Om förtroendet för media

Jag studsade till i morse när jag gick min vanliga nyhetsrunda på nätet. Svenska Yle proklamerar att "Finländarna litar allt mer på inhemska medier" och om man bara skulle läsa rubriken kunde man ju bli rent ut sagt bedrövad. Än värre blir det när det i artikeln sägs att Yle åtnjuter störst förtroende bland de olika mediekanalerna. 

Är det faktiskt så oerhört bedrövligt? Är vi så lättlurade, vi finländare? Vill vi bli lurade? 

Nåja. Jag läste vidare, och då visade det sig ändå att bara 60% av oss finländare anser att våra medier ger en sanningsenlig bild av verkligheten. Till detta kommer att "en majoritet av finländarna anser att medierna fokuserar för mycket på att sälja nyheter och framhäva sensationer" samt att "de flesta anser att medierna har blivit för ytliga och inriktade på underhållning".

Den braskande rubriken motiveras med att förtroendet för media var lägre [efter "laman"] på 90-talet och på 80-talet. 

Så, summa summarum, var det igen en galen rubricering och ett försök att föra fram en "sanning" som inte är så alldeles sann. Så det finns fortfarande hopp! 

Dödens kultur

 Vårt statliga propagandainstituts svenska gren (Svenska Yle) går just nu uppenbarligen all in för att driva på en legalisering av eutanasi. För en tid sedan publicerades en artikel i vilken artikelskribentens hållning var illa dold - trots att båda sidorna tilläts komma till tals - och nu finns det på webbsidan att läsa en artikel som helt ogenerat trummar på för att skapa opinion för dödshjälp.

Det är oerhört skrämmande hur denna dödens kultur tar över i det offentliga rummet. Att det är rätt att mörda barn i moderlivet är sedan länge den enda acceptabla åsikten, och nu ska även dödens kultur beredas rum att ta över i livets slutskede. Behöver jag säga att argumenten som används i båda dessa fall är rent av bedrövligt undermåliga? Det viktiga tycks inte vara att ha rätt argument utan att ha "rätt" åsikt. 

Det kanske mest skrämmande i den senaste artikeln är det som Philip Nitshke säger: "Jag hoppas att många länder skulle ta sig an den schweiziska modellen där du inte behöver vara dödligt sjuk för att få dödshjälp" och det faktum att ingen problematiserar detta bedrövliga uttalande. 

Det är nämligen exakt så här dödens kultur fungerar. Det börjar med dödshjälp för de hopplöst dödssjuka, sedan glider det iväg (när vi har vant oss vid tanken) så att även sådana som inte är dödligt sjuka kan få dödshjälp. Var denna utveckling sedan slutar kan ingen uttala sig om, men det är fråga om en "Pandoras ask" som, när den väl är öppnad och vi har gått över den röda linjen, har ett oanat och fruktansvärt djup. 

 

Om blindhet och syn

Jag har i min bibelläsning kommit fram till Matt. 13. Som alla andra kapitel i vår Bibel är också detta sprängfyllt med innehåll. Matteus presenterar här sju olika liknelser som Jesus använde i sin undervisning och som talar om hur himmelriket förvandlar en människa. Men det som (denna gång) "steg upp" från sidorna i min Bibeln var det Jesus svarar på lärjungarnas fråga om varför han talar i liknelser. 

Jesu svar handlar om andlig blindhet. "Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron och sluter sina ögon ..." Det är precis detta vi ser också idag när människor hör evangeliet och andliga sanningar överlag. Ja, i själva verket begränsar det sig inte ens till andliga sanningar utan i dag kan vi se det på egentligen alla livets områden. Alltså att människor går omkring med slutna ögon och fingrarna i öronen. 

Egentligen är det tre saker jag kom att tänka på när jag läste det här avsnittet. Först det alldeles uppenbara som jag nämnde ovan. Sedan det att också vi som både ser och hör behöver akta oss så att vi inte tar detta seende och hörande för givet. Även vi kan, om vi väljer att inte se och höra, missa mycket av de sanningar som Herren Gud vill dela med sig åt oss. Den logiska frågan blir då: Hur gör vi för att se till att inte bli blinda och döva? Svaret är enkelt: Bruka Guds ord! Ta tid för bönen! Ta del i en god undervisning och ett rätt gudstjänstliv! Försumma inte gemenskapen med bröderna (och systrarna)! 

Det tredje och sista vi kan lära oss är att detta seende och hörande är en gåva. Jesus säger det rakt ut: "Ni har FÅTT lära känna himmelrikets hemligheter ..." Det är ingen självklarhet, ingen naturlag, att vi kan känna dessa hemligheter. Men Gud skänker oss detta som en gåva. Om vi alltså är villiga att ta emot den. Hur gör vi då det? Repetitionen är studiernas moder, så här kommer det igen: Bruka Guds ord! Ta tid för bönen! Ta del i en god undervisning och ett rätt gudstjänstliv! Försumma inte gemenskapen med bröderna (och systrarna)! 

Krig eller fred?

Låt mig börja med en liten varning. Jag har alltid som mål att skriva så kort som möjligt, men denna text blev så lång att man nästan kunde byta ut ordet "eller" i rubriken mot ordet "och". Den som är välorienterad i klassisk litteratur förstår vad jag menar. Men som sagt: Detta är en mycket lång text. Bara så du vet innan du börjar läsa.

---

 Vi lever i princip i en krigssituation i Europa idag. "I princip" skriver jag eftersom kriget inte förs med vapen och bomber – ännu – utan än så länge "bara" syns i retoriken och i vad media får/kan/vill skriva.

Media och medias rapportering är däremot i fullt krigsmodus. Det brukar heta att krigets första offer är sanningen, och detta är exakt vad vi ser just nu. Alla som bara läser mainstreammedia får veta att Putin och Ryssland har imperialistiska intentioner och vill återupprätta det gamla Sovjetimperiet och att detta är orsaken till kriget i Ukraina. Ryssland har som mål att erövra land efter land, och när ett land är erövrat står därför nästa i tur. Låter detta bekant? Givetvis gör det det eftersom detta är vad vi har läst i tidningarna och hör och ser i nyheterna.  

Detta är alltså den berättelse vi får oss till livs, och om detta narrativ skulle vara sant är det givetvis helt korrekt att agera så som Europas ledare (ivrigt påhejade och pådrivna av en närmast krigstokig media) gör. Alltså att planera att snabbt rusta sig till tänderna och att till det bittra slutet hjälpa Ukraina att stå emot Ryssland eftersom det är enda sättet för Ukraina att överleva som nation.

Problemet med detta narrativ är bara det att det inte alls är säkert att det är sant. Min gissning är faktiskt att det inte är det. Det finns nämligen ett annat narrativ, en annan berättelse, som stämmer mycket bättre överens med både historien och med det vi ser hända just nu och som dessutom sakkunniga med en gedigen kunskap om Ryssland försöker dela med oss – givetvis utan att lyckas eftersom ingen får muntur som inte håller sig till den ovan presenterade officiella partilinjen. Alla som anammat detta andra narrativ utmålas som icke pålitliga, landsförrädare och köpta av Ryssland. Börjandes från Donald Trump.

Det som driver Donald Trump i hans strävan att mäkla fred är insikten att detta krig har alla förutsättningar att utvecklas till ett tredje världskrig. Detta helt enkelt för att Europa och Europas ledare inte alls har förstått vad kriget beror på. De skulle ha alla möjligheter att förstå, men genom sin krigshets och det faktum att de låst sig vid det med stor sannolikhet falska narrativet om Rysslands avsikter har de gjort sig själva fullständigt blinda och döva för alla fredssträvanden som skulle ha en chans att fungera. I stället erbjuder de lösningar som skulle få totalt motsatt effekt och som bara skulle eskalera kriget. Mer om detta om en stund. Men först behöver vi se på närhistorien.

I början av 1990-talet fick Ryssland garantier (främst av USA) att Nato inte skulle utvidgas österut. Detta för att få Ryssland med på kärran gällande Tysklands återförening. Dessa garantier har sedan ignorerats och brutits mot vid ett flertal tillfällen och ungefär ett dussin länder, vissa gränsande till Ryssland och andra inte, som Sovjetunionen/Ryssland tidigare såg som en buffertzon mellan Ryssland och Nato har gått med i försvarsalliansen. När USA dessutom ensidigt har gått ur flera missilavtal och därmed kunnat placera ut ballistiska missiler i de nya Nato-länderna, ser Ryssland detta som ett hot mot sin säkerhet. Notera detta ord! När Putin och Ryssland idag kommenterar Trumps förslag till vapenvila och fred är det just ordet "säkerhetsgarantier" som kommer upp först.

Ukraina var länge neutralt mellan Nato och Ryssland, men när USA blandade sig i Ukrainas inre angelägenheter på 2010-talet och fick till stånd ett maktskifte som i sin tur ledde till att Ukraina orienterade sig västerut och det började talas om en Nato-anslutning ledde det till att Ryssland upplevde sig ännu starkare hotat. Detta är givetvis ingen som helst ursäkt för att starta ett blodigt krig, men det förklarar – på ett mycket bättre sätt än det första narrativet – varför Putin och Ryssland har agerat på det sätt de har gjort. Det handlar alltså inte om imperialism utan om att uppleva sig vara hotad. Putin och Ryssland ser nämligen inte Nato som en försvarsallians utan som en fientlig allians och därmed som ett hot mot Ryssland.

Trumps mål att mäkla fred i Ukraina och stoppa den oerhörda blodsutgjutelsen kan inte lyckas om inte Rysslands behov av att uppleva säkerhet kan tillgodoses. Som sagt är detta något som de flesta inte begriper idag eftersom de sitter så hårt fast i den enda godkända berättelsen om Rysslands imperialistiska intentioner. Sannolikt har de flesta inte ens hört om detta andra narrativ.

---

Vi har alltså två berättelser här. Den ena är den berättelse som Europas ledare har låst sig vid och som media ensidigt tutar ut. Jag skrev ovan att dessa ledare därför erbjuder lösningar som skulle få totalt motsatt effekt och som bara skulle eskalera kriget. De senaste dagarna har det talats om 10 000 fredsbevare från ett trettiotal länder (inklusive ett antal Nato-länder) som skulle placeras i Ukraina för att garantera Ukrainas säkerhet vid ett eldupphör och en eventuell fred. Detta är som att försöka släcka eld med bensin. Om alltså det första narrativet är falskt och sanningen är den jag har presenterat ovan.  

Om detta handlar om Rysslands behov av säkerhet får vi räkna med att det är fullständigt oacceptabelt för Putin med dessa fredsbevarare. Dessutom ska vi inte förvånas om ett annat krav från Rysslands sida för ett eventuellt fredsavtal är att de länder som gränsar till Ryssland och som har gått med i Nato tvingas ut ur alliansen. Inklusive Finland (och Sverige). För att inte tala om att Ukraina inte tillåts gå med i Nato.  

---

Ska vi acceptera en sådan fred? Om alltså fred innebär att Ryssland tillåts diktera vad en rad länder får och inte får göra. Det är den stora frågan. Men saken är den att vi lever i en värld som är allt annat än perfekt. I en perfekt värld skulle alla länder fritt kunna välja hur de orienterar sig politiskt och försvarsmässigt. I en perfekt värld skulle öst och väst kunna existera bredvid varandra utan rädslor och utan behov av "buffertzoner". Men nu är vår värld tyvärr allt annat än perfekt. Därför måste en fredlig samexistens alltid bygga på kompromisser.

Alternativet är krig, och i detta fall ett kraftigt eskalerat krig. Den väg Europas ledare har valt kommer att leda till just detta. Jag förstår att det är svårt att acceptera för många, men den väg Donald Trump och USA har valt kan leda till fred. Men frågan är om Europa och Europas ledare – och framför allt vår media – är beredda att svälja det oerhört beska piller vi skulle behöva svälja för att åstadkomma fred.

 

Om bastufeber och Melodifestivalen

Det råder Bastu-feber i Österbotten, och febern sprider sig. Inte bara till Sverige och det finska Finland, utan prognosen är att febern kommer att drabba hela Europa och även Australien inom maj. Min gissning är att KAJ kommer att vinna hela ESC och, som någon sade, ESC år 2026 kommer att ordnas i Vörå. Nåja, det sista kommer förstås inte att ske, men vinna, det kommer Vöråpojkarna nog att göra.

Jag har redan länge närmast bojkottat svenska Melodifestivalen, och orsaken är förstås uppenbar. Hela evenemanget har blivit en ormgrop av sexualisering och hbtq-propaganda där tvetydiga (och ibland inte ens tvetydiga) skämt avlöser varandra. Dessutom hör det idag till att tävlingsbidragen (om man alls kan tävla i musik) nästan alltid har något mer eller mindre illa dolt politiskt eller annat budskap. Ett bra, eller rättare sagt ett rent bedrövligt, exempel på detta var Måns Zelmerlövs mellobidrag "Revolution" som anspelade på en klimatrevolution.

Nå ja. I år såg jag faktiskt på Melodifestivalen. Inte för att något har ändrat, utan för att det kunde höras Vörå-dialekt på scenen. Och som det hördes sen! Melodifestivalen var Melodifestivalen med allt vad det innebär, men att Vörå-pojkarna lyckades vinna med ett bidrag, på dialekt, som helt saknar dolda budskap och som gör den som lyssnar glad i stället för, som med många andra bidrag, betryckt är anmärkningsvärt. Jag unnar pojkarna all framgång även i ESC i maj!

Med det sagt går det ändå inte att göra vissa andra iakttagelser. Svenska Yle har skrivit en mängd artiklar om KAJ och Melodifestivalen, och i en av artiklarna använde skribenten (Eva Franz) ordet "barnvänlig" om Melodifestivalen. Att så skulle vara fallet är en ren och skär lögn. Melodifestivalen är allt annat än barnvänlig. Med den över(homo)sexualisering som den innehåller borde den vara barnförbjuden. Det att delar av den är barnvänlig gör inte att den som helhet är det. För t.ex. en film räcker det med ett blodigt mord (eller en explicit sexscen) för att filmen ska klassas K-18. Sedan spelar det ingen roll ifall resten av filmen är hur barnvänlig som helst. Samma sak med Mello.

Jag påtalade detta i en kommentar, men den blev givetvis censurerad, och ingenstans i kommentarfälten under Mello-artiklarna på Svenska Yle finns det ens någon kritik av denna sexualisering. Tydligare än så kan det knappast bli att vårt propagandainstitut (Yle) vill förstöra barnen. "Vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han ej av från den när han blir gammal" visste redan den vise Salomo. (Ordspr. 22:6). Detta gäller förstås både på gott och ont.

Men den fördelen har detta censurerande ändå med sig: Igen blir det fullständigt klart vad (Svenska) Yles agenda är. Och att censurverktyget används för att ingen ska inse det. 

 

Samtal och bön

 Ikväll samlas vi igen klockan 19 till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Världen blir allt galnare och mycket av det som vi hittills har sett som säkert och pålitligt tycks idag vackla. Det här gör att många människor oroar sig för framtiden. Kommer det att bli krig? Hur kommer den ekonomiska situationen att utvecklas? 

Faktum är att vårt liv alltid är osäkert. Ibland lever vi ändå i en illusion om att det inte är det. Men det är en falsk bild, en falsk föreställning. Ibland, när det blir oroligt i världen, får vi en möjlighet att se livet och verkligheten så som den är. Just nu lever vi i en sådan situation. Därför är det viktigt att vi som kristna - som har insett livets skörhet och vårt behov av ett fast hopp och ett själens ankare som inte vacklar även när våra falska hopp gör det - därför är det viktigt att vi kommer ihåg att be för våra medmänniskor som saknar det hopp vi har. Därför vill vi bjuda in till denna samling där vi ges möjlighet att be tillsammans om väckelse. Välkommen med!

Quo vadis, EU?

Ja, vart är EU på väg? Det senaste dygnet har vi nåtts av två nyheter som på allvar gör att alla vänner av demokrati och frihet måste ställa sig denna fråga. 

Den första handlar om att EU-kommissionen har inbjudit Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa till Bryssel samtidigt som vi nås av synnerligen oroväckande nyheter om att den nya regimen i Syrien håller på att dra igång något som svårligen kan beskrivas som något annat än ett folkmord mot religiösa minoriteter i landet. Det är främst alawiter och kristna civila som rapporteras ha massakrerats i åtminstone hundratal under de senaste dagarna. 

Jag kan inte begripa hur EU kan bete sig på detta sätt. Det verkar som om folkmord (eller påstådda folkmord) bara är ett problem när vissa grupper (läs: muslimer) utsätts för dem. Kan någon tänka sig att EU-kommissionen skulle bjuda in t.ex. Israels premiärminister Benjamin Netanjahu till Bryssel? (Detta trots att det folkmord som Israels beskylls för i Gaza inte i egentlig mening är något sådant.) Nej självklart inte. Om Netanjahu skulle visa sig i Bryssel skulle han inte bli mottagen med pompa och ståt som al-Sharaa kommer att bli mottagen, utan med polis och handfängsel.

Den andra nyheten kom från Rumänien på söndagskvällen. Jag skrev tidigare om hur den rumänska valmyndigheten på ett fullständigt odemokratiskt sätt ogiltigförklarade presidentvalets första omgång i november 2024 när högerkandidaten Calin Georgescu oväntat vann valet. Nu meddelar samma valmyndighet att Georgescu inte alls tillåts ställa upp i valet när det tas om i maj.

Det sägs att demokrati hör till de "västerländska värderingar" som EU står för och ska försvara. Det oaktat tycks det som om EU helt stillatigande kommer att godkänna detta flagranta åsidosättande av demokratiska grundprinciper i Rumänien. Det blir därmed fullständigt uppenbart att demokrati i EU är bra och något som ska värnas bara när "rätt" kandidater vinner val. (Med detta sagt vet jag inte vad denne Georgescu står för, men det är av ingen som helst betydelse i detta sammanhang.) 

---

När vi dessutom lägger dessutom till det fullständigt bedrövliga mottagande USA:s vicepresident JD Vances tal på säkerhetskonferensen i Munchen fick så är det fullt befogat att ställa frågan vart EU egentligen är på väg. Det talas vackert om "västerländska värderingar", om våra grundläggande friheter och om demokrati, men när det verkligen gäller visar det sig att festtalen inte har någon teckning i verkligheten. 

Är EU verkligen på väg mot totalitarism? Det var knappt så jag vågade skriva ordet, men faktum är att det inte ser bättre ut.