Sällan har Slaget efter tolv varit så intressant och avhandlat ett så dramatiskt ämne som idag. Bo-Göran Ekholm och Christer Lindholm diskuterade euroområdets framtid, och de två debattörerna var överens om att eurosamarbetet i dess nuvarande form har kommit till vägs ände, samt att det finns två vägar framåt. Antingen kommer eurosamarbetet att upplösas, eller så kommer vi att gå mot en förbundsstatsmodell. Debattörerna var oeniga om vad som är att föredra, men de var ense om att oberoende av vilken väg Europa väljer så har vi hårda tider framför oss.
Båda två argumenterade väl, och det var intressant att lyssna på dem. Men ännu intressantare än vad som sades var ändå det som INTE sades. Inte ens redaktören (Patrik Shauman) ville/vågade/kom på att gå in på det minerade området som handlar om fullmakten. Det talades om huruvida länderna och regeringarna har vilja och mod att gå in för en ännu djupare integration och gå ännu längre i utvecklandet av EU mot en förbundsstat – speciellt då vad Tyskland är berett att göra - men frågan om vad folket vill kom aldrig upp. Jag menar dock att detta är ett så stort beslut att det, åtminstone inte i Finland, kan tas av de sittande beslutsfattarna. De har helt enkelt inget mandat att föra Finland in i en förbundsstat. Denna fråga är av en sådan kaliber att den utan vidare måste prövas i en folkomröstning.
Jag röstade mot att vi skulle ansluta oss till EU då när det begav sig. Helt enkelt för att jag inte ville ge upp vår nationella beslutanderätt. Argumentet mot detta var att vi inte alls ger upp vår beslutanderätt – folkomröstningen handlade inte om huruvida vi skulle ansluta oss till en förbundsstat eller inte. Likaså, och av samma orsak, motsatte jag mig Euron. Idag har jag förvisso vant mig vid den och dess fördelar och skulle inte vilja vara utan den. Men allt har sin gräns. Om räddandet av Euron innebär skapandet av en förbundsstat så säger jag: Skrota Euron!
Katainen, Urpilainen och Co har ingen fullmakt att ta oss in i en förbundsstat. Om de ändå gör det kommer de aldrig att överleva nästa val – och Sannf. kommer att ta över. Det vill knappast någon, men så går det om folket körs över i denna sak. Men alternativet med en folkomröstning är inte möjligt. Förbundsstatsalternativet kommer nämligen aldrig att segra i en folkomröstning, och därför kommer vi knappast att få säga vår åsikt i en folkomröstning. Förutsatt att inte Tyskland går denna väg. Men det är också osannolikt av samma orsaker som här i Finland. Varken vi finländare eller tyskarna kommer att ställa upp som betalare i det kalas som införandet av en förbundsstat skulle innebära. Inte en chans.
Så hur lång tid har euron kvar att leva? Tre månader? Det är väl en ganska kvalificerad gissning.
Själv lyckades jag missa det här programmet idag, men det läggs visst ut på Arenan i morgon. Då skall det lyssnas...
SvaraRaderaMen allmänt taget tror jag att vi går mot en europeisk förbundsstat, som i mångt och mycket avviker från det vi ser nu. Hur skulle någonting annat ens kunna vara möjligt?
I den globaliserade ekonomins tidevarv finns det inte plats för små självständiga enheter utan internationellt betydande egna resurser.
Vi kan leka med tanken på att återta finnmarken, men vad skulle vi vinna på den manövern? Symbolvärde, visst. Men ekonomiskt förlorade marken sitt värde i början av 1990-talet, då det internationella valutaspelet ledde till att markens värde lösgjordes från den finska statens kontroll. Vid ett köp intresserar sig få för hur din sedel ser ut. Mycket viktigare är frågan vad sedeln är värd - i dag och i morgon. Sedelns värde beror på utgivarens förmåga att stå för sina inre och internationella förpliktelser. Ett enat Europa (som så enats med svärd om nödvändigt) kan ge den gemensamma valutan annat än symbolvärde. Det här argumentet kommer att övertyga dem som vill överleva att bita i det sura äpplet och värna om Det Gemensamma Intresset. / esa
"Hur skulle någonting annat ens kunna vara möjligt?" Det är det jag har frågat mig en längre tid redan, speciellt som vi under de senaste åren har tagit så många små (och nästan obemärkta) steg i riktning mot en förbundsstat. Men samtidigt, och å andra sidan, är detta något som folket inte vill. Speciellt inte i de länder där det går bra, eller mindre dåligt (= Finland) och som i en förbundsstat skulle tvingas betala för de länder där det går sämre. Så det är inte heller möjligt. Så står vi där med en olöslig ekvation med två omöjliga lösningar... Men du löste faktiskt ekvationen! Det enda som behövdes var att sätta till svärdet till ekvationen. Då går det. Men trevligt blir det inte.
SvaraRaderaNåja, vi skall kanske inte övertolka det där med "svärdet" i det här sammanhanget. Men helt klart är det att vi står inför turbulens i det europeiska samhället under överskådlig framtid, där aktörer på olika plan kommer att konsolidera sig med tillgängliga metoder.
SvaraRaderaEn faktor i den europeiska turbulensen kommer att utgöras av den demokrati som du åberopar, eller folkvilja. Börjar inte demokrati vara ett passerat stadium i samhällslivet?
Mina tankar går till en undersökning i det Ryssland som steg upp ur det sovjetiska folkväldet ruiner, som visade att 97 procent av ryssarna motsatte sig demokrati. En finländsk tevepanel med framstående deltagare ur näringslivets toppskikt konstaterade smått roat att 97 procent av ryssarna inte vet vad demokrati är för någonting...
Allvarligt talat: politik handlar om förvaltning av samhällets gemensamma angelägenheter. Borde man inte med fog kunna förvänta sig en viss kongruens mellan beslutskapacitet och faktisk sakkunskap i de frågor som besluten gäller? Direkt demokrati i form av allmän omröstning är som allra bäst i lokala frågor typ närdemokrati, där folket kan ha rimliga förutsättningar att överblicka de till buds stående alternativen (och vid behov möjligheten att korrigera eventuella misstag i nästa val). Är det en rimligt att förvänta sig att folket skall höras i frågor som har allmäneuropeisk omfattning i bredd och får konsekvenser långt in i framtiden, och som kanske de facto inte kan korrigeras genom ett nytt val om fyra år? / esa
Jag läste nyss i ÅU en kolumn av Hans Rosing, en i tiderna uttalad EU-skeptiker. Han avslutar sin korta med tänkvärda analys med några i min mening kloka ord: "Många drömmer om att lämna EU, att återfå sin nationella 'handlingsfrihet'. Men det är en hopplös dröm. Tider har gått förbi nationalstaterna. Framtiden ligger i samarbete, hur haltande den än är och kommer att förbli." / esa
SvaraRaderaEsa. Jag har haft två "skift" idag, så det blev lite sent innan jag hann läsa vad du skrivit. (Men nu har jag mitt tiotimmars pass med föreläsningar i genetik klart. Sommarlov!!!:))
SvaraRaderaDet var intressant detta vad Rosing säger. Men jag undrar om det ändå är så många som faktiskt drömmer om en återgång till det som var före 90-talets integrering. Jag skulle t.ex. kunna tänka mig att fortsätta ungefär som idag - om det bara skulle gå.
Sedan vill jag nog påstå att det är särskilt viktigt att folket får säga sitt i frågor som "får konsekvenser långt in i framtiden". Om inte i ett direkt folkval, så åtminstone i ett riksdagsval med tydliga alternativ. Och detta sedan inte bara för folkets skull, utan också för de folkvaldas skull. Som det nu är saknar regeringen ett mandat att föra Finland in i en förbundsstat - vilket dessa euroobligationer med gemensam statsskuld de facto skulle innebära, eller åtminstone i någon mån förutsätta.
Katainen et alii kan helt enkelt inte godkänna dessa euroobligationer. De har inte den fullmakten. Den måste vi väljare ge dem - eller också inte göra det. Hittills har vi åtminstone inte gjort det.
Gratulerar till sommarlovet, Kristian! Hoppas det blir långt och skönt, lagom varmt och med mycket glass (skada bara att Sun-Ice inte längre finns kvar, det var i tiderna Österbottens eminenta bidrag till glassvärlden).
SvaraRaderaDet du skriver om folkets mandat visar på den enorma spänning som byggts in i nuvarande EU, med en mellanstatlig dynamik som vilar på medlemsstaternas "självklara" rätt att bevaka sina egna nationella intressen. Vi har en akut kris, som enligt expertis borde lösas per express, men så det finns de som ropar att vi måste vänta tills vi haft ett referendum eller åtminstone ett riksdagsval - som hålls i alla medlemsländer inom loppet av kanske sex år.
Jonej, som västnylänningarna säger. De här spänningarna leder nog till en rad bristningar på flera plan i Europa inom en mycket överskådlig framtid. Ta betäckning, den som kan! / esa
Tack! Jag har ju förstås mitt ordinarie jobb kvar, och där blir det ingen semester förrän kanske ett par dagar i höst. Men så är detta jobba mera av en livsstil än ett jobb... Men en S-strut kunde jag kanske unna mig. :) (De är faktiskt inte sämre än de var under SunIce-eran, och de är väl det enda som återstår av Jakobstads stolta glasstradition idag.)
SvaraRaderaJo, det är den där spänningen som är det problem som jag vill fokusera på. Just nu är den akuta krishanteringen så viktig att ingen egentligen har tid att tänka på detta, men det är väl lite som med recessionen 2008-09 - då var det viktiga att få igång hjulen igen. Ingen gav sog då tid att tänkta på statsskuldens utveckling. Och så visade det sig att det var minst ett lika stort problem som själva avstannandet i ekonomin...
Det som är så lömskt här är att denna glidning mot en förbundsstat har tagits med så små steg att ingen riktigt har velat märka vad som händer. Lite i gången, och så småningom har Euro-området vuxit ihop så att det idag skulle vara synnerligen plågsamt och framför allt kostsamt att bryta upp det. Men det som nu diskuteras är ett relativt stort steg (euroobligationerna), och då menar jag ändå att det är befogat att ropa på en koll av mandatet. Som sagt både för folkets och för beslutsfattarnas skull. Om så inte görs kommer det ÅTMINSTONE att bli en förfärligt stark rekyl i nästa riksdagsval. Och även om jag på något sätt kunde förlika mig med tanken på Timo Soini som statsminister skulle jag inte vilja ha t.ex. Jussi Halla-aho som utrikesminister...
Där har du ett av nutidssamhällets stora problem: ingen långsiktig utveckling, inga långsiktiga förbindelser är möjliga, för vad som än besluts nu skall kunna rivas upp i grunden efter nästa riksdagsval.
SvaraRaderaDu kan inte lita på någonting. Lita på det! / esa
Nå där håller jag med dig. Helt och hållet. Men just i denna sak och just nu går det inte att fortsätta som förr - alltså enligt de linjer som drogs upp i början på 90-talet. (Eller ännu tidigare.) Nu måste det bli förändring, vare sig vi vill det eller inte. Och då menar jag att det skulle vara renhårigast att klart säga vad som gäller och vart vi är på väg - och så får folket på sätt eller annat ta ställning till detta. Och så kör vi sedan på den linje som beslutats. Som det nu är tar vi som sagt små steg i gången i en riktning som ingen riktigt har koll på. (Men där en förbundsstat hägrar någonstans mindre eller mera långt borta.)
SvaraRaderaJag gillar inte detta. Men det har jag kanske gjort klart ett par gånger redan...