Stå fasta!

Det är många kristna i vår kyrka idag som funderar på framtiden och på kyrkan. Finns det rum för oss? Kan vi vara med i en kyrka som allt mer avfaller från Kristus och från Guds bud och vilja? Vad ska vi göra? 

Det finns knappast något svar på dessa frågor som skulle gälla för alla. Detta alltså så länge inte Herren gör det fullkomligt klart och tydligt att det nu är tid att gå. För någon kan det vara rätt tid att gå nu (eller redan för länge sedan), medan det för andra kanske ännu inte är tid för ett exodus. Det handlar, som jag ser det, om den plats där vi befinner oss. Om vi inte har några möjligheter att verka och alla dörrar är stängda samtidigt som pressen från biskop och kyrkoherden blir allt svårare, då kanske det är rätt att gå och söka bygga något nytt eller att söka sig till en annan gemenskap. Men om det ännu finns möjligheter att verka och den egna församlingen är sådan att man utan samvetsbetänkligheter kan delta i dess verksamhet kanske det går att vara kvar, även om kyrkan i stort har vikit av från den rätta vägen och åtminstone ser ut att vara bortom all räddning. 

Frågar någon mig så kan jag inte ge ett klart och tydligt svar. Men en sak vet jag utan tvivel om vår kallelse i denna tid. Den är sådan som Paulus förmedlar den i några få ord i inledningen av Filipperbrevets fjärde kapitel: "Stå därför fasta i Herren".

Detta är vår kallelse idag. Att stå fasta i Herren, att stå på Guds ords grund och inte backa från Guds ord och hans vilja och bud. När vi gör så kommer det att skava. Vi kommer att bli obekväma för de präster, biskopar och kyrkliga ledare som vill kompromissa med världen och som tror att det rätta sättet att göra kyrkan tilltalande är att forma den till världens avbild. 

Men samtidigt, tror och hoppas jag, kommer det vi säger och gör att verka tilltalande för människor som söker sanningen. Ja, och så ska vi förstås fortsätta att be om ledning, om andlig klarsyn och kraft till omvändelse från allt som är fel i våra liv och för våra kyrkliga ledare och framför allt om att Herren skulle sända en väckelse ännu i denna sena tid.

Där har vi, menar jag, en kallelse som ger oss att göra.