Uppståndelsen, ett historiskt faktum!

”Kristus är uppstånden!” ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”

Så hälsar idag kristna världen över på varandra. Påskdagen, och dess morgon, är kristenhetens största och gladaste fest. I centrum av påskfirandet står den tomma graven, alltså det faktum att Jesus verkligen är uppstånden. ”Sannerligen uppstånden”. En sanning. Ett faktum. Ett historiskt sådant, dessutom. Uppståndelsen är det absolut centrala i den kristna tron, och med denna står eller faller hela kristendomen. Faller i fall att den inte skulle vara ett historiskt faktum, alltså.

I motsats till alla andra religioner är den kristna trons grunddokument, alltså Bibeln, väldigt noga med att ge såväl tids- som platsangivelser för de centrala händelserna. Detta gäller då i synnerhet allt som har med Guds Messias, Jesus Kristus, att göra. Det reds noggrant ut vem som regerade när han föddes (det var ju det enda tillförlitliga sättet att ange tidsramar för historiska händelser vid denna tid), likaså vem som var ”in office” när han dömdes och avrättades. Dessa händelser, som är så oerhört avgörande för den kristna tron, knyts till det historiska skeendet, till historieflödet, på ett sätt som visar att de som bar vittnesbörd om det skedda inte var rädda för att de som hörde deras vittnesbörd skulle granska deras uppgifter. Tvärtom var just detta avsikten med dessa tidsangivelser. Den som tvivlade på vittnesbördet kunde höra sig för, ta kontakt med de som hade varit där just då.

Detta gäller på ett alldeles speciellt sätt det som Paulus skriver och säger. När han skriver om uppståndelsen ger han klara och tydliga uppgifter om vem som hade sett den uppståndne – detta för att de som tvivlade på hans ord själva skulle kunna höra sig för och få hans uppgifter bekräftade. När Paulus står anklagad inför kung Agrippa i Caesarea säger han de oerhört intressanta orden ”Vad jag säger är sant och förnuftigt. Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok.” (Apg 26:25-26)

Paulus låter här förstå att alla som ens lite har följt med vad som har hänt under de senaste åren – Jerusalem var, ska vi minnas, centrum för judarnas religiösa liv, och på påsken var staden full av judar från alla hörn av världen – var bekanta med vad som hade hänt och det som är grund och startskott för den kristna tron. Det som skedde, alltså Jesu död och uppståndelse, skedde inte i någon okänd avkrok på någon odefinierad tid, utan i centrum av judarnas värld, på den största av högtider. På en namngiven plats, vid en speciell tidpunkt.

Den som vill ha mera bevis för Jesu uppståndelse hittar också dessa i Bibeln. Det har höjts röster som påstår att evangeliernas, och brevens, skillnader i redogörelserna för dessa händelser skulle vara ett bevis för att det hela är ett påhitt. Faktum är att det är precis tvärtom! Det som hände var något oerhört och budskapet om det skedda spred sig i den dåtida judiska världen. Kunskapen om det skedda vara allmängods, och den bevarades på olika håll och i lite olika form. Observera dock att de centrala uppgifterna är likadana i alla olika källor som finns bevarade! Detta, att detaljerna skiljer sig en aning – eller rättare sagt: Olika källor har bevarat lite olika detaljer av händelserna för eftervärlden – ger vittnesbördet större tyng och trovärdighet. En stor konformitet, däremot, skulle tala mot sanningsanspråken.

Sedan har vi uppgifterna i evangelierna om att det var kvinnorna som först upptäckte den tomma graven. Detta är en detalj som idag ofta förbises - eller ännu hellre görs till ett problem emedan Paulus i sin uppräkning av uppståndelsens vittnen inte nämner dessa kvinnor. Det vi bör notera här är att ifall evangelisterna skulle ha fantiserat ihop detta med uppståndelsen och velat göra sin historia så trovärdig som möjligt, ja, då skulle de INTE ha satt kvinnor som de första vittnena till den tomma graven. Detta helt enkelt för att kvinnors vittnesbörd vid denna tid inte var juridiskt giltiga. (Detta är också orsaken till att Paulus inte har med kvinnorna i sin uppräkning.)

Så har vi också apostlarnas vittnesbörd. De som var med under hela denna fruktansvärda påskhelg och på nära håll såg det som skedde. De som garanterat visste vad som hade hänt och som, om några, skulle ha kunnat veta om uppståndelsen var en lögn. Av de tolv dog elva martyrdöden. Ingen av dem förnekade att Jesus skulle ha uppstått – inte ens inför hotet om en plågsam död. Avsaknaden av uppgifter i historiska källor är inget bra bevis för någonting, men i detta fall kan man faktiskt också anföra detta som ett bevis: Om de som bekämpade den kristna tron skulle ha fått ens en av apostlarna att erkänna att uppståndelsen var ett påhitt, ja att ens lite sväva på målet när det gäller uppståndelsens historicitet, så skulle denna uppgift garanterat ha använts i kampen mot den växande kristna kyrkan. Men något sådant finns ingenstans i det historiska materialet.

Hur vet vi att påsken närmar sig, frågade Timo Soini på sin blogg för ett par dagar sedan. Han svarar själv på sin fråga: Det vet vi när de stora tidningarna tar in artiklar där hedningar på sätt eller annat ondgör sig och ifrågasätter den kristna trons grunder och bärande uppgifter. (Min översättning) Så är det. Alltid kring jul och påsk tar varje tidning med ens lite självaktning in åtminstone en artikel som på något sätt försöker slå undan benen på de historiska uppgifterna som ligger till grund för den kristna tron. Oftast med gamla och redan många gånger motbevisade uppgifter, men dock.

Min fråga idag blir att varför ska det vara så svårt att tro på uppståndelsen? Eller med Paulus ord i hans tal inför kung Agrippa i Apg 26: ”Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?”  Tvivlet och skepticismen här bygger, har jag för mig, oftast på det felgrepp som applicerar den empiriska vetenskapens förnämsta grundlag, alltså det att en sak som en gång har hänt ska kunna upprepas i laboratiorieförhållanden, på dessa händelser. Lite karikerat kunde man säga att denna vetenskapliga grundlag säger att det som bara har hänt en gång inte alls har hänt. Men då missar man det faktum att detta ÄR något som bara ska ha hänt en gång. Att Jesu person, hans liv, död och uppståndelse är något fullkomligt unikt som bara ska hända en gång. Något som bara behöver hända en gång.

 Ja, eller så handlar det kanske om att man helt enkelt VILL att detta aldrig ska ha hänt. För om detta verkligen har hänt, ja, då tvingas man ompröva både det ena och det andra. Så därför vill man förneka det, därför är det bekvämast att förneka det. Även om det innebär att man kanske inte riktigt våga syna bevisen. Detta kunde ju leda till att man tvingas börja ompröva sin ståndpunkt – och i förlängningen hela grunden för sitt liv, sitt tänkande och sina livsval. Detta blir helt enkelt för jobbigt! Därför är det bäst om Jesus stannade i sin grav.

Men nu har Kristus uppstått från de döda! Det finns många stora men (uttalas ”män”)i denna världen, men detta är det största av dem alla. MEN nu har Kristus uppstått. Detta förändrar allt. Detta får historien att vända. Detta löser och friköper alla syndens trälar som lever sina liv i fruktan för den obevekliga och oundvikliga döden. I och med denna Kristi uppståndelse bryts dödens makt. I och med Kristi uppståndelse, som den förste, öppnas också för oss en väg ut ur vår grav.

För Kristus är sannerligen uppstånden!

Bloggar i stilla veckan: History is His Story

I den förra texten skrev jag att målet för Guds frälsningsplan var att frälsa den i synd fallna människan och igen öppna en väg för henne till Guds gemenskap. Detta gjorde han i och genom Golgata. Men detta gick inte att göra bara så där, utan genom hela historien förberedde Gud detta golgataverk. Detta förberedande arbete innebar att Gud bevarade sitt ord bland människorna. (Börjandes från det ”protoevangelium” jag citerade.) Först bland några få som han utvalde, sedan genom ett egendomsfolk som han på samma sätt utvalde just för detta syfte.

Åt sina utvalda gav han sedan, under århundradena, vartefter mera information om var, när och hur detta ”krossande av ormens huvud” skulle ske. Gud förberedde helt enkelt mänskligheten för sitt inträde i världen och för den allt avgörande frälsningsgärningen som han själv i Jesus Kristus skulle utföra ”när tiden var inne”. Jesu födelse, hans liv och hans lidande och korsdöd är i denna mening hela historiens kulmen och brytningspunkt. Allt som hände före detta såg fram emot och förberedde detta, och allt som händer efter har sin motivering och är följder av det som hände där och då. Golgata är liksom den "spik" som hela historien är upphängd på.

Det är i ljuset av detta vi ska se på alla de grymheter och alla de krig som omtalas i gamla testamentet – liksom vi ska se på alla de grymheter och alla de krig som har drabbat mänskligheten efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Gamla testamentets grymheter var en följd av människornas uppror mot Gud och alla de grymheter Gud beordrade sitt folk att göra mot andra folk var till för att beskydda och bevara Guds utvalda folk från att assimileras av de omkringliggande folken och deras gudsfrånvändhet. Allt detta för att det skulle finnas ett folk som var berett att ta emot Guds Messias när tiden var inne för honom att träda in i historien. För att Guds frälsningsplan skulle kunna genomföras och vi människor återföras till Guds gemenskap. Detta var helt enkelt vad som krävdes. Inte mera och inte mindre utan precis detta.

History is His Story, brukar det heta på engelska, och så är det. Hela mänsklighetens historia ska ses utifrån Golgata-perspektivet. Gör vi inte det blir vår historiesyn förvrängd och vi kommer att missförstå det historiska skeendet. Detta gäller i allra högsta grad det som skedde före Golgata, men också det som skedde, och sker, efter Golgata. Allt är en del av Guds plan med mänskligheten. Guds frälsningsplan. Alla grymheter som har skett och som sker, de har sitt ursprung, inte i Gud och hans vilja, utan i människans gudsfrånvändhet och i hennes ondska. Dessutom får vi räkna med att mycket av det onda vi ser handlar om fiendens försök att förhindra och omintetgöra denna Guds goda frälsningsplan. Idag kan han inte längre hindra själva Golgata-gärningen, men han kan hindra människor att få del av det goda Gud i och genom Golgata vann åt alla människor. Därför ”rasar hednafolken” ännu idag och gör upp planer mot Gud och hans smorde. (Ps 2) För att denna världens furste vill hindra människorna från att få del av Guds frälsning.

Tro det eller ej, men detta är orsaken till alla krig och allt elände som vi människor ställer till för oss. Vi tror kanske att det handlar om pengar, naturtillgångar och makt, men ytterst handlar det om människornas ondska och om att själafienden vill förhindra människor att få del av Guds nåd och hans frälsning. Du kan tänka på detta också när du läser dagstidningarna och fundera på hur dagens krig och kriser kan tänkas vara en följd av själafiendens uppror mot Gud och hans Smorde. Också till exempel det som sker i Ukraina idag. 

  

  

Bloggar i stilla veckan: Planen

Gud är alltså helig, rättfärdig, kärleksfull och nådig. Som vi har sett har Gud handlat i historien utifrån dessa egenskaper, och framför allt då utifrån det att han är en nådig Gud. Guds plan med mänskligheten var, och är, att återskapa den gemenskap mellan Gud och människa som fanns före syndafallet. För att kunna göra detta behövde han själv gå in i det att vara människa och leva ett heligt, rättfärdigt och fullständigt kärleksfullt liv här på jorden. Detta gjorde han i Jesus Kristus. När så denne ende som verkligen hade förtjänat himlen gick in under mänsklighetens samlade syndaskuld och led det straff som denna synd hade förtjänat öppnades en väg för oss människor tillbaka till Guds gemenskap.

I Jesus låter Gud summan av all den grymhet och allt det våld som finns på jorden drabba sig själv. Observera nu detta mycket noggrant, för detta är själva nyckeln till frågan om de grymheter och allt det lidande som omnämns i Gamla testamentet! Gud ställer sig här, i Jesus Kristus, inte över de grymheter som har drabbat människosläktet på grund av syndafallet, utan han ställer sig mitt i det och låter det värsta drabba sig själv. Vi kan, tror jag, aldrig ens komma nära att förstå vilken uppoffring och vilket lidande det måste innebära att den fullkomligt syndfrie och helige görs till ett med synden, vilket alltså sker i och med Getsemane och Golgata. Jesu offer är och förblir, till denna del, något så oerhört att vi aldrig ens kan komma nära att föreställa oss hur stort det är.

Men likväl är han villig att göra detta offer för vår skull. För oss återstår då bara att ta emot den gåva han räcker oss, och när vi människor i tro accepterar Kristi ställföreträdande lidande för våra synders skull får vi som gåva den helighet och rättfärdighet han har. Då blir vi, som i oss själva är syndiga och orena, i Guds bokföring tillräknade Kristi helighet och renhet. Då blir vi, som i oss själva är orena och värda fördömelse, rena och rättfärdiga och värda himlens härlighet. Av Guds nåd, för Jesu Kristi skull. Detta är något så stort och så oerhört att vi inte kan begripa det fullt ut. Likväl får vi tro det, och ta emot det för egen del. För det var för dig, och för mig, Gud i Jesus Kristus gav detta offer.   

Detta var målet för Guds frälsningsplan: Att frälsa den i synd fallna människan och på nytt öppna en väg till Guds gemenskap. Men för att denna plan skulle kunna förverkligas behövde Gud göra en hel del förberedande arbete. Detta förberedande arbete började redan strax efter syndafallet när Gud kastar ut de första människorna från sin härliga närhet och utestänger dem från sin gemenskap. I 1 Mos. 3:15 kan vi läsa det så kallade ”prooevangeliet” där Gud för första gången berättar hur han kommer att reda upp det elände som människan genom sin olydnad, sin synd, har ställt till med. Gud säger till ormen: ” Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.”

Denna urgamla profetia går sedan i uppfyllelse på den första långfredagen. I och med sin korsdöd krossar Jesus ”ormens huvud” och hans hittills orubbliga makt över oss människor bryts. I Jesu korsdöd öppnas vägen till livet för oss människor.  

Bloggar i stilla veckan: Nåden

Guds nåd är det centrala begreppet i den kristna tron. Guds nåd handlar, i likhet med Guds kärlek, inte endast om vad Gud har gjort och vad han gör, utan om vem han är. Nåden och barmhärtigheten flödar fram ur Guds person, ur hans natur. Allt Guds handlande med oss människor, ja med hela mänskligheten, ska därför ses ur nådens synvinkel. Eller rättare sagt: Allt som Gud gör med oss människor gör han för att han är en nådig och barmhärtig Gud. Vi kunde säga att nåden motiverar allt hans handlande med oss människor.

Av nåd skapade Gud världen och oss människor . I nåd valde han ut ett av jordens alla folk till sitt egendomsfolk. Av nåd bevarade han detta folk från att sugas upp och tuggas sönder av den synd, orenhet och gudsfientlighet som fanns runt omkring det – och även inne i detta utvalda folk. Av nåd blev han själv född in i detta folk som ett litet barn för att leva ett heligt och syndfritt liv. Av nåd gick han, som den ende rättfärdige och helige, in under mänsklighetens samlade syndaskuld och bar denna upp till korset och sonade all denna syndamängd. Av nåd uppstod han, som den förste, till ett helt nytt liv. Av nåd for han tillbaka till Fadern och sände därifrån sin helige Ande för att skapa och breda ut tron på Jesu försoningsgärning bland människorna på jorden. Av nåd grundade han sin kyrka på jorden, och av nåd har evangeliet om syndernas förlåtelse fått sprida sig över hela jorden oss människor till frälsning. Av nåd kommer Jesus en dag att återvända för att döma både de som då lever och de som är döda. Av nåd kommer alla som vill att få gå in i Guds härlighet och tillbringa evigheten tillsammans med honom.

Vi människor kan inte egentligen inte alls förstå detta med Guds nåd. Detta för att nåden helt enkelt är fullkomligt förnuftsvidrig. Det att Gud inte ger oss det vi har förtjänat, utan det han har förtjänat åt oss – det är något som vi människor inte alls kan begripa oss på. Ja, det är så galet att vi kan tycka att det t.o.m. är fullkomligt orättvist. När Jesus introducerar nåden som förhållningssätt visar han samtidigt, i liknelsen om arbetarna som jobbade olika länge men alla fick samma lön - alltså den denar som var utlovad – hur vi människor reagerar inför detta. De som hade jobbat hela dagen i det varma solskenet började protestera mot att de som bara hade jobbat en timme fick samma lön som de fick. Ändå fick de inte mindre än vad de hade blivit lovade, det var bara det att de andra fick sin lön av nåd, och då blev det, ansåg de, fel. För så här fungerar det nämligen inte bland oss människor.

När människor får styra och ställa får vi, i bästa fall, vad vi har förtjänat. Absolut inget mera, men ofta bra mycket mindre. Därför klarar vi helt enkelt inte av att förstå detta med Guds nåd. Än mindre skulle vi ha klarat av att själva komma på en sådan tanke att Gud av nåd ger oss allt det vi behöver och innerst inne längtar efter. När människan själv har försökt tänka ut hur detta kunde tänkas fungera har hon alltid kommit fram till att människan ska göra än det ena, än det andra för att förtjäna Guds välvilja. Därför handlar alla världens religioner om vad människan ska göra: Gärningar, offer och olika gåvor för att blidka den gud man har skapat åt sig själv. Den kristna tron är här det stora och lysande undantaget. Den handlar inte om vad människan ska göra, utan den handlar om vad Gud har gjort. Av nåd.

Ser du den oerhörda skillnaden?

Bloggar i stilla veckan: Kärleken

I fråga om kärleken gäller igen samma sak som i fallet med heligheten och rättfärdigheten. Gud inte bara definierar vad sann kärlek är, utan han är själv kärleken. Kärleken handlar inte i första hand om vad Gud gör, utan om vad Gud är. Kärleken sitter så att säga i hans natur. Dessutom är Guds kärlek en kärlek som sätter objektet för kärleken, alltså människan, främst. Guds kärlek är en fullständigt osjälvisk kärlek, en kärlek som inte är beräknande och inte väger in och räknar med den egna fördelen. Gud älskar oberoende av vad det kostar honom, och oberoende av vad han kan tänkas få igen för denna kärlek han ger oss människor.

Denna fullkomligt osjälviska kärlek ser vi förverkligad framför allt i Jesus och i hur långt han var villig att gå i sin kärlek för att vinna oss människor för Gud och för Guds rike. Han gav upp himlens härlighet när han lät sig födas som ett litet barn in i denna grymma värld, och sedan gick han, den ende som lyckats leva ett fullkomligt liv och därmed den ende som förtjänat himlen, in under vår syndaskuld och bar den i sin egen kropp upp till korset. Han tog vårt syndastraff på sig och dog i syndares ställe. Detta är själva urbilden av vad sann och äkta kärlek är och hur den handlar. Allt Guds handlande med oss människor sker av och i kärlek. I detta sammanhang får vi tillägga: Även det som omnämns i gamla testamentet och som i våra ögon kan te sig både grymt och våldsamt. Mera om detta i övermorgon.

Kärleken sitter alltså i själva Guds natur. Den är vad han är, helt enkelt. Vi människor vill så gärna tro att vi vet vad sann kärlek är och hur den fungerar, men faktum är att när det gäller mänsklig kärlek så finns alltid själviskheten med på åtminstone ett hörn. Vår kärlek frågar inte endast vad vi kan ge utan också vad vi kan få. Dessutom, när vi försöker definiera vad som är kärlek och kärleksfullt, kommer alltid den blindhet vi nämnde under de två tidigare punkterna att ställa till bekymmer för oss. När vi inte vet vad som är bäst för människan, vad som är rätt och vad som är sant, ja, då kommer vi också - i kärlekens namn och i tron att vi gör det rätta, det sanna och det som är bäst för våra medmänniskor - att handla kärlekslöst. Bilden av föräldern, som i en missriktad och fullständigt befängd ”kärlek”, tillåter sitt barn att sätta handen på den heta kokplattan för att det är vad barnet vill göra är mycket talande.