och demokratisk förståelse mellan nationer ska tillhöra det förflutna".

Detta måste bara vara något av det bästa exemplet på "nyspråk" vi har sett på länge! Detta som Bayrou tillviter bl.a. Trump är ju exakt det som "liberalerna" inom EU håller på med. I det system han företräder innebär "rättsstaten" att politiska motståndare fängslas och hindras att ställa upp i val på grund av (små) förseelser som aktörer som har "rätt" politiska åsikter kommer undan med. 

Nåväl. Jag ska ännu ge honom och EU en chans att bevisa att jag har fel. De senaste dagarna har det nämligen uppdagats ett betydligt större och mer graverande missbruk av EU-pengar. Det har visat sig att en rad klimat-NGO:er har använt medel avsedda för klimatarbete för att attackera och misskreditera politiska motståndare på högerkanten. Målet har varit att attackera kritiker av EU:s klimatpolitik genom diverse smutskastningskampanjer. Notera detta noga: Med pengar som var avsedda för en helt annan typ av verksamhet. 

Så, EU, upp till bevis! ÄR EU och de Europeiska länderna fortfarande en rättsstat? Om LePens förseelse var värd fyra år i fängelse och ett förbud att agera inom politiken torde detta vara värt, låt oss säga, kanske tio år i fängelse och ett livslångt förbud att verka inom någon NGO? 

Jag vågar hävda att detta kommer att resultera i en liten klapp på handleden och ett litet "aja baja!". Om ens det. Som det just nu verkar kommer media åtminstone att tiga ihjäl detta. Och med det skulle det så vara bevisat att domen mot LePen är politiskt motiverad och att EU inte längre uppfyller rättsstatskriterierna. 

Men som sagt, vi ska ge EU en chans att bevisa att jag har fel! 

Erik Vikström har fel

 För några dagar sedan damp en pappers-ÖT ner i vår postlåda. Jag läser vanligen ÖT endast digitalt, men när vi nu fick pappersversionen bläddrade jag ändå lite i den. Insändarsidorna är förstås fulla så här inför valen, men den insändare mina ögon fastnade på var Erik Vikströms "kommentar om präst och församling i Karleby". Där skriver han bl.a. att "Allt är rätt och bra med dem och med de ämbeten som de innehar" - syftandes på Karleby svenska församlings tre präster (som namnges med sina förnamn i insändaren). 

Vidare skriver han, om våra biskopar, att de "fått sina ämbeten eller uppdrag i enlighet med apostolisk sed ... Och därmed har de förbundit sig att slå vakt om en kristendom som i både tro och liv befinner sig i apostlarnas efterföljelse". 

Jag är övertygad om att Erik Vikström tror på det han skriver, men tyvärr har han fel. Vad gäller prästerna i Karleby svenska församling behöver vi konstatera att prästämbetet inte är ämnat för kvinnan, och därmed är det INTE rätt och bra med alla de tre nämna prästerna eftersom en av dem är kvinna. Någon kanske tycker att detta låter hårt, men så säger Guds ord, och det är vad vi har att hålla oss till. Oberoende av om vi är lekmän, präster, biskopar eller emeritusbiskopar. 

Det senare citatet är till viss del korrekt (det gäller de manliga biskoparna men inte de kvinnliga), men det stora problemet är att íngen av våra biskopar idag gör det de har förbundit sig att göra. Detta försummar Vikström noga att säga. 

Avsikten med Vikströms insändare är att försöka bevara kyrkans enhet (och förmå församlingsmedlemmarna att delta också i orätta gudstjänster i stället för att gå till missionsstiftets gudstjänster). Detta gör han genom att, igen helt felaktigt, påstå att "allt annat [än det att "Ty genom ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron var och när det behagar Gud] kommer i andra hand och får inte bli kyrkosplittrande". 

Orsaken till att Vikström har fel säger han själv i det följande när han citerar vidare från Augsburgska bekännelsen: "Därför är det för kyrkans sanna enhet tillräckligt och nog att vara ense i frågor om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten". 

För det första: Sakramenten förvaltas av en präst. Om denna präst inte är vigd enligt apostlarnas anvisningar (i detta fall: är en kvinna) är vi inte överens om sakramentens förvaltning i kyrkan idag. För det andra, och detta är oerhört viktigt, finns det idag i vår kyrka två olika religioner som existerar sida vid sida. Den ena, som kyrkan i alla tider har bekänt sig till, talar om synd och nåd, lag och evangelium. Den andra, som merparten av våra biskopar bekänner sig till, kallar inte längre synden för synd och har därmed också underkänt nådens evangelium som den enda vägen till gemenskap med Gud. 

Biskoparnas och kyrkans lednings avfall från sann, biblisk kristendom är tyvärr så allvarligt att det motiverar ett avståndstagande från dem och alla de präster som går på samma linje och inte tar avstånd från biskoparnas villoläror. Med andra ord är biskoparnas avfall kyrkosplittrande, oberoende av om Erik Vikström försöker påstå något annat. Helt enkelt för att detta inte längre handlar om några "för vår tro sekundära saker". Varken när det gäller ämbetet och framför allt inte när det gäller förkunnelsen. 

Vi befinner oss just nu i en situation som inte kan fortgå. Många folkkyrkomedlemmar "röstar med fötterna" och söker sig bort från en fallen kyrka. Jag förstår varför Erik Vikström inte gillar detta, men även han borde inse att falsk lära är inget annat än livsfarlig. Då talar vi dessutom inte om vårt jordiska liv utan om det eviga livet.   

Om tullarna

Så gick det som jag befarade, men inte riktigt trodde. USA slår EU med 20% importtullar (och andra länder med ännu större tullar). Jag hade räknat med att också detta var något som Trump bara viftade med för att få en bättre förhandlingsposition, men tydligen inte. 

Dessa tullar är förstås helt i linje med Trumps "America first"-agenda - liksom de är helt i linje med den alltid närvarande amerikanska okunskapen om allt som ligger bortom deras egen horisont. 

Motiveringen för tullarna är att USA har "behandlats illa" av sina handelspartners. Enligt uppgift ska det heta att "USA spelar helt enligt regelboken medan andra länder använder sig av bl.a. barnarbetskraft". Som sagt är detta ett uttryck för att amerikanerna överlag inte klarar av att se längre än sin mycket begränsade horisont. I själva verket har Europa betydligt striktare regler gällande hur företag behandlar sina arbetstagare, men detta är antingen helt obekant i USA eller så menar man "over there" att det som USA gör är den riktiga måttstocken och om någon gör mera eller bättre så spelar det ingen roll i sammanhanget. 

---

Detta med tullar är förstås i och för sig inget nytt. Redan Biden-administrationen införde handelstullar för att försvara den egna industrin, men dessa tullar är i en helt annan storleksklass och drabbar mycket bredare. Sedan är givetvis också det faktum att det är Trump som ligger bakom något som också retar speciellt europeiska politiker och som triggar till motåtgärder. 

Frågan är nu vad som kommer att ske. Uppenbarligen kommer Trump-administrationen att fullfölja sina planer gällande tullarna, och jag har svårt att se hur detta inte skulle leda till någon form motåtgärder och ett därpå följande handelskrig. Detta handelskrig kommer att drabba världsekonomin negativt, men hur negativt är väl bara något vi kan försöka gissa oss till. Hur som helst får vi anta att följderna kommer att drabba små aktörer mera än de stora. Det är som när två slåss på skolgården: Ingen klarar sig utan skavanker, men den större brukar vanligen klara sig undan med mindre skador. 

Hur som helst är detta en mycket tråkig utveckling.  

Intressant artikel

Kyrkpressen har publicerat en intressant artikel angående kreationism på sin webbplats idag. Tyvärr genomsyras artikeln av ett illa dolt förakt för kreationismen (och delvis även för de som står för denna), börjandes från rubriken där kreationismen framställs som något som "bubblar" (och jäser) i stiftet. Men om man klarar av att bortse från detta ger artikeln en hel del. Framför allt får man anta att den kommer att ge upphov till en hel del reaktioner.    

Jag noterar att det är tre Essebor och två Larsmobor som intervjuas i artikeln och att alla de intervjuade har väckelserörelsebakgrund i någon form. (Fyra av de fem har, för att nämna det, predikat i Ytteresse bönehus åtminstone någon gång det senaste decenniet.) 

Det är anmärkningsvärt att det nästan krävs att man går till väckelserörelserna idag för att hitta personer som vill och vågar stå upp för en så självklart kristen grundsanning som det att Gud har skapat världen. Detta är ju något som borde vara en fullständig självklarhet för den som bär det kristna namnet, men tyvärr är det inte så längre idag. LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist säger detta klart och tydligt: "Varje söndag när vi samlas till gudstjänst så läser vi ju ”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige, himmelens och jordens skapare”. Om man inte tror på Gud som Skapare ska man inte läsa trosbekännelsen." Eller med lite andra ord (jag minns inte vem som sade det), då gällande kyrkans präster: "Den som måste sätta fingrarna i kors bakom ryggen när han läser trosbekännelsen ska inte vara präst".

Varför inte, kanske någon frågar? Vi hittar svaret i LFF:s rapport kring framtiden i kyrkan som även citeras i artikeln: "[Genom att] anpassa sig till sekulära dogmer [som] utvecklingsläran [har kyrkan] förlorat den bibliska auktoriteten att stå upp till försvar för kristendomens grundsanningar”.  

Det är precis så det fungerar, och detta är en stor orsak till att kyrkan har spelat ut sig själv och tillåtit sig att bli irrelevant för många människor idag. För vem behöver en "förkyrkligad" version av världens sätt att se på tillvaron? Om vi får samma sak genom att slå upp söndagens tidning när vi sitter vid frukostbordet, varför skulle vi då gå till gudstjänsten? 

---

Jag skrev ovan att Kp:s artikel, trots den negativa grundtonen, ger en hel del. Det bästa med artikeln är att fem predikanter/väckelseledare ges en plattform där de får och kan presentera ett stabilt alternativ till den bittra skapelseförnekelse som ljuder i de flesta kyrkorna i vårt stift idag. Det ska Kp ha en eloge för. Trots allt. 

 

Mera totalitarism

 Jag skrev i den förra texten att Europa, främst då Västeuropa, stadigt är på väg mot en ny form av totalitarism. Yttrandefriheten, och därmed demokratin, är allvarligt hotad. När vi dessutom lägger till de fall av rättslig förföljelse och diskvalificerande av högerpolitiker som blir allt vanligare börjar bilden framträda allt tydligare. Försöken att stoppa Donald Trump på rättslig väg i USA misslyckades, men i Rumänien bestämde valmyndigheten att höstens presidentval skulle tas om när "fel" kandidat vann den första omgången. Sedan stoppades högerns Calin Georgescu helt från att delta i det nya valet. Nu har samma sak skett också i Frankrike där en domstol, på helt tydligt politiska grunder, stoppar förhandsfavoriten, högerns Marine LePen, från att delta i presidentvalet 2027. 

Som sagt tar jag inte ställning till Gerogescu, och inte heller nu till LePen, eller till det åtal som har väckts mot den senare, men det är helt tydligt att vi just nu ser något hända i Europa (och i västvärlden) som inte har hänt på nästan 100 år. Alltså att vad vi har vant oss att betrakta som stabila demokratier på punkt efter punkt överger demokratin och hemfaller till en slags totalitarism. 

Att detta sedan sker under förespegling att "rädda demokratin" kanske lurar en del, men de som har ögon att se med luras förstås inte av detta.

I ett samtal med en vän och broder i lördags konstaterade jag att min nästa bok (alltså sedan jag förhoppningsvis får ut den som börjar vara färdig) kommer att vara en dystopi. Problemet är bara det att verkligheten just nu håller på att bli sådan att vi inte behöver fantisera fram en dystopi. Vi håller nämligen på att gå rakt in i en sådan framtid. Med seende ögon som ändå inte ser och hörande öron som ändå inte hör.