Välkommen med!

 

Stå fasta!

Det är många kristna i vår kyrka idag som funderar på framtiden och på kyrkan. Finns det rum för oss? Kan vi vara med i en kyrka som allt mer avfaller från Kristus och från Guds bud och vilja? Vad ska vi göra? 

Det finns knappast något svar på dessa frågor som skulle gälla för alla. Detta alltså så länge inte Herren gör det fullkomligt klart och tydligt att det nu är tid att gå. För någon kan det vara rätt tid att gå nu (eller redan för länge sedan), medan det för andra kanske ännu inte är tid för ett exodus. Det handlar, som jag ser det, om den plats där vi befinner oss. Om vi inte har några möjligheter att verka och alla dörrar är stängda samtidigt som pressen från biskop och kyrkoherden blir allt svårare, då kanske det är rätt att gå och söka bygga något nytt eller att söka sig till en annan gemenskap. Men om det ännu finns möjligheter att verka och den egna församlingen är sådan att man utan samvetsbetänkligheter kan delta i dess verksamhet kanske det går att vara kvar, även om kyrkan i stort har vikit av från den rätta vägen och åtminstone ser ut att vara bortom all räddning. 

Frågar någon mig så kan jag inte ge ett klart och tydligt svar. Men en sak vet jag utan tvivel om vår kallelse i denna tid. Den är sådan som Paulus förmedlar den i några få ord i inledningen av Filipperbrevets fjärde kapitel: "Stå därför fasta i Herren".

Detta är vår kallelse idag. Att stå fasta i Herren, att stå på Guds ords grund och inte backa från Guds ord och hans vilja och bud. När vi gör så kommer det att skava. Vi kommer att bli obekväma för de präster, biskopar och kyrkliga ledare som vill kompromissa med världen och som tror att det rätta sättet att göra kyrkan tilltalande är att forma den till världens avbild. 

Men samtidigt, tror och hoppas jag, kommer det vi säger och gör att verka tilltalande för människor som söker sanningen. Ja, och så ska vi förstås fortsätta att be om ledning, om andlig klarsyn och kraft till omvändelse från allt som är fel i våra liv och för våra kyrkliga ledare och framför allt om att Herren skulle sända en väckelse ännu i denna sena tid.

Där har vi, menar jag, en kallelse som ger oss att göra.  

  

Bluegrassgospel i Ytteresse

I morgon, söndag 16/11 kl 18, blir det sångcafé i Ytteresse bönehus. Välkommen med att lyssna till bluegrassmusik med starkt andliga förtecken! Pickin´ Pilgrims medverkar och Trygve Smedman håller en kort andakt. 

Finn åtta fel!

Jag har inte deltagit så aktivt i diskussionerna här på bloggen de senaste dagarna. Dels har jag mycket annat att stå i med för tillfället, dels orkar jag inte riktigt med kristendomshatarnas skrammel från sina tomma tunnor. Men jag läser förstås kommentarerna (vänligen håll god ton så jag inte tvingas börja radera!), och ibland hittar jag sådant som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Om inte annat så för att visa hur galet det kan bli. Som t.ex. följande kommentar av en anonym kommentator:

" ja dessa stackars religiösa satar som måste tillbe nåt osynligt fantasifoster i himmelen, och tror på sagor skrivet av ett korkat ökenfolk på bronsåldern"

Jag brukar ibland roa mig med att räkna antalet fel som det går att klämma in i en mening, och här lyckas den anonyme mycket bra – om det alltså var hans/hennes avsikt. Beroende på hur man räknar kom jag till att det finns sex direkta fel i denna enda mening. Eller sju (åtta), beroende på hur man räknar. Jag tror faktiskt att det är rekord! Åtminstone här på bloggen, men kanske också i ett större sammanhang.

För det första är vi kristna inga "stackars satar". Tvärtom faktiskt! Som kristna har vi den bästa förklaringen till varför världen existerar och vi finns här samt på varför världen ser ut så som den gör. Vi har dessutom del i den frälsning Jesus vann åt oss, varför vi inte behöver oroa oss över vad som kommer; varken i dag, i morgon eller inför evigheten. Dessutom har vi fri och obegränsad tillgång till himmelens och jordens skapare och löften om att han kommer att höra alla våra önskningar. Så vi är faktiskt allt annat än "stackars satar".

Sedan är vi inte religiösa. Vi är kristna. Det här är förstås en definitionsfråga, men om vi anammar definitionen på religion som "vad människan ska göra för att duga inför Gud/gudarna" är kristendomen ingen religion. Detta eftersom det här handlar om vad Gud har gjort för att vi människor ska duga inför honom. Således är vi kristna inte heller "religiösa".

För det tredje är Gud inte osynlig. Han har blivit människa i Kristus, och som sådan var han absolut helt synlig.

Gud är heller inget "fantasifoster". Han är synlig (!) genom sin skapelse, och eftersom skapelsen är verklig måste skaparen också vara det. På detta område har tyvärr människan satt ner stor möda på att bortförklara skaparen, men det förändrar inte faktum.

För det femte är Bibeln inga sagor. Nya Testamentet består av historiskt tillförlitliga dokument som idag inom historievetenskapen långt jämställs med annan biografisk historieskrivning från antiken (evangelierna).

Det judiska folket var, för det sjätte, inte alls mer korkat än andra folk vid samma tid. Det är sant att de många gånger vände sig bort från sin Gud (vilket förstås kan anses vara korkat), men samma sak kan sägas om dagens människor – och det i ännu högre grad. Den anonyme kommentatorn då i synnerhet.

Fel sju och åtta kan sedan eventuellt hittas i de två orden "ökenfolk" och "bronsåldern". På Jesu tid var det judiska folket inget ökenfolk och bronsåldern slutade ungefär 500 f.Kr. Det är således mer korrekt att tala om "antiken" som spänner sig över åren 800 f.Kr. till 500 e.Kr.  

 

Nej, Myntti, det gör det inte

De som följer med nyhetsflödet reagerade kanske på nyheten om att högstadielever som deltog i projektet "Konsttestarna" störde en dansföreställning med rop och genom att kasta in föremål på scenen. Det här är förstås inte acceptabelt och det för upp frågan om barn och ungas uppfostran och beteende på dagordningen. Och rätt så. Men det borde också aktualisera frågan om kulturens många gånger märkliga uttryck. Varför använda detta projekt för att introducera ungdomarna till de mest extrema kulturyttringar? Det finns faktiskt god kultur och så finns det mindre god kultur. Varför inte satsa på den goda sorten i stället? 

Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Kenneth Myntti skriver på ledarplats i ÖT om sabotaget av balettföreställningen och drar sedan över samma kam ett fall där gymnasieungdomar stigit upp och lämnat rummet mitt i en lektion som hölls av Regnbågsallians. Myntti skriver: "Att ungdomar stör en balettföreställning och protesterar mot homosexualitet kan verka som två olika saker. Men det finns paralleller. I båda fallen handlar det om bristande respekt för andra människor och det de står för."

Men nej, Myntti, det gör det inte. Att ungdomar reagerar mot det som Regnbågsallians och liknade rörelser ges rum och möjlighet att förkunna i våra skolor är bara sunt och något som bör uppmuntras. Detta handlar verkligen inte om någon bristande respekt. Eventuellt kunde ungdomarna har valt att inte alls delta i lektionen - det skulle ha varit snyggare. Men det är verkligen ingen mänsklig rättighet att sprida lögner - och absolut inte att få göra det i våra skolor. För klarhetens skull: Det är precis vad Regnbågsallians gör.

I stället för att ondgöra sig över att ungdomar reagerar på dessa lögner genom att stiga upp och gå ut borde vi diskutera varför en förening som regnbågsallians överhuvudtaget bereds plats i våra skolor. 

Men någon sådan diskussion kommer förstås aldrig att föras i ÖT. Åtminstone inte på ledarplats. I stället kletas det skuld och görs sammankopplingar mellan saker som inte har något med varandra att göra.  

Mera om kyrkomötet II

Jag fick ett tips (Tack SS!) om SLEY:s kyrkomötesblogg där främst Ville Auvinen skriver om sina upplevelser i KM. Han berättar om Arto Antturis modiga initiativ som gick ut på att kyrkan borde börja förbereda sig på en framtid utan kyrkoskatt och utan att vara ett offentligrättsligt samfund. Som väntat sköts detta initiativ ner En stor majoritet av delegaterna vill uppenbarligen inte se sanningen i vitögat utan föredrar att låtsas som att allt är väl och att medlemstalet inte är i närmast fritt fall. 

Nå, det var som sagt väntat att detta initiativ skulle förkastas. Men det som skär i ögonen är biskop Teemu Laajasalos inlägg i debatten i vilket han hävdade att detta initiativ var från Satan eftersom det splittrar kyrkan. 

Tydligare än så kan det inte demonstreras vad som betyder något för biskoparna och kyrkans ledning (eller åtminstone för Laajasalo). Strunta i att kyrkan splittras för att en majoritet trampar Guds ord under sina fötter. Det är oviktigt. Men rör inte pengarna!!!  

Detta är Matt. 6:24 i brutal praktik. Och ack så sorgligt det är att se!

Korrigering men ingen förbättring

 ÖT/Vbl har under dagens lopp korrigerat och lagt till en hel del text i den artikel jag skrev om i min senaste text. Tyvärr blev det inte bättre, snarare nästan värre i och med att det nu blir tydligt hur krafter inom kyrkan (med biskopen i spetsen) försöker kringgå kyrkomötets beslut som går ut på att vår kyrkas äktenskapssyn fortfarande är att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. 

Eventuellt som ett resultat av min kontakt har tidningen ställt följdfrågor till Rune Lindblom, och han framhärdar i sina lögner om vad som gäller:

"Om ett samkönat par önskar en kyrklig vigsel, är det bara att ta kontakt med hemförsamlingens kyrkoherde.

– Då är det kyrkoherdens uppgift att fixa det. Kyrkolagen säger att församlingarna ska sköta gudstjänster och förrättningar. Det är kyrkoherdens uppgift att se till att kyrkolagen följs i det här fallet. Vigsel och välsignelse av par är kyrkliga handlingar som inte kräver ett separat beslut om deras lämplighet, enligt biskopsmötets pastorala anvisningar, säger Lindblom. Ingen präst kan tvingas till att viga ett samkönat par. Även om kyrkoherden själv inte vill viga paret, hör det till tjänsten att söka fram en präst som ställer upp ... Biskopens anvisningar är att vigselpar inte ska behandlas olika, oavsett om de är samkönade eller inte."

---

Märkte du vad som händer här? Lindblom hänvisar till "biskopens anvisning" och hävdar att detta handlar om en förrättning som församlingen ska sköta - utan att undersöka om handlingen i sig är lämplig eller inte. Noteras kan också att biskoparnas pastorala anvisning i denna sak inte alls säger det som Lindblom påstår att den säger. Att "bemöta med respekt och kärlek" (i biskoparnas pastorala anvisning) blir här att "inte behandla olika", m.a.o. så att de inte förvägras vigsel. 

Det här är inget annat än införande av total anarki - och ett brutalt sätt att försöka förändra kyrkans lära genom att först förändra praxisen och slå in denna förändrade praxis med hjälp av medias rundhänta bistånd. 

---

Jag noterar också att BG Åstrand har beretts rum att kommentera detta, och han berömmer Korsholms svenska församling för att ha handlat klokt. Dock avslöjar han, säkerligen omedvetet, Lindbloms lögn när han klart och tydligt säger att "det i biskoparnas anvisningar framkommer att varje enskild människa och varje par har rätt att bli bemötta med kärlek, respekt och förståelse" och att det är kyrkoherdens ansvar att så sker. Dock har kyrkoherdarna "inte något juridiskt ansvar att hitta en präst som kan viga samkönade par". 

Ändå öppnar också Åstrand för att på samma listiga och lögnaktiga sätt förändra kyrkans lära (förbi kyrkomötets beslut)  genom förändrad praxis när han hävdar att "det [är] en stark vägledning och riktlinje att se till att ingen blir utan en vigsel och därmed får ett jämlikt bemötande".

Men hallå! Varför "glömmer" Åstrand hurudan vår kyrkas äktenskapssyn är?  

---

Jag mår illa när jag läser hur lögnaktigt Åstrand och Lindblom beter sig. Det var visste jesuiterna som påstås ha menat att "ändamålen helgar medlen". Åstrand och Lindblom tycks vara på samma linje.