Faderslösheten

Krossa patriarkatet! Feminismens slagord är kanske inte på allas läppar idag, men själva saken finns starkt i allmänhetens medvetande. Allt som ens luktar "patriarkat" ses som något ont och något vi måste attackera och riva ned. Detta samtidigt som mansbilden har förändrats och den ideala mannen idag är en mjukis och någon som inte gör ens en fluga förnär och som inte har några åsikter överhuvudtaget. Annat än politiskt korrekta sådana då, förstås. Men inte nog med detta: Allt fler barn växer upp utan sin pappa och utan någon egentlig fadersfigur i sina liv.

Nå, nu ska jag säga det som inte får sägas i denna pk-tid: Detta är recept på en katastrof.

Varför mår så många människor så oerhört dåligt idag? För det gör de, även om det finns sådana som med alla medel försöker få oss att tro annat. Givetvis finns det inte bara en orsak till detta illamående, men en av de viktigaste orsakerna, kanske den allra viktigaste, är faderslösheten. Den dubbla, dessutom. Både den med litet "f" och den med stort "F". (Den förra leder också inte heller sällan till det senare – en människa som växer upp utan fader med litet f har inte sällan också svårt att relatera till den älskande himmelske Fadern.)

Som sagt är detta recept på en katastrof. Sunda och hela familjer är idag allt mera sällsynta, och det motsatta, alltså söndriga och dysfunktionella familjer, blir allt vanligare. Procenten barn som växer upp utan den ena föräldern (vanligen fadern) ökar hela tiden, och t.ex. i USA är denna procent redan närmare 30. (Bland färgade barn är den ännu mycket högre.) Lägg då ännu till den familjefientlighet som t.ex. Black Lives Matter och andra liknande rörelser (för att inte tala om dagens feministiska och regnbågsfärgade rörelser) driver och även drivs av.

Sådant är läget idag. I en dylik situation skulle man förvänta sig att alla skulle jaga efter svaret på frågan vad vi kan göra åt detta. Men icke. I stället drivs denna utveckling ytterligare på både i media och i samhället i stort, och de som försöker opponera sig mot utvecklingen tystas ner och t.o.m. demoniseras. Men här på denna blogg vill jag ändå ställa frågan: Vad kan vi göra? Hur kan vi bryta denna katastrofala utveckling? Givetvis kan vi försöka ställa oss på dagens olika torg och ropa så högt vi kan och utmana fadersfientligheten och nedmonteringen av det goda patriarkatet. Om vi vågar. Det kan få viss effekt. Om inte annat så kommer de som vill beröva barnen en fader (och Fadern) att avslöja sig. Men framför allt kan vi arbeta på att bevara den egna familjen som en god plats för oss och framför allt för våra barn. Detta genom att arbeta på relationen med vår make/maka och låta Guds frid och hans nåd vara det som anger tonen i våra hem. Vi män kan se på mannen med stort M och lära oss av honom hur vi bör vara som män i denna världen. (Nu talade jag faktiskt om Jesus som en förebild! Vem skulle ha trott att jag skulle göra det...)

Kommer detta att räcka till för att vända utvecklingen? Mänskligt sett är svaret förstås nej. Vi är på väg utför stupet med allt för hög fart för att det ska kunna ske. Men som alltid i frågor som har med Guds rikes angelägenheter att göra gäller det samma: Var trogen i det lilla! Gör vad du kan! Eller som det heter i en viss katolsk orden: Bed och arbeta! Gud hör bön, och även om han inte alltid svarar så som vi skulle vilja att han svarade så svarar han alltid.

Faderslösheten är ett av vår tids allra största problem. Kanske det allra största. Speciellt som de stämningar som rör sig i världen starkt driver på detta och driver ut faderskapet. Jag tvivlar inte på varifrån detta kommer. Djävulen hatar oss människor, och framför allt hatar han barnen, och han gör allt han kan för att förstöra, riva ner och slakta allt som är gott och bra. Att en av hans viktigaste prioriteringar därför är kampen mot faderskapet är inte alls förvånande.