Shame!

Den här veckan har det varit EM i friidrott i Helsingfors. Och pride-festival. Ingendera av dessa två evenemang ger oss finländare någon större orsak till stolthet. Kanske snarare tvärtom. De flesta finländare har ”vikt ner sig” i friidrotten, även om några undantag finns. Skamligt? Nåja, inte direkt. Idrott är inte enkelt, och alla vill ju vinna. Det viktigaste är väl ändå att delta, och att försöka göra sitt bästa. Att det sedan inte alltid lyckas, det är väl inget att förundra sig över. Alla har vi bättre och sämre dagar. Det skamliga här ligger väl närmast i när ölmagda ”förståsigpåare” öser galla över de sportande ungdomarna som har kämpat och försökt (men misslyckats) och framför allt tränat hårt för att nå till EM. Men en liten undran är dock kanske på sin plats: Hur står det till med den mentala träningen? Skulle det kanske vara skäl för idrottsledningen att fundera lite på den delen till nästa gång?

Så var det detta med ”pride”. Senaste år var det en liten (!) tårgasattack mot de tågande, och denna gång var det visst en äggattack. Skamligt? Jo. Det är det väl nog. Jag säger: Låt dem tåga bäst de vill! Inte behöver väl någon reagera på det? Helst skulle jag se att inte heller media skulle uppmärksamma hela spektaklet, utan låta dem tåga bäst de vill. Men det är kanske inte så intressant att tåga om ingen uppmärksammar det man gör?

För mitt vidkommande får var och en leva så som han/hon vill. Men det som jag inte gillar här är den massiva marknadsföringen. Låt dem tåga, låt dem leva i fred – men låt oss också vara i fred. För marknadsföringen. För påverkningsförsöken. För försöken att förändra synen på äktenskapet. För försöken att få kyrkan att välsigna sådant som kyrkans Herre förbjuder. Och här kommer vi in på det verkligt skamliga. Nämligen SVEKET. Kyrkans Herre har talat i sitt ord. Han som har skapat oss människor, och som en dag kommer att hålla dom, han har talat om vad som är rätt och vad som är fel. Och han säger att utlevd homosexualitet är något som kommer att leda till en fällande dom. Därför måste kyrkan och kyrkans tjänare varna. Inte välsigna synden, utan varna för dess följder. Allt annat är att förleda och förföra. Och här är allvar av nöden. För det handlar om evigheten och om en evig dom. Att inte varna för den är höjden av kärlekslöshet. Ja, just precis. INTE kärlek, utan kärlekslöshet. Att låtsas som om att fel är rätt i dena sak är inget annat än ett enormt SVEK mot de homosexuella. Och som sådant så oerhört skamligt.

Rör inte religionstimmarna!

Enligt en nyhet på HS (Helsingin Sanomat) i helgen finns det en risk att religionstimmarna i grundskolan kommer att minska med ca 10-15% när timfördelningen förnyas år 2016. Ärendet kommer att behandlas på onsdag-torsdag denna vecka (på onsdag i utskott och på torsdag i ett regeringssammanträde.

Idag finns det i Finland (samma sak gäller också, om möjligt, i ännu högre grad i Sverige) en stor okunnighet om religionens betydelse för framväxten av dagens samhälle - och också vad gäller religionens betydelse idag här och ute i världen. Faktum är ju att det är kyrkan som ligger bakom i princip alla de (lokala) institutioner som idag bygger upp det civiliserade samhället. Skolan, sjukvården, åldringsvården, ja t.o.m. kommunnätet och närdemokratin/den politiska infrastrukturen i kommunerna. Men detta är något som gemene man inte känner till särskilt bra - och om religionstimmarna minskas ytterligare kommer okunskapen ytterligare att öka. Och den som inte känner till sin historia är dömd att göra felaktiga beslut inför framtiden. Så rör inte religionstimmarna!  

Sju sorters blomster...

Midsommar. Sol, fågelsång, kanske en midsommarstång, midsommarbjörkar, lemonad och gris. Sommarängar med gräs och blommor i tusental... Så ser de flestas minnesbilder från gångna midsomrar ut här i Norden. Så även tydligen Aftonbladets ledarskribents.

Idag lyser ängarna med de tusen olika blomstersorterna långt med sin frånvaro. Orsaken är givetvis det moderna jordbrukets effektivitetstänkande. Det finns helt enkelt inte rum, medel eller ens tid för att hålla på med att odla ”midsommarängar”.

”Sommarängen försvann med det rationella jordbruket och handelsgödslet. Ingen annanstans fanns så många arter per kvadratmeter som just där. I dag är ängen massakrerad och arterna försvinner en efter en. Just till midsommar vänder den svenska delegationen hem från ­ännu ett fruktlöst internationellt miljö­möte. De landar i ett sommarlandskap som är överbebyggt, övergött och ­besprutat.” (Ur Aftonbladets ledare 22/6)

Jag har tidigare klagat på blindheten hos Aftonbladets ledarskribenter. Här kommer denna blindhet fram tydligare än någonsin. Det är alltså det moderna, effektiva, jordbrukets fel att vi inte har några ”midsommarängar” med dess biologiska mångfald kvar. Fy på de stygga jordbrukarna som har förstört midsommaridyllen! Men samtidigt har Aftonbladets ledarskribenter inget emot att äta. Mat ska det vara! Och gärna närproducerad. Och inte för dyr, förstås.

Men det kunde vara en ide att försöka komma ihåg vem det var som ligger bakom förräderiet mot det svenska jordbruket, vem som förhandlade bort (eller rättare: lät bli att förhandla) det svenska jordbrukets möjligheter att konkurrera med de sydligare länderna och deras bättre förutsättningar att bedriva jordbruk. Och hoppsan! Det var visst samma gäng som ligger bakom Aftonbladet! (Läs: Socialdemokraterna.) Men det går tydligen bra att klaga på att de svenska jordbrukarna tvingas vara extremt kostnadseffektiva samtidigt som man glömmer bort vems felet är att de måste vara så extremt kostnadseffektiva. I Aftonbladets värld är det tydligen inte så viktigt att hålla reda på orsak och verkan. Huvudsaken är att man får komma med någon bredsida nu som då. Och gärna då kombinerad med lite landsortssentimentalitet i midsommartid.

”En äng ska inte gödslas, [och] den ska slås med lie.” 

Hoppla!!! Och glad midsommar! 

  

Grexit?

Idrotten har betydelse. Hur mycket, och vilken, det lär vi få se ikväll, men att den har betydelse torde vara fullständigt självklart.

I dag är det nyval i Grekland. Valet står i huvudsak mellan ”Ny demokrati” som vill behålla Grekland i Eurosammarbetet, och vänstergruppen ”Syriza” som rider på grekernas ovilja att foga sig i de hårda sparkrav som har förhandlats fram som villkor för de enorma ekonomiska räddningspaketen och som säger sig vilja omförhandla dessa villkor. I praktiken innebär detta att valet står mellan att behålla Euron eller att utträda ur samarbetet, eller ”grexit” som det har kommit att kallas. Opinionsmätningarna visar att det torde vara ganska jämt mellan de båda sidorna.

Så, mitt i allt detta, spelas fotbolls-EM, eller ”Euro2012” som det populärt kallas. Och i går kväll chockade Grekland fotbollsvärlden genom att slå en av favoriterna (åtminstone till en plats i semifinalerna) Ryssland med 1-0 och ta deras plats i kvartsfinalerna. Stora och mäktiga Ryssland är alltså ute ur Euro2012, och Grekland får kämpa vidare i turneringen. Onekligen kommer de stolta minnena från åtta år sedan tillbaka för grekerna – då kom deras fotbollslandslag helt ”ur buskarna” och vann hela turneringen och blev europamästare.

Det är alltså jämt i opinionsmätningarna inför dagens val. Det innebär förstås att det inte behövs mycket för att få vågen att tippa över i någondera riktningen. Hur kommer nu denna EM-framgång att påverka grekernas beteende i röstningsbåset? Ser man det så att ”Härkligt! Vi får ännu vara med i Euro(2012) – alltså röstar vi ja till Euron också!” Eller innebär detta att grekernas självkänsla har fått en sådan boost av att man kunde mäta sig med, och vinna över, en av giganterna i Europa att man inbillar sig att man också kommer att kunna ”vinna” i förhandlingarna om villkoren för stödpaketet?

Jag är böjd att sätta min gissning på det senare. Alltså att det är Syriza som vinner på Greklands vinst över Ryssland i Euro2012 – och att Grekland därigenom säger tack och hej till Euron år 2012.

För idrotten har många gånger större betydelse än vi kunde ana. Men jag kan ju ha fel. Det har ju faktiskt hänt.     

Hoppsan!

Jag hade med dottern till farmen igår kväll, och då ville hon förstås hålla i en rävvalp. Jag hade min Lumia med mig, och passade på att ta ett kort. Döm om min förvåning när jag sen tittade på bilden... Nå, hur som helst verkar de två rovdjuren trivas bra tillsammans. Obs! Bilden är INTE trickad på något sätt. (Inte ens beskuren.) 

Farväl till Euron?

Sällan har Slaget efter tolv varit så intressant och avhandlat ett så dramatiskt ämne som idag.  Bo-Göran Ekholm och Christer Lindholm diskuterade euroområdets framtid, och de två debattörerna var överens om att eurosamarbetet i dess nuvarande form har kommit till vägs ände, samt att det finns två vägar framåt. Antingen kommer eurosamarbetet att upplösas, eller så kommer vi att gå mot en förbundsstatsmodell. Debattörerna var oeniga om vad som är att föredra, men de var ense om att oberoende av vilken väg Europa väljer så har vi hårda tider framför oss.

Båda två argumenterade väl, och det var intressant att lyssna på dem. Men ännu intressantare än vad som sades var ändå det som INTE sades. Inte ens redaktören (Patrik Shauman) ville/vågade/kom på att gå in på det minerade området som handlar om fullmakten. Det talades om huruvida länderna och regeringarna har vilja och mod att gå in för en ännu djupare integration och gå ännu längre i utvecklandet av EU mot en förbundsstat – speciellt då vad Tyskland är berett att göra - men frågan om vad folket vill kom aldrig upp. Jag menar dock att detta är ett så stort beslut att det, åtminstone inte i Finland, kan tas av de sittande beslutsfattarna. De har helt enkelt inget mandat att föra Finland in i en förbundsstat. Denna fråga är av en sådan kaliber att den utan vidare måste prövas i en folkomröstning.

Jag röstade mot att vi skulle ansluta oss till EU då när det begav sig. Helt enkelt för att jag inte ville ge upp vår nationella beslutanderätt. Argumentet mot detta var att vi inte alls ger upp vår beslutanderätt – folkomröstningen handlade inte om huruvida vi skulle ansluta oss till en förbundsstat eller inte. Likaså, och av samma orsak, motsatte jag mig Euron. Idag har jag förvisso vant mig vid den och dess fördelar och skulle inte vilja vara utan den. Men allt har sin gräns. Om räddandet av Euron innebär skapandet av en förbundsstat så säger jag: Skrota Euron!

Katainen, Urpilainen och Co har ingen fullmakt att ta oss in i en förbundsstat. Om de ändå gör det kommer de aldrig att överleva nästa val – och Sannf. kommer att ta över. Det vill knappast någon, men så går det om folket körs över i denna sak. Men alternativet med en folkomröstning är inte möjligt. Förbundsstatsalternativet kommer nämligen aldrig att segra i en folkomröstning, och därför kommer vi knappast att få säga vår åsikt i en folkomröstning. Förutsatt att inte Tyskland går denna väg. Men det är också osannolikt av samma orsaker som här i Finland. Varken vi finländare eller tyskarna kommer att ställa upp som betalare i det kalas som införandet av en förbundsstat skulle innebära. Inte en chans.

Så hur lång tid har euron kvar att leva? Tre månader? Det är väl en ganska kvalificerad gissning.    

Luther och ekonomin

Det finns idag vad som tycks vara en stark vilja att blunda för den betydelse kristendomen har haft för vår världsdels utveckling. Detta yttrar sig bl.a. i att Europakomissionen inte vill nämna det kristna arvet när man skriver ihop en EU-författning och även i var mans bild av historien. Man känner helt enkelt inte till hur enorm betydelse den kristna tron har haft för utvecklandet av i princip alla institutioner vi idag tar för givet (skola, sjukvård, kommunförvaltning osv, osv), liksom även när det gäller hur vi tänker och ser på oss själva.

Som historiker mår jag dåligt när jag ser hur dåligt vi känner till vår historia. Och när jag ser hur dagens ledare drar upp riktlinjer för den framtida utvecklingen utan att beakta historien. Vi är idag på väg mot ”De europeiska förenta staterna”. Om inte förr så har den senaste tidens uttalanden från ledande personer inom EU gjort detta klart förutom alla tvivel. Och allt detta för att rädda Euro-projektet. Men frågan är om detta ändå låter göra sig? Saken är nämligen den att de orsaker som ligger bakom snedvridningen inom euroområdet inte försvinner med införandet av en gemensam ekonomisk politik och en gemensam eurobudget.

I söder, där man inte har läst sin Luther, finns nämligen inte samma syn på arbete och lydnad inför ”den som bär svärdet” som vi har här uppe norr där vi under 400 år har präglats av katekesundervisning och luthersk arbets- och överhetssyn. Även om alla inte gillar att höra det, så är det därför vi snällt betalar våra skatter här, medan man i t.ex. Grekland inte är så noga med detta. Och detta faktum ändrar inte för att vi inför en gemensam budget. De omedelbara problemen kan säkert tyglas i och med detta, men olikheterna kvarstår. Och hur länge tror ni att tyskarna (och vi nordbor) accepterar att alla parter i det nya hushållet inte gör rätt för sig på samma sätt som vi gör? Så lutherska är vi nämligen inte längre.

Jag skulle inte gå så långt att jag skulle påstå att religionen (och olikheterna här) ensamt ligger bakom den ekonomiska krisen, men jag förvånar mig storligen när Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos helt blundar för denna (stora) del av problematiken. Men, å andra sidan, detta med blundandet för allt som inte passar i deras världsbild har blivit något av Aftonbladets specialitet.  

Räsänen vs Valtaoja

Efter tragedin i Hyvinge hamnade Päivi Räsänen igen på löpsedlarna när hon i en intervju i radio Dei lät förstå att Finland idag skulle behöva en andlig väckelse. Hon menade att detta skulle förbättra Finländarnas välmående.

Nå, domen lät inte vänta länge på sig. Riksagnostikern (och astronomiprofessorn!) Esko Valtaoja "Slår knockout på Räsänens påståenden" i en stort uppslagen intervju i Iltalehti (rubriken är Iltalehtis). Artikeln är publicerad på nätet 31/5. Enligt artikeln är Valtaoja ”chockad” av Räsänens påståenden, och han påstår att ”statistiken talar ett tydligt språk angående sambandet mellan religion och tro”.

Nu ska jag säga det med en gång: Valtaojas resonemang och logik i det han säger är på lägre sandlådenivå. Dels växlar han friskt i jämförelser mellan andra länder och Finland (och naturligtvis mellan olika religioner), dels drar han förhastade och konstlade slutsatser. ”Enligt undersökningar har det aldrig funnits så lite troende människor i Finland som idag, och Finland är också ett land där det sker lite brott jämfört med andra länder. Och så den ”lysande” slutsatsen av detta: Lite troende – lite våldsbrott.”   

Valtaoja späder sedan på med att påstå att ”om alla skulle ge upp in tro skulle våldet försvinna från jorden. Enligt statistiken är detta mera riktigt än det som Räsänen påstår.” Som om detta sedan inte skulle räcka till tar Valtaoja stöd från historien. ”Det dör idag mindre människor av våldsbrott än någonsin i historien. Religionen har också förlorat sin betydelse jämfört med hur det var förr. Våldet har minskat i världen, likaså de troendes antal.” Sedan betonar Valtaoja att han ”baserar sina åsikter på vad statistiken säger”. Sen kommer ännu en kraftig bredsida mot Räsänen och det hon har sagt: ”Det är lätt att göra generaliseringar. Räsänen baserar säkert sina åsikter på sin personliga tro.”  

Lägre sandlådenivå, var det, ja. Om det är någon som gör sig skyldig till att generalisera här så är det utan vidare herr Valtaoja. Dessutom gör han sig skyldig till ett kraftigt missbruk av statistiken. För att visa felet han gör, låt mig illustrera:

Valtaoja påstår:

1.      Våldet har minskat i världen.

2.      Under samma tid har religionens betydelse minskat.

3.      Alltså beror det minskade våldet på religionens minskade betydelse.

Lika gärna kunde man påstå följande – och på samma sätt stöda detta med statistiska fakta:

1.      Våldet har minskat i världen.

2.      Under samma tid har radiolyssnandet ökat dramatiskt.

3.      Alltså beror det minskade våldet på ökningen i radiolyssnandet.

Alla som bryr sig om att tänka ens lite inser att Valtaoja är ordentligt ute och cyklar här. Men som den goda nyjesuit han är så får ändamålet helga medlen.

Dessutom blandar Valtaoja, som sagt, friskt mellan olika länder och olika religioner i sin argumentering. Men nu var det ju uttryckligen Finland och den kristna tron det handlade om. Om man vill få svart på vitt angående religionens betydelse för våldsbenägenheten idag i Finland och relationen till kristen tro/väckelse så borde man angripa det hela på ett helt annat sätt. T.ex. genom att jämföra våldsbrottsstatistiken mellan olika orter med olika religiös tradition. Detta är för övrigt inte svårt och det låter sig göras med en snabb sökning på Internet. Problemet med detta, ur Valtaojas synvinkel – och samtidigt orsaken till att han inte gör detta – är att dessa siffror kraftigt talar för det som Räsänen har sagt.

Låt oss, bara som exempel, jämföra t.ex. våldsbrottsstatistiken för Larsmo (där den leastadianska väckelsen är mycket stark) med Helsingfors (som inte är någon traditionell väckelsebygd). På 2011 registrerades i Larsmo 0,6 våldsbrott per 1000 innevånare. År 2010 var motsvarande siffra för Larsmos del 2,75 och för Helsingfors 11,26. Den stora skillnaden mellan Larsmos siffror kan förklaras med det ringa antalet våldsbrott – redan ett par fall till gör att siffran blir avsevärt högre. Skillnaden kan också bero på sättet dessa brott har bokförts. (Enligt plats för dådet respektive enligt förövarens hemkommun. I 2011 års siffror ingår endast sådana brott som har begåtts i Larsmo. Det är ett allmänt känt fenomen att Larsmoungdomarna ofta tillbringar sina helgkvällar inne i Jakobstad, och de våldsbrott som begicks där bokfördes på Jakobstads konto.) I denna jämförelse spelar förstås också andra saker in, som t.ex. skillnaden mellan stad och landsbygd och olikheter i språk, men skillnaden är ändå så tydlig att man, utan att våldföra sig på statistiken på det sätt som Valtaoja gör, kan dra vissa slutsatser av materialet.

Och vilka är dessa slutsatser? Jo att Esko Valtaoja har fel. Dessutom gör han sig skyldig till grov ovarsamhet med statistikuppgifter och grova generaliseringar. Men han får ändå spaltutrymme. För han säger det som media vill höra. Men det ändrar inte det faktum att han har fel. Och att Räsänen har rätt.