Lehtonen, Israel och Finlands Sion

Jag hörde för en tid sedan om en profetia/vision som Ensio Lehtonen (1906-1971) framförde något år före sin död. Han menade att det kommer en tid när landet Israel, som det gamla förbundets löftesfolk och löftesland, och Finlands Sion, alltså den lilla skara som vill hålla sig till Guds ord och bud, kommer att råka in i liknande svårigheter. Enligt Lehtonen kommer Israel att bli utstött av alla andra länder och få stå helt ensamt mot resten av världen. Finlands Sion, igen, kommer att få lida förföljelse inte bara från världen utan framför allt – och detta som det nya i sammanhanget - kommer förföljelsen att komma från sådana kretsar där man till det yttre bär det kristna namnet.

Israel har alltid varit en nagel i ögat på sina grannländer, det är inget nytt. Men jag menar nog att vi idag ser något nytt komma runt hörnet. Media överlag har en längre tid vinklat nyheterna så att Israel och Israels försvar av sina medborgares säkerhet har framstått som orsaken till den svåra situationen i Mellanöstern. Denna propaganda börjar så småningom bära frukt, och här torde vi ha mycket ont osett ännu. När man dessutom ser på hur Israel behandlas i FN och vilket tryck på eftergifter landet utsätts för i det internationella samfundet kan man bara ana sig till vad den nära framtiden kommer att kunna föra med sig.

Vad gäller Finlands Sion och det lidande hon utsätts för ser vi också här en förändring under de senaste några åren. Som kristna har vi alltid fått utstå kritik och hån från världen, det hör liksom till. Men i takt med att sekulariseringen går framåt och kyrkans betydelse minskar har denna kritik blivit kraftigare och mera påtaglig. Men detta är ännu inget som vi ska förundras över. Det nya här är detta med den inifrån kommande förföljelsen. (Om vi använder oss av det ordet.) Vi talar om prästvigningsstopp, obehörighetsförklaringar och allmän marginalisering. De röster som vill hävda Guds ords auktoritet tystas ner och fråntas sina plattformar (läs: Predikstolar) där de kan föra fram ett oförfalskat och klart evangelium. För att inte tala om en klar och tydlig lagförkunnelse! Nu kanske någon tycker att det för lite väl långt att tala om ”förföljelse” här, och det stämmer säkert nog åtminstone till en del. Men se hur rasande snabb utvecklingen har varit under de senaste åtta åren! Tänk sedan åtta år framåt i tiden med samma snabba (och t.o.m. eskalerande!) utveckling. Var befinner vi oss då?

Jag tror nog att vi gott kan hålla Ensio Lehtonens tankar i minnet när vi går framtiden till mötes. Både när det gäller landet Israel och när det gäller Finlands Sion.    

Dumheter!

Världen är full av dumheter, och mycket av dessa dumheter beror på att vi människor vill vara SÅ politiskt korrekta. Hur idiotiskt något än kan vara - om man bara bifogar ordet ”jämlik” eller ”genus” så tycks det automatiskt bli något som alla vill och borde stöda. Alla som vill vara politiskt korrekta, vill säga. Jag har inget sådant behov, så jag skjuter mer än gärna ner dylika dumheter. Som t.ex. detta med en ”jämlik” äktenskapslagstiftning. Ett samhällsomstörtande medborgarinitiativ blir inte gott och bra bara för att man klistrar ordet ”jämlik” på det och för att media sväljer denna bluff med hull och hår. Den som har ögon att se med och öron att höra med inser tvärtom att detta lilla modeord öppnar för flera förändringar i ett senare skede, när detta första steg är taget och folket har lurats ännu en bit på vägen mot samhällets kollaps. Ska det vara jämlikt så måste det ju gälla alla – också Kalle som vill gifta sig med sin ko. Eller hur? Och Eva, Maria och Håkan som alla vill gifta sig med varandra. Om de inte får det så är ju äktenskapet inte jämlikt utan klart och tydligt diskriminerande! Dumheter var ordet!

Jag skrev för en tid sedan om den senaste villfarelsen i landet i väster. Karlskoga kommun har gjort sitt för att undanröja könsdiskrimineringen inom snöröjningen och infört ”genusplogning”. En kommentator skrev att ”vänta bara i tio år så kommer det nog hit också”. Nå, nu visade det sig att det inte tog tio år innan det samma kom på förslag också här. Iltalehti skriver idag om ett förslag av Gunvor Brettschneider (Sfp, vad annars!), som sitter i Helsingfors stadsfullmäktige, där hon föreslår att denna idioti borde utredas också här i vårt land. Man får ta sig för huvudet! Knappast kommer detta förslag att få något större understöd, men redan det att det kommer upp visar nog lite vad klockan är slagen. Världen är, som sagt, full av dumheter och av lättlurade stackare som tror att de kan rida till berömmelse och ära på dessa dumheter.

Nöden och bönen

Det är så oerhört gott att det ännu finns platser där vi, som vid en oas under ökenvandringen, får vila och lyssna till Guds livgivande och stärkande ord. Vi var i söndags samlade till ”Familjegemenskap kring Ordet”-samling i Ytteresse. Skaran var inte stor – det fanns mycket annat som konkurrerade med denna samling, inte minst någon ishockeymatch på TV - men förkunnelsen var som sagt god och stämningen likaså. Kyrkoherden talade kring söndagens tema (Nåd), och mötesledaren höll en avslutningsbetraktelse över bröllopet i Kana och de lärdomar vi kan dra av det som hände där.

”De har inget vin”. Det var vad Jesu mor sade till Jesus, och detta var, i all sin enkelhet, en bön som Frälsaren sedan besvarade genom att göra sitt första under. Maria bar bröllopsparets nöd till Jesus, och Jesus besvarade hennes bön genom att förvandla vatten till vin. På samma sätt som Maria gjorde här får vi också göra. Vi får bära nöden till Jesus. Detta behöver inte ske med många ord och med konstfulla formuleringar, utan det räcker att göra så som Maria gjorde: ”De har inget vin”.

Nöden är stor idag, mitt i allt detta överflöd som på riktigt håller på att dränka oss alla. Det finns materiell nöd, ja, men den själsliga nöden är kanske det värsta. Människor som mår så oerhört dåligt. Av en eller annan orsak. Du vet nog vad jag avser, för vi känner alla någon som har drabbats av detta illamående. Den materiella nöden, hur jobbig den än kan vara, är lättare avhjälpt. Men den själsliga nöden är ack så svår att få bukt med. Här blir vi många gånger, alltför ofta, tvungna att konstatera att vi inte kunde hjälpa, hur gärna vi än skulle ha velat. På samma sätt när vi eller någon i vår närhet drabbas av sjukdomar av olika slag. Vår goda vilja räcker inte till. Då är det så oerhört gott att få göra som Maria. Vi får bära nöden till Jesus. Han lever, han hör bön och han sänder bönesvar. Också när vi tycker att allt känns så oerhört hopplöst och nöden är alltför stor.

Jesus

En vän berättade redan för flera år sedan för mig hur han reagerade när han, t.ex. i en radioandakt, hörde namnet Jesus nämnas. Gud gick bra, det beredde honom inga problem. Så länge andaktshållaren höll sig till att prata om Gud var det lugnt. Den helige Ande förstod min vän sig inte riktigt på då ännu, så det gick också bra. Men den där Jesus... Det namnet klarade han helt enkelt inte av. Det blev liksom bara för mycket.

Jag tror att detta inte är någon ovanlig reaktion. Så länge det handlar om Gud, eller hellre med liten bokstav, alltså gud, går det bra. Denna Gud/gud kan vara lite vad som helst. Gud är liksom lite svävande. Lite odefinierad. Så honom klarar vi människor av, åtminstone någorlunda. De renodlade ateisterna har kanhända problem redan här, men vi kan väl kanske bortse från dem just nu. Men när det kommer till Jesus, ja, då får de flesta problem. Han är nämligen den han är. Visst finns det sådana som har skrivit långa böcker om honom och i dessa böcker försöker hävda att Jesus inte är den han är, men detta om något visar ju nog att de också har problem med att tackla denne Jesus. Varför skulle de nämligen annars ha gjort sig så stort besvär?

Jesus är den han är. Visst kan vi gå med i dessa Jesuskritikers lek och vederlägga deras påståenden. Det går nämligen att göra det. Men när vi debatterar Jesus på detta sätt håller vi oss enbart på det teoretiska planet. Det är lite som om två biologer skulle sitta ute i gröngräset en underbar försommarmorgon och precis när solen går upp över sjön nedanför den äng där de befinner sig sitta och debattera någon aspekt av fotosyntesen medan alla fåglarna ger hals för att välkomna den nya dagen. Deras diskussion är ingalunda irrelevant, och det de pratar om är säkert både sant och viktigt, men de missar ju ändå hela poängen just där och då.

Jesus är så mycket mera än ett debattämne. Han lever. Han möter oss människor just där vi finns just nu. Han upprättar oss i synd fallna och i vår skuld bundna människor. Han ger oss ett helt nytt liv, ett liv som inte ens döden kan rå på. Han vill torka alla våra tårar och trösta oss i alla våra sorger. Han vill föra oss människor in i en rätt relation med vår Skapare. Och allt detta kan han göra för att han är den han är. Jesus. Det största och mäktigaste namn som någon människa någonsin har hört och fått ta på sina läppar. Det härligaste namn som finns och någonsin har funnits. Jesus, han som är den han är. Oberoende av våra diskussioner, oberoende av våra åsikter och tankar om honom. Jesus, han som vill vara vår bäste vän - din och min.

När man inte tänker desto mera på det tycks det lite konstigt att namnet Jesus kan väcka sådana starka reaktioner. Som t.ex. för min vän som jag inledningsvis berättade om. Men när vi inser vem han är, och vad som finns i detta namn så framstår det inte längre som så alldeles konstigt. För även om vi människor inte erkänner honom som den han är, även om vi inte sätter tro till honom, så är han ändå den han är. Han är själva nyckeln till vår tillvaro. Allas vår tillvaro. Vare sig vi vet om det eller inte. Vare sig vi godkänner det eller inte. Vare sig vi vill veta av honom eller inte. I honom, genom honom och till honom är det vi människor är till. Ja, inte bara vi människor utan hela världsalltet.

När vi förstår detta inser vi också att det inte alls är så konstigt att vi reagerar så som vi gör när vi hör hans namn nämnas.

Biskop Huovinen

 Framtiden rycker allt närmare. Det är åtminstone det intrycket jag får när jag läser tidningen idag. Den mest lästa artikeln på Iltalehti just nu (på nätet) är rubricerad: ”Tuffa beskyllningar mot känd biskop”. Nyheten handlar om att biskop emeritus Eero Huovinen i en nyutkommen bok beskylls för att ha ”rökt ut” en kvinnlig präst som ”kommit ut ur skåpet”. Susanna Airola berättar att ”i maj 2010 kom biskop Huovinen med sina assistenter till min arbetsplats för att hålla ett samtal angående min livssituation. Under samtalets gång uttryckte sig biskopen på ett sätt som gjorde att jag kände mig uppträngd i ett hörn.” Airola säger vidare att hon, efter att ha funderat ett par månader på sin situation, inte såg någon annan utväg än att säga upp sig.

I artikeln nämns också att biskop Huovinen, i en år 2010 utkommen bok om hans liv, har blivit utsatt för kritik i liberala kretsar för att han varit allt för försiktig i frågan om att välsigna samkönande par. Huovinen kan givetvis inte kommentera saken desto mera, men han konstaterar att saken nog var mera komplicerad än vad den nyutkomna boken låter förstå.

Nu måste man förstå att det ligger i bokens utgivares – och överlag i homolobbyns – intresse att lyfta fram nyheter av detta slag. Gärna då också förenklat framställt och helst med så smaskiga detaljer som möjligt. Målet är givetvis att visa hur illa de sexuella minoriteterna blir behandlade i kyrkan – och framför allt då av personer med en negativ (eller i detta fall försiktig) hållning till dessa sexuella minoriteter. Propaganda brukar sådant allmänt kallas. Dessutom är en biskop, eller kyrkans tjänare överlag, ett tacksamt offer här eftersom det allt som oftast finns någon form av tystnadsplikt med i bakgrunden. Det är alltid lättare att puckla på en som har händerna bakbundna, och det är sannerligen inte första gången något dylikt sker. Själv har jag inte blivit utsatt för detta, men jag har personer jag har arbetat med (i församlingen) som har råkat ut för just detta i just denna fråga.

Nu är det alltså inte alldeles lätt att veta vad som riktigt hände då i maj 2010. De uppgifter som presenteras i den nyutkomna boken är alltså mer eller mindre propagandistiska, och biskop Huovinen kan alltså inte uttala sig desto mera. Så då står det alltså media fritt att nappa på och skriva så braskande rubriker de bara vill och kan. Så förvänta er alltså att Eero Huovinen kommer att få löpa gatlopp i denna sak den närmaste tiden! MEN. Det bör framhållas, att ifall saken gick till ungefär så som det påstås i artikeln i Iltalehti har biskopen handlat sig i stort sett så som en biskop borde handla i en dylik situation. En präst som i liv eller i förkunnelse ger uttryck för ett godkännande av en livsstil som Guds ord förbjuder ska inte verka som präst. Så enkelt är det.

Som sagt kommer vi inte att få veta vad som exakt sades och gjordes i denna situation, och man får väl förmoda att biskopen inte uttryckte sig så tydligt som jag just gjorde, men redan det att han tog tag i detta problem länder honom till heders. Jag tror knappast att någon av våra nuvarande biskopar skulle våga, eller ens vilja, göra på samma sätt i en liknande situation.