Persiens återkomst?

Protesterna i Iran sprider sig snabbt. Enligt obekräftade uppgifter har över 200 demonstranter skjutits till döds bara i Teheran under det senaste dygnet. Landets ledning har också deklarerat att hårda tag kommer att tillgripas för att få bukt med demonstrationerna. Nu lär det visa sig huruvida Trumps ord om att USA inte kommer att tillåta att Iran mördar fredliga demonstranter bara var munväder eller om han menade allvar. Om han menade allvar torde Irans demoniska ledarskap ha kommit till vägs ände, något väldigt få (speciellt i Iran) skulle gråta över. Om det går så får vi se om Persien återkommer på världskartan. Iran har gått under sitt nuvarande namn sedan 1935, men eftersom namnet är så starkt förknippat med dagens religiösa diktatur skulle det inte förvåna om det gamla namnet åter skulle tas till heders i fall av ett maktskifte. 

Det är oroliga tider på många håll i världen idag, men all oro behöver inte leda till något negativt. Ett maktskift i Iran skulle faktiskt vara helt välkommet, både för Irans folk och för freden i Mellanöstern.   

Intressant bok

Kjell Herberts har skrivit en bok om de Österbottniska bönehusen, 250 stycken närmare bestämt. Det låter som en mycket intressant bok. I dagens ÖT presenteras boken i en intervju med författaren. Det finns några saker i artikeln/intervjun som jag noterade speciellt.

I rubriken sägs att författaren inte tror att alla kristna kommer att gilla hans bok. Orsaken är inte hans något negativa (men säkerligen realistiska) spåning att 30-40 bönehus i Österbotten kommer att dö ut inom en överskådlig framtid. Nej, utan orsaken är att bönehusen "samlas inom två pärmar". Alla samfund gillar inte att på detta sätt paras ihop med andra religiösa grupper eftersom de menar att de och endast de har den enda rätta tron. Detta alltså enligt Herberts.

Detta stämmer säkert till en del, men situationen har till viss del ändrat under de senaste åren. Den utveckling vi ser idag i de inomkyrkliga väckelserörelserna där ett ökat samförstånd och en vilja att samarbeta har lett till att webbplatsen "Kirkkokansa - Kyrkfolket" har startats inleddes faktiskt just här i Österbotten. Då tänker jag givetvis på Kyrkhelgen som ordnats i Karleby sedan år 2008 som ett samarbetsprojekt mellan flera av våra inomkyrkliga väckelserörelser (på svenskt håll). Notera alldeles speciellt det som sägs klart och tydligt på sidan: "Yhdessä eteenpäin - framåt tillsammans". 

Det är förstås ett beklagligt faktum att många av Österbottens 250 bönehus inte längre finns och att ytterligare bönehus inom de närmaste åren kommer att läggas ner och säljas bort. Men inte heller på det andliga området är någonting statiskt. Åtminstone inte om vi ser på hur intensiteten på väckelsen varierar. Det vi i detta sammanhang behöver komma ihåg är att väckelserörelsernas modus operandi alltid har varit att de har försökt erbjuda det som kyrkan inte erbjuder. Under långa tider var detta något ungdomsverksamheten, men så småningom insåg man också inom kyrkan betydelsen av att ha ett fungerande ungdomsarbete. En annan sak som har varit viktigt för väckelserörelserna är kolportörsverksamheten, alltså det att producera och sälja god kristen litteratur. Sedan har vi förstås mötesverksamheten som långa tider har varit viktig för väckelserörelserna. Allt detta har utvecklats och införts eftersom kyrkan inte har haft denna typ av verksamhet. 

Idag ser vi ett stort trendbrott just på detta område. Det som församlingarna på många håll tyvärr inte längre erbjuder  - och som väckelserörelserna därför allt mer har börjat ordna - är mässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten (nattvarden) rätt förvaltas". Vi är här i vårt land lite efter i utvecklingen, men t.ex. i Norge har flera väckelserörelser övergått nästan helt från traditionell bönehusverksamhet (möten) till att erbjuda gudstjänstgemenskaper där nattvardsgemenskapen är central.

Våra bönehus må (åtminstone på sina håll) ha levt ut sin tid som platser där Guds folk samlas till "gammaldags" möten, men de kommer absolut - i takt med att vår kyrka irrar iväg allt längre bort från Guds ord - att ha en funktion att fylla. Den nattvardsfirande församlingen kommer nämligen att behöva någonstans att fira sina mässor. Där kommer våra bönehus igen att kunna svara mot ett behov.   

Intressant artikel

ÖT skriver en intressant artikel om en Pekka Kallioniemi som säger sig först ha fastnat i olika konspirationsteorier men som nu jobbar åt EU sedan han "hängt ut Putins troll och nyttiga idioter på sociala medier".

När jag läser artikeln slås jag av bilden av en bil som hamnat i det ena diket för att sedan korrigera framfarten så till den grad att den hamnade i det andra diket. Nåja, jag känner inte mannen så den bilden får var och en ta med en nypa salt. 

Men det intressanta är det Kallioniemi säger om tilliten i vårt samhälle: "Mycket handlar om tillit. Vi har sett att Ryssland gjort riktade informationskampanjer för att sänka tilliten till exempelvis journalister, politiker, polisen och myndigheter. Vi måste upprätthålla förtroendet för institutionerna. Då fungerar inte desinformationskampanjer."

Här har han rätt. Åtminstone till en del. Det är av kritisk betydelse att vi skulle kunna ha förtroende för våra institutioner. Men problemet är att det inte bara är Ryssland som ligger bakom bristande förtroende här. Förtroendet kan nämligen inte kommenderas fram utan det behöver förtjänas. Tyvärr beter sig idag många av våra institutioner på ett sådant sätt att de helt enkelt inte är värda vårt förtroende. Detta är ett oerhört hårt slag mot ett fungerande samhälle, men något som institutionerna själva har orsakat. 

Kallioniemi talar mycket om journalisterna och om media, och där ser vi nog idag den institution som tyvärr minst av alla förtjänar vårt förtroende. Journalistiken och media har idag mer eller mindre blivit ett propagandainstitut som sätter mer energi på (värdeliberal och normkritisk) opinionsbildning än på nyhetsförmedling. Igen: Förtroendet kan inte trollas eller kommenderas fram - det måste förtjänas. 

Rättsväsendet är en annan institution som också den tyvärr håller på att rasera grunden för folkets förtroende. Jag talar nu förstås om den hänsynslösa förföljelsekampanj som riksdagsledamoten och f.d. inrikesministern Päivi Räsänsn har utsatts för de senaste fem åren. 

Ännu en gång: Förtroendet för våra institutioner är kritiskt viktigt speciellt i kristider som den vi nu lever i. Men detta förtroende måste förtjänas. Som det nu är gör flera av våra institutioner sådant som är allt annat än förtroendeskapande. Detta, om något, spelar t.ex. Ryssland rakt i händerna.   

Nej, nej och åter nej!

Igår hölls ett möte i Paris där "De villigas koalition" samlades för att "återuppliva fredsprocessen" i Ukraina. Efter mötet höll president Stubb en presskonferens där han meddelade att den stora behållningen av mötet var att länderna dragit upp planerna för att bilda en multinationell styrka som ska "trygga Ukrainas säkerhet" om och när ett eldupphör fås till stånd. Detta är givetvis gott och väl, men sedan kom den stora bomben: Stubb meddelade att "Finland deltar i denna styrka på ett eller annat sätt".

Nej, nej och åter nej! Finlands linje hittills har varit att Andra länder - som inte har gräns mot Ryssland - ska bilda denna styrka. Motiveringen för detta är att vi behöver våra trupper för vårt eget försvar. En ännu viktigare motivering, enligt mig, är att Ryssland har klargjort att de ser utländska trupper i Ukraina som en krigsförklaring. Detta, om något, bör innebära att länder som har landgräns mot Ryssland inte ska delta i denna styrka. Ryssland kan inte gärna starta konventionellt krig mot t.ex. Frankrike. Men för länder som Finland, de baltiska länderna, Polen och andra som har landgräns mot Ryssland är situationen helt annorlunda. Så igen: Nej, nej och åter nej!  

En påminnelse!

Jag skrev för drygt åtta år sedan en text här på bloggen som jag avslutade med frågan att om vi tänker oss åtta år framåt i tiden, var befinner vi oss då? Nu har vi facit på den frågan, och vi kan konstatera att Lehtonens profetia till vissa delar håller på att gå i uppfyllelse. Då tänker jag givetvis på de hotelser som kyrkoledningen framfört och om deras försök att förbjuda människor att gå till nattvarden. Jag klistrar in min text från år 2017 nedan:  

 

Jag hörde för en tid sedan om en profetia/vision som Ensio Lehtonen (1906-1971) framförde något år före sin död. Han menade att det kommer en tid när landet Israel, som det gamla förbundets löftesfolk och löftesland, och Finlands Sion, alltså den lilla skara som vill hålla sig till Guds ord och bud, kommer att råka in i liknande svårigheter. Enligt Lehtonen kommer Israel att bli utstött av alla andra länder och få stå helt ensamt mot resten av världen. Finlands Sion, igen, kommer att få lida förföljelse inte bara från världen utan framför allt – och detta som det nya i sammanhanget - kommer förföljelsen att komma från sådana kretsar där man till det yttre bär det kristna namnet.

Israel har alltid varit en nagel i ögat på sina grannländer, det är inget nytt. Men jag menar nog att vi idag ser något nytt komma runt hörnet. Media överlag har en längre tid vinklat nyheterna så att Israel och Israels försvar av sina medborgares säkerhet har framstått som orsaken till den svåra situationen i Mellanöstern. Denna propaganda börjar så småningom bära frukt, och här torde vi ha mycket ont osett ännu. När man dessutom ser på hur Israel behandlas i FN och vilket tryck på eftergifter landet utsätts för i det internationella samfundet kan man bara ana sig till vad den nära framtiden kommer att kunna föra med sig.

Vad gäller Finlands Sion och det lidande hon utsätts för ser vi också här en förändring under de senaste några åren. Som kristna har vi alltid fått utstå kritik och hån från världen, det hör liksom till. Men i takt med att sekulariseringen går framåt och kyrkans betydelse minskar har denna kritik blivit kraftigare och mera påtaglig. Men detta är ännu inget som vi ska förundras över. Det nya här är detta med den inifrån kommande förföljelsen. (Om vi använder oss av det ordet.) Vi talar om prästvigningsstopp, obehörighetsförklaringar och allmän marginalisering. De röster som vill hävda Guds ords auktoritet tystas ner och fråntas sina plattformar (läs: Predikstolar) där de kan föra fram ett oförfalskat och klart evangelium. För att inte tala om en klar och tydlig lagförkunnelse! Nu kanske någon tycker att det för lite väl långt att tala om ”förföljelse” här, och det stämmer säkert nog åtminstone till en del. Men se hur rasande snabb utvecklingen har varit under de senaste åtta åren! Tänk sedan åtta år framåt i tiden med samma snabba (och t.o.m. eskalerande!) utveckling. Var befinner vi oss då?

Jag tror nog att vi gott kan hålla Ensio Lehtonens tankar i minnet när vi går framtiden till mötes. Både när det gäller landet Israel och när det gäller Finlands Sion.    

 

Senaste numret av KP

Jag läste i morse det senaste numret av Kyrkpressen (1/2026) och de (inte få) insändare som ingår. I flera texter talar insändarskribenterna om vikten av att "tolka" Bibeln. Det de menar med detta är att vi behöver läsa Bibeln så att vi förändrar dess klara budskap så att det harmonierar med världens syn i olika frågor. I detta fall gällande homosexualitet och samkönade äktenskap. 

Detta är den stora orsaken till varför jag vägrar använda ordet "tolka" i samband med Bibeln och bibelläsning. När ett ords innebörd förändras på detta sätt blir ordet toxiskt (för att använda ett modeord). I stället strävar jag efter att använda det ord som betydligt bättre beskriver vad som borde vara vår hållning inför och avsikt med att läsa Bibeln: Vårt mål behöver vara att förstå. Vi ska inte tolka Bibeln (i meningen läsa in sådant som inte står där och som vi vill att texten ska säga) utan vår uppgift är att (med Andens hjälp) söka att förstå vad Gud talar till oss. 

Redan under min studietid myntade jag och några studiekamrater ett talesätt som i allt högre grad visar sig vara giltigt: "Djävulen tolkar men den kristne försöker förstå." 

---

I samma nummer fanns också ett par insändare som beskyller oss som menar att Bibeln är Guds ord och därmed normerande för oss och för kyrkan för att göra Bibeln till en avgud. Lite samma tankar finns också, om än inte lika tydligt artikulerade, i kolumnen där det sägs att det viktiga är vem vi tror på, inte vad vi tror på.  

Bibeln är Guds ord. Den är ingen avgud. Men eftersom Gud talar genom Bibeln kan vi inte bete oss som om vi vet bättre än vad Gud gör genom att strunta i Bibelns klara ord. Gör vi det skapar vi verkligen en avgud, och med det avser jag då att vi gör oss själva och vårt förmörkade förstånd till en avgud. Förvisso är det sant att det viktiga är VEM vi tror på, men utan Guds speciella uppenbarelse (Bibeln) vet vi inte vem Jesus är. Dessutom handlar den kristna tron om att älska Herren Jesus, och han gör klart och tydligt att om vi verkligen älskar honom så håller vi hans bud. Och omvänt: Om vi inte håller hans bud visar vi tydligt att vi inte älskar honom.  

---

Igen blir det så oerhört tydligt att det inom vår kyrka idag finns två (eller möjligtvis flera) helt olika religioner. Dels har vi biblisk kristendom där Guds ord är norm (som också vår kyrka genom sin kyrkoordnings första paragraf bekänner), dels har vi en religion där människan och hennes vilja gäller som norm och där vårt av synden förmörkade förstånd får fungera som tolkningsnyckel. Dessa två kan inte leva sida vid sida, vilket också biskoparnas och domkapitlens allt hårdare tag mot oss som bekänner oss till den förra av dessa två vittnar om.  

Inför 2026, den spekulativa texten

I den förra texten funderade jag på det kommande året ur en mer "önskemålssynvinkel". Nu kommer jag att ta mig friheten att spekulera. Men notera mycket noggrant: Detta är fria spekulationer, inga profetior. Jag uttalar mig inte profetiskt om framtiden, bara om frälsningen i Kristus och om vad som har varit.

Om vi börjar med det viktigaste så får vi anta att biskoparna och kyrkans ledning kommer att dra åt snaran ytterligare kring halsen på det troende kyrkfolket i Finland. Tecken tyder på att det som har skett i Åbo och Lappo stift så småningom också kommer att spridas till de övriga stiften, Borgå stift inkluderat. Sett till hur hårt media trycker på (och vetandes hur ryggradslösa biskoparna är) är detta egentligen ingen spekulation. Det är så här det kommer att gå. Den stora frågan är hur snabbt och hur långt denna process kommer att hinna gå under 2026. Om vi använder 2025 som referens kan vi gott anta att det kommer att hända mycket under 2026. Det skulle inte förvåna om vi kommer att se suspenderingar av präster och kanske t.o.m. avkragningar. Detta kommer förstås inte att stoppa de mässor som väckelserörelserna ordnar utan det som då händer är att dessa tvingas allt längre ut i periferin. Det skulle inte heller förvåna om vi under 2026 - som ett resultat av biskoparnas allt hårdare linje - får se prästvigningar utanför de ordinarie biskoparnas jurisdiktion. Media kommer givetvis att ställa sig på biskoparnas sida här (det är ju media som långt har pressat fram denna konflikt och biskoparna agerar närmast som nyttiga idioter), och vi får räkna med många lögner och hårda ord på många ledarsidor riktade mot väckelsekristna rörande kvinnohat, diskriminering av homosexuella och förakt för fattade beslut. 

Nationellt (utanför det kyrkliga området) får vi anta att bluffen/bubblan med den gröna omställningen förr eller senare kommer att spricka. Under 2025 såg vi i Norden en megakonkurs på detta område, och takten torde eskalera under 2026. Om detta räcker till för att stoppa galenskaperna (som t.ex. planerna på aluminiumfabriken i Kronoby) återstår att se, men förhoppningsvis brister bubblan innan detta projekt inleds. Vad gäller vindkraftsutbyggnaden får vi hoppas att även där realiteterna (och förnuftet) hinner ikapp de som löpt iväg utan att tänka till ordentligt. Men detta kanske inte sker ännu under 2026. 

När det gäller världsekonomin finns det andra som är bättre rustade för att spekulera, men jag noterar att vi idag har två gigantiska bubblor som båda kan spricka när som helst - med stora följder för ekonomin. Dels den ovan nämnda gröna omställningen, dels allt som har med AI att göra. Någon av dessa två kommer att spricka först, men den stora från är förstås när detta sker. Min gissning är att det ändå kanske är AI-bubblan som spricker först, och att detta sker, om inte 2026, så inom något år. 

När vi ser på de internationella händelserna är förstås kriget i Ukraina och situationen i Mellanöstern högst uppe på intresselistan. Jag tror knappast att vi kommer att se några stora förändringar i Ukraina, annat då än att Ryssland kommer att nå en del militära framgångar, men knappast så stora att de skulle lyckas erövra hela Donbass. Det som däremot kan tänkas hända är att relationen mellan Trump och Putin kyls ner avsevärt när Putin förkastar det fredsförslag som Trump och Zelenskiy har förhandlat fram. Detta kanske inte så mycket att USA igen skulle börja stöda Ukraina med vapen, men vem vet? Putin kommer förstås förr eller senare att på något sätt tvingas bort från presidentposten, men det är osäkert om detta kommer att ske ännu år 2026. Förhoppningsvis blir maktskiftet lugnt och ordnat, om inte kan vi som grannland med 1350 km gräns mot Ryssland snabbt råka illa ut. 

När det gäller Mellanöstern fruktar jag att Iran igen i något skede kommer att försöka ge sig på Israel. Huruvida de är redo att göra detta redan under 2026 återstår att se. Hamas kommer att fortsätta kampen mot Israel och mot alla fredssträvanden. Även där finns det dock frågetecken gällande deras möjligheter till några större kampanjer.

Det kommer att fortsätta vara oroligt i världen, och kraven från främst de rödgröna radikalerna på en ännu kraftigare satsning på den gröna omställningen kommer att trappas upp. Så småningom kommer det att höjas ännu flera röster för behovet av någon form av en världsregering eller en "klimatdiktator" som går in och kör över de nationella regeringarna eftersom dessa inte kan enas om "tillräckliga åtgärder" för att stävja klimatförändringen och skapa fred. Detta kommer knappast att bli verklighet ännu under 2026, men vi får räkna med att röster som kräver detta kommer att börja höras allt oftare och från t.o.m. överraskande håll. Detta speciellt om (och när) det jag skrev ovan om ytterligare megakonkurser och stora motgångar för den gröna omställningen blir verklighet. 

Det är nu några år sedan västvärlden har sett något större terrordåd. (Om vi inte räknar attacken på Bondi Beach i Australien som ett sådant.) Islam har dock inte förändrats, och därför får vi räkna med att risken finns att något sådant kommer att hända under 2026. USA försvarar sig (efter WTC-attackerna) bra mot dylika dåd, så risken är att det är i Europa det kommer att ske. Kanske i Frankrike?  

Sedan kommer det förstås att ske också mycket oväntade saker. Det är nu några år sedan det har skett något högprofil-politikermord i västvärlden, och i takt med att media trummar på och bygger upp hotbilder för hur högerkrafter kan komma att ta över i land efter land (och de följder detta kommer att få, framför allt för "jämställdheten" och den gröna omställningen och hela den liberala världsordningen) blir det mer och mer sannolikt att något sådant kommer att ske. Detta speciellt som vi vet hur många galningar det finns där ute som tror på vänstermedias lögner. Var kommer detta att ske? Kanske i USA, kanske i Europa. Kanske inte under 2026, men helt osannolikt är det inte.

Vi närmar oss förstås tidens stora final med en fart av 365 dagar i året, och utifrån Bibeln vet vi att denna nedräkning mot slutet kommer att ackompanjeras av diverse naturkatastrofer. Det skulle därför inte heller förvåna ifall det under 2026 skulle ske något på detta område. Det är några år sedan vi sett något större vulkanutbrott, så det skulle inte förvåna om något sådant skulle ske. Kanske så att det (igen) stoppar en stor del av flygtrafiken? 

---

Nåja, detta var som sagt bara spekulationer, och du som orkade läsa denna långa text ska ta dem som sådana.