"Moskébygge med förbehåll"

I ledaren i fredagens ÖT skriver Henrik Othman om byggplanerna för stormoskén i Helsingfors. Ledaren, som går under rubriken "Moskébygge med förbehåll", listar de problem som ett så här stort byggprojekt för med sig. Bland annat talar han om problemen med finansieringen och de bindningar denna finansiering kan medföra. Andra problem Othman nämner är bl.a. risken att moskén blir en kanal för radikal, politiserad islam. Dessutom skulle givetvis andra muslimska inriktningar inte få tillträde till stormoskén. De problem som finns i anslutning till detta projekt leder Othman till att konstatera att "Ett så monumentalt inslag i stadsbilden måste man – som också Jan-Erik Andelin skriver i HBL – kunna ifrågasätta utan att vara mot islam eller ­religiös mångfald, lika lite som den som var emot Guggenheimprojektet kunde anklagas för att vara fientligt inställd till konst." Vidare konstaterar han att "Moskén måste kunna diskuteras förutsättningsfritt och utan affekt men med öppet sinne för kritiska­ frågor." Det är värt att notera att det ännu, i denna sena tid, går att säga på detta sätt.

En kritisk synpunkt som Othman inte lyfter fram, men som borde undersökas noggrant innan något byggbeslut tas, är på vilket sätt ett dylikt moskébygge skulle inverka på islams (läs: Imamernas) syn på Finland. Det är nämligen ett välkänt faktum att muslimer genom historien har byggt moskéer som ett tecken på att ett område/ett land har erövrats från fienden. När väl en sådan moské är byggd på ett område förändras givetvis synen på området. Området går från ett område som ska erövras (minns att islams mål har varit och fortfarande är att lägga hela världen under muslimskt styre) till ett område som är erövrat. Gäller detta synsätt också här i detta fall, och vilka följder får detta i så fall för Finland och muslimernas syn på vårt land och på oss som folk? Jag fruktar att ett moskébygge i Helsingfors kan få (än så länge fördolda) följder som vi inte vill att det ska få.

Några reflektioner

Jag hade i onsdags förmånen att få vara med på ett tillfälle där framtiden i kyrkan diskuterades. Jag behöver kanske inte berätta vilket sammanhanget i övrigt var, bara att det inte var en plats där jag själv är aktiv. Dock har jag många vänner och bröder och systrar i tron på Herren Jesus där. Jag var alltså enbart med som observatör, om vi säger det så.

Trots att det är en svår tid och trots att vårt läge som kristna i vår kyrka är ytterst trängt var detta en samling som var glädjande på många sätt. Jag kunde konstatera att det finns en klarsyn angående situationens allvar och en stark vilja att stå fast på Guds ords grund också i andra sammanhang i vår kyrka. Det talades klarspråk på detta möte, och det gläder mig också. Det är alltså på annat håll än här på denna blogg som t.ex. biskopen i Borgå kallas för den villolärare han är och man har insett att Kyrkpressen idag har en klar och tydlig hbt-agenda.

Jag var alltså med som iakttagare, men det hindrar mig kanske inte från att göra vissa reflektioner. På samlingen talades det om vikten av att bevara enheten bland de troende inom det sammanhang som detta gällde. Detta är förstås viktigt, och jag tror att det viktigaste om och när vi ska bevara en enhet i något som helst sammanhang i dessa tider och när kyrkofrågan behandlas är det att vi låter kärleken råda och ser till att vi inte glömmer bort barmhärtigheten gentemot varandra. Detta speciellt när vi, vilket troligen är helt oundvikligt, kommer till olika svar på frågan om, och hur länge, vi kan vara kvar i en kyrka som håller på att göra andlig konkurs. Det är en oerhört svår situation vi tvingas leva med, och det finns inget sätt att handla som är absolut rätt eller absolut fel. Det sista vi kan, och får, göra i denna situation är att börja döma ut varandra och de val vi träffar. Om vi gör så kommer enheten att lida och i värsta fall gå om intet. Det finns tragiska exempel på hur illa det kan gå med enheten om och när vi glömmer bort barmhärtigheten här.

Sedan betonades, med rätta, vårt ansvar för framtiden och för våra barn och våra barnbarn. Vi kan inte sitta overksamma och mena att situationen nog reder upp sig på något sätt. Det kommer den nämligen inte att göra. Om, och när, situationen ändrar så ändrar den till det sämre. Därför behöver vi agera. Hur vi ska agera är givetvis en svår fråga, men den behöver tas under bearbetning. Det glädjer mig att det rör på sig på flera olika håll inom det väckelsekristna landskapet när det gäller detta. Men jag skulle ändå vilja bredda perspektivet en aning. Vi har ett ansvar för vårt sammanhang, det är förstås sant. Men inte bara det. När vi ser på Finland idag och betraktar det ur ett kristet perspektiv ("Den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga") så inser vi ganska snart att biskoparna och kyrkans ledning inte tar det ansvar för att föra stafettpinnen vidare som de är ålagda att ta. När de inte tar detta ansvar, vem ska då göra det? Jo, det är vi som får lov att göra det. Alla vi, i olika sammanhang, som vill stå på den klippa som heter Guds ord. Om det i framtiden ska finnas någon sann kristen tro i Finland så är det, rent mänskligt sett, vi som ska göra det. Det är vi som ska bära stafettpinnen vidare. När biskoparna och kyrkans ledning sviker måste vi ställa oss i gapet.

Så en sista sak. Jag misstänker att biskoparna och kyrkans ledning tror att de kan fortsätta på den förskingringsväg som de har slagit in på utan att det får några följder. Att de kan nonchalera väckelsens folk och t.ex. fortsätta att förhindra våra unga män från att få prästvigning. "De kommer ändå att fortsätta att vara med. Inte far de någonstans. Till sist anpassar de sig nog." Låt detta sägas så tydligt som det bara går: Inget kunde vara mer felaktigt! Här gör biskoparna och kyrkans ledning en fatal missbedömning, en missbedömning som kommer att få djupa och allvarliga konsekvenser. Speciellt på de orter och i de församlingar där väckelserörelserna är starka.

Mera om bön

Texten om bönesvar ledde till en diskussion som var mycket avslöjande. När den kristna trons kritiker närmar sig detta ämne (alltså bönen) tenderar det att bara bli så fel. Dessa får ofta bönen till att vara en automat som man sätter in en önskan i eller ett sätt att kommendera Gud att göra olika saker. Eller rättare sagt: Så menar de att vi ser på bön. Så byggs det en halmdocka som de kan skjuta ner genom att t.ex. efterlysa (eller visa på) undersökningar som visar att bönesvaren uteblir lika ofta som de kommer. Eller så kommer de dragandes med pseudoauktoriteter som Hitchens eller Dawkins och något förklenande som dessa sagt om bönen.

Det kritikerna missar fullständigt är att bönen inte är någon önskeautomat eller något redskap för att kommendera Gud att göra si eller så. Bönen är hjärtats samtal med Gud och som sådant ett uttryck för den gemenskap som ett Guds barn får ha med Gud. Givetvis finns det också löften, och stora löften, knutna till bön i Jesu namn, men bönens innersta väsen är ändå inte detta med svaren. Bönen handlar först och främst om en innerlig gemenskap mellan den kärleksfulle Fadern och hans dyrt köpta och högt älskade barn. Bönens största vinst är inte de svar vi får (för vi får alltid svar!) utan vinsten är gemenskapen och vad denna kärleksgemenskap gör med oss människor. I denna gemenskap förvandlas vi människor så att vi bland annat klarar av att ta också ett nej på våra böner. I bästa fall kommer vi också att förstå varför svaret blev ett nej. I själva verket är det ju faktiskt så att ett nej många gånger kan vara värdefullare för vår inre människa än aldrig så många ja.

Detta är förstås inget som går att mäta i någon förment avslöjande undersökning, och detta är inte heller något som den som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus kan förstå. Någonsin.

Till sist ett citat från Luthers stora katekes om just bönen som du/vi kan fundera kring: "Ty genom åkallan och bön blir Guds namn ärat och brukat till själens gagn".

Allvarlig kompetensbrist i högsta förvaltningsdomstolen

Igår berättade Iltalehti om hur högsta förvaltningsdomstolen i Finland återbördat ett avgörande i en asylansökan till Helsingfors förvaltningsdomstol för nytt avgörande. Den 29-årige iranske mannen hade i den lägre rättsinstansen beviljats asyl på den grunden att han i Finland konverterat till den kristna tron och att han därför riskerade förföljelse och t.o.m. döden ifall han skulle ha sänts tillbaks till Iran. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att detta beslut bör omprövas eftersom den lägre rättsinstansen inte tillräckligt noga undersökt äktheten i den iranske mannens omvändelse.

Är det någon annan än jag som tycker att detta börjar få rent parodiska drag? Ska, och kan, en domstol avgöra äktheten i en människas omvändelse? Givetvis inte, och alla som vet och förstår vad detta handlar om inser också att detta heller inte är nödvändigt. Men det förstår inte högsta förvaltningsdomstolen. Uppenbarligen finns det således en allvarlig kompetensbrist i nämnda domstol.

Det avgörande i detta fall är nämligen inte äktheten i mannens omvändelse, utan det allt avgörande är det faktum att mannen har mottagit det kristna dopet. Om och när denna man tvingas återvända till Iran kommer mullorna inte att fråga honom hur allvarligt menad hans omvändelse är/var. De kommer att fråga honom om han mottagit det kristna dopet, och när han svarar ja är saken avgjord. Det är synnerligen allvarligt, och en mycket grov försummelse av högsta förvaltningsdomstolen, att inte hålla sig informerad om hur dessa saker fungerar. Det är nämligen en människas liv vi talar om här.

Samtidigt är det inte så konstigt att högsta förvaltningsdomstolen inte är medveten om dopets innebörd och dess betydelse. I detta speglar domstolen bara folkets okunskap. Det är nämligen tyvärr så att den vanlige finländaren inte heller har förstått hur oerhört avgörande och stor sak det kristna dopet är. Vi förstår inte att uppskatta dopet, inte ens för egen del, och det finns som sagt en utbredd okunskap om vad dopet innebär och hur betydelsefullt det är. Här finns det rum för stora förbättringar – och dessa förbättringar kan faktiskt åstadkommas med mycket enkla medel. I år firar vi 500-årsjubiléet av reformationen. Då kunde, förslagsvis, alla döpta finländare sätta tio minuter av sin dyrbara tid på att läsa vad reformatorerna skrev om dopet. T.ex. i den Augsburgska bekännelsen eller, om man kan tänka sig att sätta lite mera tid på saken, i Luthers stora katekes. Åtminstone kunde man förvänta sig att medlemmarna i högsta förvaltningsdomstolen skulle göra det. Detta kunde åtgärda den allvarliga kompetensbrist de lider av.

Årshögtid och bokloppis i Esse

Denna helg (22-23/4) firar SLEF:s norra distrikt sin årshögtid i Esse. Festligheterna har reformationstema, och programmet ser ut som följande:

Lördag kl 15: Reformationsföreläsningar i församlingshemmet. Leif Erikson: "Att vara lutheran idag", Albert Häggblom: "Äktenskapet – vad är det?"

Lördag kl 19: Möte i församlingshemmet.  Roger Pettersson, Leif Erikson, Församlingskören. Paus med servering.

Lördag kl 21:30: Samling för ungdomar i Achreniussalen. Tove Ahlskog, Edny Fors, Johanna Öhland.

Söndag kl 10: Högmässa i kyrkan. Albert Häggblom, Kaj Granlund, Bill Ravall, Nådens vind.

Söndag kl 11:30: Kyrklunch i församlingshemmet.

Söndag kl 13: Möte i församlingshemmet. Samuel Erikson, Kaj Granlund, Lutherkvintetten.

Alla är varmt välkomna med!

Samtidigt ordnas det ett stort bokloppis för missionen i Esse församlingshem (Lördag 14-21 och söndag 11-15). Kristna romaner, andaktslitteratur, teologisk litteratur, barnböcker, hobbyböcker mm. säljes till ett mycket förmånligt pris. Det lönar sig att komma t.o.m. lite längre ifrån för att se vad som finns till försäljning!  

Ett samhälle utan religion?

ÖT berättar idag på nyhetsplats om en debatt som Vasa Studentmission hade ordnat på Åbo Akademi i Vasa igår. Jag vill göra läsarna uppmärksamma på att en av de som följer denna blogg, Toffe (om någon har kollat namnen under rubriken bloggintresserade här till höger), deltog som debattör. Jag hade också blivit tillfrågad, men arbetssituationen med 70-timmarsveckor under månaderna mars och april gör att dylika engagemang inte är möjliga. Tyvärr. Det skulle ha varit så oerhört intressant att få vara med, men det går kanske flera tåg. Av artikeln att döma gjorde Christoffer (och Victoria) väl ifrån sig, och gott så!

Efter att jag blev tillfrågad snurrade frågeställningen ändå i huvudet på mig, och jag hade (åtminstone nästan) en klar strategi för hur jag skulle ha attackerat ämnet. ("Kan ett samhälle existera utan religion och hur skulle det i så fall se ut" – detta åtminstone enligt ÖT.) Jag tror att jag skulle ha utgått ifrån det som den amerikanske historikern/teologen Jaroslav Pelikan sade om "supermagneten" som skulle kunna suga bort allt ur vårt samhälle/vår historia som är ens lite färgat av personen Jesus Kristus och det arv (=kristendomen) som han har gett upphov till. Pelikan konstaterade att ifall vi skulle klara av att konstruera en sådan supermagnet och använda den så skulle väldigt lite bli kvar. Ja, nästan inget alls. Låt mig belysa detta genom att ta några exempel.

Sjukvården har sin grund i den kristna diakonin och kristna barmhärtighetsgärningar och omsorg om människan. Universiteten (och vetenskapen!) har sitt ursprung i den kristna tron och i behovet att studera skrifterna och skapelsen. Vetenskapen och de stora vetenskapliga genombrotten kom till sedan monoteismen konkurrerade ut panteismen, och många av de stora vetenskapliga upptäckterna gjordes av personer som var troende kristna. Skol- och utbildningsväsendet uppstod inom kyrkan ur behovet av att människorna skulle kunna läsa Bibeln och även ur kyrkans behov av läskunniga och bildade präster. Kommun- (och delvis också statsförvaltningen) har sin grund i de kristna församlingar som fanns överallt i hela landet. Folkbokföringen var något som kyrkan införde och även (i Finland) hade hand om tills alldeles nyligen. Mycket av rötterna till dagens konst och litteratur har uppkommit inom den kristna kyrkan som en form av tillbedjan och utläggning av vad den kristna tron är och innebär. Och så vidare i nästan all oändlighet.

Sedan kan vi förstås se på de (några få) exempel där man medvetet har gått in för att radera ut allt som har med den kristna tron att göra och ersätta själva tron med ett alternativt värderingskluster. Då talar vi alltså om några kommunistiska diktaturer som alla mer eller mindre har imploderat under sin egen tyngd och det flöde av orenhet som detta avskaffande av kristendomen har lett till. Just nu lever vi i ett gigantiskt sociologiskt experiment där man försöker utplåna vårt samhälles kristna arv på andra vägar och med andra metoder. Jag har, många gånger, förutspått att även detta experiment kommer att gå samma öde till mötes som de kommunistiska försöken och de samhällen som drabbades av detta.

Sedan kunde man givetvis också lyfta fram, vilket också gjordes i debatten, de problem (på det personliga planet) som ett samhälle där den kristna tron inte har något rum åstadkommer. Hopplöshet och meningslöshet och psykiska problem som denna hopp- och meningslöshet leder till. Vidare, och det får bli den sista punkten här, behöver vi komma ihåg att om ett värderingskluster/en religion avlägsnas så bildas det inget vakuum. Något annat kommer i stället för det som har raderats ut. En annan religion, eller något annat som påminner om en religion. Personkult, kommersialism (eller någon annan till existentialism gränsande -ism). Världshistorien har aldrig sett ett sådant vakuum där inga religioner eller religionsliknande fenomen har funnits, och kommer heller aldrig att få se det.

Sammanfattningsvis: Kan ett samhälle existera utan religion, och hur skulle det i så fall se ut? Svaret på den första frågan är kanske ja. Men bara kanske. Vi har nämligen inte sett något sådan (fungerande) samhälle ännu i mänsklighetens historia. Försök har funnits att skapa ett sådant samhälle, men alla dessa samhällen har gått under. (Och i dessa samhällen har ändå något annat tagit religionens plats.) Sedan: Hur skulle ett sådant samhälle se ut ifall vi skulle lyckas skapa det? Det vet vi inte, och vi har också ytterst svårt att föreställa oss det. Sätt på Pelikans supermagnet och sug bort allt som är ens lite färgat av personen Jesus Kristus och försök bygga något på det som blir kvar. Varken du eller jag kan, tror jag, föreställa oss hur ett sådant samhälle skulle se ut. Det blir nämligen så oerhört lite kvar.

Folkets röst och Guds ord

Jag fick besök av en broder i Herren igår kväll. Han berättade bland annat om hur han kommit till tro på Herren och om hur viktig och kär Bibeln (och även de lutherska bekännelseskrifterna) blivit för honom, och jag imponerade stort av hans förmåga att, ur minnet, återge långa bibelcitat. Vi konstaterade att olika hjärnor fungerar på olika sätt. Min hjärna fungerar så att jag har svårt att lära mig texter utantill.

Jag fastnade på speciellt ett ord som han citerade, nämligen kung Sauls svar till profeten Samuel när den senare hade konfronterat Saul angående hans brott mot Guds vilja. "Jag lyssnade på folket". Ursäkten dög givetvis inte, utan domen blev hård: "Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung." (1 Sam. 15:23)

Detta att lyssna till folket och följa de allmänna opinionerna är alltså inte alls något nytt fenomen. En Herrens tjänare, och en kristen kyrka, har ändå att lyssna till och lyda Herrens ord. Även när folket säger något annat.