Synnerligen oroande

Låt mig säga det igen med all tydlighet jag kan uppbringa: Jag är ingen vaccinmotståndare. Jag menar att vaccinet är en av läkarvetenskapens största landvinningar och något som har varit, och är, till stor välsignelse för oss människor. 

Men det finns förstås problem, speciellt när ett nytt vaccin ska utvecklas i rekordfart, och speciellt när det handlar om ett helt nytt koncept - som i fallet med Pfizers och Modernas coronavaccin. Ingen torde heller ha glömt de bieffekter som vaccinet mot svininfluensan gav upphov till. 

I Sverige ger läkemedelsverket varje vecka ut en rapport över rapporterade misstänkta bieffekter efter vaccinering med vaccinet mot Covid-19. När man läser dessa noggrant finns det orsak att bli allvarligt uppskrämd. I den senaste rapporten finns det nämligen antecknat 400 rapporter med misstänkta biverkningar, av vilka 146 är allvarliga. Av dessa 146 är hela 44 sådana att den vaccinerade har avlidit efter vaccinering. 

Nu behöver det givetvis poängteras att detta, i de flesta fall, handlar om personer med underliggande sjukdomar samt att det uttryckligen är fråga om MISSTÄNKTA biverkningar. Men ändå. 44 personer som Läkemedelsverket har bokfört som dödsfall relaterade till biverkningar efter vaccinering. Detta alltså gällande Pfizers vaccin. I Modernas fall finns det ytterligare ett dödsfall. 

Detta är mycket oroande. Men det som är, om möjligt, ännu mera oroande är det faktum att mainstreammedia mycket sparsamt har rapporterat om dessa dödsfall. Om man ska få reda på vad som händer måste man läsa alternativmedia samt själv gå in och läsa i Läkemedelsverkets rapporter. 

Media fullgör INTE sin uppgift här. Orsaken är uppenbar, men ändå är detta synnerligen oroande. Finns det månne andra områden där allmänheten inte informeras om obekväma och ohavliga saker? Så att säga för den goda sakens skull?

Manual för att vinna ett val - och lite till

Hur gör man om man vill säkerställa att rätt parti får den politiska makten i ett land och sedan ännu klämma åt de politiska motståndarna på ett sätt som säkerställer att det parti som fått makten kan behålla denna makt över en längre tid – givetvis genom att, till synes, tillämpa demokratiska spelregler? Jag har försökt, givetvis bara på det teoretiska planet, tänka ut hur detta eventuellt kunde göras.

Först och främst bör man givetvis ha media på sin sida, och allra helst så att media är en del av projektet. När kandidatuppställningen är klar kan man så tona ner den egna kandidatens svaga sidor och hålla fram motkandidatens dito. Om det skulle komma fram något graverande om den egna kandidaten kan man t.o.m. helt tysta ner detta så att det aldrig når fram till väljarna. På samma sätt kan man göra med saker som kan få den andra kandidaten att framstå i god dager, som t.ex. positiva ekonomiska siffror och utrikespolitiska framgångar. På det viset säkerställer man en "rätt" inställning till de båda kandidaterna hos väljarna. Till detta läggs sedan ännu falska opinionsundersökningar som visar att den egna kandidaten ligger mycket bättre till än motståndaren. Detta kan förmå de som ändå kan tänka sig att rösta på motkandidaten att i förtid ge slaget förlorat och därmed avstå från att rösta.

Om man dessutom av en händelse kan få hjälp av exempelvis en pandemi som man kan använda som skäl för att förändra vallagarna och praxisen för rösträkningen så att den egna kandidaten gynnas är detta förstås också ett plus.

Även efter valet är det viktigt att kunna använda media på rätt sätt, speciellt när det gäller att klämma åt de politiska motståndarna. Om vissa galenpannor bland dessa begår misstaget att ställa till med oroligheter är det en fördel att redan i god tid före valet ha varnat för att så kan ske och även att ha tonat ner och gärna helt tigit ihjäl liknande oroligheter som galenpannor på den egna sidan kan tänkas ha ställt till med. På så vis kan man få motståndarsidans galenskaper dels att se unika ut, dels som om de kanske t.o.m. var ett försök till någon form av statskupp. Och om de ändå inte var det kan de alltid framställas som om de var det. Om media säger det så är det ju så det är.

När dessa oroligheter sedan har getts denna tolkning blir det så mycket lättare att klämma åt de politiska motståndarna. De politiker som inte köper att det var fråga om ett statskuppförsök och som därför inte heller fördömer det som ett sådant är givetvis medskyldiga och bör avsättas från sina positioner. Om detta ändå inte lyckas kan man göra det näst bästa, nämligen att demonisera dem i media och se till att alla som har något samröre med dem, t.ex. genom att stöda dem ekonomiskt, blir straffade. Förslagsvis genom att bli utsatta för en häxjakt på sociala medier och genom att pressa deras arbetsgivare att sparka dem från deras jobb. Det samma gäller givetvis också alla dem som har stött den politiska motståndaren som, behändigt nog, i media har framställts som pådrivande till "statskuppsförsöket". Även här spelar det givetvis ingen roll om detta stämmer eller inte. När media upprepar något tillräckligt många gånger blir det sant ändå. Speciellt de som, t.ex., har deltagit i någon demonstration till stöd för den politiske motståndaren bör här uppmärksammas och straffas. Som sagt gärna genom att bli av med sina jobb.

Sedan är det förstås också viktigt att deplattformera alla som hör till det andra politiska lägret. Om man har lyckats få en majoritet – åtminstone av de som hörs och syns – att tro att det har skett ett försök till statskupp blir detta så mycket enklare. Alla som på något sätt kan bindas till den politiske motståndaren, som alltså är den som ligger bakom den påstådda statskuppen, kan med stor lätthet sedan fråntas sin röst i den allmänna diskussionen på sociala medier. Detta gäller givetvis också själva hjärnan bakom den påstådda statskuppen, också om han råkar vara t.o.m. president.

 

Detta kunde, alltså givetvis endast rent teoretiskt, vara ett sätt att säkerställa att man vinner ett politiskt val och även att, efter valet, kunna klämma åt de politiska motståndarna så att de, förhoppningsvis, under en lång tid hålls behändigt i skuggorna och utanför makten.

Nu har jag givetvis inte tänkt ut detta alldeles själv, utan jag har som inspiration använt mig av en mycket läsvärd artikel som du kan hitta här. Jag rekommenderar artikeln till noggrann betraktelse eftersom den har en del att säga om vad som kunde tänkas ske också i verkligheten!   

En ny tid

Det är med stor bävan åtminstone jag inväntar de förändringar som Joe Biden/Kamala Harris kommer att införa i USA nu när deras administration tagit över. Donald Trump gjorde mycket bra, och en del som kanske inte var så bra, under sina fyra år som president. Biden har uttalat ett mål att redan under sina första hundra dagar i ämbetet omkullkasta mycket av det som Trump åstadkommit. När man läser sammandraget av de åtgärder han tänker arbeta på att införa under sin första tid i ämbetet är det speciellt en sak som står ut, nämligen KOSTNADERNA. Tusentals miljarder dollar för klimatåtgärder, hälsovården och arbetsmarknaden. Hur ska detta betalas? Svaret är givet: Ökad upplåning. Detta är något som förstås kommer att driva USA allt mera i famnen på Kina. Dessutom har Biden lovat att fördubbla minimilönen till 15 dollar i timmen, något som sannolikt kommer att leda till dramatiskt ökad arbetslöshet. Nedkörningen av olje- och gasindustrin kommer att ha samma inverkan, något som speciellt kommer att märkas i stater som Pennsylvania som har en stor oljeindustri. 

Det som ändå är det värsta Bidenadministrationen kommer att ta sig för är ändå införandet av The Equality Act som kommer att öppna portarna på vid gavel för normnedmonteringen i hela USA. Detta kommer sedan i förlängningen att få allvarliga följder för åsikts- yttrande- och religionsfriheten. 

Det är tragiskt att se hur media och vanliga människor både i USA och i hela västvärlden jublar över att "den mörkaste tiden i det moderna USA:s historia" nu är slut. När man ser på vad Biden/Harris tänker göra - och hur makten håller på att använda Kapitoliumincidenten för att kväsa all opposition - inser man, tvärtom, att det är nu den mörka tiden börjar.

Inga bevis, inga bevis, inga bevis...

Ett av de mest använda mantran i vänstermedia de senaste månaderna är uttrycket "inga bevis har kunnat framläggas" eller bara "obevisade anklagelser". Det handlar givetvis om de otaliga beskyllningar om valfusk i höstens presidentval i USA och om att de som kommit med dessa anklagelser inte har kunnat bevisa dessa i domstol. Nåväl, nu har det framkommit att de många avslagen i domstolarna i väldigt få fall handlar om att inga bevis skulle ha kunnat framläggas, utan om att det har begåtts felaktigheter i processen när målen har väckts vilket i sin tur har gett domstolarna orsak att kasta ut ärendena utan att ens behöva höra bevisen. Detta är givetvis något som vänstermedia inte berättar för sina läsare, utan i stället fortsätter man att upprepa mantrat "inga bevis". 

Nå, nu kan det förstås vara så att det i de flesta fall faktiskt har saknats bevis. Men det vet vi inte eftersom de påstådda bevisen aldrig har granskats. Men enligt vänstermedia har så gjorts och slutsatsen blir så att det inte finns några bevis. 

Nu har det emellertid seglat upp moln på vänstermedias hittills relativt molnfria himmel. Ett par lokala tidningar i Texas rapporterade för några dagar sedan om hur Raquel Rodriges blivit arresterad av polisen i San Antonio för, just det, valfusk. Intressant nog har vänstermedia i USA överlag inte rapporterat om detta fall, liksom förstås då inte heller vår media. Vi kan också vara relativt säkra på att vi aldrig kommer att få höra om detta fall heller. Det är nämligen så mycket lättare att fortsätta hävda att det inte finns några bevis för valfusk om man förtiger att det finns sådana.

Nu är detta förstås bara ett litet fall och inget som på något sätt skulle förändra valresultatet. Men det visar med all önskvärd tydlighet att det av allt att döma har förekommit valfusk, trots att media tjurskalligt fortsätter att hävda motsatsen. Och framför allt visar detta medias modus operandi när det gäller obekväma fakta: "Det som inte syns eller hörs finns inte". I dylika fall är det ack så tacksamt att kunna styra vad folk får veta. Och vad de inte får veta. 

 

Om Trumphatet

Jag har funderat en hel del på vad det är som har framkallat det oerhörda hatet mot Donald Trump hos vänstern och vänstermedia. Han fick ju aldrig någon chans att visa vad han gick för som president utan redan på valkvällen bedyrade en rad vänsterpolitiker att de skulle göra allt för att få bort honom från presidentposten. Och nog har de försökt! Först den fullständigt dödfödda riksrättsprocessen baserad på idel konspirationsteorier om rysk inblandning i valet, och nu denna helt galna process angående anstiftan till statskupp. Varför detta oerhörda, blinda hat?

Visst kan man hitta orsaker i Trumps beteende. Det är buffligt, arrogant och extremt populistiskt. Men när man ser på omfattningen av hatet mot honom inser man nog att det måste ligga mer än detta bakom. Det största problemet är, menar jag, att Trump har ställt sig på deras sida som har fel. Som ÄR fel. Alltså enligt de som håller i taktpinnen när det gäller samhällsutvecklingen. Trump har tagit ställning för de som makten vanligen ser som sina motståndare. Han har tagit ställning för "pro life"-rörelsen. Han har ställt sig på deras sida som inte sväljer klimatlögnerna. Han har ställt sig på deras sida som talar för åsikts- yttrande- och religionsfrihet.

Det är därför vänstern och vänstermedia hatar Trump, och har gjort det från dag ett. Det är därför vänstern har gjort allt för att splittra USA ytterligare, och just nu arbetar hårt på att skapa ett sådant sår i det stora landet som inte kan helas inom överskådlig framtid. För att se vad som motiverar vänstern, och för att se hur ohyggligt skrupelfria dessa människor är, kan det vara bra att lyssna till några röster från valkvällen 2016 (från 13:30 framåt):

"We are going to go after him in every concievebly way", konstaterade en av vänsterkommentatorerna. En annan bjöd över detta ordentligt: "A Trump-precidency is unthinkable and dangerous and damaging so basicly anything we do to stop that is perfectly fine, wether it is ethical or not, wether it is legal or not it does not matter."

Det var så det började. Och på den vägen har det fortsatt. Med förödande konsekvenser. Och, det måste också sägas helt tydligt: Trump har verkligen inte gjort något för att minska spänningarna och splittringen. Tvärtom. Men när han talar om vänstermedia som "fakenews" behöver vi förstå varför han gör det. Media har arbetat enligt det som sades på valkvällen i citaten ovan. De har jagat honom på alla tänkbara sätt, och de har struntat i både etiken och lagligheten.

Detta hat som har drivit vänstern och vänstermedia har sedan lett till att många har blivit helt förblindade. Hatet fungerar på det sättet, nämligen. Det vi nu ser när media, och demokraterna, helt ogrundat beskyller Trump för anstiftan till statskupp är ett bevis på denna oerhörda blindhet. Och sedan fortsätter media att bjuda över varandra när det gäller skandaler, klickbaits och, just det, falska nyheter. Det går överhuvudtaget inte att läsa t.ex. Aftonbladet i dessa dagar. Den ena rubriken är värre än den andra. Det är "statskupp", påstådda raseriutbrott, lögner om hur det republikanska partiet håller på att splittras osv, osv. Det värsta är att även kvalitetsmedia har nappat på detta och vanligen nyktra redaktörer inte klarar av att se bortom lögnerna och mobbmentaliteten.

Men detta var förstås helt väntat. Som jag skrev strax efter intrånget i Kapitolium: "Detta är något som vänstermedia i USA, liksom även här, kommer att använda mot högern i USA i all framtid. Detta tilltag kommer att användas för att, för alla som vill lyssna, bekräfta de fördomar som vänstern har om högerns farlighet."

Det är detta vi ser hända just nu. Och det är förskräckligt att skåda.

 

Om Radio Extrem och om kulturen

Österbottens Tidning (och Vbl) skriver i dag i en artikel om en arg förälder som fått nog av de myckna svordomarna i Radio Extrem. Den arga pappan konstaterar att "Extrem är den enda radiokanalen för unga i Svenskfinland. Som en offentlig radiokanal skulle de kunna hålla en högre språkstandard med färre svordomar." Han säger att svordomarna får honom att byta kanal och att han övervägt att förbjuda sitt tioåriga barn att lyssna på kanalen.

Jag håller givetvis fullständigt med. Radio Extrem är vulgärkultur av värsta sort, och programmen är överlag av så låg klass att det tar sjukt i öronen när jag någon gång får in kanalen. Nu tillhör jag givetvis inte kanalens målgrupp, men det som är under all kritik är under all kritik oberoende av om man som konsument hör till målgruppen eller inte. Jag har flera gånger här på denna plats föreslagit att Radio Extrem borde läggas ner helt och hållet, och jag finner ingen som helst orsak att frångå denna åsikt. Det här är skräp, helt enkelt. Skräp som vi matar den uppväxande generationen finlandssvenskar med. 

Men man behöver inte lämna diskussionen vid detta. Som kulturproducent har jag haft orsak att fundera på detta med kulturens roll och uppgift i ett större sammanhang. Jag vet att människorna bakom Radio Extrem menar att de gör en välgärning när de speglar dagens ungdomskultur, men är det faktiskt det som kulturen ska göra? Är det vad en radiokanal för unga ska göra? Alltså att ge de unga samma sak som de möter i ungdomsvärlden hela tiden också annars? (Och när det gäller Radio Extrem handlar det kanske om dagens ungdomskultur där den är som sämst och som mest förvirrad.) 

Den traditionella synen på kultur är att kulturen inte i första hand ska spegla omvärlden med all dess sunkighet och förfall utan att kulturen i stället ska ge den som tar del av den ett högre ideal. Att kulturen ska sporra till ett bättre liv och bättre värderingar. Detta är något som jag också skriver under på. Men tyvärr håller denna syn på kulturen idag att mer eller mindre försvinna. Eller åtminstone att hamna helt och hållet i skymundan medan "spegelkulturen" dominerar. Och detta, som i fallet med Radio Extrem, då så att det är den värsta, grövsta och mest förfallna varianten som lyfts fram. 

En kultur som speglar illamåendet - och som skapar ännu mera illamående. Vem betjänar en sådan kultur? Inte den som tar del av den åtminstone. Den kan kanske fungera som terapi för den som får producera denna typ av kultur och därmed får en utloppsventil för sitt illamående, men frågan är om det inte skulle bli billigare - och vara så oerhört mycket bättre för samhället i stort - om dessa människor i stället skulle få professionell hjälp för sitt illamående? Kanske kostnaderna för vården kunde dras från Yleavgiften? Den del som blir kvar kunde sedan användas till att producera god kultur. På så sätt skulle alla vinna.  

Kuohuva Rooma

Jag har flera gånger här på bloggen fått uppmaningen att läsa Sari Weckroths roman "Kuohuva Rooma" ("Det kokande Rom"). Det blev bara inte till att jag fick skaffat mig romanen, så till sist gjorde en av uppmanarna slag i saken och sände boken åt mig. (Tack, E, ännu en gång!) Så nu har jag läst den, och jag kan nog rekommendera den också åt andra. 

I boken får vi följa med senatorssonen Aineas Manolis under några år under kejsar Neros regeringstid fram till de förföljelser av de kristna i Rom som följde på Roms brand år 64. Weckroth skildrar på ett levande och trovärdigt sätt de kristnas umbäranden och även Manolis omvändelse till den kristna tron. Vissa gånger går ändå berättelsen lite på tomgång, så att säga, men det förtar inte helhetsbilden.

Det jag ändå reagerade på var vissa historiska svagheter i boken. I framställningen får man som läsare det klart för sig att det var fråga om många kristna som blev dödade under Neros förföljelser, men Weckroth ger ändå läsaren en något dubbel bild av detta antal. Hon skriver vid ett tillfälle att det var fråga om ett hundratal kristna som hade samlats när alla Roms kristna samlades och vid ett annat tillfälle om att det finns olika uppfattningar om hur många kristna det de facto fanns i Rom vid den här tiden. Här menar jag att man nog kunde vara mer tydlig. Cornelius Tacitus skriver, när han redogör för Roms brand och förföljelsen av de kristna, att det var fråga om en "multitudo ingens", alltså en "enorm mängd". Då handlade detta alltså om de som blev avrättade. Man får anta att det var ännu flera som gömde sig och som därmed kom undan. Anspråkslöshet är förstås en dygd, men det finns platser för anspråkslöshet och andra platser där det kanske inte är nödvändigt. Här är en sådan, menar jag.  

Ett större problem är ändå dateringen av Markus och Lukas evangelier. Weckroth låter förstå att varken Markus eller Lukas skulle ha skrivit sina evangelier ännu år 64. Detta är fel, och det går lätt att visa varför genom att gå till den tyske historikern Adolf von Harnack. Han visade redan på 1800-talet att Lukas måste ha skrivit sitt evangelium i god tid före Paulus död. Vi vet, vilket Weckroth också skriver, att Paulus dog någon gång under år 64-65. Lukas skrev Apostlagärningarna långt som en biografi över Paulus liv och verksamhet, och ifall Paulus skulle ha dött innan Apg skrevs skulle detta absolut ha funnits med i redogörelsen. En persons död är nämligen en ganska avgörande händelse i en biografi. Men hans död nämns inte, varför Apg måste vara skriven före år 64-65. Lukas evangelium, som är den första delen av Lukas redogörelse, bör därmed vara skrivet ännu tidigare. En vanlig och kvalificerad gissning är att boken skrevs runt år 58. Eftersom Lukas använder Markus evangelium som en av källorna för sitt evangelium bör denna skrift därmed vara ännu tidigare. 

Nåväl. Jag är historiker och därför ganska noggrann med historiska fakta och detaljer. Överlag håller Weckroths bok för en kritisk granskning, också när det gäller de historiska uppgifterna och berättelsen är som sagt både levande och trovärdig. Jag började för någon dag sedan läsa Jerry B Jenkins bok "Empires End", men redan efter några sidor hade jag hittat så många historiska felaktigheter att jag måste lägga bort boken. Jag klarade helt enkelt inte av att läsa den. Jenkins är både välkänd och upphaussad som författare (till Left Behind-serien), men när det gäller historisk noggrannhet tävlar han inte på långt nära i samma klass som Weckroth. Detta sagt för att ge en lite bredare bild av på vilken nivå min kritik av "Kuohuva Rooma" är. Kort sagt: Sari Weckroth har skrivit en mycket intressant och bra bok som är högst läsvärd. De några historiska svagheter som framställningen dras med är väl närmast att betrakta som skönhetsfläckar.

Oerhört allvarliga tider!

Det är ingen hemlighet att västvärlden de senaste decennierna har glidit konstant vänsterut. Det som var extremt på 60-talet är idag någonstans i mitten, och det som var svagt höger då är nu extremt. Till vänsterideologin har alltid hört en vurm för inskränkningar och begränsningar av yttrande- och åsiktsfriheten, och med den utveckling vi har sett de senaste åren har det bara varit en tidsfråga innan dessa inskränkningar skulle börja verkställas på bred bas. (Hittills har det varit fråga om punktinsatser och något som närmast kunde beskrivas som hållning som gått ut på att frammana skam och rädsla hos sådana som vägrat gå i takt med utvecklingen.)

Men under de senaste månaderna, och speciellt nu efter Kapitoliumintrånget i USA, har positionerna flyttats fram ordentligt. Speciellt genom att de s.k. "BigTech"-företagen (Google, Facebook, Apple, Twitter mm) har gått in för att ta bort plattformen för i princip alla högerröster som har någon tyngd. De senaste dagarna har den samordnade attacken mot Twitters huvudkonkurrent Parlor varit särskilt anmärkningsvärd. Liksom Twitters permanenta nedstängning av Donald Trumps konto med nästan 80 miljoner följare. Idag nåddes vi också av nyheten att Twitter stängt ner 70 miljoner konton som har anknytning till konspirationskontot Qanon och tagit bort alla inlägg som innehåller de engelska orden motsvarande svenskans "Stoppa stölden". (Orden syftar på Trumps påstående att demokraterna stulit presidentvalet, något som för övrigt inte alls är svårt att leda i bevis.)  

Det har inte varit någon hemlighet att vänstermedia i USA, och därmed också mainstreammedia i Europa, har hatat Donald Trump från den dag han, fräckt nog, vågade ta sig för att vinna över vänsterkandidaten Hillary Clinton i valet 2016. Nu använder vänstermedia och BigTech Kapitoliumintrånget som förevändning för att skruva upp censuren och åsiktslikriktningen i vad som får höras och synas. Precis som jag konstaterade att skulle komma att ske. Och detta drabbar förstås inte bara Trump utan i princip allt och alla som inte åkt med i vänsterglidningen.

Det är närmast komiskt att USA:s tillträdande president Joe Biden kallar framträdande republikaner för fascister (i ett tal som uppenbarligen hade som mål att ena landet!) samtidigt som hans stödtrupper (vänstermedia och BigTech) agerar som tvättäkta fascister i.o.m. att de går in för att censurera och likrikta informationsflödet.

Är det någon som tror att detta kommer att sluta väl?

Sedan till sist en liten grej som visar hur oerhört snedvriden och förljugen medias rapportering och reaktioner är just nu. Alla vet att en amerikansk regeringsbyggnad (Kapitolium) råkade ut för ett våldsamt intrång av en demonstrerande mobb för en knapp vecka sedan. Detta är något som vänstermedia inte kommer att låta någon glömma. Någonsin. Men kommer någon ihåg vad som hände i oktober 2018? När USA:s senat skulle rösta om Brett Kavanaughs tillträde till USA:s högsta domstol trängde sig vänsterdemonstranter in i senatsbyggnaden (en regeringsbyggnad) och orsakade att omröstningen fick avbrytas flera gånger.

Detta var givetvis inte riktigt lika våldsamt som intrånget i Kapitolium senaste vecka, men likväl var det en stormning av en viktig regeringsbyggnad med samma påföljd (att en viktig omröstning tvingades avbrytas). Skillnaden var att intrånget 2018 gjordes av "de goda" (vänstern) och att den, enligt media, var både förståelig och nästan acceptabel eftersom protesterna då riktade sig mot högern och den högerideologi som Kavanaugh antogs stå för. Resultatet är att de flesta (jag inkluderad!) helt har glömt denna oerhörda händelse. Detta givetvis för att vänstermedia valde att förringa och långt förtiga det som skedde. T.ex. på Svenska Yles webbplats fick detta intrång en undanskymd underrubrik och några få rader text. Detta trots att det var fråga om en mycket allvarlig attack mot den amerikanska demokratin.

Medias hyckleri och partiskhet har helt klart inga som helst gränser, och det är också därför många ledande politiker och mediehus nu applåderar (och snarast hejar på) den kraftigt ökade censuren.Och de flesta nyhetskonsumenter följer efter som dumma får och tror att det som sker är rätt och riktigt. 

Det är så det går till när fascismen tar över.

Brottsligt, idiotiskt och oerhört kontraproduktivt

Dagens huvudnyhet, utan konkurrens, är givetvis nattens demonstration med påföljande "kuppförsök" i Washington. Våra medier använder sorglöst ordet "kuppförsök", men jag sätter det inom citationstecken eftersom det givetvis inte var fråga om ett riktigt kuppförsök. Sådana görs med grövre vapen än mobiltelefoner och genom att ta selfies. (ÖT rapporterar att på de drygt femtio personer som greps i samband med det olagliga intrånget - som är en mycket bättre beskrivning - hittades tre vapen.)

Detta var som sagt inget försök till statskupp. Men det var ett olagligt intrång i Capitoliumbyggnaden som det inte finns något försvar för överhuvudtaget och vilket som sådant måste fördömas å det kraftigaste - och de som befinns skyldiga till det bör dömas för sitt brott. Tillika var det ett oerhört idiotiskt tilltag som kommer att visa sig fruktansvärt kontraproduktivt. Kontraproduktivt i den meningen att detta är något som vänstermedia i USA, liksom även här, kommer att använda mot högern i USA i all framtid. Detta tilltag kommer att användas för att, för alla som vill lyssna, bekräfta de fördomar som vänstern har om högerns farlighet, speciellt som det nu alltså utmålas som ett försök till statskupp. Utförd med mobiltelefoner i händerna, men dock.

Högern i USA har använt vänsterns demonstrationer mot Trumps makttillträde för fyra år sedan och protesterna mot utnämningen av Brett Kavanaugh som bevis på att vänstern består av galningar. Detta tilltag är emellertid mångfalt värre. Som symbolhandling är ett inträngande i Capitolium väldigt tungt vägande. Det är kanske inte lika förödande som fjolårets BLM-revolter med tillhörande bärsärkargångar, men som symbolhandling väger detta ändå tyngre. Så idiotiskt är ordet. Och, som sagt, kontraproduktivt så det stänker om det.

Nå, vad händer nu? Trump har två veckor kvar till pensionen, och vänstern kommer med största sannolikhet att försöka störta honom ganska snart. Det har redan höjts röster som kräver att han avlägsnas från presidentämbetet. (DÄR har vi i så fall veckans statskupp.) Men detta kommer förstås att motiveras med att det bara är en reaktion på den statskupp som Trump försökte åstadkomma. (Då glömmer man att han faktiskt uppmanade demonstranterna att gå hem.) Men som sagt kommer detta tilltag att vara högst kontraproduktivt. På många olika plan.

Jag måste säga att jag mår dåligt när jag läser om det som hände i natt. Dels för att vänstermedia använder det för sina syften, men framför allt för att detta som sagt var så oerhört idiotiskt och för att det kommer att få så långtgående följder. Mycket negativa sådana, kan tilläggas. (Och då talar jag inte om de som miste livet i anslutning till detta.) För att inte tala om att det förstås svärtar ner Trumps i övrigt trots allt framgångsrika fyra år vid makten och kommer att dominera hans eftermäle. 

 

Slutnot: Jag har de senaste veckorna haft lite problem med hälsan och inte kunnat sitta framför datorn. Därav de många kommentarerna som inte har blivit besvarade. Jag kan inte heller garantera att jag kommer att kunna besvara eventuella kommentarer till denna text.