Alltså, kom igen nu!

Jakobstads finska församling ska få en ny kyrkoherde. Detta är förstås inget som jag har någon orsak att desto mera engagera mig i. Lite intressantare blir det förstås av att en av mina gamla studiekamrater är uppställd. Men bara lite. Vi hade diametralt olika åsikter redan på den tiden... Men jag läste förstås artikeln om församlingens intervjutillfälle i ÖT. Och döm om min förvåning - båda kandidaterna var överens om att Lutherstiftelsen inte skulle få hyra församlingens utrymmen om de ansökte om det. Nåja, detta är kanske ändå inte så alldeles överraskande. MEN. Det som följde direkt efter detta är så hårresande att jag egentligen inte finner några ord för att beskriva min reaktion. Så jag skriver det bara, utan vidare kommentarer. Båda kandidaterna var utan vidare för att hyra ut församlingens utrymmen till muslimer som t.ex. firar att ramadan har upphört.

 

Ahtisaari, Israel och palestinierna

Jag har, egentligen så länge jag funderat på de yttersta tidernas händelser (och det har jag jag gjort med stort intresse i princip sedan jag kom till tro för lite över 20 år sedan...), stått oförstående inför orden om att alla folk ska dra upp mot Jerusalem. (T.ex. i Sak. 12-14) Hur kommer det sig att någon kan få alla folk och länder att gå mot ett så litet land med militärmakt? Hur kan man motivera ett sådant anfall? Detta speciellt som de flesta människorna säger sig vilja ha fred.

Nå, men nu klarnade det! För några dagar sedan publicerade media en intervju gjord med Martti Ahtisaari med anledning av hans färska självbiografi. I denna intervju säger Ahtisaari att "Mellanöstern bör tvingas till fred", samt att "Israel måste räddas från sig självt". Att jag inte har förstått detta tidigare! Alla folk drar förstås inte upp mot Jerusalem för att kriga mot Israel, utan för att tvinga landet till fred! Att detta sedan görs med samma metoder som ifall det skulle gälla ett fullskaligt krig spelar väl sedan inte så stor roll i sammanhanget. Visserligen kommer förstås först olika diplomatiska medel att användas - och följas av olika former av påtryckningar - men eftersom Israel inte kommer att böja sig för dessa (och acceptera att lägga sitt huvud på stupstocken) så kommer det militära alternativet till sist att vara den enda kvarstående möjligheten.

Världen, och Ahtisaari, förstår inte Israels situation. Man vill helt enkelt inte förstå. Så länge som den fred som erbjuds (eller som landet ska tvingas till) tveklöst kommer att leda till att landet kommer att utplånas kan Israel inte acceptera någon fredslösning. Varför ska detta vara så svårt att förstå? Men, som sagt, det handlar inte om mental förmåga, utan om vilja. Och om att det finns krafter bakom denna konflikt som är så mycket större - och äldre - än någon av oss kan greppa och förstå.

Ännu angående Yoga

Den senaste tiden har en cd med Gunnar Weckströms undervisning på årets kyrkhelg snurrat i bilens cd-spelare. Weckström hade ett mycket intressant semarium om "Alternativa vårdmetoder" - innehållande många sanningar som dagens kristna människor håller på att glömma bort eller redan har glömt. Det finns mycket i hans undervisning som borde lyftas fram, men jag ska i detta skede nöja mig med några saker. För den som vill få del av Weckströms undervisning i sin helhet (rekommenderas varmt!) kan jag säga att det säkert går att få tag på cd:n från kyrkhelgen.

Angående dagens populära nya och alternativa vårdmetoder - och även angående yoga - nämnde Weckström bilden av stängslet. Frågan lyder: Varför sticka ut huvudet genom stängslet för att se vad som finns på utsidan när vi har en stor, fin grön äng att vistas på? I klartext: Varför ska vi experimentera med främmande religioner och deras yttringar när vi har allt vi behöver i Guds nåd och omsorg? Vi har fått bönen - varför inte använda oss av detta redskap i stället för att meditera över olika namn på hinduiska avgudar?

Så kanske någon säger: Men det fungerar ju! Reiki, yogan och allt det andra - det fungerar ju! Då får vi säga: Visst fungerar det! Men kom ihåg att det kostar! Weckström nämnde i sitt seminarium om flera exempel på kristna människor som, vid sidan av tillfrisknande (eller vad de nu var ute efter i sitt experimenterande), fått annat, så att säga, på köpet. För det ska vi minnas: Alla dessa alternativa vårdmetoder/New Age-avknoppningar har som mål att skymma Jesus. Så visst fungerar de, men de kostar. Och mitt i allt märker vi att kostnaden innebär att vi förlorar det värdefullaste vi har! Nämligen Herren Jesus och vår tro på honom. 

kp-bloggen in memoriam

Jag var inne på kp-portalen i morse och kopierade en del texter därifrån – två dagar efter deadlinen... Jag hade nämligen inte tänkt spara något av mina texter därifrån (de flesta finns redan sparade – jag skriver vanligen på Word, och sen copy-pastar jag in texten). Men när jag började se på diskussionerna konstaterade jag att det fanns väldigt många intressanta kommentarer som jag vill ha kvar. Allt kopierade jag dock inte – det är ingen liten sak att kopiera en tråd med över 200 kommentarer. Det fanns flera sådana där, de flesta av dessa behandlade senaste biskopsval.

Sammanlagt räknade jag att jag under mina fyra år på kp-bloggen lagt upp 232 texter, fått lite över 4200 kommentarer samt haft drygt 144 000 besök på min blogg. Och ännu en gång: Jag har trivts på kp-bloggen, och det känns nog lite vemodigt att det hela tar slut. Men allt har sin tid! Nu är det alltså blogspot som gäller för min del.

Fräck unge?

Pappa kom från jobbet, och Leander, 1 år och 8 månader, kom springande. "Mammi!" Han ville alltså upp i famnen. När han kom sig upp i famnen såg han pappa i ögonen och sade med sin mest uppfordrande stämma: "Muumi!" Han ville alltså se på Mumin på Youtube. (Något han gärna skulle tillbringa hela dagarna med, om han skulle få...) Pappa sade genast ett klart "Nej!", varpå Leander klämmer i med: "Ta de!"

Nåja. Nu var det kanske inte så fräckt som det lät. Han uppmanade faktiskt inte sin pappa att "ta sig", utan han försökte förhandla. Om det inte går med Mumin så kanske det skulle fungera med Bamse i stället... Det tog bara en (munter) stund innan detta gick upp för pappa.

Högmod går före fall!

Finlands evangeliska kyrka visar igen sina ekonomiska muskler. Helsingfors kyrkliga samfällighet föreslår att tre inomkyrkliga missionsorganisationer, däribland Folkmissionen och Såningsmannen, ska fråntas det ekonomiska stöd som samfälligheten hittills har betalat till dessa. SLEY och SLEF har redan tidigare gått miste om detta understöd. Och även i detta nya fall, liksom det var med SLEY och SLEF, är det missionsarbetet som drabbas.

Som tidigare meddelas att orsaken är att de ifrågavarande organisationerna inte följer kyrkans gemensamma beslut. Alltså handlar det om prästämbetets öppnande för kvinnor samt om förhållningen till homosexuella parförhållanden.

Det har sagts tidigare, men det tål att upprepas: Om vår kyrka på detta sätt missbrukar sin ekonomiska makt och tyngd kommer hon att mista den. Helt och hållet. Detta är inte så mycket en profetia som ett kallt konstaterande. Redan nu syns tydliga tecken på detta, och inom en nära framtid kommer det ekonomiska läget för vår kyrka att förvärras ytterligare – och det snabbt. Helt oberoende av de ekonomiska konjunkturerna i stort. Det handlar förstås om utskrivningarna, men också om skenande pensionsutgifter. Kyrkans ledande ekonom har, enligt tillförlitliga uppgifter, uttryckt sina bekymmer angående kyrkans möjligheter att klara av pensionsutgifterna efter år 2015. Hon menar att fram till och med 2015 är finansieringen tryggad, men efter detta vet ingen hur det hela ska fås att gå ihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Vad gagnar Guds rikes sak? Det är väl det som fäller avgörandet - och då är den nuvarande situationen, med indragna missionsunderstöd och prästvigningsstopp, sannerligen inte optimal. Vidare: Kan en kyrka gå i konkurs? Ekonomisk sådan, alltså. Den teologiska konkursen har varit ett faktum redan länge. Hur som helst så lever vi i intressanta tider.  

ÖT-kolumn 30/9

Lutherstiftelsen etablerar gudstjänstverksamhet på svenska i Borgå stift. Inledningsvis, får man väl anta, i Åbo och Jakobstad. För den som vet ens lite om det inflammerade läget i kyrkan kommer detta inte som någon överraskning – snarare tvärtom. Att det i våra trakter blir just Jakobstad och inte t.ex. Larsmo, Esse, Terjärv eller på svenska i Karleby är inte heller det förvånande.

Man kan säkert anse både det ena och det andra om Lutherstiftelsen. Men man kan inte klaga på engagemanget hos dessa unga män, och också kvinnor, som gör stora uppoffringar för det som de upplever vara rätt. Dessutom – och detta är egentligen den stora nyheten som både kyrkan och media borde fokusera på i detta sammanhang – lyckas Lutherstiftelsen med det som kyrkan långt har misslyckats med, nämligen att få männen och de unga familjerna att engagera sig i gudstjänsten. Här kunde det faktiskt löna sig för kyrkan att fråga sig vad man själv gör fel och kanske snegla lite på hur Lutherstiftelsen gör för att få med dessa grupper i gudstjänsten.

Men nej. I stället går kyrkans reaktioner långt ut på att fördöma Lutherstiftelsens verksamhet. Märkligt nog. För om man ser detta ur ett kristet omsorgsperspektiv är det svårt att förstå att en ordets tjänare (biskopen, prästerna) inte reservationslöst stöder och välsignar alla som vill arbeta för att sprida evangeliet. Detta särskilt som dessa, likt Lutherstiftelsen, arbetar strikt efter kyrkans bekännelse - samma bekännelse som dessa ordets tjänare i sitt prästlöfte har lovat att hålla sig till, även om många av dem idag tycks ha problem med att göra detta i praktiken. Men om man i stället ser detta fördömande ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett maktperspektiv, ja, då blir det med ens mycket lättare att förstå. Kyrkans representanter talar gärna om Lutherstiftelsen som ”konkurrerande verksamhet”. När det gäller evangeliet finns det knappast någon orsak att vara rädd för konkurrens – igen, särskilt som det rör sig om samma bekännelse. Men när det gäller makt, och framför allt pengar, uppstår förstås lätt en konkurrenssituation.

Frågan huruvida församlingarna borde upplåta sina utrymmen för Lutherstiftelsens verksamhet är sedan mycket knepigare. Å ena sidan har Lutherstiftelsen genom att viga sig en egen biskop och egna präster ställt sig utanför den vedertagna kyrkliga ordningen och vår kyrkas episkopala övervakning. Lägg till detta ännu den kritik man ofta framför mot biskopar och kyrkan. Men å andra sidan, och detta glöms lätt och gärna bort i detta sammanhang, är det fråga om kyrkans medlemmar som vill samlas. Medlemmar som genom sin kyrkoskatt har varit med och byggt, och underhåller, församlingens lokaliteter. Det krävs nog en synnerligen god motivering för att stänga ute församlingens egna medlemmar från församlingens utrymmen. Särskilt som avsikten är att ägna sig åt sådan verksamhet som dessa utrymmen finns till för.  

Kristen ekonomi?

Jag tror inte på möjligheten att kunna åstadkomma en ”kristen nationalekonomisk teori”. Och om man, mot förmodan, skulle lyckas prestera en sådan (som kunde fungera i praktiken) så skulle den aldrig bli annat än en skrivbordsprodukt, får man anta. Redan adjektivet i rubriken borgar för detta. Nej, jag misstänker att ifall vi går någonstans från dagens läge så går vi mot en ännu råare kapitalism. Ett ännu hårdare samhällsklimat. Redan det att man nu pratar om att EU borde få en gemensam budget för att alla euroländer skulle gå i samma takt talar för detta. Större enheter leder, misstänker jag, till hårdare styrning och hårdare klimat. Och om någon har missat det – det är marknadskrafterna som styr idag. 

Så det om den nationalekonomiska teorin. Förstås, den som vill ha en inspirerande fritidssysselsättning kan ju teorisera så mycket han/hon vill, men något annat än teorier blir det nog aldrig. Men däremot tror jag på en ”kristen ekonomisk teori” – om vi använder det uttrycket. System kanske skulle vara ett bättre ord. Detta system/denna teori börjar underifrån, inte ovanifrån. Egentligen är det väl så att det mesta (allt?) som har med det kristna livet att göra börjar underifrån. Från den enskilde, från dig och mig. I bästa fall kommer sedan detta nya att slå igenom också i stort när det har påverkat tillräckligt många. Men alltid underifrån. Aldrig ovanifrån.

För att ”skapa” denna kristna ekonomiska teori kunde man lämpligen utgå från ett par ord av Paulus samt ett ord från Psaltaren 24. ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den.” (Ps 24:1) Med detta ord etablerar vi den sanningen att det vi kallar vårt – det är egentligen bara till låns. Vi människor är inte ägare, endast förvaltare. Detta samma gör Jesus väldigt klart för oss också i många av sina liknelser och berättelser. 

Sedan till Paulus-orden. Vi kan ta ett från Ef. 4:28: ”Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver.” Nå, nu är vi ju inte alla sådana som livnär oss på att stjäla, men huvudpoängen här att vi ska arbeta och förtjäna så att vi kan dela med oss åt sådana som behöver det goda som vi har. Jag tror inte på att ge bort allt. Då går det med oss som det gick med de kristna i Jerusalem som sålde allt de ägde och bar fram det de fick inför apostlarna. Inom kort blev Paulus tvungen att dra igång en insamling för ”de fattiga i Jerusalem”. Att ge bort allt vi har är helt enkelt dåligt förvaltarskap! När Jesus säger till den rike ynglingen att han ska ge bort allt han äger och sedan komma och följa honom torde detta handla om ett enskilt fall. (Orden riktas åt en enskild – de är ingen allmän uppmaning.) 

Så ska vi gå till nästa Paulus-ord, och detta är, tycker jag, intressant. ”Var och en skall bli kvar i den ställning han hade när han blev kallad. Blev du kallad som slav, så sörj inte över det. Även om du kan bli fri, så förbli hellre slav. Ty den som var slav när han blev kallad av Herren, är en Herrens frigivne, och den som var fri när han blev kallad, är en Kristi slav. Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor. Bröder, var och en skall inför Gud förbli vad han var när han blev kallad.” (1Kor. 7:24)

Som kristna är vi, rätt uppfattat, något av kameleonter. Vi kan anpassa oss till många olika politiska system och även ekonomiska system. Till olika arbeten. Olika uppgifter. Detta emedan vår lojalitet aldrig ytterst kommer att vara till något i denna världen. Det är inte kapitalismen som är vår Gud. Inte pengarna. Inte vårt arbete. Inte ens vår församling/kyrka. Vi är inte först och främst finländare eller svenskar, ljushyade eller mörkhyade, rika eller fattiga. Nej, först och främst är vi kristna. Herren Gud äger första inteckningen i våra liv. Därför kan vi leva och verka i denna världen i olika uppgifter och under olika politiska och ekonomiska teorier. Förstås blir det problem i de fall när Herrens bud och ord hamnar på kollisionskurs med världens åsikter och värderingar, men oftast går det bra att fungera som kameleont i denna världen. Och oberoende av vilket ekonomiskt system som ”är vid makten” kan vi arbeta, förtjäna och dela med oss. Detta givande börjar med ett förvandlat hjärta. Med insikten om att vi är förvaltare. Detta handlar om att vi inser att det goda vi har fått inte är något som (enbart) är till för vår egen bekvämlighet. Med insikten om att pengarna inte är vår Gud.

Hur mycket ska vi då ge? 5% av nettoinkomsterna? Eller 10%? Eller kanske 30%? Nå, nu  är det inte så enkelt att det finns klart utsagt vilken som är den passande procenten. Kristendomen är ingen lagreligion. Skulle den vara det skulle det säkert finnas klara instruktioner också angående detta. Men nu är den alltså inte det. I stället finns det något annat. Något mycket intressantare. Det handlar om GLÄDJE, faktiskt. I 2Kor. 9:7 kan vi läsa ”Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.” Vidare i Rom. 12:8 ”Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta.”

Vi ser alltså att givandet inte ska ske av tvång, utan av ett glatt och villigt hjärta. Svaret på frågan ”Hur mycket?” får sitt svar enligt samma linje. Guds ord är i första hand inte intresserat av gåvans storlek, utan av hurudant givarens hjärta är. Här handlar det alltså inte om lag, utan om frihet. Och om glädje i givandet. Och framför allt om ett hjärta som är villigt att ge. Ett förvandlat hjärta. För detta är ett faktum – vårt gamla hjärta finner ingen, eller väldigt lite, glädje i att ge. Men när vi inser att vi har fått som gåva det som har verklig, och evig, betydelse, ja, då kan vi gott dela med oss av sådant som vi ändå förr eller senare kommer att förlora åt mal, mask och tjuvar. (Matt. 6:19)

Detta är som sagt ingen kristen nationalekonomisk teori, utan en kristen ekonomisk teori. ATT den fungerar, det finns det många belägg för. Hur BRA den fungerar beror sedan på hur många som tillämpar den. Men den kan aldrig införas med tvång eller genom någon lagstiftning. Den införs alltid genom en oblodig revolution där kung JAG störtas i vårt liv och Herren Jesus får bli Herre och Kung i våra liv – och då inte bara över hjärtat eller hjärnan utan över ALLT. Även över vår plånbok. Detta går förstås inte över en natt – det tar lång tid. Jag vet, för jag kämpar ännu med detta.