Det finns idag vad som tycks vara en stark vilja att blunda för den betydelse kristendomen har haft för vår världsdels utveckling. Detta yttrar sig bl.a. i att Europakomissionen inte vill nämna det kristna arvet när man skriver ihop en EU-författning och även i var mans bild av historien. Man känner helt enkelt inte till hur enorm betydelse den kristna tron har haft för utvecklandet av i princip alla institutioner vi idag tar för givet (skola, sjukvård, kommunförvaltning osv, osv), liksom även när det gäller hur vi tänker och ser på oss själva.
Som historiker mår jag dåligt när jag ser hur dåligt vi känner till vår historia. Och när jag ser hur dagens ledare drar upp riktlinjer för den framtida utvecklingen utan att beakta historien. Vi är idag på väg mot ”De europeiska förenta staterna”. Om inte förr så har den senaste tidens uttalanden från ledande personer inom EU gjort detta klart förutom alla tvivel. Och allt detta för att rädda Euro-projektet. Men frågan är om detta ändå låter göra sig? Saken är nämligen den att de orsaker som ligger bakom snedvridningen inom euroområdet inte försvinner med införandet av en gemensam ekonomisk politik och en gemensam eurobudget.
I söder, där man inte har läst sin Luther, finns nämligen inte samma syn på arbete och lydnad inför ”den som bär svärdet” som vi har här uppe norr där vi under 400 år har präglats av katekesundervisning och luthersk arbets- och överhetssyn. Även om alla inte gillar att höra det, så är det därför vi snällt betalar våra skatter här, medan man i t.ex. Grekland inte är så noga med detta. Och detta faktum ändrar inte för att vi inför en gemensam budget. De omedelbara problemen kan säkert tyglas i och med detta, men olikheterna kvarstår. Och hur länge tror ni att tyskarna (och vi nordbor) accepterar att alla parter i det nya hushållet inte gör rätt för sig på samma sätt som vi gör? Så lutherska är vi nämligen inte längre.
Jag skulle inte gå så långt att jag skulle påstå att religionen (och olikheterna här) ensamt ligger bakom den ekonomiska krisen, men jag förvånar mig storligen när Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos helt blundar för denna (stora) del av problematiken. Men, å andra sidan, detta med blundandet för allt som inte passar i deras världsbild har blivit något av Aftonbladets specialitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar